1. Det enda han saknade var sitt utseende. Inte för att han var fåfäng, tvärtom: Hans ansikte var gropigt och ovårdat och det hade det alltid fått vara. Nu var det dessutom ömt och stramt, och under den vältrimmade skäggstubben hettade huden rödflammig efter rakningsprocessen trots att det redan hade gått flera dygn. Så ovant var det, ansiktet. Så ovant att tas omhand, fixas till, dressas upp som om utseendet var något slags skyltfönster och som om resten av världen var presumtiva kunder som skulle luras in. Det yttre hade helt enkelt aldrig intresserat honom. Vare sig hans eget eller andras. Det enda som intresserade honom var insidan, och inte i den där veckotidningsfilosofiska betydelsen att skönhet kommer inifrån, utan på riktigt: Allting som betydde något kom därifrån, idéerna, tankarna, allt det som gjorde en individ till en individ. Men också. Det andra. Rädslorna, mörkret, det som nu kom tillbaka och drabbade honom själv. Nu satt han i den stumma tystnaden. Hörde bara sin egen puls och den trummande rytmen av regn mot biltaket. Det, och ett svagt väsande ljud som bara betydde en sak. Han hade slutat dra i dörrhandtaget nu. Slutat knuffa med axeln mot dörrsidan när han insåg att det ändå inte skulle hjälpa. Bilen var låst och vägrade släppa ut honom, och det enda som återstod var att spänna loss säkerhetsbältet, lägga sig tvärs över sätet och pressa med fötterna mot rutorna. Men de skulle stå emot, de också, därför att varför skulle de inte göra det? Han hade blivit upptäckt. Igen. På något sätt hade han det, trots att det var omöjligt. Ingen kunde veta att han skulle befinna sig här, av den enkla anledningen att han inte hade vetat det själv. Han hade inte bestämt sig förrän två dagar tidigare, han hade beställt resor till olika destinationer, ändrat färdsätt och bokat om och hämtat ut biljetter han aldrig tänkt använda. Avsiktligt och medvetet hade han fattat varje beslut i absolut 7
sista sekunden. Ändå kunde han inte bli kvitt känslan att någon visste precis vad han tänkte. Naturligtvis kunde ingen göra det. Det var otänkbart, han om någon borde väl veta det, ändå skickade tanken en ilning av obehag genom kroppen. Han hade gjort sig av med det ljusgrå, toviga skägget. Han hade rakat flikar långt upp längs tinningarna för att verka tunnhårig trots att han inte var det. Ögonbrynen som åren hade tvingat samman till ett enda långt gråsvart nystan var plockade och ansade till två tunna streck. För första gången i hela sitt liv hade han stått i timmar och koncentrerat sig på sitt eget ansikte, och till slut hade han inte varit säker på om han faktiskt skulle kunna peka ut sig själv i en folkmassa. Den årsgamla BMW:n hade han hyrt i ett garage som i bästa fall kunde kallas tvivelaktigt. Han hade betalat med kontanter och utan att legitimera sig, och ingen, ingen kunde ha sett honom, ingen kunde veta vart han tagit vägen. Han var trygg. Och ändå. Kanske borde han ha anat. Kanske inte redan när järnvägsbommarna blockerade vägen för honom, kanske inte då, även om han hade känt rädslan suga till i magen när han kom ut ur den långa kurvan. När den gulröda plankan mötte honom i mörkret, sträckte sig ut rakt över vägen mitt framför bilen, det klagande hamrandet från signalerna vid sidan om. Han hade stannat med bommens rödblinkande öga mitt framför sig. En ensam bil i den mörka natten. Väntat. En minut, kanske två. Och då, om inte förr. Då borde han ha förstått. Inget tåg hade passerat på hela tiden. Ändå tystnade signalerna. Det hade fått en ny våg av obehag att gripa tag om honom. Den plötsliga stillheten när klangen försvann, den mekaniska rörelsen när bommarna höjdes av sig själva, bara han och järnvägsövergången som två ensamma individer i den stilla, skånska vinternatten. Allt han såg var mörkret. Det och de vidsträckta fälten på andra sidan spåren. Tomma hedar av stenhård lera som verkade fortsätta för evigt tills de försvann in i den gråvita dimman, röda punkter högt uppe i luften där vindkraftsvingar roterade osynligt i ensamheten. Han hade tvingat sig att skaka det av sig. Det fanns ingenting att 8
vara rädd för. Förmodligen hade tåget redan hunnit passera innan han kom, antingen det eller så hade det fått motorproblem eller fastnat i en växel någonstans, skitsamma vilket. Det viktiga var att han inte blev stående här. Han befann sig i ett främmande land och han hade bråttom, han hade en lång resa framför sig och fick inte lov att tappa fart. Han hade startat motorn. Långsamt rullat upp över spåren. Och där och då hade det hänt. Allting hade blivit svart omkring honom: Som i ett enda slag slocknade hela bilen, instrumentpanelen, ledljusen runt nyckelhål och knappar, allt. Halvljuset som borde skina över vägen framför honom. Baklyktorna som borde sprida en svagröd dimma bakom den sluttande bakrutan. Och framför allt – motorn. Han vred om nyckeln för att starta. Ingenting. En gång till, och så igen, och starta då för helvete hörde han sig ryta, han slog mot ratten men det förändrade ingenting. I samma ögonblick som han tog tag i handtaget insåg han att han egentligen redan hade förstått. Att hur mycket han än ryckte och drog skulle dörrarna förbli både stängda och låsta och ingenting skulle ändra på det. Samma sak med sidorutorna: Hur hårt han än tryckte, hur han än pressade de stackars knapparna ner i den bågnande dörrstoppningen, hur mycket han än kämpade så skulle bilen fortsätta att vara precis lika stängd och mörk och död. Det var då som bommarna började gå ner igen. Det var då han hörde väsandet. Och det var då han förstod. Men då var det ju så dags. Han låg snett över båda framsätena när han såg den första skymten av skenet. Han stampade med sulorna mot sidofönstret, pulsen kokande innanför trumhinnorna, han kände smaken av skräck och järn och blod fastän det fortfarande var sekunder kvar tills det skulle hända. Han såg glaset vibrera under fötterna utan att ge efter, såg fönstret förbli helt och dörren förbli stängd, och till slut såg han den smutsiga glasytan dränkas i det växande strålkastarljuset och han blundade och allt han hörde var ljuden. 9
Väsandet från skenorna under honom. Hjärtslagen i munnen. Och så signalen när lokföraren fick syn på den mörka bilen, en ihärdig tuta som skulle bli det sista han hörde, det skärande gnisslet av järn som gräver sig in i järn och försöker bromsa fastän det redan är för sent. Det enda han saknade var sitt utseende. Inte för att han var fåfäng. Utan för att han insåg att när de hittade honom skulle ingen kunna räkna ut vem han var.
Dag 1. MÃ¥ndag 3 december. AMBERLANGS
Jag har inget första minne. Hur jag än försöker tänka mig tillbaka så kan jag inte det. Jag minns ingen födelse. Jag minns inga platser. Det enda jag vet är att jag lever nu, och att bakom mig finns ett oändligt antal då, och någonstans i alla dessa då finns det som är mitt förflutna. Och jag kan inte sluta undra vad det är. Jag har inget första minne. Jag tänker mig att om bara jag hade haft det skulle allt ha varit bättre.
2. Dagar då livet förändras börjar som alla andra dagar. Ingen väcker en på morgonen och säger att idag, idag kan det bli lite jobbigt så ta en extra smörgås, njut av kaffet extra länge för det kommer att ta ett tag innan du lär dig njuta igen. Ingen lägger sin arm runt axeln på en och förbereder en på vad som ska hända. Allting är som vanligt. Ända tills det plötsligt inte är det längre. När eftermiddagsmörkret sänkte sig över Stockholm måndagen den tredje december var det ingen som visste att rikets säkerhetsnivå i hemlighet hade justerats upp till förhöjd. Ingen visste att i Försvarets stora tegelhus på Lidingövägen satt män och kvinnor med uniformer och namnskyltar och väntade på det värsta. Och ingen visste att det stora strömavbrottet som skulle inträffa klockan sex minuter över fyra bara var början på något mycket större. * * *
Männen i den vita vanen uppe på Klarabergsviadukten hade ingen aning om vad de väntade på. Fel, en aning hade de förstås, men vem de väntade på visste de inte. Inte vad han skulle göra, vem han skulle möta, hur allting skulle komma att se ut. Och inte varför, vilket förstås var det som oroade dem mest. Tystnaden i det trånga lastrummet var lika kompakt som utrymmet de hade att röra sig på. Från utsidan såg det ut att vara vilken omärkt transportbil som helst, vilket naturligtvis var meningen, och en gång hade den förmodligen köpts in för att den kändes både rymlig och generös. Sedan hade omdömet skenat fullständigt. Någon hade gett alldeles för fria händer till en teknikerstab med alldeles för hög budget, och nu var bilen så full av skärmar och elektronik att den kändes mindre som en arbetsplats och mer som ett påkostat pojkrum hos en ovanligt trångbodd familj. 13
Djupet mot förarhytten hade krympts med en meter och fyllts av rack med datorer och elektroniska enheter som säkert uträttade någonting viktigt men som mest såg ut att blinka i rött och grönt. Längs ena sidoväggen hängde två rader med platta monitorer, och bakom den långsmala arbetsytan direkt under skärmarna befann sig fyra vuxna män och det var åtminstone två för mycket. De två som satt vid tangentborden var i olika ålder men olyckligtvis i samma viktklass. Omedelbart bakom dem trängdes de två som hade kommandot: han som de andra kallade Lassie när han inte hörde, och han som hette Velander och var it-expert, civilklädd och i fullständigt obestämbar ålder, med glasögon som oavbrutet verkade imma igen i värmen därinne. De stod hukande mot taket, axel mot axel, blickarna klistrade vid skärmarna och de suddiga gråblå övervakningsbilderna från Centralstationens golv. Det var den äldre som såg honom först. Två minuter före den utsatta tiden. ”Vad fan gör du här?” Hans röst var inte högre än en utandning, men alla hörde och när de väl hade sett vad han syftade på såg de det också. Kanske var det något i rörelsemönstret. Kanske stressen i steget, kanske något annat. Hursomhelst gick det en ilning av uppmärksamhet tvärs genom utrymmet, samma plötsliga vakenhet som när ögonvrån får syn på en gammal kärlek i en teaterpaus, någon man inte sett på åratal men som sticker ut i mängden och inte går att ta ögonen ifrån. Han hade förändrats. Han lufsade snarare än sprang, hans hår spretade i vinddraget som om han just klivit upp fastän det var sent på eftermiddagen, eller åtminstone som om han hade låtit vinden och fukten frisera honom efter egen vilja. Han, som alltid varit välklädd och matchande. Som varit skarp och vältränad och som ingen riktigt brukade tro på när han berättade att han fyllt femtio – flera gånger om, som det stående skämtet hade varit de senaste tre födelsedagarna. Det var så trevligt förra gången så jag fyller femtio i år med. På bara tre månader verkade hans ålder plötsligt ha kommit ikapp honom. Nej, inte bara det, den såg ut att ha passerat och dragit ifrån. Han verkade trött, bruten, med rocken hängande som om någon hällt 14
den över honom och jeansen tunga av snöslask långt upp på vaderna. När han trängde sig fram över det gråblå marmorgolvet i vänthallen, en gråblå rock i ett hav av andra gråblå resenärer, så gjorde han det med rörelser som var forcerade och ryckvisa och med en skärpa som verkade hota att brista när som helst. Han fortsatte ut och in ur monitorerna. Skyndade in i den välvda vänthallen, under alla väggmålningar och bort mot de nya rulltrapporna i andra änden. Det kunde inte vara honom de väntade på. Men om inte. Varför befann han sig där, nu? ”Vad gör vi?” frågade han med de immiga glasögonen. ”Vi avvaktar”, sa han som inte hette Lassie. Och under två långa minuter var det ingen i vanen som sa ett ord. * * *
Klockan hade fortfarande bara varit sju minuter i fyra när den illgula taxin stannade på Vasagatan utanför Stockholms centralstation, och släppte ut William Sandberg i det blötsnöiga eftermiddagsdunkel som var måndagen den tredje december. Tjocka lager av mörkgrå moln hängde som ett tyngande grytlock där himlen skulle ha varit, luften så mättad av vattendimma att ljuden från trafiken och alla vägarbeten verkade smälta samman till ett enda klanglöst muller. Överallt kämpade byggstrålkastare och julbelysningar för att överrösta fukten, och runt husfasader klängde byggställningar och avskärmningar som om någon hade satt hela staden i kläm bakom en gigantisk tandställning i hopp om att den skulle växa rätt. Han var trött. Idag precis som igår precis som i förrgår. Om han hade känt efter var han förmodligen hungrig också, men om det var något han hade vant sig av med så var det just att känna efter. Han hade slutat när han insåg att känslorna förbrukade honom, bokstavligen och ordagrant förbrukade: De åt honom inifrån med stora, ouppfostrade tuggor, och av det som en gång varit William Sandberg var det nu åtminstone tio kilo mindre kvar. Den metoden har kvällstidningarna missat, brukade han säga. Skaffa dig något rejält att bekymra dig för. 15
Han kryssade fram genom den tunna blötsnön framför huvud entrén. Följde den in i vänthallen där den övergick i en kanelbrun sörja och där lukten av smuts och fuktiga kläder blandade sig med dofterna av hämtlatte och människor på väg hem. Men inget av det kände William Sandberg. Inte lukterna, inte hettan i ansiktet när vinden försvann och ersattes av inomhusvärmen, inte alla armbågar av irritation när han trängde sig genom folkhavet mot den norra utgången. Knappt två veckor hade gått sedan det första mejlet, och om exakt sju minuter skulle han vara på plats vid Arlanda Express. Exakt, därför att så hade det stått. Det enda han kände var hoppet. Det, och rädslan, som kom hand i hand. Han hade stått och väntat vid den skarpgula biljettautomaten i åtmins tone fem minuter när han insåg att han spanat efter fel sak. Perrongen hade varit full av affärsresenärer med rullväskor, människor med tomma blickar som verkade övervintra inuti sig själva i väntan på ett tåg som skulle förflytta dem någon annanstans där de inte heller ville vara. Men Williams blick hade letat efter något annat. Han hade sökt efter ansikten som inte ville bli sedda, människor i smutsiga jackor, med tunga plastpåsar och varv på varv av blöta halsdukar under rastlösa, frysande ögon. Människor som gömde sig i bylsiga kläder, som skyddande lager mot kyla och kontakt med resten av världen. Kanske, hade han tillåtit sig tänka, kanske var det någon av dem som hört av sig till slut? Som äntligen hade något att berätta, som hade kontaktat honom för att ge honom en adress eller rentav visa vägen, vad som helst som kunde föra honom vidare. William Sandberg hade hoppats. Och hade han bara inte gjort det hade han förmodligen sett mannen på den andra perrongen mycket tidigare. Han var en bra bit över trettio. Han hade headset i ena örat, en blick som låtsades vara frånvarande utan att vara det, och kläder som var så ansträngt genomsnittliga att när man väl lagt märke till honom stack han ut som ett barn som försökte gömma sig bakom en gardin. Kostymen var mattgrå. Över den hade han en märkeslös jacka, 16
mudden i midjan så noga knäppt att kavajen hängde ut som en kort, plisserad kjol, och längst ner mot marken där kostymbyxorna tog slut började ett par klumpiga, färglösa sneakers. Sammantaget var det som om hela utstyrseln skrek diskret! så högt den bara kunde. Men det som fick William att reagera var telefonsamtalet. Det verkade bestå mer av tystnad än av konversation. Under långa stunder hängde den tunna sladden bara rakt ner från mannens öra till ingen nytta alls, och när han väl öppnade munnen var det för att tala med enstaka, korthuggna inpass. Det var allt. Däremellan stod han rastlöst väntande, huvudet från sida till sida som om han inte tittade på någonting alls. Men med ögon som utan tvekan registrerade allt de såg. Långsamt kände William en beredskap vakna inom sig. Vad var det här? Kanske hade han begått ett misstag som kommit hit över huvud taget. Han hade känt varningssignalerna flera gånger om, men han hade medvetet valt att inte lyssna. Istället hade han låtit önsketänkandet dra iväg med honom och nu stod han här, oförberedd och oskyddad och kanske hade han klivit rakt in i någonting han inte visste vad det var. Antingen det. Eller också var han bara en misstänksam gammal idiot och behövde slappna av. Det var inte förbjudet att ha dålig klädsmak, och det var inte förbjudet att tala i mobiltelefon, även om båda delarna var ganska utmärkta förslag. William hade blivit kallad till ett möte och av någon anledning var personen sen. Varför skulle det vara något konstigt med det? Klockan var redan fem över fyra när Arlandatåget rullade in mot perrongen och han slutligen insåg han att hans intuition hade haft rätt. Framför honom stannade loket upp mot bufferten med alla sina hundratals gula ton, pysande och droppande medan resenärerna flätade sig förbi varandra för att komma av och på. Sakta påbörjades folkvandringen i små strömmar åt olika håll, till stationsbyggnaden, till taxifickorna, till andra perronger – och lika sakta blev det uppenbart att det fanns somliga som inte var på väg någonstans alls. Dels den diskrete mannen med headsetet. Och dels en man till. Han befann sig på samma sida om spåret som William, längre ut på perrongen och med headset i örat han också, samma typ av övertydligt 17
diskreta kläder, och samma sorts konversation. Korthuggna besked i mikrofonen. Och när man väl hade sett rytmen var det ingen tvekan. De talade med varandra. Tröttheten var borta nu. Något var fel. William hade fått instruktioner om att vara på plats exakt klockan fyra, och det störde honom att ordet hade varit exakt när nu fem minuter hade gått och ingen hade dykt upp – ingen, utom två män med headset. Som väntade på samma person som han? Eller ännu värre: Som väntade på honom? William såg sig om. Folkströmmarna på perrongen började långsamt tunnas ut, och alla som inte höll på att släntra ombord höll istället på att släntra därifrån – och fan också. William hade lagt märke till männen med headset just därför att de gjorde varken eller. Och nu begick han samma misstag själv. Han tvekade i två sekunder innan han bestämde sig. Möte eller inte, för hans del fick det vara inställt. Istället sökte han upp en lucka mellan alla förbipasserande resenärer, gled in och vände sig för att följa med strömmen mot stationen. Ett enda steg hann han ta. ”Amberlangs?” Mannen som blockerade Williams väg hade en bröstkorg som var så bred att den varit skrattretande i vilken annan situation som helst. Nu var den bara obehagligt nära. Han var iförd dagens tredje diskreta kostym – kanske hade de fått mängdrabatt – och nu stod han stabilt med benen isär och armarna beredda längs sidan av kroppen. Beredda på vadå? ”Och du är?” sa William. Han bet sig mentalt i tungan i samma ögonblick som han sa det. Borde han inte låtsats oförstående istället? ”Lugnt och stilla”, svarade mannen utan att svara. Norrländsk dialekt, en kall och precis order. ”Följ med oss så händer det ingenting.” Oss? Vilka då? ”När du säger händer?” sa William för att vinna tid. ”Skulle du ha lust att precisera det?” I efterhand skulle han flera gånger fråga sig vad som fick honom 18
att bestämma sig. Egentligen var det inte vapnet. Det som skymtade innanför kavajen när norrlänningen lättade på kavajslaget, det som hängde i svart nylonhölster och som såvitt han kunde avgöra var en Sig Sauer, å ena sidan den svenska polisens vanligaste tjänstevapen men å andra sidan oroväckande välrepresenterad i den undre världen också. Inte det. Och inte headsetet som dinglade bredvid. Det som slutgiltigt bekräftade Williams misstankar. Att norrlänningen hörde ihop med de två andra och att han inte skulle ha en chans att komma undan. Inte det heller. Istället blev det omständigheterna som avgjorde alltihop. Omständigheterna och tajmingen och mörkret. Och även om det var ett sammanträffande så var det inte någon slump. * * *
Dagar då livet förändras börjar som alla andra dagar. Allting är som vanligt tills det inte är det. När strömmen slogs ut klockan sex minuter över fyra och lämnade stora delar av Sverige i ett kompakt mörker, var det en dag som vilken som helst. En blötkall eftermiddag i gränslandet mellan två årstider som varken ville vara höst eller vinter. På Stockholms centralstation försvann ljuset, loken förlorade kraft och sjönk ner i tystnad, skärmar och skyltar slocknade och dog. På sjukhus och flygplatser slog nödgeneratorer till, på vägar och i tunnlar och på järnvägsspåren mörknade lampor och signaler och skapade köer och förvirring. Det var irriterande och opraktiskt och en jävla skandal, tänk att fastna i en hiss eller bli sittande mitt på spåret utan att kunna ringa och vad är det för samhälle vi lever i egentligen. Och för de allra flesta var det också allt det var. För William Sandberg, däremot. För honom var det början på den kväll då hans liv förlorade sin mening. För männen i den vita vanen på Klarabergsviadukten var det bekräftelsen på att allt höll på att trappas upp.
3. Innerstan drabbades först. I tunnelbanan dog lampor och motorer på en gång, mörkret slöt sig kompakt och obönhörligt i vagn efter vagn, resenärer föll som käglor när automatbromsar slog till och tvingade tågen att stanna på bara tiotals metrar. Över jord slocknade gatlyktor och reklamskyltar. Hissar och rulltrappor stannade, espressomaskiner gjorde tvärhalt mitt i halvfyllda koppar. Överallt svordomar och irritation, och på bara några ögonblick färdades mörkret som en växande cirkel från kvarter till kvarter, ut från centrum och tvärs genom förorterna och vidare ut över landet. Och i mitten låg Stockholm som en kolsvart labyrint i den lika kolsvarta eftermiddagen. Allting stod still. Och mitt i korsningen av Sveavägen och Rådmansgatan satt Christina Sandberg. Egentligen var hon på ett uselt humör, men det var bara en av alla saker hon inte hade tid med just nu. Hon satt i baksätet på en svart Mercedes, omskakad och inpressad i hörnet mot ena sidorutan, ett krampaktigt grepp om dörrhandtaget och ena nackstödet och det hade naturligtvis inte hjälpt alls. Men vem fan tar på sig säkerhetsbälte i en taxi? Det är ju en yrkesman som kör. Och man ska ju ändå bara åka en liten bit. Just den här yrkesmannen hade först ägnat större delen av färden från Sollentuna åt att utsätta både henne och sig själv för livsfara. Han hade suttit med blicken fastnaglad på den monokromgula färddatorn, frenetiskt fingertoppsknackande på de olika sifferkoderna i jakt på kommande körningar, samtidigt som han delade med sig av en imponerande repertoar av svordomar varje gång en medtrafikant råkade störa honom i den processen. De hade just svängt av från Birger Jarlsgatan när Christina tänkte att hon kanske borde ta på sig bältet i alla fall. Och i nästa ögonblick var det redan för sent. 20
Först förstod hon inte vad som hände. Det var som om de precis kört in i en tunnel – men inte fanns det någon tunnel här? – och hon vände upp blicken, ut mot vad som verkade vara en mörklagd version av hennes egen hemstad. Utan skyltfönster, utan julpynt, utan trafikljus, utan någon synlig belysning någonstans. Det var det sista hon lyckades urskilja innan hela tillvaron, plötsligt och utan förvarning, förvandlades till suddiga, tvärställda streck. Det var inte lastbilen som träffade dem. Den som kom rusande från vänster utan en tanke på att bromsa in, och som förmodligen hade tolkat det försvinnande rödljuset som att det slog om till grönt. Säga vad man ville om svordomskungen i framsätet, men reflexerna var det åtminstone inget fel på. Han tvärnitade och vred om ratten i en enda rörelse, och Christina kastades handlöst över baksätet, kände bilen kränga och hugga mot snöslasket under dem, och kanske var det yrkesskicklighet ändå, kanske bara tur, oavsett vilket gav det lastbilen chansen att stryka förbi framför dem med bara millimetrar till godo. Men när bussen dök upp från andra hållet hade han inte längre någon chans. Den uppenbarade sig bakom den försvinnande lastbilen, full fart rakt fram och omöjlig att se förrän det var för sent, och den här gången fanns det ingen tid att reagera. Den träffade taxins högra flygel som ett krocketklot mot ett annat, och Christina kände sig själv segla längs lädersätet, tyngdlös och i slowmotion, maktlöst svävande som en ovanligt välsminkad krockdocka i jeans och kavaj. Och nu satt hon där hon satt. Mitt i korsningen av Sveavägen och Rådmansgatan, levande men omtumlad, inpressad i hörnet av baksätet och med utsikt över en motorhuv där en stadsbuss kilat sig in som ett gigantiskt, rött skruvstäd. Tystnaden var nästan överväldigande. Det enda hon hörde var ljudet av sina egna andetag, hur de blandade sig med andetagen från framsätet, och så det stilla, statiska bruset som liksom sipprade ut ur bilradion. Samma bilradio som hade dränkt dem i musik hela vägen från Sollentuna, men som plötsligt verkade ha hamnat mellan två stationer. ”Är du okej?” frågade hon. 21
Hon såg en nickning, två chockade ögon i backspegeln. ”Är du?” frågade han tillbaka. Och när hon bekräftat att hon var det mumlade han någonting om slutstation och avstigning för samtliga och erbjöd henne att strunta i betalningen. Det första hon såg när hon klev ut var hur mörkret verkade fortsätta i alla riktningar. Himlen var svart, och under den hängde gatlyktorna osynliga och mörka, och under dem i sin tur sträckte sig blyfärgade husfasader i alla riktningar och försvann i en dimma av ingenting. Åt ena hållet låg Hötorgsskraporna. Åt andra Wenner-Gren Center. Men inget av det gick att se. Det enda som bröt av var de kalla halvljusen på bilarna som stannat runtomkring, det finkorniga regnet som svävade i ljuskäglorna, enstaka ljusblå ansikten som satt kvar i sina bilar och lystes upp av instrumentpanelerna. Vad var det här för något? Från ingenstans kände hon hur mörkret liksom trängde sig inpå henne. Hur hennes puls rusade utan anledning, hur hon nästan översköljdes av en paralyserande rädsla utan att egentligen veta varför. En ordlös, hisnande känsla av att verkligheten just upphört att fungera, som om någon precis hade vridit av strömbrytaren till hela världen och att från och med nu skulle livet vara såhär. Hon kände igen den. Alltför väl. Och hon tvingade sig själv att skaka den av sig. Det var bara ett strömavbrott, sa hon till sig själv, någonstans hade någon grävt av en kabel eller glömt dimensionera en säkring, det fanns ingen anledning att släppa fram en massa uppdämda tankar som inte skulle leda någonstans. Istället såg hon sig om, ansträngde sig för att tänka på något annat. En snabb nyhetsvärdering. Stockholms innerstad mörklagd. Var inte det en rubrik, bara där? Så var det förstås. Och hon tog upp telefonen för att ringa redaktionen. Men hejdade sig när displayen tändes framför henne. Ingen täckning. Den här gången var hon beredd. När den hisnande overklighetskänslan vällde över henne igen stålsatte hon sig med en gång, tvingade sig att vända uppmärksamheten bortåt, utåt, fokusera på nyhetsvärdet igen. 22
Om till och med mobilnätet var nere – vad innebar det? Hur många var drabbade? Hela innerstan? Ännu fler? Det här, tänkte hon högt inombords, var mer än bara en rubrik. Det här var en jättenyhet. Om invånarna i Sveriges huvudstad var strandsatta utan el, utan möjlighet att ringa på hjälp, och om det dessutom skulle komma att hålla i sig. Då var det en säkerhetsfråga. Då handlade det om samhället. Då var det trycksvärta. Christina Sandberg såg sig om. Lyfte upp mobilen över huvudet, fyrade av några foton med kameran rakt in i mörkret, korsningen med alla bilar som hade stannat, här och där plåtskador, här och där trafikanter som lyste med mobiler på kofångare och dörrar för att se hur det hade gått. Hon hade redan formulerat de första meningarna när hon passerade Tegnérlunden på väg mot Kungsholmen och kontoret. * * *
När strömmen försvann från Stockholms central hände allting på en gång. Mörkret föll som en kupad hand över spår och perronger, pupiller som hade vant sig vid det artificiella ljuset kämpade för att lära sig se på nytt, och i ett enda slag försvann referenser, konturer, allt. Men hörde gjorde man. Och det William hörde var en mantelrörelse. Någonstans bara decimetrar framför honom hade norrlänningen lyft sitt vapen, och William blundade utan att det gjorde någon skillnad, övertygad om att nu skulle han dö. Å andra sidan. Vad hade han då att förlora? Mörkret var räddningen, intalade han sig, och han kastade sig åt sidan, planlöst in bland alla människor, visste inte vem han flydde ifrån eller varför men fast besluten att försöka. Han skyndade mot stationsbyggnaden, skuffade folk åt sidorna med armarna som stora plogar, och om han bara kom in i den stora hallen, tänkte han, om han bara gjorde det skulle han kunna försvinna i mängden och komma undan. Bakom sig hörde han springande steg följa efter. Röster som ropade åt honom att stanna, som om de trodde 23
att han plötsligt skulle ändra sig och vända om bara de föreslog det tillräckligt högt. Och framför honom närmade sig Centralen. Han såg de svaga ljuspunkterna därinne, självlysande fosforgröna nödutgångsskyltar som berättade att han var på rätt väg, och han ökade farten – Glasdörren in till vänthallen syntes inte i mörkret. Men kändes gjorde den desto mer. Smärtan var så intensiv att han var övertygad om att han hade blivit skjuten. Han hade sprungit mot det han trodde var räddningen, och i mörkret hade dörrarna varit fria från reflexer och fullständigt osynliga, och motorerna som skulle få dem att glida undan var lika döda som allt annat. Han kände hela kroppen skrika av smärta. Hörde nacken knaka och ansiktet och bröstkorgen, och munnen smakade av metall och kanske var det såhär det kändes att dö. Det tog knappt en sekund innan han insåg att han sannolikt fort farande levde. Därför att annars hade han inte känt smärtan fördubblas när de tog tag i honom från andra hållet. Först när den främmande handen grep tag om hans egen, sedan när hans underarm trycktes upp under skuldrorna i en vinkel den inte alls ville vikas i, och sedan när ansiktet och bröstet trycktes tillbaka mot glaset för andra gången och hölls kvar där. Framför honom låg den mörka centralhallen på andra sidan dörren. Bakom stod tre osynliga män i diskreta kläder, och mitt emellan kände han sitt ansikte pressas allt plattare mot rutan som en vakuumförpackad version av honom själv. Och vad han än hade väntat sig skulle hända vid Arlanda Express exakt klockan fyra så inte fan var det det här. William Sandberg hade tillåtit sig att hoppas. Nu var hoppet borta. Och långsamt slutade han kämpa emot. * * *
24
Christina Sandberg hade nått fram till Barnhusbron när hon stannade för första gången. Hela Stockholm låg inom synhåll i alla väderstreck. City därnere, Södermalm som borde ha synts i fonden, Nackamasterna som borde blinka i skarpa, vita pulser bakom silhuetterna av hotell och kontorshus. Men det gjorde de inte. Vart hon än tittade såg hon ingenting mer än mörker. Kungsholmen, Karlberg, Solna, Vasastan. Osynligt. Dolt i en kompakt, ogenomtränglig natt. För ett ögonblick vandrade tankarna iväg igen. Från ingenstans kom känslan av saknad – nej, vänta: skuld – och hon drog den långa svarta kappan tätare omkring sig, blev stående med armarna korslagda framför kroppen. För att hon frös, tänkte hon först. Och sedan insåg hon att så var det inte alls. Det var en gest av överförd, telepatisk meningslöshet. Det var för att hon inte skulle frysa. Hon som fanns därute någonstans, därför att det måste hon. Som hade vänt dem ryggen, svikit dem – jo: hon hade svikit dem – och som i ärlighetens namn hade drivit dem ifrån varandra också, William och henne själv. Det var förbjudet att tänka så. Ändå kunde hon inte låta bli. Det var omöjligt att inte lägga en del av ansvaret på henne, och bara tanken på att göra det göt ett nytt lager skuldkänslor ovanpå alla andra, satte snurr på grubblet som när ett barn sparkar igång en karusell på en lekplats och inte slutar förrän allt går för fort för att hantera. Någonstans därute var hon. Förmodligen han också, ständigt i rörelse, på flykt undan vad det nu var han flydde ifrån, sig själv eller sitt samvete eller kanske från Christina också och skitsamma. Det var som det var. Hon var redaktionschef på Sveriges största kvällstidning och ingenting blev gjort av att man stod och tyckte synd om sig själv. Runtomkring henne låg hela stan i mörker. Och hon började gå igen, nerför bron, bort mellan husen. Det här, tänkte hon, var stora nyheter. Det skulle visa sig att hon hade mer rätt än hon anade.