Introduktion
”Motsatsen till relativism, detta bör vi aldrig glömma, stavas absolutism”1
Mats Börjesson & Eva Palmblad
Inledning: lite naket
Någon gång i slutet av år 2005 fanns följande rubrik på Aftonbladets förstasida: ”Fotomodeller i nakenbråk på kändisfest”. Det är en bra story. Vi förstår omedelbart, eller hur? Det känns på något sätt både logiskt och troligt att fotomodeller bråkar om nakenhet – och det stämmer också att de är rättmätiga deltagare på kändisfester. Den blott femordiga berättelsen hänger verkligen samman. Men så börjar vi som tidningsläsare att undra några saker: Vilka var de, och vem bär den största skulden till detta bråk? Vi kanske faktiskt köper tidningen och läser artikeln. Handlar den om att fotomodellerna helt enkelt har tagit av sig en massa kläder? Eller har de beskyllt varandra för slampighet? Snart tänker vi att det hela nog är överdrivet, för så brukar det ju vara i kvällspressen! Det går nästan automatiskt detta, att utgå ifrån att språket mer eller mindre väl kan avspegla det som egentligen hände. Språket får vara vittnesbärare – alternativt förfalskare – av verkligheten. Men vad är det man gör när man funderar över graden av sanning när man läser en text? Jo, det handlar om att göra en prövning av påståenden mot fakta, ord mot verklighet. Grundfrågan är, lite mer akademiskt uttryckt: Hur väl korresponderar texten mot vad som faktiskt har inträffat?
Vi kan emellertid tänka oss prövningar och analyser av helt annat slag än de som vi gör som tidningsläsare. Vi tar då avstamp i frågor kring vilken typ av sto-
1 ”The opposite of relativism, we should never forget, is called absolutism” (Bloor [1976] 1991). Citatet är hämtat ur Latour, Bruno, Pandoras Hope. Essays on the Reality of Scientific Studies (Cambridge Mass. 1999).
ry som vi har att göra med och hur den byggs upp för att bli begriplig, trovärdig – rent av sann. Låt oss i en sådan anda experimentera med texten genom att byta ut lite ord här och där. ”Adoptivbarn i nakenbråk på kändisfest” – här förstår vi inte riktigt. Storyn fungerar retoriskt dåligt. Det finns ju ingen logik, varför skulle adoptivbarn hålla på med sådant och varför skulle de bli inbjudna till en kändisfest om de ’bara’ var adoptivbarn? Rent absurt blir det naturligtvis med ”Adoptivbarn i nakenbråk på högt berg”. Låt oss byta ut igen: ”Pensionärer i nakenbråk på Storgatan”. Miniberättelsen fungerar, men vi tenderar kanske här att läsa in att de bråkar om att det är för mycket naket nu för tiden. I kategorin ’pensionärer’ ligger heller inte att man går på kändisfester – med några undantag som Sverker Åström och Alice Timander. Vad säger ni om denna då: ”Nudister i nakenbråk på stämma”. Det måste väl vara fråga om en ideologisk strid om den rätta nudismen?
Avgränsning av sociala grupperingar kan göras på ett stort antal sätt. Gränsdragningar kan göras både här och där, varje individ kan göras tillhörig en lång rad kategorier – och kategoritillhörigheter ingår i berättelser om handlingsmönster, åsikter, viljor, intentioner och känslor. Att studera gränsdragningar och berättelser bortom frågan om vad som är sant och riktigt – detta är en ingång till diskursanalys. Analyser av sociala kategorier – och åtföljande identiteter – är ett sätt att tydliggöra tanken på diskursers sätt att staka ut gränser för det tänkbara. Att ge sig själv eller någon annan en identitet innebär med nödvändighet att man talar om vad man inte är – vad identiteten står emot. Innehav av en identitet är också ett sätt att distansera sig från ’de andra’, med tillhörigheter och självuppfattningar som skiljer sig från vår egen. I grunden handlar det om ett kontrasttänkande, en tankefigur vi ser verksam inte minst när det gäller problematiska identiteter. I åtskillig forskning om sociala problem utgår man från frågan om vad som kännetecknar personer som hamnar i svårigheter. Svaret är då oftast givet på förhand: det handlar om människor som skiljer sig från oss andra, som inte kan eller vill vara normala. På detta sätt utmejslas identiteter som missbrukare, hemlös, spelberoende gentemot en tänkt normalidentitet, där självförståelsen bygger på någon form av kontrastering – som om dessa kategorier vore utan alternativa berättelser, och alltid i historien varit lika.
Poängen är således att våra världsbilder och identiteter kunde ha varit annorlunda – genom andra gränsdragningar och karakteristikor. Detta innebär en icke-essentialistisk hållning som forskare. Huruvida människor består av någon sorts inre essenser är en fråga för andra. Inom diskursanalysen handlar det om att det vi kallar egenskaper, tillhörigheter och så vidare, är diskursivt formerade, språkligt burna och satta genom handling. I denna bok finns flera sådana exempel på hur man kan studera kategoriseringar, men också andra typer av diskurs-
analyser. Det är en samling forskande personer som på olika sätt gör den mer distanserade läsningen som vi nämnde tidigare – med hjälp av olika diskursanalytiska perspektiv och med hjälp av olika sorters empiriska material.
Vad är diskursanalys – och vad är det inte?
Diskursanalys har under senare tid fått ett betydande genomslag inom samhällsvetenskaperna. Inom områden som litteratur- och filmforskning har man däremot sedan länge sökt urskilja stilar, genrer, uttrycks- och presentationsformer m.m. I detta ligger en tydlig medvetenhet om – och ett starkt intresse för – det perspektivbundna i tillvaron. Här finns en insikt om att beroende på den position som intas så framträder olika bilder av verkligheten. Detta fenomen betraktas som angeläget i sig – och därtill som forskningsbart. Kring tillvarons perspektivbundenhet går det att ställa både relevanta och rimliga, fruktbara och möjliga frågor.
Samtidigt står mycket av samhällsforskningen kvar i den traditionella grundfrågan, som siktar mot att ringa in och fastställa arten och graden av en viss social eller kulturell företeelse. Inom en stor vetenskaplig bransch fokuseras sociala problem, där forskarna ofta utgår från kategoriseringar och definitioner som gjorts av inflytelserika aktörer på samhällsarenan, som till exempel Polisen, Försäkringskassan, Skolverket eller Socialstyrelsen. Detta innebär att man överlämnar tolkningsföreträdet till externa aktörer – och till olika typer av moraliska och politiska diskurser. Forskningen har därmed i betydande utsträckning fungerat som vasall åt de politiska och byråkratiska systemen – vilka har fått definiera utgångspunkterna för forskning. Mot detta har hävdats vikten av att forskare utarbetar egna, av rådande diskurser mer oberoende, ansatser, teorier och begrepp. Ett argument för detta är att de etablerade perspektiven knappast behöver forskarnas hjälp och stöd för att göra sig gällande i det offentliga samtalet. Forskarnas uppgift är i stället att studera villkoren för olika bilder av verkligheten och möjligen också att söka alternativ till de versioner som ändå har stora möjligheter att komma till tals på samhällets arenor.
Inom konstruktionismen hävdas ofta att det inte kan finnas en versionsfri eller oberoende verklighet. All kunskap är socialt konstruerad och kan därför aldrig avspegla en entydig verklighet därute. Det handlar inte om att förneka existensen av samhällsfenomen, exempelvis missbruk, hemlöshet, kriminalitet eller psykisk sjukdom. Poängen är att vi bara kan tänka genom diskursiva raster. Som forskare kan vi bara studera olika sätt att förstå, uppfatta och förklara den här typen av fenomen. Vi kan undersöka vad olika former av föreställningar förutsätter och vilka följder de får i skilda sammanhang. Konstruktionistisk problem-
forskning inriktas således på att analysera hur idéer och kunskap kring avvikare av olika slag byggs upp och återskapas på olika samhällsarenor.
Så snart språk används så har verklighet konstruerats. Genom att namnge ting, grupperingar eller händelser har sammanhang skapats – verklighet har producerats. Efter det som benämnts den ’språkliga vändningen’ går det knappast att hävda att det finns någon objektiv hållpunkt eller utsiktsplats utanför diskurserna eller bortom de språkliga framställningarna. En grundpoäng med uttrycket ’den språkliga vändningen’ är att diskurser avgränsar och utesluter, men samtidigt ger oss raster med vars hjälp vi kan urskilja vad som är sant, relevant, rimligt och möjligt – som i det korta exemplet från Aftonbladet i början. Så snart man säger något så har en av flera tänkbara versioner använts (vilket förstås också gäller denna text). Det finns helt enkelt inte någon upphöjd platå från vilken världen kan ses på ett neutralt sätt; nollpunktsanspråket har rubbats. Utgångspunkten är i stället att världen är döpt och därmed satt, eller mer precist, den döps och sätts i en ständigt pågående process. Språk betraktas således inte som ett färdigt system utan som en handling. Inte heller ska det ses som en spegel av verkligheten där ute, utan som aktivitet. Språk används och detta betyder att fakta inte ligger färdiga, utan är produkten av språktillämpning. Språket ’gör’ något med världen; det frammanar eller konstituerar vår verklighet.
I detta läge blir just versionerna av tillvaron intressanta för forskning – i sin egen rätt. Diskurser döper och sätter världen, eftersom språkets huvudfunktion är att representera (något annat). Diskurser bygger upp föremål, världar, sinnen och sociala relationer. Man kan dessutom tala om en ’bildlig vändning’, som syftar på att även bilder konstituerar vår värld. Såväl språk som föremål, platser och fenomen är representanter för olika saker. Såväl text som bild har alltid en representerande sida. Bilen brukar till exempel få representera Sverige under femtiotalet – trots att den skulle kunna representera vilket årtionde som helst under det gångna seklet. Hjälmar med horn kan få stå för ett upprättande av en urgammal nordiskhet. Beteckningen utbränd kan fungera som representation av vår nutida situation på arbetsmarknaden. Inom diskursanalysen är just detta det intressanta: Hur blir förståelsen till? Hur kvalificerar sig en representation till att bli verklig i ett visst sammanhang? Vad tycks sakna en representation och varför det?
Här finns vidare en kritik av olika typer av monolitiska historieskrivningar: att det skulle finnas en obestridlig historisk kanon genom vilken vi kan få veta hur historien egentligen sett ut – bortom alla perspektivval. Om det alltid finns en hel rad av versioner – vilken ska då föras fram? Om det inte finns någon enskild måttstock att bedöma berättelser med – vilken ska vi då utse som sann, och på vilka grunder? Inom diskursanalysen blir grundfrågan snarare inriktad på
vad som kvalificerar sig som verkligt och sant, i en viss tid och på en viss plats. I diskursanalysen ligger alltså en kritik mot traditionell historieskrivning, framför allt mot idén om att vi når en allt större klarhet över vad som egentligen hände förr. Likaså problematiseras den kulturellt djupt grundade föreställningen om framsteg.
Historieskrivningar är perspektivbundna i många väsentliga avseenden, inte minst så är vi vår egen tids advokater med rätten att definiera historiens halt av demokrati, upplysning eller humanitet. I stället för att försöka komma fram till vad som egentligen hände där och då, bör vi inrikta oss på att se historia som ett urval av tänkbara berättelser. Som sådana är de alltid både selekterade och framställda utifrån något perspektiv och någon position. Detta gör samtidsinriktningen central för diskursanalytikern, med inriktning på frågan om hur historia används och presenteras. Vilka berättelsetyper tycks gångbara i olika sammanhang? Det gäller alltså att göra representationerna till studieobjekt, inte vad som eventuellt finns bakom dessa. Samtidigt ska sägas att många diskursanalytiker använder sig av historiska komparationer. Att se över en längre tidsperiod är både ett effektivt sätt att se variationer av det som vi i dag tar för självklart och givet – och ett utmärkt sätt att se hur processerna går till när diskursiva ramar produceras, till exempel när det gäller hälsa, relationerna mellan könen eller hur ett visst utseende blev vackert.
När det gäller diskursanalys inom psykologin och andra beteendevetenskaper, så har diskursanalyser formulerat en kritik av kognitivismen. Med kognitivism menas här utgångspunkten att mänskliga handlingar skulle vara yttringar eller effekter av något som finns inuti individer, såsom känslor, åsikter eller attityder. Idén om att individers vilja eller sinnestillstånd skulle vara förklaringen till hur de agerar har kritiserats för att den förutsätter att en viss handling motsvaras av en specifik känsla eller tanke. Handlingen får bli till tecknet på det där osynliga som förväntas ligga bakom. Språket betraktas inom kognitivismen som en väg att fånga essentiella personliga attityder, intentioner, motiv och rentav karaktärer. Det som yttras analyseras som utslag av något som bärs av individer. Diskursanalysen invänder här att det alltid finns en begränsad repertoar av både berättelser och tolkningsramar – vilka är historiskt, kulturellt eller genremässigt satta.
Mycket attitydforskning vilar på dessa kognitivistiska utgångspunkter. Man föreställer sig ju ofta att attityder är något som finns inom personer – ibland i form av ’paket’ eller ’kluster’ – och därtill har en viss stabilitet över tid. Ta föreställningen att en politisk-ideologisk hållning, exempelvis nazism, skulle vara uttryck för en viss personlighetstyp. Denna föreställning bygger i sin tur på att människor kan delas in i olika kategorier, såsom demokratiska–auktori-
tära, toleranta–intoleranta etc. För diskursanalytikern kan språket, utsagorna, i stället länkas till diskurser och fält. Diskurser är resurser eller repertoarer förbundna med kulturella och sociala fält – där de aktiveras eller sätts i rörelse av personer.
Michel Foucault talade om diskursernas sanningseffekter. Med det menas att diskursiva formeringar hjälper oss att se vad som görs sant och därmed, i samma rörelse, sätter gränserna för vad som är tänkbart. Han talar om utestängningsprocedurer och auktorisering genom ritualer och socialiserande institutioner: Vem får tala och varpå vilar denna legitimitet? I den begreppsapparat som Foucault använde ingår till exempel uttrycket sanningsregimer. Ett allmänt sätt att göra diskursanalys begriplig är just att säga att det finns gränser för det tänkbara. Var sitter bopålarna och varför just där? Diskurser är då inte bara vad som sägs i olika sammanhang, utan också vad som gör det möjligt att säga det. Men diskurserna är alltså också inspiratörer och meningsgivare, inte bara tankepoliser som skymmer utsikten. Diskurser skapar nytt, i form av associationer, logiker och sammanhang. Tanken är att diskurser därigenom orienterar människors handlande. De kan begränsa handlingsutrymmet men även öppna för nya handlingsvägar – på gott eller ont.
För diskursanalytikern kan det handla om att bedriva forskning om vilka berättelser som knyts till vilka platser, och vilka föremål som knyts till vilka sammanhang. Det handlar framför allt om att belysa hur dessa processer går till. Det är alls inte fråga om en återspegling av det som finns därute i världen, eller därinne i individerna. (Vi vill påminna om kritiken mot olika former av essentialism.) I detta ser vi också kopplingarna till bredare intellektuella rörelser runt den så kallade postmodernismen. De vändningar som denna rörelse har medfört är inte bara viktiga för att flytta fram de analytiska positionerna inom forskningen. Man kan dessutom hävda att det i vår tid blivit alldeles nödvändigt för samhällsvetenskaperna att förhålla sig till den oerhörda mängd av budskap som omger oss i det dagliga livet: i reklam, populärvetenskap, genom tv-utbudet – över huvud taget den allt ökande mängden av offentliga samtal som vi förväntas delta i och bidra till.
Invändningarna mot de utgångspunkter som vi diskuterat har stundom varit hårda från många olika traditioner. Enligt kritikerna innebär det en oacceptabel relativisering av förståelser och uppfattningar. Fascism skulle exempelvis inte vara ett mindre sant eller försvarbart perspektiv på världen än någon annan ideologi. Det är i detta sammanhang viktigt att försöka skilja mellan vetenskaplig grundhållning och medborgerliga ställningstaganden. Forskarens medvetenhet om tillvarons perspektivbundenhet bildar avstamp för det vetenskapliga arbetet, det fungerar som en arbetshypotes. Konstnärer av olika slag har i långa ti-
der haft perspektivering som arbetsredskap. Konstnären vet att byter man position, om så bara några centimeter, så ändras bilden av verkligheten. I detta ligger även insikten att någon utsiktspunkt som naglar fast en sannare eller riktigare bild inte finns. På ett likartat sätt är det för den konstruktionistiske diskursforskaren. Denna relativistiska utgångspunkt innebär samtidigt något när det gäller vetenskapens mandat eller gränser gentemot samhället i övrigt. Den intellektuella bearbetning av tillvarons fenomen som forskare ägnar sig åt är en genre bland andra, varken mer eller mindre. Som medborgare tar vi mera absolutistiska ställningstaganden i olika frågor. Vi ställer krav på ärlighet, trovärdighet, riktighet etc. – men då som de moraliska och politiska varelser vi alla är. Vetenskapen kan dock aldrig ge en tillräcklig grund för samhällsförändringar, eftersom såväl samhällskritik som åtgärdsförslag alltid bygger på normer och värderingar, som är av moralisk och politisk art. För dessa finns det ingen vetenskaplig bas som skulle kunna ge forskaren en särställning. Vad som ska definieras som problem och hur dessa ska lösas är alltså en fråga som angår alla medborgare i lika grad.
Stora och små diskurser
En vanlig inledande definition på begreppet diskurs är att det är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. Betoningen här ligger på ’ett bestämt sätt’. Det finns alltså ramar för vilka presentationer som kan göras för att dessa ska bli betraktade som sanna, korrekta, rimliga eller vackra. Grundfrågor i detta sammanhang blir exempelvis: Talas det om fenomenet på samma sätt oavsett vilken typ av material som anlitas? Finns det alltså konsensus kring diskursen? Att språket kan erbjuda alternativa versioner gör emellertid att berättelser så gott som alltid skapar en argumenterande och retorisk kontext. Inför detta kan följande grundfråga ställas: På vilka olika sätt talas och berättas det om verkligheten? Vilka versioner kan urskiljas och hur står de i relation till varandra? Det finns alltid potentiella strider kring hur företeelser, platser, sociala kategorier och annat ska framställas. En undersökningsmodell innebär en inriktning på diskursiv kamp, där man granskar hur olika sätt att tala om verkligheten kämpar för att nå dominans på fältet. Det är en strategisk fokusering som bygger på tanken att kriser, konflikter, kontroverser och strider på olika sätt kan synliggöra diskursens element, ramar och imperativ. En annan strategi är att försöka urskilja gränser för vad som går att uttala, tabun av olika slag kring ett visst fenomen. Den metodologiska idén är att dessa gränser kan ge oss förståelse av diskursens kärna respektive yttre gränser. Diskurser kan vidare länkas till olika samhällsarenor som vetenskap, media, politik, marknad, myndigheter, professioner etc. Här handlar
det om frågan i vad mån diskurser är länkade till specifika arenor eller går tvärs över olika arenor. I dessa frågor får forskaren göra vägval.
På det diskursanalytiska fältet går också skiljelinjer mellan vad vi, inledningsvis och preliminärt, kan kalla små respektive stora diskurser. Under de stora diskursernas rubrik kan ställas namn som Michel Foucault, Nikolas Rose och Zygmunt Bauman. Men här finns också bredare intellektuella rörelser som poststrukturalism, den feministiska kritiken, kritisk diskursanalys och postkolonial teori. En viktig tyngdpunkt inom den ’stora diskursanalysen’ är att diskurser inte bara existerar på en specifik plats, till exempel inom en viss samhällsinstitution – utan opererar över institutionernas gränser. De går igen på många platser och kan även ha en betydande utsträckning i tid. ’Hälsa’ skulle kunna vara ett exempel på en stor diskurs. Talet om hälsan har en lång historia och har haft olika bärare över tid, som filosofer, präster och läkare. Hälsa är inte (enbart) ett medicinskt begrepp utan i lika hög grad ett centralt värde med moraliska implikationer. Hälsa har länkats till idéer om paradiset liksom till föreställningar om det naturenliga livet och det goda livet. Förbindelser till kroppskult och till livsstil finns också. Hälsa engagerar företrädare från politik, vetenskap och marknad. Ett exempel på en omfattande, om än lite mindre, diskurs är den som rör ’det skadliga föräldraskapet’. Detta är en diskurs som är forskarens – men långtifrån enbart. Den går igen på många olika platser och sammanhang. Vi ser den i tidningarnas rådgivningsspalter, i skrifter från Socialstyrelsen, i tv-program som ’Supernanny’ osv. ’Sockerberoende’ kan likaså betecknas som en diskurs, en i tiden och rummet mer avgränsad sådan. Den skulle kunna länkas till eller infogas i den övergripande hälsodiskursen. Analyser av detta slag är ofta inriktade på hur diskursen är uppbyggd, det vill säga strukturen ställs i förgrunden.
Inom etnometodologi, samtalsanalys, diskursiv psykologi och liknande laborerar man med mindre diskurser. I fokus står hur framställningen av världen sker på ort och ställe – den lokala produktionen. Här finns ett särskilt intresse för vardaglig interaktion, som samtal per telefon, hälsningsceremonier, trafikbeteende, anstaltsrutiner, besök hos doktorn och hos polisen eller egentligen var som helst. Aktörernas egna yttranden står i fokus i etnometodologiska och konversationsanalytiska sammanhang. Man betonar vikten av att inte (alltför) hårdhänt gå in med forskarens egna kontextualiseringar. I stället bör fokus ligga på hur deltagarna själva formulerar fram världen i interaktion. Analysen inriktas snarast på hur diskurser byggs upp, vilket betyder att processdimensionen är mer tydligt betonad.
Nå, det här med stora och små diskurser är ju inte riktigt uttömmande när man ska beskriva det diskursanalytiska fältet och de ansatser som där tillämpas.
Det är en startpunkt för skildringen, men mycket mer än så. Vi kan tänka oss and-
ra indelningar för att beskriva de olika ingångar som är möjliga. Genomgående är frågan om ’vems kontext’ central. I de traditioner där man bearbetar och söker ’stora’ diskurser handlar det om att forskaren formerar och sammanhangsbestämmer. Hos Foucault kunde det handla om att urskilja det definierade förnuftet genom att studera vad som särskiljs som vansinnigt. Utifrån detta berättar Foucault om stora historiska rörelser, där såväl hysteriska kvinnor som ouppfostrade barn och farliga brottslingar bara är några exempel på en mycket omfattande diskursiv formation runt social anpassning och grad av förstånd. Det är i grunden Foucaults diskurs, i den meningen att han summerar och vaskar fram ett mönster över tid, söker diskursiva konstanser och förändringar. Vi rör oss på övergripande nivåer och det handlar om långa historiska svep, där forskaren lägger betydande kraft på att upprätta tolkningsramen. Det samhälls- och kulturkritiska inslaget är här ofta framträdande.
Inom etnometodologiskt inspirerad diskursanalys har man haft invändningar mot detta forskningssätt. I stället för att forskaren kontextualiserar och summerar, förordar man att låta dem som man studerar avgöra vilka diskursiva ramar som gäller. Vad är det som säger, har det hetat, att forskarens sammanhang och analys är relevanta för dem man studerar? Som alternativ förordas här att låta empirin och dess detaljer avgöra vad som är relevanta kategorier och definierade sanningar – för dem som yttrar dem. Det handlar alltså inte bara om diskursers omfattning, omfång eller historiska utsträckthet, utan också om hur dessa byggs med hjälp av språk och interaktion i lokala miljöer.
Diskursanalys kan alltså se ut på olika sätt, beroende på teoretisk nivå och vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Diskursanalys medger, kan vi säga, ett brett register av fokuseringar. Vissa studier ställer berättelsesortiment och genrer i förgrunden, i andra framträder styrningsformer starkast. En del undersökningar fäster uppmärksamheten på kategorisering och normalisering, medan andra sätter sökarljuset på identiteter och subjektspositioneringar. De nämnda fokuseringarna kännetecknar kanske främst, men inte bara, analyser av stora diskurser. När det gäller de små eller nära diskursanalytiska angreppssätten så handlar det om lite andra fokuseringar. Vissa av dessa är generella för det diskursanalytiska fältet och vissa är förankrade i specifika typer av diskursanalytiska traditioner. Under de språkligt avgränsade diskursanalysernas begrepp kan vi se analyser av kategoribundna aktiviteter, aktörernas trovärdighetsskapande retorik, ’footing’ och pronominala val. Bokens olika bidrag kommer att exemplifiera dessa olika ingångar, liksom de val det innebär att fokusera struktur eller process, mikro eller makro, språk och/eller interaktion.
Det finns alltså gemensamma spår inom diskursanalyser på olika teoretiska nivåer och med skilda vetenskapsteoretiska grunder. Synen på språket som en re-
surs finns i såväl de små som de stora diskursanalyserna, det vill säga vare sig man som diskursanalytiker fokuserar samhälleliga genussystem eller möten på socialkontoret i staden S. Gemensamt för olika former av diskursanalyser är, vid sidan av diskursers konstituerande, betoningen på Hur-frågor och att man avstår från sökandet efter bakomliggande, egentliga eller otvetydiga essenser. Etnometodologer som Garfinkel noterar talhandlingar, medan Foucault skriver om diskurser som producerar sanning. Här finns gemensamma centrala begrepp som trovärdighetsskapande och tolkningsrepertoarer. Vidare finns inriktning på kategorier och klassifikationer. Listan skulle kunna göras mycket längre. Vi har valt att ta upp några metodverktyg som diskursanalytiker använder sig av – och då valt ut några som vi senare i boken kommer att få se användas.
Diskursanalys och materialtyper
I mycket metodlitteratur, vill vi alltså hävda, förhåller man sig till intervjuer, enkäter och observationer som insamlingsmetoder som ska garantera att samhällets ’färdiga fakta’ kommer in till forskarens rum. De olika tillvägagångssätten ska traditionellt anpassas till forskningsfrågorna och möjligen också till de teoretiska utgångspunkterna. Inom diskursanalysen förhåller det sig ordentligt annorlunda. Självklart är urval och tillvägagångssätt viktiga också för diskursanalysen, men eftersom man här inte betraktar ’data’ på samma sätt så behöver vetenskapsteoretiska frågor och empiri behandlas mer integrerat. Diskursanalys är en helhet av analys och inte en procedur där insamling av ’fakta’ kommer först och analys därefter. Att tala om ’datainsamling’ är alltså inte rimligt om man utgår från de vetenskapsteoretiska grunderna som vi nämnt ovan: den språkliga vändningen, anti-essentialism och reflexivitet hos forskaren själv.
Det har relativt nyligen skett ett brett nytänkande när det gäller användningen av materialtyper inom samhällsforskningen. Den traditionella paletten bestående av intervjuer, enkäter, lagar och politiska program har kompletterats i takt med att de poststrukturalistiska och kulturvetenskapliga positionerna flyttats fram. Med dessa rörelser, tillsammans med mediasystemets snabba och omfattande förändring i västvärlden, ser vi en ökad akademisk användning av exempelvis tv-program, reklam, internetsajter, brev, bloggar och samtal på olika platser i samhället. Förnyelsen har åtföljts av ifrågasättanden av en given kunskapseller innehållshierarki för materialtyper. Myndighetsutlåtanden kan inte per definition anses ligga närmare verkligheten än en brevsamling. För diskursanalytikern kan olika sorters material mycket väl bearbetas med samma analytiska redskap.
I den traditionellt uppbyggda metodundervisningen är det som kallas värde-
ring av källor centralt. Här kan studenter och doktorander få lära sig att det är viktigt att göra skillnad mellan vad som sägs i en statlig offentlig utredning respektive en veckotidning. Den förra antas vara sannare, i meningen ligga närmare verkligheten än veckopressen. Inom diskursanalysen är den typen av distinktion inte särskilt intressant eller viktig. Det väsentliga är att de båda typerna av material gör anspråk på att säga något om verkligheten. Även om det sker med olika medel och på olika sätt, så är de på en och samma gång konstruerade och konstruerande. Texterna och bilderna finns i verkligheten samtidigt som de föreställer verklighet. Diskursanalyser ställer därför material på lika nivå och representationsmönster oberoende av vilken social status som en text har. Med en sådan utgångspunkt kan man rent av urskilja de diskursiva mönster som går igen i både Svensk Damtidnings bantningstips och en ny medicinsk avhandling om fetma.
Inom diskursanalyserna har det uppstått en diskussion om skillnaden mellan naturligt förekommande material och material som producerats av forskaren. Till den första sorten hör sångtexter, till den senare enkäter och svaren på dessa. Idén här är ofta att det spontant uppkomna materialet har ett försteg gentemot de av forskaren producerade och frammanade materialen. Tanken är att naturligt material ger en bättre bild av samhällslivet, och av den sociala interaktion som skulle ha ägt rum även om forskaren inte varit närvarande (dödaforskaren-testet). Denna hållning har funnits bland historiker, synliggjord i kritiken mot sociologiska datainsamlingar. Från den andra sidan har sociologer och andra samhällsvetare hävdat att man med hjälp av systematiska insamlingar kan göra bättre och säkrare analyser än historiker, arkeologer och andra humanister, som helt enkelt får nöja sig med de artefakter som råkar finnas kvar av det förflutna.
En invändning mot att ställa upp materialtyper i en sanningshierarki är att forskaren då i princip lämnas ute från möjligheten att ingå i ett naturligt förekommande samtal, och där utgöra ena parten. Förslag har då lagts fram att man med ett intervjumaterial helt enkelt kan införliva sig själv i analysen av interaktionssituationen. En intervju är också möjlig att analysera som ett samtal och något lika naturligt som en diskussion om vad man ska äta till middag. Vi är benägna att sympatisera med denna kritik av materialhierarkier. Med en diskursanalytisk utgångspunkt kan intervjuer ställas på ända genom att betrakta intervjun som just en interaktionssituation. Gruppintervjuer är då en väl vald strategi när man ska försöka fånga diskurser i deras räckvidd, med vad de inrymmer och vad de utesluter. Skälet är att i en grupp är repertoaren av giltiga berättelser alltid begränsad – och just sådana brukar komma fram där flera personer samtalar. 1. introduktion
Diskursanalytiker studerar tal, text, bilder och alla andra typer av material. Forskaren behöver alltid lägga upp en design för sin studie. För traditionella inriktningar handlar det om att välja en design som svarar mot frågeställningen. Vidare om att välja ett empiriskt material som kan sägas vara till hjälp för att visa upp verkligheten som den faktiskt ser ut. För diskursanalytikern förhåller det sig något annorlunda. Det handlar mer om att använda sig av teoretiskt drivna teman som kan hjälpa till för att en intressant och fruktbar analys ska bli av. Det finns inte någon extern måttstock som kan avgöra vilken undersökningsdesign som är den rätta. I stället handlar diskursanalys om att tydliggöra vad som är forskarens och vad som är studieobjektens sammanhangsförståelse eller tolkningsram. Annorlunda uttryckt: På vilken nivå ligger diskursen – och vems är den? I vilket sammanhang infogas diskursen – och vems är det? Därefter kommer frågan om när analysen är slutförd. Svaret från diskursanalytiskt håll är: aldrig. Frånvaron av extern måttstock och avsaknaden av rationalistisk inställning till språket öppnar för ett ständigt välkomnande av nya förslag till hur man kan förstå det ena eller det andra. Ju fler kandidater desto bättre!
Den språkliga vändningen får genomgripande återverkningar som naturligtvis gäller även vetenskapen och forskaren själv. Om språk är handling, om det inte finns någon position utanför det diskursiva, då behöver också forskningen ta ett steg tillbaka från sin pretention att stå på neutral plats. Detta öppnar upp för svåra men intressanta diskussioner bland studenter, doktorander och forskare kring betydelsen av den egna forskningsdesignen. Vad får uppsatsens eller avhandlingens kontextualisering för betydelse för vad man ser? Givet de teoretiska utgångspunkterna, vad innesluts respektive utesluts? Vad betyder det till exempel för en uppsats eller en avhandling om författaren utgår ifrån ett intresse av att studera ’diskursen om tonårsflickan’? Med en sådan kategorisering görs ju något aktivt, nämligen ett inringande av en kategori – och därmed uteslutande av andra tänkbara. Detta kan i sin tur leda till att man i forskningen utesluter alternativa diskursiva mönster, till exempel de som är generella för hela kategorin ’tonåringar’, eller ’kvinnor’, eller ’tonårsflickan i Tranås’. Någon gång behöver man naturligtvis bestämma sig för vad som ska studeras, men ingen uppsatsdesign är oskyldig eller neutral. Vissa har beskyllt denna hållning för att bli alltför navelskådande, att forskaren då riskerar att aldrig komma till skott och skriva. I grunden handlar det om att problematisera – alltså just den uppgift som ligger centralt för allt akademiskt skrivande.
En illustration på hur ett traditionellt material kan utvinna nya ’fynd’ med hjälp av diskursanalytisk vinkling är den numera betydande forskningstraditionen kring institutionellt tal. Språkliga framställningar av klienter/patienter har i forskningen ofta skett som en sorts renhetsprövning, där graden av professiona-
lism graderas. Analysen inriktas då på att avgöra huruvida den professionella prövningen var tillräckligt professionell, dvs. tillräckligt saklig, fördomsfri, rättssäker, teorigrundad och lagstyrd. Sådana renhetsprövningar är inte aktuella för diskursanalytikern. Tvärtom blir det fråga om att foga in språkets hela repertoar – så som den faktiskt ser ut i aktion. Utgångspunkten är att samtal mellan professionella och klienter/patienter sker i form av en förhandling om hur de senares verklighet och upplevelser ska definieras. Ambitionen är då inte att bedöma graden av vare sig professionalism eller institutionalism. Det handlar i stället om att ’det professionella’ och ’det institutionella’ är retoriska former som kan användas för att nå acceptans för yttranden av olika slag. Genom att hänvisa till allt ifrån paragrafer till diagnostiska manualer och beprövad erfarenhet kan yttranden (potentiellt) få legitimitet i det sammanhang som de framförs i. Dessa synpunkter står i en kritisk relation till forskning som utgår ifrån att ’det institutionella’, eller ’organisationen’, ligger som tvingande förutsättningar som i sin tur får fungera som förklaringsraster när empirin ska analyseras.
Kan man då blanda olika empiriska material i sin studie, exempelvis genom att göra några intervjuer för att sedan komplettera med observationer av bebyggelsen i en stadsdel? Frågan går inte att besvara slutgiltigt, men det går att resonera om saken, exempelvis i termer av stora och små diskursanalyser samt struktur och process. Diskursanalys öppnar med andra ord för en bred variation och kombination av material, liksom ett brett register av arbets- och analysprocedurer. Grundpoängen är att inget material är mer autentiskt än det andra; det handlar istället om att använda material för sina egna syften. Bias-problemet – definierat som snedvridning av forskningsresultat på grund av systematiska procedurfel i urval, insamling och analys – blir därmed inte längre giltigt. En betydligt viktigare uppgift för diskursforskaren är den vi återkommande betonat: att göra reda för vems kontexten är, att motivera kontextvalet samt diskutera följderna av detta val för studien.
Har diskursanalys blivit konventionaliserad?
Alla behöver i dag på ett eller annat sätt förhålla sig till reflexivitet, till talet om konstruerade identiteter, om det perspektivbundna i allt vi skriver. Kritiken av en essentialistisk hållning har också satt påtagliga avtryck i de vetenskapliga diskussionerna. Det är numera svårt att hävda att det finns en neutral och oberoende forskarposition – och stå oemotsagd. Inte heller anspråken på att ha ett kulturellt, könsmässigt eller historiskt neutralt perspektiv låter sig framföras utan invändningar. Sociologen Peter Berger uttryckte det helt underbart redan på 1960-talet: Man kan inte kasta en läckerbit åt relativitetens drake och sedan fort-
sätta med sin intellektuella verksamhet som om ingenting har hänt! 2 Poängen är förstås att när tankevändor som ’den språkliga vändningen’ väl skett, finns det knappast någon möjlighet längre att söka efter den enda rationaliteten eller det enda perspektivet. Inte ens den mest avancerade begreppsutredning står sig mot denna kritik, inte heller den mest väl genomförda statistiska eller hermeneutiska metod.
Man kan fundera på vad ett sådant upplösande av nollpunktsanspråk berättar om vår tid och vårt samhälle. Är det fråga om en relativism som kommer att innebära att vetenskapen går bankrutt som rationell verksamhet? Innebär diskursanalys att vi släpper garden för samhällstendenser som vi avskyr, till exempel rasism? Frågan om vad samhällsforskning blir om man antar den språkliga vändningen har rests på flera håll, inte sällan med varningar för just relativism, med olika typer av politiska argument. Vi delar inte denna farhåga. Även om man betraktar samhällsforskning som en genre bland andra genrer (som skönlitteratur, journalistik eller konst), så betyder inte det att vi blir överflödiga eller skadliga. Vikten av samhällskritik och löpande diskussioner är vårt argument för samhällsvetenskap med en reflexiv hållning.
Sedan kan man givetvis ifrågasätta om diskursanalysen verkligen har blivit konventionaliserad. Genomslaget för ’den språkliga vändningen’ i olika samhällsvetenskapliga sfärer och miljöer skiljer sig med stor sannolikhet åt. Samtidigt som många nya avhandlingar i samhällsvetenskapliga ämnen tar diskursanalys på stort allvar, vittnar många doktorander (och studenter) om hur lite företrädd diskursanalysen har varit under deras utbildningar. En aspekt av detta är måhända det vi tidigare kallat vasallskapet inom samhällsforskningen. Till detta kommer att vi lever i en tid där många tunga aktörer ropar på nytta, den tredje uppgiften – och vikten av att forskningsresultat omsätts i produkter och tillväxt. Vi menar att studier av vilka förutsättningar som ligger under det förgivettagna är en både nyttig och självklar uppgift för samhällsforskare. För frågan kan ställas: Vad ska vi med forskare till om de inte kan ge alternativa tolkningar och bilder av världen än de rådande?
Så har det, med de förändrade vetenskapliga förhållningssätten, blivit dags att bygga upp nya processer och måttstockar för vad som är god vetenskap. Denna gång inte i syfte att ta reda på hur vår värld innerst inne ser ut, utan i syfte att få veta mer om hur vår värld byggs upp och blir till. Viktigt är att återigen betona att diskurser inte är något som ligger därute som färdiga fakta. Forskaren gör hela tiden något själv med urval, akademisk design, meningssammanhang och språklig dramaturgi – han eller hon är alltså (med)skapare av diskurser. Veten-
2 Peter Berger, citerad i Malcolm Ashmore, The Reflexive Thesis: Writing the Sociology of Scientific Knowledge (London 1989), s. 112.
skapens beskrivningar är resultatet av en kombination av samhälleliga normer och strukturer samt forskningens plattformar och procedurer. Vetenskapliga utsagor är därigenom att se som artefakter, vars innehåll bara kan förstås i sitt kulturella och historiska sammanhang. Denna reflexiva insikt är på inget sätt hämmande utan själva förutsättningen för att kunna göra analyser.
Bokens kapitel
Författarna i denna antologi är samhällsvetenskapliga forskare från olika discipliner. Några av dem har disputerat, andra är på väg att göra det. Mycket skiljer dem åt; hit hör inriktningarna på avhandlingsprojekten – såväl vilken vetenskaplig disciplin de tillhör som valen av empiri och teoretisk hemvist. Materialen som bildar empirin skiftar, liksom hanteringen av dessa. Några arbetar enbart med texter, andra med såväl bild som text. Författarnas sätt att infoga sitt forskningsföremål i ett sammanhang varierar likaså. I vissa fall arbetas det med historiska jämförelsepunkter. Vi kommer att få exempel på både små och stora diskurser. Vi får växlingar mellan närläsningar av texter/samtal/bilder och analyser i termer av politisk styrning och disciplineringssträvanden.
Men det finns också flera trådar som förenar. Viljan att ifrågasätta försanthållanden och förgivettagna idéer och uppfattningar kring olika företeelser utgör en gemensam nämnare. Det gör också prövandet av andra material och metoder än de gängse inom samhällsvetenskaperna, alternativt använda dessa för nya och okonventionella syften. Här finns forskarambitionen att försöka ge en annan bild, en annan tolkning av verkligheten än den som vi vanligen förses med.
Med Malin Wreders bidrag får vi ett exempel på hur traditionella samhällsvetenskapliga material används för nya syften. Inom ramen för en traditionellt utformad enkätstudie riktades frågor till vårdpersonal inom äldreomsorgen. Under de öppna frågorna samlades en mängd svar som visade sig mycket användbara för diskursanalytiska syften. I sökandet efter diskursiva fält utkristalliseras ett antal återkommande teman i enkätmaterialet, vilka rörde sig kring tre frågeställningar: Vad är god omsorg? Vilka ska utföra den? Vilka tar emot den? Varje frågeställning var fokuserad kring vissa begrepp, som fick bilda namn på de tre diskurserna: en om omsorg, en om utbildning/lämplighet, en om äldre/ålderdom. Kring dessa diskurser existerar också en mängd forskning och teorier. Den forskning som är inriktad på frågor om vad omsorg är, vilka som ska utföra den och vilka mottagarna är inkluderades därför i undersökningen. Analysen fokuserar nodalpunkter, subjektspositioner och vidare diskursiva ramverk kring äldreomsorgen. Vilken personalkategori som den enskilde svarande tillhörde var av mindre intresse – det handlade om att göra annan forsk-
ning än den gängse, att se kategorier och definitioner som variabler. Frågan var att se vilket tal om ’äldreomsorgen’ som verkade gå igen på ett bredare plan – och av detta skäl fogades också omsorgsforskningen in i analysen.
Kategoribundna aktiviteter är ett centralt tema i Catharina Thörns bidrag. Att vara hemlös kvinna innebär, så som ordet söker representera, att vara ett offer för flera olika saker: män, vinterns kyla, narkotika, bristen på pengar, engagemang från allmänheten och bristen på välfärdsstatliga insatser. Sammantaget blir ’hemlös kvinna’ en sorts prisma för flera olika problematiseringar av samhällets tillstånd – och dessutom gör det något med dem det handlar om. Bilder och texter om den hemlösa kvinnan kan formuleras på flera olika sätt. Men hur blir de trovärdiga som skildring, hur blir de uttryck för medmänsklighet, och hur blir de effektiva för att samla in pengar till Stadsmissionen?
Bilder av kvinnor i vissa situationer, ackompanjerade med bildtexter, gör retoriskt arbete när det gäller att representera verkligheten. Vi får genom analysen närmare följa detta arbete. Det handlar om framställningar där kvinnans blick är riktad bort från kameran, vilket ger ett objektivt intryck. Det är som om kameran inte gör något med verkligheten utan bara avbildar den verklighet som redan fanns där. Det finns flera kategorier – eller subjektspositioner – i sammanhanget. När den hemlösa kvinnan framställs, konstrueras i samma stund Stadsmissionen. Organisationen blir till den enda hjälpande handen när välfärdsstaten sviker i sitt uppdrag. Därefter kommer givaren som allmänhet in i dramat. Med gåvor från oss som ser reklamkampanjen är alla roller besatta: offret, gärningsmännen, den hjälpande organisationen, den svikande välfärdsstaten och slutligen den medborgare som gör hjälpandet möjligt genom ekonomiska bidrag. Bidraget leder därför vidare fram till vilka konsekvenser som kategoriserandet får för dem som det ytterst handlar om.
Runtom i Sverige växer det fram nya sociala verksamheter för ungdomar ’med problem’. Beteckningarna varierar men vanliga är hemmaplanslösningar, mellanvård och strukturerade öppenvårdsprogram. Vissa av dem är tänkta att vara alternativ till den hårt kritiserade och kostsamma institutionsvården. Någonstans i landet finns specialskolan Pilen, som Torbjörn Forkby granskar med hjälp av en etnografisk ansats, med detaljerade konversationsanalyser och ingående observationer.
I verksamheter som Pilen pågår normaliseringsarbete, det vill säga en strävan att förändra de problematiska ungdomarna i önskvärd riktning. Kring dessa strävanden utspelar sig strider mellan de involverade aktörerna. Idén är att åstadkomma förändringar genom nära relationer mellan anställda och ungdomar. Förverkligandet av normaliseringsarbetet är ofta en fråga om kamp eller förhandling mellan de inblandade. Förutsättningen för verksamheten är att ungdo-
marna förvandlas till interventionsobjekt. Som sådana är de underordnade insatser av olika slag, som problembestämningar som ibland är frågan om regelrätta diagnoser. En normaliseringspraktik skapar i viss mening sina klienter. Det handlar inte minst om hur man definierar och kategoriserar ungdomarna. Om inga motanspråk reses kan vardagen i verksamheten flyta på tämligen problemfritt. Men, om det finns alternativa sätt att förstå och handla underkastas vardagens ordning en mer eller mindre öppen förhandling mellan deltagarna. Fokus i kapitlet ligger på att analysera hur en sådan förhandling, eller diskursiv kamp, gestaltades när de anställda i Pilen konfronterades med en neuropsykiatrisk diskurs. Genom att använda sig av olika typer av retoriska manövrer lyckades de resa ett motstånd som var så svårt att genomskåda för motparten, att en ’god samarbetsanda’ kunde bevaras.
I Anita Anderssons bidrag undersöks processen genom vilken den estetiska kirurgin etablerade sig i Sverige. Tidsperioden sträcker sig från 1980-tal fram till början av 2000-talet. Forskningsfrågorna här är inriktade på hur denna verksamhet nådde kulturell legitimitet, genom mediala framställningar. Centralt är hur verksamheten kontrasterar sig mot den ytlighet och onödighet som den i många sammanhang beskyllts för. Den estetiska kirurgin analyseras som en plats i skärningspunkten mellan medicin, estetik och kommers. Från detta förstår vi omedelbart att det finns spänningar av flera slag.
En avgränsning av materialet till att bara handla om damtidningar, eller den estetiska kirurgins egna presentationer, visade sig omöjlig, eftersom olika aktörer inte kunde knytas till specifika arenor. Också analysen kom därför att bli bredare, till att handla om samhälleliga diskurser, bland annat kring relationen mellan friskt och sjukt, mellan det orörda och det modifierade, mellan naturligt och artificiellt. Av detta förstår vi att legitimerande retoriska pareringar vill till för att kulturell legitimitet ska uppnås. Exempel på detta är en tydlig knytning till medicinsk vetenskap, utsagor om vad som utmärker den ’naturliga’ kroppen och framställningar av nöjda patienter som har verksamheten att tacka.
Hälsan tiger still, säger vi. Marie Öhman studerar idrottsundervisningen i skolan – allt mellan korrigeringar och uppmuntringar. Vad kan dessa pedagogiska tekniker berätta om styrning och styrningsformer? Det handlar då inte bara om att fokusera på budskap om att göra armhävningen rätt – utan även vad det säger om vår tids ideal om autonomi och självstyrning. Studier av skolans vardagliga praktik kring idrott och hälsa länkas här till mer övergripande diskurser kring kroppen, de diskursiva förutsättningar som styrning i vardagssammanhangen vilar på.
Hur går styrning till i ett samhälle där frihet och demokrati är högt avhållna värden? Hur verklig frihet ser ut är emellertid inte en fråga, inte heller att söka
fastställa graden av frihet. Det handlar inte om att ställa upp ett kontinuum med frihet på den ena sidan och förtryck på den andra. I stället gäller det att analysera förutsättningarna för att få vara fri, i meningen att undgå tillrättavisningar och korrigeringar. Hur behöver man handla och vad behöver man säga för att uppnå denna frihet?
När blev cigaretten farlig? Kring förbindelsen mellan tobak och hälsovådlighet kretsar Ulrika Torells studie, som även länkas till en bredare analys av rökandets innebörder och rökarens roller – kulturellt, klass- och könsmässigt. Vad som hör ihop är inte universellt givet, utan resultatet av definitionsprocesser, länkade till tid och rum. Med hjälp av material från reklam och marknadsföring och med fokus på svenskt sextiotal utforskar Ulrika sådana processer.
Hur vi talar om och definierar saker och ting får konsekvenser för hur vi förhåller oss till dem. Undersökningen handlar om de diskursiva praktiker som bidragit till tobakens ställning och betydelser i olika tider. Risk, skönhet, naturlighet, att ’vara inne’ – allt detta ger sig inte av sig självt. Det kräver meningsproduktion, en produktion som har haft många aktörer: vetenskaperna, medier, myndigheter, intressegrupper med flera. Centralt i studien är bildanalys, där tobaksframställningar hanteras som tecken och på så sätt kan göras till föremål för en semiotiskt inspirerad analys.
Skolledarskap i Sverige utövas i dag i hög grad genom etablerandet av ledningsgrupper och en stor del av skolledares arbete består av samtal, vilket gör att studier av skolan med fördel kan göras av samtal i sådana sammanhang. Mötessamtal är täta situationer som producerar skola, ledning, undervisning och mycket annat – just genom talandet. Anita Nordzell visar i sin studie hur mötesdeltagare i en skolledningsgrupp med hjälp av kategoriseringar gör framställningar av sig själva och andra samt hur moral, identitet och kultur används i tal. Där frammanas även alla de förväntningar som kan tänkas ligga inbakade i dessa kategorier. Men det är mer än så. Med hjälp av noggranna utskrifter av mötessamtal kan vi få korn på en stor mängd detaljer kring på vilka olika sätt dessa kategorier kan framställas. Studien är ett exempel på en diskursanalys som vilar på en etnometodologisk grund där ’talandet i interaktion’ analyseras, vilket främst innebär ett framlyftande av hur deltagarna själva skapar sammanhang, mening och gemensam förståelse. Kategorierna, och andra språkliga aspekter, är deltagarnas egna och viktigt är vad som tas för givet dem emellan, snarare än vilka samhällsdiskurser som är rådande. Talad interaktion kan sägas vara en av de processer som utgör en organisation.
När det problematiska skolbarnet ska utredas och dokumenteras förekommer ofta observationer och beskrivningar av dess motorik. Thomas Wahls bidrag handlar om detta. Avvikande motorik utgör tillsammans med koncentrations-
svårigheter två av de vanligaste grunderna för att ställa neuropsykiatriska diagnoser som exempelvis adhd och damp. I denna studie analyseras beskrivningar av motorik och vad dessa beskrivningar i sin tur är med om att konstruera.
Genom en studie av motoriska test och utlåtanden i medicinska journaler analyseras hur barnets kroppslighet översätts från en visuell observation till ett dokumenterat påstående – i kapitlet beskrivet som en inskription. När motoriktesten är genomförda och har genererat en viss poäng eller ett visst värde som får representera barnets kroppslighet finns de tillgängliga som inskriptioner vilka kan mobiliseras för att skapa trovärdighet i påståendet om barnets problem. Motoriken blir till en egenskap som barnet har och som hämtats in från världen där ute genom en professionellt tränad blick och ett vetenskapligt tillvägagångssätt.
Beskrivningarna av motoriken framställs som fakta om barnet. Men samtidigt visar det sig att motoriken framställs på olika sätt beroende på sammanhanget. Den framställs omväxlande som något barn har, är eller gör och beskrivs såväl som något okomplicerat som går att se som ett abstrakt inre kontrollsystem som kommer till uttryck genom kroppsrörelse. Bland annat genom att fokusera analysen på med vilken grad av säkerhet som beskrivningarna påstås (modalitet), visas hur motorikens möjlighet att vara fakta om barnet baseras på ett aktivt författarskap snarare än ett passivt förmedlande. Motoriken görs vid skrivbordet.
Akademiskt avhandlingsarbete är – vad än den färdiga produkten kan tänkas ge för intryck – långtifrån sammanhängande och rätlinjigt. Löpande vägval, omprövningar och förnyade analyser är snarast en naturlig del av arbetsgången –alltså mer regel än undantag. Författarna i denna bok låter oss genom sina bidrag få inblickar i del av denna process. Men framför allt visar de på möjliga och konkreta vägar till ett färdigt diskursanalytiskt arbete.
Referenser
Alvesson, Mats Postmodernism och samhällsforskning (Stockholm 2003).
Antaki, Charles (red.) Analysing Everyday Explanation. A Casebook of Methods (London 1988).
Antaki, Charles & Billig, Michael, Edwards, Derek & Potter, Jonathan ”Discourse analysis means doing analys: a critique of six analytic shortcomings”, www. lboro.ac.uk/departments/ss/centres/fallacies.htm, 2002-03-22.
Antaki, Charles & Widdicombe, Sue Identities in Talk (London 1998).
Ashmore, Malcolm The Reflexive Thesis. Writing Sociology of Scientific Knowledge (Chicago 1989).
Austin, John Langshaw How to do Things With Words (Oxford 1955).
Bal, Mieke Narratology. Introduction to the Theory of Narrative, 2:a uppl. (London 1994).
Barry, Andrew, Osborne, Thomas & Rose, Nikolas (red.) Foucault and Political Reason. Liberalism, Neo-liberalism and Rationalities of Government (London 1996).
Bell, Alan ”News stories as narratives.” I Jaworski, Adam & Coupland, Nikolas (red.) The Discourse Reader (London 1999).
Bergström, Göran & Boréus, Kristina Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys (Lund 2000).
Berkhofer, Robert F. Jr Beyond the Great Story. History as Text and Discourse (London 1998).
Beronius, Mats Genealogi och sociologi. Nietzsche, Foucault och den sociala analysen (Stockholm/Stehag 1999).
Billig, Michael Arguing and Thinking. A Rhetorical Approach to Social Psychology (New York 1996).
Bloor, David Knowledge and Social Imagery (Chicago 1991).
Bloor, David ”What is a social construct?.” I VEST, nr 1, 1997.
Burchell, Graham, Gordon, Colin & Miller, Peter (red.) The Foucault Effect. Studies in Governmentality (London 1991).
Burr, Vivien Social Constructionism (London 2003).
Börjesson, Mats Diskurser och konstruktioner. En sorts metodbok (Lund 2003).
Cameron, Deborah Working with Spoken Discourse (London 2001).
Deacon, Roger Alan Fabricating Foucault. Rationalising the Management of Individuals (Milwaukee 2003).
Dijk, Teun A. van Discourse as Structure and Process. Discourse Studies 1, A Multidisciplinary Introduction (London 1998).
Dijk, Teun A. van Discourse as Social Interaction. Discourse Studies 2, A Multidisciplinary Introduction (London 1998).
Drew, Paul & Heritage, John Talk at Work. Interaction in Institutional Settings (New York 1998).
Edwards, Derek, Ashmore, Malcolm & Potter, Jonathan ”Death and furniture: the rhetoric, politics and theology of bottom line argumants against relativism.” I History of the Human Sciences, Vol. 8, nr 2, s. 25–49.
Fairclough, Norman Critical Discourse Analysis. The Critical Study of Language (New York 1995).
Foucault, Michel Power/knowledge (New York 1980).
Foucault, Michel Diskursens ordning (Stockholm/Stehag 1993).
Hacking, Ian The Social Construction of What? (London 1999).
Howarth, David Discourse (Buckingham 2000).
Hydén, Lars-Christer & Hydén, Margareta Att studera berättelser. Samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv (Stockholm 1997).
Jaworski, Adam & Coupland, Nikolas (red.) The Discourse Reader (London 2001).
Jörgensen Winther, Marianne & Philips, Louise Diskursanalys som teori och metod (Lund 2000).
Kohler-Riessman, Catherine Narrative Analysis (London 1993).
Koselleck, Reinhart Futures Past. On the Semantics of Historical Time (Cambridge 1985).
Lakoff, George Women, Fire and Dangerous Things. What Categories Reveal About the Mind (Chicago 1987).
Lakoff, George & Johnson, Mark Methaphors We Live By (London 1980).
Latour, Bruno We Have Never Been Modern (Cambridge, Mass. 1993).
Latour, Bruno & Woolgar, Steve Laboratory Life. The Construction of Scientific Facts (Princeton 1986).
Latour, Bruno Pandoras Hope. Essays on the Reality of Scientific Studies (Cambridge, Mass. 1999).
McHoul, Alec & Rapley, Mark How to Analyse Talk in Institutional Settings (London 2001).
Parker, Ian Critical Textwork. An Introduction to Varieties of Discourse and Analysis (Buckingham 1999).
Potter, Jonathan Representing Reality. Discourse, Rhetoric and Social Construction (London 1996).
Rabinow, Paul (red.) The Foucault Reader. An Introduction to Foucault’s Thought, (London 1991).
Rose, Nikolas Powers of Freedom. Reframing Political Thought (Cambridge 1999).
Sarup, Madan An Introductory Guide to Post-structuralism and Postmodernism (London 1993).
Scheurich, James J. Research Method in the Postmodern (London 1997).
Silverman, David Interpreting Qualitative Data. Methods for Analysing Talk, Text and Interaction (London 1997).
Silverman, David Harvey Sacks. Social Science & Conversational Analysis (New York 1998).
Wetherell, Margaret ”Positioning and interpretative repertoires: conversation analysis and post-structuralism in dialogue.” I Discourse and Society, 1998, Vol. 9, nr 3, s. 387–412.
Wetherell, Margaret & Potter, Jonathan Mapping the Language of Racism. Discourse and the Legitimation of Exploitation (London 1992).
Wetherell, Margaret, Taylor, Stephanie & Yates, Simeon J. (red.) Discourse as Data. A Guide for Analysis (London 2001).
Wetherell, Margaret, Taylor, Stephanie & Yates, Simeon J. (red.) Discourse Theory and Practice: A reader (London 2001).
Diskursanalys i praktiken
ISBN 978-91-47-08644-3
© 2007 Författarna och Liber AB
Redaktör: Peter Söderholm
Omslag: Christina Eldon
Bilderna i boken används i enlighet med §22 i upphovsrättslagen om citaträtt.
Upplaga 1:5
Sättning: Gyllene Snittet AB, Helsingborg
Tryck: People Printing, Kina 2022
KOPIERINGSFÖRBUD
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.
Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se
Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08–690 93 01 E-post kundservice.liber@liber.se
Diskursanalys är en populär metod för studenter och forskare som håller på med uppsats- och avhandlingsskrivande. Det är många som tycker att det är en spännande och givande ansats, men den anses också ofta svår. Hur gör man egentligen diskursanalys? Vilka olika sor ters diskursanalys finns det?
Diskursanalys i praktiken är en tydlig och informativ bok i konsten att arbeta med olika diskursanalytiska strategier. Åtta forskare från olika discipliner ger oss i denna bok en inblick i de över väganden och vägval som präglar deras arbeten. Efter läsningen blir diskursanalysen inte bara ännu mer lockande att använda, det blir också möjligt att på ett informerat sätt hitta rätt i de ofta snåriga situationer forskning innebär. Omprövningar och analytiskt tvivel präglar varje vetenskapligt arbete. I bidragen presenteras en del av detta – men framför allt möjliga och konkreta vägar till ett färdigt diskursanalytiskt arbete.
Boken riktar sig till studenter och forskare inom samhällsoch beteendevetenskap.
Mats Börjesson är professor i sociologi vid Mälardalens högskola. Eva Palmblad är docent i sociologi, verksam vid Göteborgs universitet. Samtliga tio författare presenteras mer utförligt i början av boken.
