ANNA
BRYNH I LDSEN
ALLA VILL JU HEM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
LH TS
A L L J U H
DN
T AR
SD
IW
&
M
ÖR
© Anna Brynhildsen 2019 omslag & bilder Moa Schulman tryck ScandBook, eu 2019 isbn 978-91-4-623579-8
AW
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
1
ANNA
BRYNH I LDSEN
ALLA VILL JU HEM
det som hände innan
Inget av det hade väl hänt om det inte vore för lägenheten. Den låg på Delphi, var tjugoen kvadratmeter stor och jag hade bott där i fyra år. Vi hade bott där båda två, från att vi kört ner det vi ägde i bilen han lånat av sin pappa, en bil med dragkrok, tills en dag i september förra året när någonting förändrats. Han bara, du kan behålla lägenheten, som om han gjorde mig en tjänst. Som om det inte vore för att hans nya tjej hade en bättre lägenhet på Södra Esplanaden. Jag behöll lägenheten, vad annat kunde jag göra i det läget. Jag var ju redan sjuk och viljelös även om det skulle ta ytterligare någon månad innan jag förstod det själv. I början brydde jag mig inte ens om att han gått. Vissa saker är svåra att komma över och andra ganska enkla, jag tänkte bara att Jacob hörde till den senare kategorin. Jag sjukskrevs så småningom i tre veckor för depression, det var ingenting som gick att skylla på honom, för det fanns så många bidragande orsaker eller också inga alls. På jobbet fick de ta in en vikarie till vikarien, jag kände mig ganska stressad över det och tyckte synd om mina elever men försökte att tänka bort det, att det inte var mitt ansvar just då. Det var inte förrän runt årsskiftet när jag mådde bättre som det gick upp för mig hur mycket jag behövde ta tag i, att jag skjutit upp situationen med lägenheten så till den grad att jag inte ens tänkt på att jag inte fick bo kvar. Jag hade inte varit student på över ett år, ändå tog insikten mig med en viss förvåning, att det faktiskt varit Jacobs namn på kontraktet 7
och hans studier som varit villkoret. Att jag var en vuxen människa. Strax innan sjukskrivningen var över gjorde jag en massa ärliga försök, eller åtminstone ett. Jag stämde träff på Mat & Destillat med någon som jag hittat via en hemsida. Jacob hade nämnt en gång att det fanns särskilda sätt att söka på, på Tinder och så. Att man kunde sätta en liten symbol i sin presentation, typ en davidsstjärna eller menora, fast oftast något mer subtilt. De som fattar, fattar. Jag fattade inte, och fattade inte Tinder heller för den delen, så jag hade letat reda på honom via en internationell dejtingsajt för personer med judisk bakgrund. Sidan verkade framför allt vara stor i USA och han var den enda som anmält sig som också bodde i Lund. Hemsidan såg överhuvudtaget förlegad ut, som om den blivit kodad någon gång för länge sedan och aldrig uppdaterats. Det märktes på färgerna och fonterna, på den bristfälliga användarvänligheten. Det fanns inga bilder och jag fick leta mig frustrerad för att nå den mest basala informationen: utseende, ålder, framtidsutsikter. Därför var det först när vi möttes i baren som jag noterade att han var yngre än jag, ganska mycket yngre. Han gick tredje året på Juridicum men såg pojkaktig ut på det sättet att alla hans kläder verkade för stora trots att de i själva verket var välsittande, och det faktum att han hade ett kort tätt skägg fick mig att tänka att han ville bevisa något, och hans hår var långt, bakåtstruket och samlat i en liten knut. När han log så var hans leende försiktigt och när han skrattade var hans skratt nervöst och när han sa att han aldrig träffat någon via sajten förut så trodde jag honom faktiskt. Han undrade hur länge jag varit medlem, jag bara, nej jag vet inte, inte så länge, kom precis ut ur ett seriöst förhållande. Det var fel sak att säga, tystnaden som uppstod blev tryckt. Jag skämdes, kände mig alldeles för mycket som en människa. Han började prata om sajten igen i stället och jag visste inte vilket samtalsämne som skrämde mig 8
mest, så jag drack ur mitt glas snabbt och stakade mig när jag försökte svara på frågan varför jag sökt upp någon just där. Sa ja, jo, jag vet inte. Jag ville väl testa. Något annat. Som inte är så ytligt. Eller något som är ytligt på ett annat sätt. Det är svårt att förklara. Vi kanske kan prata om något annat? Han backade redan då, ryggade tillbaka, jag såg att mitt svammel hade skrämt honom. Jag frågade vad han gjorde med sitt liv, vem han var. Han sa, tredje året på Juridicum, äldsta barnet av tre, sekulär familj från Göteborg. Du då? Jag är biologilärare, sa jag. När han beställde in mer vin åt mig lät han självsäker men så fort han vänt sig mot mig blev han trevande igen och jag höll handen hårt runt kupan, det var svalt och skönt men något i mig ville hålla hårdare, undrade hur mycket som krävdes för att det skulle gå sönder. Jag minns inte vad han hette, men jag minns att han löste upp sitt hår ur tofsen en gång och skakade ut det lite innan han snabbt snodde ihop det igen, att det lockade sig lite över axlarna och att jag då plötsligt ville röra vid honom. Det var något med hur rörelsen såg så van ut, inte inövad utan alldeles vardaglig, inte som om det var något han gjorde medvetet eller i brist på samtalsämne. Hans händer låg på bardisken, de var smala och bleka och jag tänkte mig att de skulle kännas svala om jag rörde vid dem. Jag betraktade dem, undrade om han var starkare än vad han såg ut att vara. Efter en timme gick vi därifrån, och jag visste att det var en sådan stund när man trots att man nyss träffats måste fatta ett gemensamt beslut om den allra närmsta framtiden. ”Det var trevligt att träffa dig, Rebecka”, sa han, och mitt namn lät fel i hans mun, som när man testar ett nytt uttryck och genast inser att det inte fungerar. Trottoaren var belamrad med byggnadsställningar och under dem stod vi skyddade från duggregnet, jag hörde ljudet av en buss borta vid Lundagård och visste att den kunde vara min. Visste att jag skulle kunna 9
hinna om jag sprang, men i stället la jag handen på hans överarm. Det var det bästa jag kunde komma på men jag märkte genast hur stelt det kändes, handen liksom malplacerad, mer som en reprimand än som en gest sprungen ur närhet. Jag tror att jag tittade bedjande på honom när jag frågade om han ville följa med hem till mig, och jag är säker på att han slog ner blicken i asfalten innan han svarade, undflyende.
möjliga och omöjliga vägar
Det blev januari och jag försökte planera mitt liv och bli lycklig på helt andra sätt, som att säkra mitt boende, att ge allt på jobbet men bara lagom mycket, tänk på att du är skör, tänk på att nya lärare alltid vill ge för mycket av sig själva. Jag kände alltid att jag lurat systemet varje gång någon sa så, för min tjänst var bara halvtid, och jag visste att jag var duktig på att separera mig själv från det jag gjorde, på att hålla resten av världen på behörigt avstånd. Jag ringde hur som helst mannen i AF Bostäders kundtjänst med ett darr i rösten som påminde om en gråt. Han sa att femton högskolepoäng per termin var det som krävdes för att jag skulle få bo kvar. I den stunden hatade jag Jacob: jag hatade den där självständigheten han hade som egentligen bara varit något slags tjurighet, maskerat till motståndskraft och stolthet. Han borde ha gett upp direkt i stället, tänkte jag, låtit sina föräldrar köpa en bostadsrätt åt honom precis som de gjort åt Aaron, han borde blivit läkare eller advokat som alla hans kusiner, han borde hunnit gifta sig med mig innan han ledsnat så att jag hade varit berättigad till hälften av allt det där han hade kunnat vara. I stället hade han velat göra sin grej, klara sig själv, det var därför vi bott dåligt. Jag klarade mig aldrig själv, följde honom tätt och tog över det som varit hans, det var därför jag bodde dåligt. Både Jacob och Aaron var sådär, gick sina egna vägar enligt familjens definition: Jacob hade pluggat strökurser i 11
stället för program, Aaron pluggade inte överhuvudtaget. De trodde att det sa något viktigt om dem men det gjorde det inte, inte egentligen. Jag tänkte alltid på bröderna som raskatter eller väluppfostrade hundar, deras raka nackar, hakorna alltid lyfta lite uppåt, en trubbig vinkel däremellan som signalerade att de valt något annat än vad deras föräldrar valt. Allt det där fick mig att hånle i telefonluren när jag kom att tänka på det, som om jag visste bättre och jag tänkte, tids nog kommer er klasstillhörighet hinna ikapp er. Mannen i telefonen var vänlig, sa att jag borde ringa universitetet och se vilka kurser som hade sen anmälan inför våren, det brukar alltid finnas platser kvar på någon. Jag bokade in ett möte med en studievägledare och två dagar senare var jag på universitetet igen för första gången på två år. Det var i ett hus jag aldrig varit i tidigare, längre från Delphi än biologicentrum, ett litet rum med en blå fåtölj och en hård stol med stoppad dyna och armstöd, ändå satte jag mig inte ner utan nöjde mig med att stå i dörröppningen. Ett litet sidobord med en vas med blommor var placerat bredvid och jag motstod en impuls att gå fram och röra vid det för att se om det var äkta. Inte bara blommorna utan det andra också: en ask med Kleenex, hennes skrivbord, kalendern med reklamtryck och generiska fotografier av Lund, studievägledaren själv med rimligt hår och stickad tröja. Allt var så likt rekvisita, alla offentliga miljöer likadana, vårdcentraler, tandläkare, landstingspsykologer, ungdomsmottagningarna som jag mindes dem. ”Jag behöver gå en kurs på femton poäng”, sa jag. ”Något med sen anmälan, jag vill börja så fort som möjligt.” Hon frågade inom vilket ämne och jag svarade att det inte spelade någon roll så länge det inte krävdes någon särskild behörighet. Men helst ett bra schema, eftermiddagar och så, du vet, jag jobbar. Ibland. Hon såg kort på mig som om hon försökte avgöra huruvida jag skämtade eller inte, men tappade inte fattningen utan gick 12
bort till sin dator och öppnade ett program utan att sätta sig på skrivbordsstolen. Hon bara lutade sig fram, skrev något och jag hörde ljudet av datorn, det lätta klickandet och surret från fläkten. Jag hade velat läsa över hennes axel men jag stod kvar där jag stod, liksom fastfrusen vid dörren med händerna ömsom i fickorna, ömsom pillande med jackans mudd. Allt eftersom minuterna gick satte jag mig ner på stolen, men tog inte av mig ytterkläderna. ”De flesta kurserna är antingen fulla eller har redan börjat”, sa hon. ”Men ett fåtal femtonpoängskurser på halvfart finns. Så det blir hela våren, i så fall.” Jag sa att det lät bra, försökte säga det i ett tonläge som signalerade att jag nöjde mig med allt, att jag var tacksam för vad hon gjorde för mig. Det låter jättebra, ta bara någon. Kan man registrera sig direkt? Hur lång tid tar det innan jag syns i systemet? Vet du förresten om AF Bostäder begär utdrag ur Ladok? Förresten, vilka kurser finns det platser på? ”Tre olika”, sa hon. ”Grundkurs i EU -rätt. Aerosolteknik. Och en borta på Språk- och litteraturcentrum: Jiddisch: judiska litterära reaktioner på Förintelsen.” Vid hennes sista ord var det som om någonting nådde mig, att jag för en stund tänkte på något annat än att planera mitt liv och bli lycklig. Den kurs hon nämnt låg så långt ifrån mitt ämne, någonting väsensskilt som inte skulle kunna bli en naturlig del av mig ens om jag vågade försöka. Tankarna på min bakgrund kunde komma och gå i perioder, som faser som dök upp och tonades ut lika snabbt utan att lämna några verkliga spår eller förändra något, men att studera det, det kändes förbjudet från två håll. Om jag verkligen varit judisk, jag menar på riktigt, så hade jag väl inte känt något behov. Om jag inte varit judisk alls hade jag aldrig brytt mig. Jag tänkte genast på hur märkligt det hade varit att behöva förklara det för Jacob, att bara, jo, jag ska börja plugga om dig och din historia, eller jag menar oss och vår, eller jag menar 13
mammas, eller nä, kanske ändå mest om dig och de dina. Jag visste inte om det skulle tolkas som ett ställningstagande, som att jag verkligen såg mig själv som judisk eller tillräckligt utomstående för att kunna hantera det med distans och nyfikenhet, och jag ville inte bli tolkad, inte överhuvudtaget. Men han fanns inte längre i mitt liv på samma sätt, och visst fanns det en frihet i att vara ensam, att ingen skulle kunna se mig om jag började undersöka sådant jag egentligen var alldeles för gammal för att inte veta om mig själv. Men jag tror inte att jag tänkte på det så just då, där inne på studievägledarens kontor var kursen bara en möjlig lösning på ett konkret problem, och att det var just det ämnet som presenterades för just mig var bara en tillfällighet. Det var inte ens ett självklart val, jag behövde en minut för tänka efter och studievägledaren var tyst under tiden, kanske tolkade hon min tystnad som att jag var besviken, bortskämd, hade orimliga förväntningar. Till sist bad jag henne lista mina val igen fast jag mindes dem och någonstans där i mellanrummet måste jag ha bestämt mig, för även om valet inte var givet minns jag det ändå som ganska enkelt. Hon upprepade mina tre alternativ långsamt och tydligt: Grundkurs i EU -rätt. Aerosolteknik. Och Jiddisch: judiska litterära reaktioner på Förintelsen.
tjugoåttonde
Fäladstorget var mitt närmaste centrum, i närheten av Delphi och i utkanten av resten av världen: universitetet, jobbet, allt det fina. Mitt i avsaknaden av murgrönan fanns vårdcentralen och min allmänläkare, och jag sa till henne att de tre veckorna verkligen hjälpt, att jag vågade göra ett försök med allt igen. Hon accepterade det, och hon lät depressionen vara en blipp på radarn och hon lät den vara oförståelig för mig, och det var skönt, för när det började i höstas hade Jacob försökt komma med giltiga förklaringsmodeller: första året med ett riktigt, krävande jobb, det är inte konstigt att du är utmattad. Och jag hade nickat fast egentligen velat säga att det här inte var en utmattningsdepression, det var bara hans önsketänkande. Jag tänkte att det hade varit lättare att hantera för oss båda om det jag dragit på mig faktiskt byggt på något slags prestation, att jag hade tagit ut mig för mycket under för lång tid, men det var ingen duktig flicka-depression, det var en alldeles vanlig depression, en sådan som luktade svett och solk, inte hade några exakta anledningar som gick att nåla fast. Han ville förstå allt, ha förklaringar på varför jag mådde som jag gjorde, började meningar med att säga, tror du att det kan bero på … och jag avbröt dem alltid där, fräste åt honom att allt faktiskt inte gick att intellektualisera eller härleda. Till sist gav han upp, började istället säga att det bara var kemiskt, som ett mantra, och på det hade jag inga invändningar förutom att jag inte fattade vad som skulle vara så bara med det. 15
Jag tyckte mig se något genuint i läkarens blick när hon tog mig i handen och önskade mig lycka till, såg mig stadigt i ögonen. När jag låst in mig på toaletten i väntrummet försökte jag se mig själv i ögonen på samma sätt, noterade fina rynkor och mörka ringar som inte funnits där innan, eller som jag åtminstone inte lagt märke till på samma sätt. Men jag litade på henne, jag trodde på professionalism och på yrkesstolthet, visste att hon hade rätt. Det var över, jag hade överlevt, för det är sådant som vanliga människor gör. Jag återvände till jobbet, mina elever fick tillbaka mig och jag fick tillbaka dem. Jag gav dem terminens första prov och det var om genetik och de fick tillbaka det i slutet av månaden, jag vet att det var den tjugoåttonde, för det var dagen efter Förintelsens minnesdag, som var en söndag och därför inte behövde uppmärksammas av skolan. Jag uppmärksammade det inte heller på mina lektioner, varför skulle jag? Jag var inte lärare i historia eller samhällskunskap och jag såg mitt ämne som någonting som var opolitiskt på det sättet att jag bara behövde prata om livet, och om människor, men inte om livets oinskränkbarhet eller om människors lika värde. Något i mig var tacksam för det, att vi alla slapp föreläsningarna jag mindes från min egen skolgång, från högstadiet i Norrköping, från gymnasiet i Norrköping. Alltid överlevare, alltid tillsammans med någon avhoppad nazist. Oftast på eftermiddagen i aulan. Jag hade varit trött varje gång, somnade ofta vid sådana tillfällen, virade upp testar av mitt hår på fingrarna för att vakna av rycket i skalpen varje gång jag nickade till, varje gång mitt huvud föll fritt mot bröstkorgen. Jag hade inte velat se ut som någon som sov, jag hade velat se ut som någon som var uppmärksam och vaken, jag hade velat vara berörd eller åtminstone se berörd ut. Jag ville ha rödsprängda ögon, fulhulka på ett sätt man bara kan göra när det finns ett trauma där bakom, jag hade velat ställa mig upp, göra anspråk på det vidriga. 16
Men jag kunde inte, det hade aldrig nått in, det blev aldrig mer än berättelser och de kom alltid från alla utom de som jag faktiskt behövde höra dem från. Jag hade sövts, somnat, dödstrött, tonårig och uttråkad, Ravensbrück förresten, vad fan är ens Ravensbrück, och kvinnan där framme på scenen, inte judinna utan någon politisk fånge, var det verkligen det bästa de hade hittat? Du kom på tal samma dag. Det var dumt, egentligen, jag tog bara upp dig i ett försök att vara pedagogisk. Egentligen tog jag upp mig själv, men det handlade ju om dig i förlängningen, och det är bara en av anledningarna till att genetik är så svårt. De skulle få tillbaka sina prov och vissa saker missuppfattades alltid av alla, jag hade redan börjat lära mig vad som var lätt för de flesta att lära in och vad som inte var det. Jag hade rättat proven under helgen och minst vartannat svar på en specifik fråga hade gett mig skäl att sucka, känna mig missnöjd över att jag inte fått dem att förstå men nöjd över att få förklara det igen, för att jag upptäckt att jag faktiskt tyckte om min egen röst när jag pratade om sådant jag var säker på. Dagens sista lektion, den tjugoåttonde januari, och jag ville gå igenom det med dem gemensamt. Jag minns att jag gjort så med min förra etta och att det fungerat, för vissa saker fäster inte från papper till förstånd, i vissa situationer behövs det livs levande exempel. Jag gjorde bara såhär, enkelt: jag bad dem att se mig i ögonen. ”Se mig i ögonen”, sa jag. ”Vad har jag för ögonfärg?” Och de såg kanske inte in i mina ögon, men de såg mot mina ögon, de längre bak såg ju förstås ingenting, någon på främre raden reste sig upp och tog några steg närmre, kisade snabbt, backade och satte sig igen. De svarade blå, eller blågröna. Alltid någon som ska vara speciell, som prompt måste säga: Melerade! ”Blå, okej, vad drar ni för slutsatser utifrån det?” 17
Det gick att läsa in saker i hur de räckte upp sina händer. Det fanns elever som var begåvade men som ändå aldrig vågade ta plats, det fanns elever man såg nervsignalerna hos innan armen faktiskt lyftes, hur det ryckte i lederna, en osäkerhet och en ovilja. Sedan fanns förstås Johanna, som räckte upp handen på instinkt, reflex, och först när hon fått ordet insåg att hon inte var säker på vad hon skulle svara, avslöjade det genom en millisekunds förvirrad tystnad. Men hennes handuppräckning var alltid hård och lite militär och jag föll för det, jag kunde aldrig låta bli. Jag gav henne ordet fast jag borde ha låtit någon annan svara den här gången. Korsade fingrarna instinktivt, tänkte, ge mig ett bättre svar än du gjorde häromsistens. ”Att båda dina föräldrar har blåa ögon. Om någon av dina föräldrar haft bruna ögon hade du också haft det, det är ett dominant anlag.” Jag hade velat ha det svaret från vem som helst av de andra, så hade jag kunnat förklara för dem varför det var långt mer komplicerat än så. Men från henne, just från henne hade jag velat ha ett bevis, ett bevis på att hon visste att vissa saker är långt mer komplicerade än dominanta och recessiva anlag, att allt inte går att kategorisera så enkelt, inte ens inom biologin, allra minst inom biologin. Mitt hjärta sjönk, vi skulle ha samtal snart, en och en, halva kursen hade gått. De som går natur vill alltid veta allt, inte minst hur de ligger till. Jag hade rättat hennes prov sist och blundat innan jag läst hennes svar på A-frågorna, tänkt låt henne ha rätt. Det hade inte spelat någon större roll i det långa loppet, ändå hade jag önskat att hon skulle ha rätt. Men jag var tvungen att skjuta ner henne, sa: ”Nej. En av mina föräldrar är blåögd och den andra brunögd.” En mikroskopisk tystnad innan hon högg tillbaka: ”Är du säker på att din pappa är din riktiga pappa?” Hennes röst lät avslappnad men jag läste ändå in en skärpa i den, en hämnd, och spridda fnissningar hördes i klassrummet, 18
ett stilla sus och någon började en långsam ensam applåd som dog ut när ingen annan hängde på. ”Rätt säker. Men, det är min mamma som är brunögd. Det är svårare att förklara bort.” Ögonblicket för munhugg och lättsamhet var över och jag fyllde stiltjen med allvar och förklaringar, melanin, vet ni, mängden, hur det bildas, förs in i ögonen, det beror på många olika proteiner, många olika gener, många olika former. Det finns de som är bättre och de som är sämre på att föra in melanin i ögonen, det handlar inte om en enda gen. Johanna nickade tyst nu, som om hon förstått, men hon sköt ut hakan lite, trotsigt. Gav sig inte så enkelt: ”Men det måste väl ändå ganska mycket till innan någon ska få blå ögon trots att en av föräldrarna är brunögd?” Kanske speglade jag henne, kanske utstrålade jag samma trotsighet, för en irritation jag inte brukade känna blossade upp som en plötslig vallning, och om jag hade vetat att den känslan bara var den första av många så hade jag kanske övat på att andas mig genom den. Men hon var för nära nu, hon petade där hon inte fick peta och jag bet ihop, svarade motvilligt. ”Ja”, sa jag. ”Visst, det ska ganska mycket till.” Jag brydde mig inte om särskilt många av dem men jag brydde mig faktiskt om Johanna. Hennes namn var en tradition i vår släkt, varje kvinna var en Johanna eller hade ett Johanna som mellannamn, jag också. Men mitt efternamn, Lycke, var pappas och det var dumt egentligen, jag borde bytt till något annat för länge sedan, något som passade mig bättre, något med djur, träd eller stenar. Första gången jag ropat upp henne hade hon svarat ja med uppräckt hand innan jag ens hunnit säga hela hennes namn, hennes beslutsamhet dränkte den sista vokalen. Det hade förvånat mig att den rösten hörde till någon så ung. De var ju 19
alla unga, förstås, femton-sexton, men hon såg yngre ut ändå, som om hon befann sig på fel sida sommarlovet som skiljer högstadiet från gymnasiet. För mycket tandställning, för råttfärgat hår, för smala axlar. Jag kanske borde ha älskat henne och hennes målmedvetenhet, och på något sätt ömmade jag för henne men jag kunde inte riktigt säga varför för jag var inte säker på om jag tyckte om henne, för den där målmedvetenheten var beundransvärd men kom tillsammans med en hårdhet som jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till, och som jag ibland undrade om jag bara inbillade mig. Men ibland var hon rolig, oftast utan att mena det, och att hon inte var särskilt söt gav henne en underdogaura som gjorde att jag tyckte att hon förtjänade allt i livet trots att ingen förtjänar någonting. Jag visste att hon hade ett rykte på skolan, att det inte bara var jag som lagt märke till henne. Jag hade hört andra lärare nämna hennes analytiska förmåga, att den var på en nivå som de flesta inte kommer upp i förrän årskurs tre, om ens då, och ett äkta engagemang, inte det konstruerade, inställsamma. Hon var en sådan som alltid hade vetat vägen framåt, som ville läsa medicin sedan men lät påskina att det bara var av bra anledningar. Det var sådant alla lärare älskade men jag älskade inte att vara lärare, och jag brydde mig inte om henne för hennes entusiasm eller analytiska förmåga, för jag väntade fortfarande på att få den bevisad för mig. Matematik, engelska, svenska, historia, tyska steg 5, säkert, men när det kom till biologi hade allt det där uteblivit. Och jag skulle för första gången behöva antyda det för henne, det faktumet var självklart dåligt för Johanna, men det var sämre för mig, inte för att jag kände att jag misslyckats, men för att jag alltid varit så mycket bättre på att ta emot dåliga nyheter än att leverera dem. Så satt vi, hon och jag, i grupprummet som var en avgränsad del av korridoren. De andra var kvar i labbsalen, jag kallade in dem en efter en. Jag tittade på henne så länge jag kunde innan jag började 20
prata, på hennes ögon, hennes drag, allt hon inte vuxit i. Lätt rödflammigt ansikte, atopisk hy. Jag tänkte att hon hade en allergiaura. Jag tänkte att hon säkert hade celiaki, att hon var en riktig glutenunge. Vi speglade oss i varandra, hon tittade tillbaka på mig utan att bryta ögonkontakten och det fick mig att tro att vi hade något särskilt och att hon visste det. Det där konstiga mellan oss, hon måste också ha känt av det. Hon skulle teoretiskt sett kunnat vara min lillasyster, det skilde bara drygt tio år mellan oss, jag gjorde ett snabbt överslag, okej, tio, elva, någonting. Hennes leende var nervöst men hennes ögon var inte det, de såg uppfordrande ut och med viss rätt, jag hade suttit tyst och tafatt lite för länge, men efter de första famlande fraserna sa jag det bara, jag sa det snabbt: ”C, skulle jag säga.” ”C?” ”I dagsläget, ja.” ”C?” sa hon igen, spottade ut bokstaven och jag blev inte förvånad över hennes besvikelse men över hennes förvåning, jag tänkte att tjejer i hennes ålder oftare var svåra att överraska negativt, att deras självkritik alltid låg steget före sanningen. ”Ett starkt C”, sa jag. ”Okej, så varför inte ett B?” Hon högg, blixtsnabbt, för andra gången idag. Hon hade en skörhet i ögonen nu men den hade inte alls gjort avkall på hennes käftar, hur det klippte till. Hon fick mig att komma av mig och jag tystnade, bläddrade bland mina papper. Det jag bävat mest för innan jag började jobba var gråskalorna, att inte vara säker, men efter ett år på den här skolan visste jag att det här var värre: att vara säker, men försöka att inte vackla. ”Det är inte ett så starkt C.” Hon började protestera men tystnade medan jag visade underlaget, förklarade sådant hon redan visste, nivåer, samband, hennes samlade prov och labbar från höstterminen. Sårade henne genom att uttrycka hennes 21
största svaghet: ofta var fakta korrekt, men hon fick problem så fort hon skulle upp på sambandsnivå. Hon stirrade ner mig, jag vek inte undan med blicken även om jag helst hade velat. Jag försökte tänka på något jag tyckte om så jag började tänka på Karolina trots att jag inte ens var säker om jag tyckte om henne längre. Men jag såg henne framför mig i alla fall, det gjorde mig genast nostalgisk. Tänkte på hennes tunna handleder och darriga händer, hur hon pluggat inför högskoleprovet varje april och oktober, självklarheten i hennes livsval, läkarbarn med läkarföräldrar. Hon och jag i naturvetenskapliga föreningen på Ebersteinska, oövervinnerliga och outhärdliga, trodde att vi inte behövde vara vackra för att vi var intelligenta, visste någonstans att vi var vackra annars hade vi aldrig haft självkänsla nog att tro att vi var intelligenta. Johanna fällde sig plötsligt fram över bordet som om musklerna i hennes rygg bara gav upp, jag tror inte de gjorde det, jag tror det var ett högst medvetet val att låta kroppen säcka ihop framför att någon skulle se henne gråta. Hennes ord kom ut halvt kvävda när hon frågade mig om jag förstod vad som skulle hända om hon fick ett C, hur mycket en sådan grej skulle påverka hennes framtid, att om hon fick ett C i den här kursen så skulle allt redan vara kört. Jag ville säga att jag förstod henne, att allt skulle bli bra, att jag varit där hon var, men jag visste att det inte var något som skulle trösta henne, att för sådana som hon fanns det ingen tröst i att säga se på mig, du kan också vara vikarierande biologilärare om tio-elva år. ”Det finns ju andra sätt”, sa jag därför och försökte låta mjuk och medlidande men hörde tydligt hur min röst bröts som solstrålar i ett vattenglas. ”Min kompis, Karolina, hon hade inte heller betygen men hon kom in via högskoleprovet. Hon började inte läsa medicin förrän vi var typ tjugotre men alltså, livserfarenhet är bara bra. Det går skitbra för henne nu.” Johanna lyfte huvudet långsamt, hennes cendréfärgade hår ringlade blankt över bänkens spånskiva. Hon gillade troligen 22
inte sitt hår. Hon visste definitivt att cendré bara är ett finare ord för råttfärgat. Jag kunde inte avgöra om jag kände med henne eller om jag tyckte att hon var bortskämd. Eller tyckte hon verkligen att det här var allt hon hade? Var det här hennes enda trumfkort, allt hon var och allt hon skulle bli? Hon var smala höfter, menlösa ögon, ful näsa, tät akne över kindbenen. Hon var en lysande karriär, forskartjänstgöring och ett hus i Professorsstaden. Hon var A i varje kurs hon läst hittills och något lite sämre från mig. Det kändes plötsligt meningslöst, som om jag höll på att beröva henne något, som om jag hade en makt jag inte visste hur jag gjort mig förtjänt av och att jag utövade den genom att ta något ifrån henne. Jag ville också fälla mig över bordet, låta våra hårmanar flätas ihop. Gråta ut, sedan örfila, uppfostra, till sist ta henne i min famn, viska, förlåt för att jag förhindrar din framtid som en del av ett jobb som jag inte ens bryr mig om, som jag inte vill ha.
här är din barndom
Jag hade sett henne utanför skolan en gång, i höstas. Det var några veckor in på terminen och jag tror inte att jag hade börjat känna något särskilt för henne än. Under sensommaren var allting ännu intakt och det finns alltid något olustigt i att tänka tillbaka på bra perioder som föregått dåliga, sekunder av skamsköljningar över att man varit oförmögen att se att stiltjen var på väg att brytas, skam över små dumma saker som att jag alltid sms:ade Jacob när jag var på väg hem utan att veta att varje dag var en nedräkning. Allt var intakt, säger jag, men jag vet också att jag redan hade en lista i telefonens anteckningar. För att må bra i september: fokusera på jobbet, tro att du är något, ring en kompis, gå en promenad. Jag gick till och från jobbet och köpte ofta kaffe på vägen hem för att det kändes som det minst destruktiva sättet att aktivera sitt belöningscentrum på och det var en sådan dag, på en kaffebar i korsningen Kyrkogatan-Klostergatan, som jag såg henne. Hon satt vid ett av de få borden med en kvinna, förmodligen hennes mamma. Jag behöll solglasögonen på när jag gick fram till disken, men medan baristan tillredde mitt kaffe sneglade jag åt deras håll och såg en mamma och en tonårig dotter som satt på en kaffebar tillsammans och pratade om viktiga saker, som gjorde saker tillsammans, jag såg en mamma som sagt till dottern, ska vi inte gå och ta en fika, jag kan komma ifrån jobbet tidigare, och jag såg en dotter som hellre umgicks med sin mamma än att göra tonårsrevolt och det provocerade mig 24
något oerhört. Jag blev arg, jättearg, ville därifrån snabbt och när jag försökte sätta på locket på min pappersmugg kärvade det och jag tog i alldeles för hårt och det sprack och jag fick be om ett nytt. Jag såg åt deras håll igen, i andra änden av lokalen nära ingången. Jag var på väg att tycka att de var fina, att bli blödig och tänka att det är sådant som får mig att känna att världen är vacker, vuxna och halvvuxna kvinnor som gör saker tillsammans, men jag var inte särskilt blödig, jag var långt mer arg än blödig så jag tänkte bara: Vilka jävla fittor, posörer, sitter där och visar upp att mor-och-dotter-relationer har ett egenvärde, magisk kvinnlig gemenskap. Jävla fittor! Jag fick på locket och tog muggen och den var egentligen för varm för att hålla i, och när jag gick mot dörren sköt jag upp solglasögonen i pannan och när jag var i närheten av deras bord mötte jag trotsigt Johannas blick och hälsade högt och klart, de satt tysta tillsammans – säkert en bekväm tystnad, givetvis, det enda som var mer intimt än ett avslappnat samtal. Mamman hade ryggen mot mig och hon vände sig inte om trots att jag och Johanna hejade, och Johannas ögon var inte en halvvuxen kvinnas när de mötte mina, de var helt klart ett barns men helt utan glädjen, hon hade inte ens vett att se glad ut och jag var häpen ett ögonblick men fann mig sedan och tänkte skadeglatt: Kanske hatar de varandra. De hatar nog varandra. Mig lurar de inte. Det var en fjärde vägg som bröts då, hon var den första av mina elever jag sett i den riktiga världen och det gjorde henne verkligare, ofta när jag såg henne i klassrummet tänkte jag samma sak som jag tänkte när jag mötte hennes blick där inne på kaffebaren: Din barndom händer nu, det här är din barndom.
självskattning av aktuella symtom
Dagen efter gick jag till gymmet för att springa av mig något. Aldrig att jag skulle gått på gym om det inte legat så nära mitt hem, för jag kunde med ansträngningen av att springa, men inte av att klä på mig varmt och cykla iväg någonstans, låta ansträngningen omgärdas av ytterligare två ansträngningar. Det här var så mycket bättre, bara korsa några block av korridorshus, gå förbi pizzerian, sedan var man där. Jag tränade rutinlöst och sporadiskt på grund av skuld som uppkommit ur det som allmänläkaren frågat: Röker du, dricker du, tränar du? Jag hade svarat nej, ja, nja, sedan känt mig som en dålig människa, som någon som aldrig varit sjuk, bara lat. Varför skulle jag ha tränat? Depressionen gjorde mig smalare, den klädde mig och min kropp hade förändrats alldeles av sig själv. Den hade förändrats i takt med att energin dränerats, i takt med att jag hade blivit dålig på vanliga saker, fått utbrott för sådant som var ingenting och sådant som var någonting. Jag hade testat Jacobs tålamod gång på gång, dragit i det som om det var ett elastiskt band och sedan blivit ännu argare när det inte gått av. Men alla sa att jag var fin i kroppen, såg hälsosam ut. Alla utom Jacob. Han brydde sig mer om hur jag mådde inuti än utanpå och den tröst som grundar sig i att ens sambo har ett centimeterstort glapp mellan låren är en tröst klen som en fågelunge när hon är nästintill olidlig att leva med. Men den uppmärksamhet jag fick från honom närde det värsta, medlidandet var svårt att ta för jag hade någonstans insett att 26
han inte längre var kär i mig och det var nedlåtande att han trots det försökte ta ansvar för mig, gav mig numret till en privatläkare han kände, och när jag vägrade gå dit tvingade han mig åtminstone att ringa vårdcentralen. Jag sprang på löpbandet utan mål och utan egentligt syfte. Mest om mina lediga dagar, då kunde jag ha lokalen nästan helt för mig själv. Jag ville ta vara på tiden nu för kursens första tillfälle skulle vara nästa vecka, ytterligare en halv sysselsättning skulle läggas till och kanske skulle det till och med vara bra för mig. Jag stannade när jag kände för det, andades på fel sätt. Karolina hade frågat sist vi sågs om vi inte kunde träna ihop, och jag bara, nej, aldrig i livet, för jag älskade att vara smal men ville ändå inte bli som hon. En gång för länge sedan hade jag kollat hennes mobilanteckningar när hon var på toaletten, det var sådant jag gjorde ibland, och allra högst upp låg listan med hennes invägningar, tre gånger dagligen, alltid med decimaler. Jag hade också försökt göra så efter det, men det var ingenting för mig, inte för att jag inte gillade tanken på det men för att det liksom inte ville fastna. Den digitala displayen visade 2,2 kilometer och tretton minuter när mobilen, som jag lagt vid pulsmätaren, lyste upp, ett halvt ögonblick innan själva sms-signalen. Jag hatar dig Mitt största misstag: jag hade gett dem mitt mobilnummer, första dagen på läsåret. Jag hade skrivit det på whiteboardtavlan med en röd, av sommarlovet halvt uttorkad penna men det hade inte synts tydligt nog. Jag hade tagit en grön, fräsch och fyllt i det, och det hade lyst från tavlan och de dubbla färgerna hade gjort att det nästan såg tredimensionellt ut. Vadå, jag ville liksom vara en skön lärare, en schysst lärare, som någon som förstod och var på deras sida. Jag ville inte att de skulle 27
tänka på mig som en person i deras åldersgrupp, som någon som drack, knullade och svinade, men om de ändå gjorde det ville jag inte att tanken skulle äckla dem. ”Ring eller sms:a om det är något”, hade jag sagt, men kanske hade jag utstrålat ett motstånd eller en motvilja för de hade hört av sig rätt lite. Kring proven, såklart, och om någon missat bussen och skulle bli försenad. Jag fortsatte springa, mobilskärmen hade slocknat men om man inte öppnade meddelandet första gången fick man en notis till, så det tog bara någon minut innan samma meddelande pulserade upp igen. Jag hatar dig Jag försökte fokusera på framåt men det var svårt, ett löpband är så statiskt. Jag tänkte på plats, riktning, på var och vart, på att jag ofta blandade ihop dem. Att jag visste skillnaden men ändå inte riktigt förstod den. Jag hörde ljudet av min vikt mot löpbandets underlag varje gång jag satte ner fötterna. Det är mitt liv det handlar om, fattar du det? Jag tryckte på stoppknappen och bandet saktade av, tvingade mig att sakta av. Jag släckte mobilen och virade hörlurarna runt den, drog djupa andetag och luften var klar och lättandad, som den bara var mitt på dagen. Pulsen var hög av naturliga orsaker, det var skönt att inte behöva tänka på varför. Borta vid receptionen sparkade jag av mig skorna och ställde mig på vågen, hade gått ner lite igen, blev glad för att det var den känsla som låg närmast till hands. Noterade siffran men skrev inte ner den, kramade bara telefonen hårt som för att motverka håll och mot min svettiga handflata vibrerade ännu ett meddelande. Jag stängde av den utan att titta på skärmen, och greps av en längtan efter att inte ha ansvar, en längtan tillbaka till 28
andra sidan, till orimlighet och starka känslor, till någonting som skilde sig från katatoni, koma och känslolöshet, och när jag tänkte på kursen borta vid Språk- och litteraturcentrum, på femton högskolepoäng och en helt ny disciplin, kändes det som ett nödvändigt ont men också som att det faktiskt gjorde ont på ett skönt sätt.