9789147140558

Personlig professionell utveckling för socionomer

Natasja Andersson Elmtoft & Anna Whitaker

Personlig professionell utveckling för socionomer

ISBN 978-91-47-14055-8

© 2023 Författarna och Liber AB

Förläggare: Helena Ekholm

Projektledare: Stefanie Holmsved Thott

Redaktör: Carin Soussi-Engman

Produktionsspecialist: Helene Ågren

Formgivning: Fredrik Elvander

Omslagsbild: Shutterstock

Första upplagan 1

Repro: Integra Software Services, Indien

Tryck: People Printing, Kina 2023

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovshavarens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98

Stockholm

Kundservice tfn 08-690 90 00

kundservice.liber@liber.se

www.liber.se

Innehåll

Förord 5

Författarnas förord 9

Inledning 10

Bokens pedagogiska idé 11

Bokens upplägg och disposition 12

Kapitel 1.

Viljan att lära, veta och utvecklas 17

Personlig professionell utveckling som del av kunskap och lärande 19

Hur ska vi förstå kunskapsbegreppet? 21

Kunskapsbasen i socialt arbete 22

Kunskapsbaserat socialt arbete kräver kompetensutveckling 25

Balansgången mellan förträfflighet och uppgivenhet 27

Personlig professionell utveckling – en bildningsresa 29

Sammanfattande kommentar 31

Kapitel 2.

Etisk medvetenhet och etisk reflektion 33

Etisk kompetens – en central förmåga i vår profession 35

Etiska frågor av relevans för socialarbetaren 39

Innebörder av etisk kompetens och etisk medvetenhet 41

Omdömesförmåga som del av etisk kompetens 43

Socialt arbete som förkroppsligat etikarbete 45

Yrkesetisk reflektion och utveckling som socionom 47

Ett levande etiskt och dialogiskt förhållningssätt i praktiken 49

Sammanfattande kommentar 51

Kapitel 3.

Självkännedom – att se sig själv 53

Varför ska vi lära känna oss själva? 55

Vad innebär självkännedom? 57

Självkännedomens olika beståndsdelar 58

Självbild 59

Självinsikt 63

Självacceptans 65

Sammanfattande kommentar 67

Kapitel 4.

Empatisk förmåga – att se andra 69

Empatins olika innebörder 70

Att förstå och dela andras känslor 74

Reglera närhet och distans 75

Mentalisering – empatins främsta verktyg 77

Sammanfattande kommentar 80

Kapitel 5.

Professionellt bemötande – att förhålla sig till andra 83

Bemötandets olika gestaltningar 86

Ett bemötande i överensstämmelse med våra värderingar 89

Bemötandet som uttryck för vår personlighet 90

Bemötandet som empatiskt professionellt förhållningssätt 91

Bemötande och den professionella relationen 93

Sammanfattande kommentar 95

Kapitel 6.

Hållbar genom yrkeslivet 97

Stress och brist på återhämtning 99

Prestation som kraft eller krav 102

Copingstrategier 106

Självomsorg 107

Förutsättningar på arbetsplatsen för en hållbar yrkesroll 112

Sammanfattande kommentar 120

Författarpresentation 121

Tack! 122

Referenser 123

Register över reflektionsövningarna 128

Kapitel 1. Viljan att lära, veta och utvecklas

Det räcker inte att ha läst en formell högskoleutbildning för att bli en skicklig socialarbetare. Det gäller inte enbart vår profession, utan de flesta yrken. I själva verket blir vi aldrig fullärda.

Ett nationellt examensmål för socionomutbildningen är att studenten ska kunna identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att fortlöpande utveckla sin kompetens. Det är en värderingsförmåga och ett förhållningssätt – en dygd rentutav? – som relaterar till kunskap, lärande och personlig professionell utveckling och som följer med yrkesrollen som socionom. Det räcker inte att ha läst en formell högskoleutbildning för att bli en skicklig socialarbetare. Det gäller inte enbart vår profession, utan de flesta yrken. I själva verket blir vi aldrig fullärda. Många av de olika former av kunskap som förmedlas under utbildningen behöver fortsatt utvecklas, förfinas, fördjupas – kanske omvärderas – genom fortbildning, övning, erfarenheter (ibland dyrköpta sådana) och inte minst (kritisk) reflektion. Socionomutbildningen, som idag är utformad som en generalistutbildning, ska ge studenten förutsättningar att inhämta de kunskaper som examensmålen föreskriver och dessa utgör i all väsentlighet en god kunskapsgrund för att en nyexaminerad student kunna utöva socialt arbete i olika sammanhang och på olika nivåer. Utbildningen i sig inrymmer olika slags kunskapsområden som manifesteras dels i socionomutbildningens examensmål, dels i kursplanernas lärandemål som alla är uppdelade i områdena Kunskap och förståelse, Färdigheter och förmåga samt Värderingsförmåga och förhållningssätt. Det signalerar att det krävs kunskap och färdigheter av olika slag i yrkesutövningen som socionom.

För att kunna identifiera sitt eget behov av ytterligare kunskap och fortlöpande utveckla sin kompetens fordras med andra ord särskilda förmågor och förhållningssätt. Under utbildningen är kunskapsinhämtning, kunskapssökande och kunskapsproduktion självklara inslag. Men hur ska studenten även efter utbildningen fortsätta tillämpa och använda sig av allt detta? Och hur kan en yrkesverksam socionom behålla nyfikenheten på sig själv, sitt yrke och fortsättningsvis vilja lära, veta och utvecklas som socialarbetare?

I detta kapitel kommer vi att argumentera för vikten av fortlöpande personlig professionell utveckling för att fördjupa sin kompetens, sin yrkesskicklighet som socionom. Inledningsvis förs en diskussion om hur vi kan förstå kunskap och kontinuerligt lärande som en del av den personliga professionella utvecklingen, eller snarare: hur vi kan förstå personlig professionell utveckling som en del av kunskap och lärande. Därefter ges en kort genomgång av kunskapsbegreppet med tonvikt på den praktiska och personliga kunskapen – fronesis – följt av ett resonemang om personlig professionell utveckling som en slags bildningsresa. Kapitlet avslutas med en sammanfattande kommentar.

Personlig professionell utveckling som del av kunskap och lärande

Det finns givetvis många skäl till att vi behöver kunna identifiera behov av ytterligare kunskap och av att utveckla vår skicklighet som socionomer. En del skulle nog tycka att det inte ens behöver sägas. Men vi vet samtidigt att värdet och relevansen av kunskap lätt kan hamna i skymundan i det sociala arbetets praktik, där hög arbetsbelastning ofta råder och där andra värden som kostnadseffektivitet, rationalitet, dokumentation och utvärderingar prioriteras framför tid för reflektion och fördjupning. Det sociala arbetet är ett komplext verksamhetsfält och kunskapsfält. Samhället förändras, kunskaper utvecklas och vi behöver fortlöpande hålla oss uppdaterade i vår yrkesutövning. Det sociala arbetets praktik är i hög grad en politikerstyrd verksamhet som emellanåt snabbt behöver ställa om och svara upp mot nya policyer och verksamhetsmål, eller när samhällsförändringar ger upphov till ökande och/eller nya grupper av hjälpsökande. Vi förändras även själva som socialarbetare, som de personer vi är, och behovet av ny kunskap och utveckling kan därför likväl komma inifrån.

Det är här som den personliga professionella utvecklingen aktualiseras. Vi kommer flera gånger i denna bok påpeka att yrkesrollen som socionom kräver att vi använder oss själva som arbetsredskap – inte minst i det professionella relationsskapandet till klienter. Det kan lätt uppfattas som en klyscha relaterat till vår profession, men är i själva verket en avgörande aspekt av vår kunskapsgrund i socialt arbete (se t.ex. Bruhn & Källström, 2018; Sjögren, 2018). I socionomutbildningen utgör personlig professionell utveckling inte sällan en pedagogisk grundstruktur och en självklar del i relation till mer teoretiska och fältanknutna inslag i utbildningen. Olika slags kunskaper och färdigheter binds samman genom att studenten reflekterar och gör kunskapen till ”sin egen”. Men framför allt är det en process med avsikt att stödja den blivande socionomen att forma en professionsidentitet och utveckla en professionsetisk hållning. När vi talar om kunskaps-, kompetens- och personlighetsutveckling infinner sig ett behov av att rikta strålkastarljuset mot vilken attityd eller inställning vi har till lärande och personlig professionell utveckling. Erik Blennberger föreslår i sin bok Etik i socialpolitik och socialt arbete (2005) att kunskap, vårt sökande efter kunskap, ja, själva lärandeprocessen, bör ses som en av flera grunddimensioner för ett gott och meningsfullt liv. Han åsyftar främst den slags vardagskunskap som handlar om oss själ-

Kapitel 1. Viljan att lära, veta och utvecklas

va, om livet och världen, och menar att den typen av kunskap också är en helt avgörande del av vår identitet. En del av oss är emellertid mer kunskapstörstande än andra. En person som älskar kunskap är idéhistorikern Sverker Sörlin, och i sin bok Till bildningens försvar försöker han förklara varför:

Jag som skrivit den [boken] är i äkta mening kunskapstroende, rentav kunskapsälskande. Jag menar det utan omsvep eller ursäkter: Kunskap är frigörande. Kunskap ökar människors förmågor och resurser, i alla betydelser, även förmågan att leva och att leva länge. […] kunskap ger bättre förutsättningar att handskas med livets mångfald och utmaningar. Kunskap ökar en människas livschanser … (Sörlin, 2019, s. 16)

En mening i Sörlins citat – ”kunskap ger bättre förutsättningar att handskas med livets mångfald och utmaningar” – tror vi uttrycker något som är av särskild vikt i vår tid. Kunskap hjälper oss att navigera i allt det vi upplever och möter i vår snabbt föränderliga omvärld. Den meningen knyter också an till det som Sörlins bok handlar om – bildning och bildningens betydelse i en tid då vi har mer kunskap än någonsin, men tycks veta allt mindre. Bildningens koppling till personlig professionell utveckling är något vi återkommer till längre fram i det här kapitlet.

Synen på kunskap

Fundera över din egen syn på lärande och användning av kunskap. Vilken betydelse har kunskap för dig? Och vilken är din inställning till kontinuerlig kompetens- och professionsutveckling? Hur ser du på livslångt lärande i relation till din (blivande) yrkesroll?

Vi kan ha olika uppfattningar om hur viktig eller nödvändig kontinuerlig kompetensutveckling är. Men faktum är att vi, oavsett om vi vill det eller inte, genomgår förändringar i såväl arbetslivet som privatlivet som ofrånkomligen innebär ett slags lärande där ny kunskap, nya erfarenheter och lärdomar tillfogas gamla i en dynamisk process och bidrar till såväl personlig som professionell utveckling.

I detta sammanhang är det viktigt att påminna om att socialarbetaren måste ses som en del i detta kunskapsfält. Som socialarbetare använder vi kunskap som omsätts i handlingar i praktiken, men vi är också kunskapsgenerande, vi är med och bidrar till ny kunskap. Den kunskapen, det vill säga den mer erfarenhetsbaserade kunskapen, behöver dock bli mer

Kapitel 1. Viljan att lära, veta och utvecklas

artikulerad och dokumenterad för att också bli erkänd och få legitimitet. En av de kanske viktigaste forskningsuppgifterna för en yrkesverksam socionom är att följa upp och utvärdera den egna verksamheten, vilket också bör betraktas som ett centralt yrkesetiskt ansvar i relation till de människor vi är satta att hjälpa på olika sätt (se t.ex. Blom, Morén & Nygren, 2011; Blom, Morén & Nygren, 2006; Börjeson & Börjeson, 2015).

Hur ska vi förstå kunskapsbegreppet?

Utan att här ge oss in i en djuplodande kunskapsteoretisk diskussion kan det vara bra att lite grann bena ut hur vi kan se på kunskap i socialt arbete med utgångspunkt i klassiska kunskapsbegrepp med rötter i ett aristoteliskt perspektiv, vanligtvis indelat i teoretisk, teknisk och praktisk kunskap (Bornemark & Svenaeus, 2009). Väl medvetna om att forskare och kunskapssociologer ger begreppet kunskap olika innebörder tar vi här hjälp av Aristoteles kunskapsformer för att visa hur vi kan konkretisera kunskapsbegreppet i relation till just kompetensutveckling, och vilken roll personlig professionell utveckling spelar i den lärandeprocessen.

Aristoteles kunskapsformer

är kunskapen om teorier, sammanhang och

Det kallas ibland för förtrogenhetskunskap. är den form av samman kunskap, praktisk klokhet och värderingar till att och

därför en etisk/moralisk dimension, då varje handling har konsekven-

Den grekiska filosofen Aristoteles menade att det finns många former av kunskap, eller förnuft, ofta återgivna som en treindelning av kunskap: Episteme är kunskapen om teorier, sammanhang och begrepp, en slags intellektuell kunskap som bland annat kommer till uttryck när vi med hjälp av förnuftet ägnar oss åt vetenskap, att undersöka något. Det är en kunskap som handlar om vetande, att vi vet att något förhåller sig på ett visst sätt och kallas ibland även för påståendekunskap. Techne är den kunskap eller snarare de förmågor som innebär att vi vet hur man gör, hur vi ska handla rent praktiskt. Det kallas ibland för förtrogenhetskunskap. Fronesis är den form av kunskap som refererar till det goda omdömet, en förmåga att väga samman kunskap, praktisk klokhet och värderingar till att veta när och hur, och är således situationsbunden. Denna kunskapsform innehåller därför en etisk/moralisk dimension, då varje handling har konsekvenser (se t.ex. Svenaeus, 2009; Kalman, 2013).

Fredrik Svenaeus (2009), filosof och professor i praktisk kunskap, menar att en viktig poäng med det aristoteliska perspektivet är att kunskapen har många former, varav den vetenskapliga, teoretiska (episteme) bara utgör en. Vi kan alltså inte betrakta de övriga kunskapsformerna (techne

Kapitel 1. Viljan att lära, veta och utvecklas

och fronesis) som några enkla tillämpningar av den teoretiska kunskapen, utan ”de är annorlunda till sin natur” (a.a., s. 21). De är kunskapsformer som står för sig själva. Inte heller står de i någon underordnad position till den teoretiska kunskapen.

Förtrogenhetskunskapen och den praktiska klokskapen är kunskapsformer som handlar om människan som social och samspelande varelse, den avser människans klokhet, hennes omdöme i mötet med andra. Det här är kunskaper som vi framför allt får genom erfarenheter av olika slag. Fronesis är en kunskapsform som länge hamnat i skuggan av framför allt den teoretiska kunskapen, men den handlar till stora delar om vår förmåga att möta och bemöta människor. Det är en förmåga som kan förbättras och utvecklas genom övning och erfarenheter, men det krävs något mer för att utveckla fronesis, praktiskt förnuft, nämligen en förståelse av oss själva och en förmåga till inlevelse med andra, det vill säga självkännedom och empatisk förmåga (se även kapitel 3 och kapitel 4). Fronesis är med andra ord en kunskapsform av helt central betydelse i socialt arbete och direkt kopplad till det som vi avser med personlig professionell utveckling.

Kunskapsbasen i socialt arbete

Vilka kunskaper, färdigheter och förmågor behöver socialarbetare då behärska? Ja, förutom de som anges i högskoleförordningen måste svaret på den frågan delvis vara beroende av i vilket sammanhang, med vilken målgrupp, och vilken typ av arbete som socialarbetaren ägnar sig åt. Olika modeller och ramverk har genom åren presenterats för att ringa in kunskapsbasen i socialt arbete. Vi har valt att här ta avstamp i Pamela Trevithicks modell (2008). Hon är forskare i socialt arbete och har undersökt vilka kunskaper, färdigheter och förmågor en socialarbetare behöver. Hon relaterar dessa till innebörder av en kunskapsbas i socialt arbete och presenterar en modell (se Figur 1.1) i vilken vi kan ana de aristoteliska kunskapsformer som vi just redogjort för Trevithick menar att det krävs teoretisk, faktisk samt praktisk och personlig kunskap. Hon betonar att dessa tre kunskapsområden är intrikat sammanflätade med och beroende av varandra. I likhet med Svenaeus (2009) menar hon att de olika kunskapsområdena är att betrakta som ”jämlika” (vilket alltså inte alltid varit fallet vare sig i praktiken eller forskningen, där de olika typerna av kunskap ofta ställts mot varandra).

Kunskap i socialt arbete

Teoretisk kunskap (episteme) (teorier, förklaringsmodeller, perspektiv) som

• ökar förståelsen för människor, situationer och händelser

• analyserar det sociala arbetets roll och syfte

• relaterar till praktiken

Faktisk kunskap (techne) (som är grundläggande och används i praktiken) såsom

• socialpolitik

• lagar och regelverk

• institutioners och organisationers system

• kunskap om olika målgrupper

Praktisk och personlig kunskap (fronesis) handlar om

• att använda, förvärva och skapa teoretisk och faktisk kunskap

• bedömningsförmåga, omdöme

• förmåga att hantera mellanmänskliga möten

Den teoretiska kunskapen i socialt arbete kan, enligt Trevithick (2008), delas in i tre olika typer av teoriområden: (1) teorier som bidrar till förståelsen av människors livsvillkor, olika situationer och händelser, (2) teorier som mer berör det sociala arbetets syfte, uppdrag och roll, samt (3) teorityper som är mer praktiknära och som ofta ligger till grund för socialarbetares användning av olika metoder, interventioner och insatser.

Den faktiska kunskapen kan också den utgöra kunskap som kan vara mycket teoretisk, men som har karaktären av att behöva vara mycket mer uppdaterad. Trevithick nämner exempelvis faktisk (och aktuell) kunskap om lagstiftning och riktlinjer, socialpolitik, myndigheter, förvaltning, olika organisationers system samt aktuell kunskap om målgrupper och sociala problem.

Figur 1.1. Kunskap i socialt arbete – figur inspirerad av Trevithicks kunskapsmodell och figurer i artikeln ”Revisiting the knowledge base of social work: a framework for practice” (2008, s. 1217–1227).

Kapitel 1. Viljan att lära, veta och utvecklas

Kunskapsområdet praktisk och personlig kunskap handlar om på vilket sätt den teoretiska och faktiska kunskapen tillämpas i det sociala arbetets praktik. När teoretisk och faktisk kunskap omsätts i handling händer något som innebär att kunskapen (en teori, en metod, en regel, en lag) i någon mening alltid fordrar en tolkning, och den tolkningen kan bara vara personlig. I den här ”överföringsprocessen” av kunskaper och skicklighet i en given praktisk situation aktualiseras vårt omdöme och det som ibland kallas för praktisk visdom. Den här praktiska och personliga kunskapen är sprungen ur en rad källor som Trevithick anger består av bland annat erfarenheter och kunskaper från vårt vardagsliv och vårt samspel med andra i vår sociala omgivning, kunskaper från vetenskap och forskning, och kunskaper från det praktiska sociala arbetet. En central förmåga i detta kunskapsområde är att kunna hantera mellanmänskliga relationer. Även om Trevithick i sin artikel argumenterar för att de olika kunskapsformerna bör ses som jämlika visar hon samtidigt på svårigheterna att fånga och utvärdera den praktiska och personliga kunskapen på ett trovärdigt sätt.

En poäng med både Aristoteles kunskapsformer och Trevithicks modell är att kunskapen, särskilt techne och fronesis, utvecklas genom handling, genom att utövas. För att kunna utveckla dessa kunskapsformer och i förlängningen utveckla en hållbar professionsidentitet behöver socialarbetaren överväga och reflektera över sina handlingar, deras ändamål och vart de leder i en kontinuerlig lärandeprocess. Kunskap och lärande är processer som engagerar både tankar, förnuft, känslor och kropp. Reflektionen är i detta sammanhang, menar vi, ett viktigt lärande- och förändringsverktyg.

Förmågan till reflektion förmedlas till viss del under utbildningen, inte minst genom PPU, och genom liknande moment i olika kurser. PPU kan skapa förutsättningar för att fördjupa den teoretiska kunskapen i de kurser som studenterna är engagerade i genom reflektion och övningar som syftar till att pröva sig själv och reflektera över sina handlingar. Möjlighet till detta ges bland annat i den verksamhetsförlagda utbildningen, praktiken. Förmågan att överväga och reflektera över sina handlingar fortsätter att stärkas och utvecklas i yrkesutövningen, exempelvis under handledning och i dialog med arbetskamrater. Men det behöver ske i relation till teorier och begrepp. Tina Mattsson, socionom och forskare i socialt arbete, betonar detta i sin bok Kunskap och lärande i socialt arbete:

Kapitel 1. Viljan att lära, veta och utvecklas

Jag menar också att i reflektion över handling är kopplingen till teorier och begrepp särskilt viktig, eftersom det är dessa som i sin tur gör att vi utvecklar ett gemensamt språk och en gemensam förståelse. Det är också teorier och begrepp som kan sätta erfarenheter i ett större sammanhang och ge en grund för en fördjupande förståelse som sträcker sig bortom sunt förnuft eller vardagligt tal. (2017, s. 64–65)

Det är med andra ord när den egna tanken, den egna reflektionen artikuleras och kommer i dialog med teorier och begrepp som den kan leda till nya insikter och fördjupad kunskap. Om vi ger utrymme för personlig professionell utveckling, i såväl utbildning som det sociala arbetets praktik, kan vi skapa bättre förutsättningar för det som Mattsson understryker i citatet ovan, nämligen att vi som socionomer tillsammans utvecklar ett gemensamt språk, en gemensam kunskapsgrund för vårt ämne och vår yrkesroll.

Kunskapsbaserat socialt arbete kräver kompetensutveckling

I socialt arbete behöver vi använda oss av olika kunskapsformer. Men ett kunskapsbaserat socialt arbete handlar också om att inhämta och värdera olika kunskapskällor: vetenskaplig kunskap, klientens/brukarens kunskap och den erfarenhetsbaserade kunskapen (förtrogenhetskunskapen). Det kräver en ”upplyst socialarbetare” skulle Bengt Börjeson ha sagt, en forskande praktiker som kan betrakta sin egen sociala praktik med kritiska ögon och ställa frågor som: Varför gör vi på detta vis? Varför använder vi de här metoderna? Hur kan vi förbättra och utveckla vårt arbete och våra metoder?

Socialarbetaren som är öppen för och intresserad av ny kunskap och som medverkar i kunskapsprojekt – en forskande praktiker – möjliggör en verklighetsnära forskning som kan utveckla och förbättra det sociala arbetet. (Börjeson & Börjeson, 2015, s. 331)

Kapitel 1.

Viljan att lära, veta och utvecklas

Synen på kunskap s. 20

Kapitel 2.

Etisk medvetenhet och etisk reflektion

Etiska värden och principer s. 38

Dina motiv och drivkrafter till ditt yrkesval s. 40

Att utveckla sin etiska kompetens s. 42

Omdömesförmåga s. 45

Tid för eftertanke och reflektion s. 48

Kapitel 3.

Självkännedom – att se sig själv

Egenperspektiv s. 55

Joharifönster s. 56

Den egna viljan s. 59

Träna kritisk reflektion s. 60

Reflektion över mina egenskaper s. 61

Självkänsla med fokus på uppskattning – vem är du? s. 63

Skriva och/eller berätta din livsberättelse s. 64

Dragläget s. 65

Självacceptans s. 66

Kapitel 4.

Empatisk förmåga – att se andra

Gränser mellan sig själv och andra s. 72

Betydelsen av empatiskt bemötande s. 73

Fallbeskrivning för att öva mentalisering s. 78

Kapitel 5.

Professionellt bemötande – att förhålla sig till andra

Där bemötandet startar s. 86

Att bli sedd s. 87

Ett gott bemötande s. 88

Människosyn s. 89

Hur upplevs personligt professionellt bemötande? s. 91

Kapitel 6.

Hållbar genom yrkeslivet

Ladda batterierna s. 102

Hot, utforskande och trygghet s. 104

Copingstrategier s. 107

Självomsorg s. 108

Visa och ta emot medkänsla s. 109

Hur självmedkännande är jag? s. 110

Medveten närvaro s. 112

Psykologiskt trygg på arbetet s. 114

Med blicken mot nöjdhet s. 118

Hur för du dig själv framåt? s. 118

I Personlig professionell utveckling för socionomer tar författarna ett grepp kring den livslånga lärandeprocess som kan ge blivande och yrkesverksamma socionomer förutsättningar att utveckla en hållbar yrkesroll samt en yrkesidentitet präglad av etisk medvetenhet och en personlig professionalitet.

Ett vanligt budskap inom socionomens profession är vikten av att vara professionell, möjligen personlig, men aldrig privat. Författarna menar att detta delvis är ett missförstånd, att många tror sig behöva bli opersonliga eller spela en roll som professionell. För att skapa ett såväl personligt som professionellt bemötande behöver man arbeta med sin självkännedom, sin empatiska förmåga och med att utveckla en etisk medvetenhet.

Författarna kombinerar teoretiska resonemang med olika reflektionsövningar för att uppmuntra läsaren till eftertanke kring de teman boken behandlar: viljan att utvecklas, självkännedom, empatisk förmåga, etisk medvetenhet, etiskt bemötande samt strategier för att hålla som socionom. Det handlar om hur man som socionom kan smälta samman sin personlighet med sin professionella roll. Ja, att vara sig själv som socionom.

Boken vänder sig till såväl socionomstudenter som till yrkesverksamma socionomer samt till andra inom socialt arbete och människovårdande yrken.

Natasja Andersson Elmtoft är adjunkt, magister i socialt arbete, utbildad handledare och legitimerad psykoterapeut. Hon är en mycket erfaren PPU-lärare och är sedan 2014 ansvarig för ämnet personlig professionell utveckling på Institutionen för socialvetenskap, Marie Cederschiöld högskola.

Anna Whitaker är lektor och docent i socialt arbete vid Institutionen för socialvetenskap, Marie Cederschiöld högskola. Hon har lång erfarenhet som PPU-lärare på socionomprogrammet, och undervisar annars på såväl socionomprogrammet som på magisterprogrammet.

Foto: Peter Strandberg

Foto: Jane Oskarsson