Det finns fler barnböcker av Ellen Greider: Jordens största kalashatare
Nyfiken på mer?
Titta in på www.alfabeta.se Följ Alfabeta Bokförlag
på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)
Copyright © 2021 text och bild: Ellen Greider Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm Formgivning: Josefine Edenvik Tryckt i Lettland 2021
ISBN 978-91-501-2172-8
Det var i matsalen. Jag satt kvar sist av alla. Maten hade sett så god ut. Jag tog för mycket och vi måste äta upp allt. De andra var redan ute på rast, till och med fröken. Allt var precis som det brukade, bara lite tommare och tystare. Men så hörde jag något. Som ett muller långt bort ifrån. Det dundrade och klirrade. Marken skakade. Mjölken i glaset darrade. Vad var det som hände?
Jag tittade upp från min tallrik och då såg jag dem. In i matsalen kom de dundrande i en flock. Långa ben, stora händer och fötter. I ett moln som luktade svett och parfym. Deras tallrikar var tunga av all mat. De var nästan som vuxna, men inte riktigt. På något sätt var de ännu större med sina långa armar och höga röster. Kockarna i matsalen såg ut som små hundvalpar bredvid dem. Jag ville gå därifrån, men jag vågade inte röra mig. Den dundrande flocken slängde sig ner på stolarna. De fyllde hela matsalen. Jag gömde mig bakom bordet, men det var för sent. De hade sett mig.
4
De pratade ett språk som lät som svenska, men ändå inte. Alla ropade högt och sa en massa svärord. En stor tjej kom fram till mig. Hon luktade tuggummi och parfym. Hennes ansikte var sminkkladdigt. Det klirrade från ringarna i h ennes öron. Hon log med hela munnen. På tänderna satt en massa små metallbitar i rad. Metall-tänder! Var hon en robot?
6
7
Nu gick allt väldigt fort. Jag tog min tallrik och sprang. Kastade in den i disken och rusade vidare ut på gården. Där var allt som vanligt. Vanliga vuxna och vanliga barn. Jag såg fröken och alla i klassen. Ozzy kom fram till mig. Han är min bästa vän.
– Matsalen …, flämtade jag. De var stora … jättemånga … robot-tänder … Ozzy fattade ingenting. – En hel klass, sa jag. – Menar du högstadiet? sa Ozzy. De äter efter oss. – Va? sa jag. Känner du de där? – Ja, eller, min brorsa känner dem. – Men du, vad … vad är de för något? – De är tonåringar, sa Ozzy. De går på högstadiet med min brorsa. Han pekade mot tegelhuset bakom gympasalen. Då såg jag. Ut från porten kom fler nästan-vuxna jättar. – Din brorsa är väl inte sådan? – Han har blivit det, sa Ozzy. Före sommaren var han helt normal. Sen började han där. Kolla, där är han.
8
En av jättarna som gick över gården hade lika rött hår som Ozzy. Jag kände knappt igen honom. Brorsan vinkade inte ens. Ozzy ryckte på axlarna. – Han hälsar inte på mig i skolan längre. – Jag måste få komma hem till dig idag, sa jag. Ozzy nickade. Det är bra med Ozzy, han förstår alltid när det är allvar.
9
För att komma hem till oss måste man gå upp för en lång backe. Ozzy och jag bor bredvid varandra. Våra hus är så höga att de sticker upp bakom träden. Om jag kisar kan jag se mitt fönster. Jag bor näst högst upp.
På morgnarna brukar min storasyster Iris följa mig till skolan. Då springer vi ner för backen. Lite för att vi har bråttom, men mest för att det är roligt. Varje morgon tror mamma och pappa att vi ska komma för sent, men vi hinner alltid. För vi springer så bra.
På hemvägen pratade Ozzy lika mycket som vanligt, men jag kunde inte riktigt lyssna. Hela dagen hade jag tänkt på de stora dunder-klirrarna i matsalen. Tonåringarna. Jag hade aldrig lagt märke till dem förut men nu var de överallt. Efter backen pustade vi ut en stund. På vår gata satt ett gäng stora tjejer på en bänk. En av dem spelade musik från sin telefon. De skrattade och skrek. Lät alla tonåringar så högt? De pratade samma språk som de i matsalen. Jag fattade ingenting av vad de sa!
12
13
r et här va ”Alltså, d te s a g li det ro något av de a H . tt ch se jag läst o parna e på läp ett leend till ta sidan från förs ” t! k s ti s nta sista! Fa derblad, Johan An dare och programle författare
Valle har aldrig lagt märke till dem förut. Men plötsligt är de där, överallt. Tonåringarna! De är stora, har långa ben och armar. De pratar med höga röster på ett eget språk och ser helt livsfarliga ut. Men tonåringarna är inte det enda som är konstigt. Bästisen Ozzy har plötsligt blivit så sur. Vad är det som har hänt? Det är tur att storasyster Iris finns. Iris som är ISBN 978-91-501-2172-8 bäst på att leka och smartast av alla. Och absolut ingen tonåring … 9 789150
121728
www.alfabeta.se