9789146239185

Salma El-Wardany

Sådant som är omöjligt Översättning av Sofia Nordin Fischer

wahlström & widstr and

Citatet på sidan 56 är hämtat ur Emily Brontës Svindlande höjder, i översättning av Birgit Edlund

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Salma El-Wardany, 2022 Originalets titel: These Impossible Things Utgiven efter överenskommelse med A.M. Heath & Co, London och Licht & Burr Literary Agency, Köpenhamn Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook EU, 2022 ISBN 978-91-46-23918-5

Till min mamma, den bästa som finns.

Till min pappa, för att du gav mig en far när jag inte hade någon.

Till Salwa och Tasneem, för att ni lyser upp mitt liv.

MALAK ”Tycker du att eidsex är en grej? Typ som en muslimsk motsvarighet till födelsedagssex?”

Malak lyfter huvudet ur böckerna och stirrar på sin vän med öppen mun.

Jenna ligger på mage, stödd på armbågarna med hakan i händerna, och av hennes ansiktsuttryck att döma ställer hon frågan på största allvar. ”Det är väl klart att muslimer också kan ha födelsedagssex?” svarar Malak. ”Det var inte så jag menade”, säger Jenna i en överdrivet tålmodig ton.

Malak slipper komma på något svar eftersom Kees – som gett upp alla ansatser att plugga och försöker ta en tupplur bredvid Jenna – skjuter in: ”Självklart fattar hon inte vad du menar, Jenna, eftersom det är en så jävla idiotisk fråga.”

Jennas enda reaktion är att himla med ögonen, sedan vänder hon sig tillbaka till Malak: ”Du förstår visst vad jag menar. Till exempel, vad brukar du och Jacob göra på eid?

Det är ju en högtid och han är alltid så himla engagerad.”

Innan Malak hinner svara avbryter Kees igen, frustande av skratt. ”Ja, och en högtid innebär att man går till moskén, ber, och äter mat med familjen, inte leker långt ner i halsen med sin killes kuk.” ”Men Jesus, det räcker”, säger Malak som till sist griper in genom att kasta sin tomma vattenflaska på Kees. ”Hon frågade inte dig. Somna om.”

Kees muttrar något som det inte är meningen att någon 7

annan ska höra och låter huvudet sjunka ner igen medan en solstråle lägger sig perfekt över hennes ansikte.

Malak vänder sig mot Jenna som tålmodigt inväntar hennes svar. ”Babe, du har inte ens haft sex än. Det är jättelångt kvar till eid och – förlåt för att jag påpekar det – du har inte ens en kille. Om det inte är något du vill berätta för oss?”

Kees öppnar ena ögat, lyfter armen från ansiktet och vrider intresserat på huvudet där hon ligger i gräset. ”Absolut inte”, svarar Jenna. ”Jag undrade bara.” ”Vad undrade du?” frågar Jacob som dyker upp i samma ögonblick. Han släpper sin väska i gräset innan han drar av sig jackan och kastar sig på marken med huvudet i Malaks knä.

Kees stönar och lägger ner huvudet igen. ”Om eidsex är en grej”, svarar Jenna. ”Självklart – Malak och jag har haft sex på eid massor med gånger.”

Jenna sträcker förorättat på sig. ”Precis! Där ser ni, det är en grej.”

Malak suckar. ”Han är inte ens muslim, Jenna.” ”Och du är oskuld”, säger Jacob och rynkar förvirrat pannan. ”Tack för att ni påpekar det hela tiden”, svarar Jenna och viftar vilt med händerna för att, gissar Malak, förstärka den dramatiska effekten. ”Men alltså, om du ställer så dumma frågor …”, mumlar Kees.

Deras gnabbande virvlar runt Malak som sitter tyst och betraktar Jenna och Kees. Hon undrar om det är så mödrar känner när de ser på sina barn: frustration men samtidigt en överflödande kärlek.

Den siste som slår sig ner hos dem är Harry, Kees pojkvän.

Han böjer sig fram för att kyssa Kees på munnen som man gör när ingen annan är i närheten – mjukt och med en liten paus – innan han vänder sig till Jacob. ”Vart tog du vägen?

Jag stod och väntade på dig utanför biblioteket.”

8

Jacob rätar på sig med skuldmedveten min. ”Sorry, jag hade tänkt skicka ett meddelande och säga att vi skulle ses här i stället. När jag kom ut från biblioteket såg jag att du stod och snackade med dina rugbypolare och jag ville inte störa.”

Harrys ögon smalnar. ”Du hade helt enkelt ingen lust att prata med dem, eller hur?”

Jacob flinar och lägger sig ner igen. ”Absolut inte. Sorry.” ”Vad var det ni pratade om förut?” frågar Harry och byter samtalsämne, tillfreds med det svar som han visste att han skulle få. ”Jo”, svarar Jacob, ”Jenna undrade om eidsex är en grej.” ”Har vi någonsin haft det, Keesy?” frågar Harry och tittar på henne. ”Det är ingen grej, Harry”, suckar Kees. ”Dessutom, när har jag någonsin kunnat träffa dig under eid? Jag är alltid fånge i den mänskliga produktionskedjan för samosas som mamma envisas med att dra igång varje år.” ”Vi kanske kan göra det till en grej nästa gång?” säger han. ”Hörde du inte vad jag sa om samosas, Harry?” ”Men jag kan komma och hjälpa till med dem. Din mamma skulle älska mig”, svarar han leende.

Alla skrattar och Harry ser lite sårad ut och muttrar att han i alla fall skulle kunna försöka. Han lägger sig bredvid Kees och hon drar ena handen genom hans hår medan hon sträcker sig efter hans hand med den andra.

Jennas mobil ger ifrån sig ett högljutt plingande som bryter den plötsliga tystnaden. Hennes ansikte lyser upp och Malak ler. ”Jenna”, säger hon, ”vem är det du messar med?” ”Ahhh, jag trodde aldrig att du skulle fråga.”

Alla vänder uppmärksamheten mot Jenna och det är precis så hon vill ha det. Hon behöver ingen eftermiddagssol för att glänsa. Malak vet andra tjejer som avskyr att umgås med sina kompisars pojkvänner men för Jenna innebär det två extra 9

par ögon och en villig publik till den teaterpjäs som utgör hennes liv. Ända sedan hon klev fram till Malak och Kees, där de stod och tryckte i ett hörn av lekplatsen på den muslimska helgskolan, och föreslog att alla tre skulle låtsas vara sjuka för att slippa undervisningen hade de beundrat henne. Jenna var speciell redan vid sju års ålder. Och när hon skrek hysteriskt av smärta och krävde att Malak och Kees skulle vara hos henne tills hennes föräldrar kom, så att de fick lämna klassrummet alla tre, lade hon grunden till det som kom att bli deras oskiljaktighet. Även livsavgörande beslut, som vilket universitet de skulle söka till, hade fattats i grupp, en garanti för att deras cirkel inte skulle upplösas. Pojkvännerna som tillkommit var bara fjärde och femte hjulet för Jenna och dessutom ytterligare två individer att öva på. ”Han heter Mo och jag träffade honom så klart online”, börjar Jenna och glider omärkligt över i en föreställning. ”Får jag gissa”, avbryter Kees, ”han är läkare?” ”Inte än”, svarar Jenna, ”men han kommer att vara det när han har tagit sin examen. Vadå? Jag går ju också på läkarlinjen.” ”Det är kanske det du borde fokusera på i första hand”, frustar Kees. ”Kees. Jag försöker berätta om killen som potentiellt, eventuellt, kanske skulle kunna vara min stora kärlek, för att inte tala om den sjätte och siste medlemmen i vårt gäng.”

Innan Kees hinner svara avbryter Malak. ”Strunta i henne, Jenna. Fortsätt.”

Jenna nickar nådigt – alla hennes rörelser är noga utstuderade – och fortsätter. ”Han är en och nittio lång. Mörkt hår, mörk hy. Väldigt snygg. Hans käklinje får en att bara vilja slicka honom i ansiktet hela dagarna. Stora händer. Och ni vet vad jag tycker om stora händer!”

Alla nickar. ”Han är smal och vältränad men inte alls spännig, vilket 10

är skönt. Det är uppenbart att han tar hand om sig och äter bra. Och, just det, oklanderlig stilkänsla! Inga sunkiga vita sneakers så långt ögat når!” Med ena ögonbrynet lyft kastar hon en blick på Harrys och Jacobs gympaskor som är vita och fulla med fläckar.

Jacob himlar med ögonen samtidigt som Harry. ”Förutom sina rena skor och sitt slickvänliga ansikte, vad har han för kvaliteter i övrigt?” frågar Malak. Hon har mer tålamod med Jennas kärleksliv än vad Kees har. Kanske beror det på att Jenna är så övertygad om att hon kommer få vad hon vill ha. Det skänker hopp om Malaks egen situation med Jacob. ”Alltså, vi träffades för första gången i går, så jag har inte riktigt haft tid att utforska saken.” ”Vänta nu”, säger Kees och avbryter igen. ”Skulle inte du på dejt med Saleh i går kväll? Jag trodde att det fortfarande var han som gällde?” ”Jo!” säger Jenna. ”Men jag kom för sent och då hade han tröttnat och dragit därifrån. Jag trodde att han skämtade men när jag kom dit hade han faktiskt gått hem. Hur otrevlig får man vara? Mo råkade vara i närheten och jag skrev att han borde komma dit i stället eftersom vi hade matchat tidigare samma dag och jag inte ville slösa bort en perfekt sminkning eller min outfit.”

Malak stönar. Hon anar vart samtalet är på väg. Kees har satt sig upp och ger sin vän en sträng blick. ”Hur mycket för sent kom du, Jenna?”

Med höjda ögonbryn och en obrydd axelryckning svarar hon: ”Två timmar.”

Killarna viker sig av skratt och hon ler gillande. Är det några Jenna alltid kan lita på som tacksam publik, så är det Harry och Jacob.

Kees som är målmedveten och skötsam har ofta fått lida på grund av Jennas usla tidsuppfattning och hon skrattar inte.

11

”Hur kan du vara så totalt oförmögen att begripa de grundläggande principerna för tid, Jenna?” frågar hon. ”Jag var inte ens särskilt sen”, protesterar Jenna. ”Nej, eller hur. Vid det laget skulle man kunna hävda att du inte ens dök upp.” ”Det går emot min natur att komma i tid”, klagar Jenna medan hon plockar upp påsen med vindruvor som ligger i snackshögen i mitten av deras cirkel och börjar stressäta. ”Vad menar du?” frågar Kees. ”Jag är arab, eller hur? Och vi är genetiskt oförmögna att dyka upp på avtalad tid. Även när vi verkligen anstränger oss är det fysiologiskt omöjligt eftersom det går på tvärs med vår biologi.” ”Ursäkta?” fnyser Kees. ”Jo, babe”, suckar Jenna överdrivet tålmodigt och skickar vindruvorna vidare till Jacob så att hon kan använda båda händerna för att understryka sin poäng. ”Så här ligger det till, alla arabländer har olika nivåer för hur sena folk är och palestinier är bland de allra värsta. Om du är från Syrien kanske du bara kommer en timme för sent. Turkiet ligger till hälften i Europa så turkarna har en ganska bra tidsuppfattning och kommer aldrig mer än en halvtimme för sent. Om du kommer från Sudan är du dömd att alltid vara tre timmar försenad och åker du till Egypten är det praktiskt taget omöjligt att passa tiden, för i egypternas ögon är tiden inte verklig utan bara en illusion. De dyker upp fyra timmar för sent och tycker att de är punktliga.

Och eftersom Palestina gränsar till Egypten har vi smittats av dem och därför är vi också alltid sena. Så när jag kommer två timmar för sent är jag alltså egentligen tidig, och därför fattar jag faktiskt inte vad hans problem var.”

Kees stirrar oförstående på henne och undrar hur Jenna fungerar, samtidigt som hon ifrågasätter alla beslut som ledde fram till att hon blev vän med en person som använder sig av en sådan logik.

12

”Det var det dummaste jag har hört. Malak, kan du snälla prata med henne?”

Malak har desperat försökt undertrycka en skrattattack men också nogsamt hållit sig utanför diskussionen. Det mest underhållande med Jenna när hon börjar skådespela på allvar är att Kees blir så irriterad. Diplomatiskt inflikar hon: ”Men du är ändå till hälften britt, Jenna.” ”Och?” ”Enligt din geografiska förklaringsmodell av sen ankomst utifrån ursprungsland borde brittisk effektivitet också räknas in. Eftersom engelsmän alltid är tidiga borde det brittiska och det palestinska arvet balansera ut varandra och därför borde du alltid dyka upp precis i tid.”

Kees ger henne en tvivlande blick. ”Ahhh, jag är ledsen men det funkar inte så”, suckar ­Jenna beklagande och lutar sig tillbaka i gräset bredvid Harry. ”Arabgenen är dominant och därmed slår den ut min brittiska strävan efter att vara punktlig. Det är faktiskt sant. Jag har kämpat i alla år men tyvärr, det finns inget jag kan göra.

Man kan inte gå emot generna som Gud har givit en.” ”Men du har ju en vit mamma”, skrattar Malak. ”Det är generna som Gud har givit dig.” ”Jag vet”, fortsätter Jenna, ”men efter sju år i Palestina har arabvanorna redan trängt in i henne, som osmos, och numera kommer hon nästan aldrig i tid.” ”Du är en idiot”, säger Kees.

Jenna ser fortsatt oberörd ut. ”Men Saleh är från Jordanien”, säger Malak och fortsätter obönhörligt med Jennas logik. ”Och det gränsar till Palestina, så hur kommer det sig att han inte redan var införstådd med genetikteorin och väntade på dig?” ”Eller hur!” utbrister Jenna och lutar sig indignerat fram på armbågen. ”Det är precis vad jag tänkte, men det är så assimilation fungerar. Han är en förrädare mot sina egna och om 13

han vill spela kolonisatörernas spel så är det upp till honom.”

Till och med Kees ler när Malak fortsätter att elda upp Jenna. ”Men ändå, ena halvan av din familj är brittisk. Gör inte det dig till kolonisatör?” ”Det skulle man kunna tro. Men jag är i själva verket den enda kvarlevan från motståndsrörelsen.” ”Ska du inte börja dejta en trevlig brittisk pojke då? Titta på Harry och Jacob. De är mycket bättre än några av de där skumma typerna som du har tvingat oss att träffa.”

Jacob sträcker sig efter Malaks hand och kysser den kärleks­ fullt. ”Jag är säker på att du menade det som en komplimang, älskling, men du får nog jobba lite mer på den.”

Harry nickar instämmande. ”Vi är kanske inga kungligheter direkt, men vi borde väl ändå hamna lite högre upp på skalan än några av stolpskotten som Jenna har dejtat.”

Malak viftar åt dem att sluta prata. ”Men tyst nu. Jenna förstår vad jag menar.” ”Ja, det gör jag.” Jenna nickar. ”Fast om ni tror att jag tänker göra som ni är ni galna.” ”Vadå!” skrattar Jacob. ”Harry och jag är väl inte så illa.”

Jenna sträcker sig efter Jacobs hand och ger den en hastig tryckning och nu ser hon plötsligt allvarlig ut. ”Ni är två av de finaste killar jag känner – mina favoriter, faktiskt – men ni är inte muslimer och ni är vita och det spelar ingen roll hur bra ni är, det gör er inte mindre vita och mer muslimska och jag ser att det sliter er fyra i stycken. Jag ser hur mycket ni älskar varandra och ändå spelar det ingen roll. Er kärlek bygger på hemligheter och viskningar och påhittade universitets­utflykter så att Kees och Malak kan tillbringa en helg hos era familjer. Sedan åker de hem till sina egna, som inte ens vet om att ni finns. Så ja, ni är två toppenkillar, men jag vägrar att döma mig själv till att bli förälskad i någon som jag aldrig kan bli ihop med. Mamma skulle mörda mig om jag kom hem med en icke-muslim.”

14

Då försvinner plötsligt skratten, killarna lutar sig mot ­tjejerna de älskar, deras händer sträcker sig för att överbrygga avståndet som orden inte lyckas fylla.

Tystnaden varar i någon minut innan Malak frågar: ”Men din mamma var ju inte muslim när din pappa tog med henne hem, visst skulle hon ändå förstå bättre än de flesta?”

Jenna himlar med ögonen och rycker på axlarna. ”Osmos, antar jag.”

Kees, som inte längre vill tänka på att vara kär i någon som man inte kan ta med hem, lutar sig framåt och säger: ”Jenna, jag måste påminna dig om att du dejtade en kille som hette Mohanned, som dina vänner kallade för Mohammed eftersom de inte fattade skillnaden, och han vägrade se dig i ögonen eftersom han tyckte att det var respektlöst, och hade handskar på sig varje gång ni träffades – ifall era händer ­skulle råka snudda vid varandra – för att han inte skulle hamna i helvetet. Du har inte heller lyckats särskilt bra, babe. Allt som det förhållandet ledde till var att du kände dig pestsmittad och tvingades titta på ovansidan av hans huvud medan han stirrade ner på dina skor. Inte särskilt romantiskt.”

Skratten fyller luften och på ett ögonblick är den glada stämningen tillbaka. Det är alltid lättare att skratta åt alltsammans än att gråta över det.

Eftermiddagen sträcker ut sig framför dem och värmen gör Malak sömnig. Det är en grym paradox att ha bestämt sig för att plugga under sommarmånaderna. När de började på universitetet hade hon vant sig vid långa sommarlov utan plikter, men när hon tagit sin examen blev tanken på att överge studierna – medan Jenna avslutade sin längre utbildning och Kees stannade kvar för att plugga vidare – mer än vad hon kunde stå ut med. Och därför hade hon klängt sig fast i den akademiska världen med hjälp av en magisterkurs så att deras trio kunde förbli intakt ytterligare ett läsår. Ibland insåg hon att de hade en perfekt tillvaro som, så småningom, 15

måste ta slut. Men i vissa ögonblick kändes det som om det alltid skulle fortsätta så här.

Just nu var ett sådant. Kroppar utsträckta i gräset. De skrattade bort alla rädslor som var för stora att prata om.

Jennas skådespelande fick dem att känna sig okej med sådant som egentligen inte alls kändes okej. Med sommaren utbredd framför sig och värmen som fick allt som Malak skymtade att suddas ut till drömmar, kändes vad som helst möjligt. Doften av lycka omslöt alltsammans. Avgrundens rand och hotet om förändring, plikter och heltidsjobb befann sig alltför många i morgon bort för hon skulle behöva tänka på det i dag. Hon gäspar och känner ögonlocken mötas, kroppen sjunker ner mot marken och hon lägger sig till rätta bredvid Jacob i gräset. Kees fortsätter att diskutera med Jenna och tränar på att bli den advokat som studierna ska göra henne till.

En handfull blomblad svävar ovanför deras huvuden medan meteorologerna rapporterar om rekordhöga temperaturer.

Staden har aldrig varit vackrare och universitetsbyggnaderna som ligger utspridda i alla riktningar lyser vita i solen, tinnar och torn avtecknar sig mot den klarblå himlen. I en villa­förort sitter en kvinna och tittar ut medan hon vaggar ett nyfött barn som äntligen har slutat skrika och för första gången tänker hon att hon kommer att klara det här. Två gator bort på ett bageri börjar två främlingar prata med varandra: senare kommer de att säga till sina vänner att det kanske faktiskt är möjligt att bli kär vid första ögonkastet. Studenter sitter och pluggar vid hörnbord på caféer och alla tänker att resten av deras liv precis ska börja. Mo tar emot sin latte från baristan och ler mot sin mobiltelefon. Han känner sig mer som sig själv än vad han har gjort på väldigt länge. Fyra kvarter bort betraktar Saleh den kvinna som han en dag ska gifta sig med, lättad över att hans dejt aldrig dök upp kvällen före. En städare tittar ut genom fönstret på kompisgänget som ligger där i gräset och känner sig glad över att ha lyckats spara ihop 16

tillräckligt med pengar för att hans barn ska kunna flyga och hälsa på honom. Vindpusten når så småningom fram till dem alla och de tror på utopin, åtminstone i just det ögonblicket.

Malak ler medan hon lyssnar till gnabbandet omkring sig, och hoppet känns rågat och runt i hennes mun. Hon kan nästan känna smaken av dess sötma och därför – när Jacob lämnar henne senare samma kväll och utopin återigen förvandlas till ett filosofiskt begrepp som man kan fnysa åt – far en blixt igenom henne och förnimmelsen är så kraftig att hon skulle kunna svära på att tänderna skallrade till.

17