1 Här följer en berättelse från vinterdagarna i slutet av 1959 och början av 1960. Det är en berättelse om misstag, åtrå och obesvarad kärlek och det handlar också om en teologisk frågeställning som förblir olöst. En del av stadens byggnader visade då ännu spår av det krig som delat Jerusalem ett decen nium tidigare. I bakgrunden, bakom stängda fönsterluckor, kunde man höra de avlägsna tonerna från ett dragspel eller det klagande ljudet från ett munspel. I många lägenheter i Jerusalem fanns kanske van Goghs Stjärnenatt i Saint Rémy eller hans skimrande Vetefält med cypresser i reproduktioner på vardagsrumsväggen, man hade ännu sjögräsmattor på golven i de små rummen, och Izhars Yemei Tziklag – Dagar i Ziklag, eller Doktor Zjivago låg uppslagna på en bäddsoffa av skumgummi, täckt av ett stycke orientaliskt tyg och högar av broderade kuddar. En fotogenkamin brann hela kvällen med blå flamma. I ett hörn av rummet stack en smakfull bukett törnekvistar upp ur en granathylsa. I början av december övergav Shmuel Ash sina universitets studier och beslöt sig för att lämna Jerusalem, eftersom hans förhållande hade spruckit och hans forskning gått i stå, men inte minst eftersom fadern blivit bankrutt och Shmuel var tvungen att se sig om efter arbete. Shmuel var en satt och skäggprydd ung man i tjugo femårsåldern, en blyg och känslig socialist, plågad av astma 9
och benägen att pendla mellan entusiasm och besvikelse. Han hade breda axlar, halsen var kort och tjock och också fingrarna var korta och tjocka, som om de alla saknade en led. Ur varje por i Shmuel Ashs ansikte och hals krusade sig sträva hårstrån som påminde om stålull. Skägget fortsatte uppåt tills det smälte samman med det rufsiga håret och nedåt mot det lockiga buskaget på bröstet. Sommar som vinter verkade han på avstånd alltid exalterad och genomblöt av svett. Men på nära håll upptäckte man att det istället för en sur svettlukt stod en fin doft av talkpuder omkring honom, och det var en behaglig överraskning. Han blev ögonblickligen berusad av nya idéer, förutsatt att de var spirituellt maskerade och inne höll vissa paradoxer. Men han blev också fort trött, kanske för att han hade ett förstorat hjärta och för att han led av astma. Shmuels ögon tårades lätt, något som gjorde honom generad och till och med skamsen. Han kunde få tårar i ögo nen av en kattunge som kanske tappat bort sin mamma och som jamade vid en mur en vinterkväll och gned sig mot hans ben, samtidigt som den vädjande tittade på honom. Om det i slutet av någon medioker film om ensamhet och förtvivlan på Edisonbiografen visade sig att den hårdaste personen av alla hade ett hjärta av guld kunde han börja storgråta med hopsnörd strupe. Och om han såg en mager kvinna krama ett barn och snyftande komma ut från Shaare Zedek-sjukhuset började han genast själv gråta. På den tiden var det vanligt att uppfatta gråt som något kvinnor hemföll åt. En gråtande man väckte motvilja och till och med avsky, ungefär som en kvinna med skägg. Shmuel skämdes för denna sin svaghet och ansträngde sig att få bukt med den, men förgäves. Innerst inne sympatiserade han med det löje som hans känslighet väckte, och han var till och med försonad med tanken att det var något fel på hans manlighet 10
och att det därför var högst sannolikt att hans liv skulle bli sterilt och meningslöst. Det enda man kan sträcka sig till är väl medlidande, sa han sig ibland, fylld av självförakt. Han kunde till exempel ha lyft upp kattungen, skyddat den innanför rocken och tagit den med sig hem. Vad hade kunnat hindra det? Och vad beträf fade den gråtande kvinnan med barnet borde han bara ha gått fram till dem och frågat om det fanns något han kunde göra. Han kunde ha placerat barnet på balkongen med en bok och några kex, medan han satt på sängen bredvid kvinnan och diskuterade vad som hänt henne och vad han kunde försöka göra för att hjälpa henne. Några dagar innan Jardena lämnade honom sa hon: ” Till och med när du sitter på en stol är det på något sätt som om du jagar din egen svans, som en upphetsad hundvalp som rusar runt, eller också är det precis tvärtom – att du ligger på sängen dagar i sträck, som en ovädrad filt.” Hon talade å ena sidan om hans ständiga trötthet och å andra om ett visst ryckigt sätt att gå, eftersom han ständigt tycktes på väg att börja springa. Han tog alltid två steg i taget när han gick i trappor. Han sneddade över trafikerade vägar utan att se sig om åt höger eller vänster och riskerade på det sättet livet, som om han var på väg att kasta sig in i en skärmytsling, framåtlutad och med det rufsiga och skäggiga huvudet före, ivrig att ge sig in i striden. Benen tycktes alltid jaga efter kroppen, som i sin tur förföljde huvudet, som om de vore rädda för att bli kvarlämnade när han försvann runt nästa hörn. Han sprang dagen lång, frenetiskt, med andan i halsen, inte för att han var rädd att komma för sent till en föreläsning eller ett politiskt möte utan för att han i varje ögonblick, morgon som kväll, kämpade för att göra allt han måste göra, stryka alla punkter på sin dagliga lista och till 11
slut få återvända till lugnet och friden i sitt rum. Var dag i livet framstod som en mödosam och cirkulär hinderbana innan han kunde krypa tillbaka ner under filten och återta den slummer som han hastigt ryckts upp ur samma morgon. Han älskade att föreläsa för vemhelst som ville lyssna, sär skilt för kamraterna i Arbetsgruppen för socialistisk förnyelse; han älskade att klargöra, slå fast, säga emot, dementera och tänka om. Han lade förtjust ut texten, slagfärdigt och livfullt. Men när svaret kom och det var hans tur att lyssna på andras idéer blev han plötsligt otålig, tankspridd och trött, till dess att ögonen föll igen och det rufsiga huvudet sjönk ner mot det lurviga bröstet. Han tyckte också om att predika för Jardena och svepa bort vedertagna idéer, dra slutsatser av påståenden och vice versa. Men när hon talade till honom dröjde det bara ett par minuter innan hans ögonlock föll igen. Hon anklagade honom för att inte lyssna på ett ord av det hon sa, han för nekade det, hon bad honom upprepa vad hon just sagt och han bytte ämne och berättade om någon blunder som begåtts av Ben-Gurion. Han var godhjärtad, generös, fylld av välvilja och mjuk som en yllevante, han drog sig inte för omak om han kunde vara till nytta, men samtidigt var han planlös och otålig. Han visste aldrig var han hade lagt sin andra strumpa, exakt vad hyresvärden ville honom eller vem han lånat ut sina föreläsningsanteckningar till. Å andra sidan var han aldrig förvirrad när han reste sig för att med förödande precision citera vad Kropotkin sagt om Netsjajev efter deras första möte eller vad han sagt två år senare. Eller vilken av Jesus apostlar som var mindre pratsam än de övriga. Även om Jardena tyckte om hans sprudlande sätt, hans hjälplöshet och den likhet hon såg hos honom med en vän lig och oförskräckt hund som alltid kom springande och 12
reglade i ens knä och ville bli klappad, hade hon bestämt d sig för att lämna honom och tacka ja till att gifta sig med sin tidigare pojkvän, en hårt arbetande, tystlåten hydrolog som hette Nesher Sharshavski, specialist på att samla regnvatten, en man som nästan alltid lyckades förutse hennes önskningar, vilka de än var. Han hade köpt en vacker scarf till hennes födelsedag och två dagar senare, till födelsedagen enligt den judiska kalendern, hade han gett henne en liten grön orien talisk matta. Han kom till och med ihåg hennes föräldrars födelsedagar.
2 Ungefär tre veckor innan Jardena gifte sig övergav Shmuel till slut sin mastersuppsats om ”judiska aspekter på Jesus”, ett projekt som han gett sig in i med enorm entusiasm, eggad av den vågade insikt som slagit honom när han valde ämnet. Men så snart han började gå in på detaljer och utforska käl lor upptäckte han att hans briljanta idé inte på något sätt var ny, eftersom den funnits i tryck redan innan han föddes, i början av trettiotalet, i en fotnot till en kort artikel av hans framstående lärare, professor Gustav Jom-Tov Eisenschloss. Arbetsgruppen för socialistisk förnyelse genomgick också en kris. Gruppen träffades regelbundet varje onsdagskväll klockan åtta på ett sotsvärtat café med lågt i tak inne i en återvändsgränd i det område som kallades Yegia Kapayim. Hantverkare, rörmokare, elektriker, målare och tryckare möttes ibland för att spela bräde på detta café, som i gruppens ögon därför mer eller mindre tycktes vara ett proletärt ställe. Murarna och radioreparatörerna höll sig dock på sin kant, men det hände att någon av dem ställde en fråga eller gjorde en kommentar från ett bord en bit därifrån eller att en ur förnyelsegruppen orädd närmade sig brädspelarnas bord och bad en företrädare för arbetarklassen om eld. Efter utdragna konflikter enades nästan alla gruppens deltagare kring de avslöjanden som Sovjetunionens kommu nistiska partis 20:e kongress lagt fram beträffande Stalins 14
skräckvälde, men där fanns en bestämd falang som krävde av kamraterna att de skulle ompröva inte bara sin trohet mot Stalin utan också sin attityd till själva principerna i proletari atets diktatur, så som de formulerats av Lenin. Några av kam raterna gick så långt som till att använda den unge Marx idéer för att utmana den senare Marx orubbliga läror. När Shmuel Ash försökte hejda sönderfallet, förklarade fyra av gruppens sex medlemmar att splittringen var ett faktum och att man måste upprätta en separat avdelning. Bland de fyra som bröt sig ur fanns gruppens båda flickor, och utan dem blev alltsammans meningslöst. Samma månad förlorade Shmuels far sitt sista överklagande i en rad processer som pågått flera år gentemot den före detta partnern i det lilla företaget i Haifa (Shafaf Ltd, Ritningar, kartor och flygfotografering). Shmuels föräldrar tvingades upphöra med det månatliga bidrag som bekostat hans uppe hälle under studietiden. Därför gick han ner till sopskjulet på gården och letade upp några använda papplådor som han tog med sig upp till sitt hyresrum i Tel Arza, och under dagarna som följde packade han på måfå ner sina böcker och kläder och ägodelar. Han hade ännu ingen aning om vart han skulle ta vägen. Vissa kvällar strövade han omkring på de regniga gator na, som en förvirrad björn som väckts ur vinteridet. Med sin lufsande gång plöjde han sig fram genom stadsgatorna som låg nästan öde i kylan och vinden. Sedan mörkret fallit stod han flera gånger blick stilla på en av de smala gatorna i Nakhalat Shiva och stirrade på järngrinden till den bygg nad där Jardena inte längre bodde. Ibland styrde han stegen in i avlägsna, vintriga delar av staden som var okända för honom, Nakhlaot, Beit Yisrael, Akhva eller Musrara, där han plaskade fram genom regnpölar och undvek soptunnor som 15
vält i v inden. Det rufsiga huvudet stack fram som hos en anfallande tjur, och han var ibland nära att kollidera med den betongmur som delade Jerusalem i en israelisk och en jordansk del. Han hejdade sig tankspritt och stirrade på böjda skyltar som genom rostande, hoprullad taggtråd slog larm: Stopp! Gränslinje! Se upp för minor! Fara – Ingenmansland! Ni har blivit varnad – Ni befinner er i ett område utsatt för fientliga krypskyttar! Shmuel tvekade mellan dessa skyltar, som om de erbjöd honom en varierad meny där han måste göra sitt val. Nästan varje kväll vandrade han omkring i regnet på det viset, blöt in på bara kroppen, med det ostyriga skägget drop pande, huttrande av kyla och förtvivlan, tills han så småning om utmattad smög hem till sin säng och kurade ihop sig där till följande kväll. Han blev fort trött, kanske på grund av sitt förstorade hjärta. I skymningen hävde han sig upp ur sängen, satte på sig kläderna och rocken som fortfarande var fuktig efter föregående kväll, och vandrade återigen till utkanten av staden, så långt bort som till Talpiot eller Arnona. Först när han hejdades vid grinden till Kibbutz Ramat Rakhel och en misstänksam nattvakt lyste honom med ficklampan i ansiktet vände han på klacken och styrde med nervösa, skyndsamma steg kosan hemåt. Efter att snabbt ha ätit två skivor bröd och lite yoghurt tog han av sig de våta kläderna och kröp åter ner under täcket och försökte förgäves bli varm. Så småningom somnade han och sov till följande kväll. En gång mötte han Stalin i drömmen. Mötet ägde rum i ett litet inre rum på det sjabbiga café där Arbetsgruppen för socialistisk förnyelse sammanstrålade. Stalin sa åt professor Gustav Eisenschloss att befria Shmuels far från alla problem och förluster, medan Shmuel från taket till Dormitionk lostret 16
på Sinaiberget av någon anledning visade Stalin en avlägsen vy över ett hörn av Klagomuren bortom gränsen, i den jor danska sektorn. Han lyckades inte förklara för Stalin, som log under mustaschen, varför judarna vände Jesus ryggen och varför de fortfarande envist gör det. Stalin kallade Shmuel för Judas. I slutet av drömmen skymtade Nesher Sharshavskis magra gestalt då han erbjöd Stalin en gnyende hundvalp i en plåtlåda. När Shmuel hörde den gnällande hundvalpen vak nade han med en diffus känsla av att hans osammanhängande förklaringar gjort saken än värre, eftersom de inte bara väckt misstänksamhet hos Stalin utan också förakt. Vinden och regnet piskade mot fönstret i hans rum. Ett tvättkar av plåt som var fäst vid balkongräcket slog i gryningen med ett ihåligt ljud mot balustraden, allt medan ovädret förvärrades. Två hundar, långt från hans rum och möjligen långt från varandra, skällde natten igenom, ibland stegrat till ett ylande. Han fick därför idén att lämna Jerusalem och leta upp något lättare arbete långt därifrån, kanske som nattvakt bland Ramonkullarna, där han hört att en ny ökenstad höll på att byggas. Men under tiden fick han inbjudan till Jardenas bröllop; tydligen hade hon bråttom att gifta sig med Nesher Sharshavski, den fogliga hydrologen, experten på regnvatten insamling. De lyckades inte ens skjuta på det tills vintern tog slut. Shmuel bestämde sig för att överraska dem, att överraska dem alla genom att tacka ja till inbjudan; han skulle bryta med konventionen och bara dyka upp, munter och bullersam, glatt leende och kamratlig, och som oväntad gäst kliva rakt in under bröllopsceremonin, där bara familjen och de närmsta vän nerna förväntades närvara, och sedan helhjärtat kasta sig in i festen, där han som en del av underhållningen skulle kunna bidra med sin berömda imitation av professor Eisenschloss. 17
Men på morgonen före Jardenas bröllop drabbades Shmu el Ash av ett svårt astmaanfall och släpade sig till läkar mottagningen, där de förgäves försökte hjälpa honom med en inhalator och olika allergitabletter. När hans tillstånd förvärrades fördes han från läkarmottagningen till Bikur Cholim-sjukhuset. Under Jardenas vigsel låg Shmuel på akuten. Hela den natten, hennes bröllopsnatt, andades han genom en syr gasmask. Dagen därpå beslöt han att utan dröjsmål lämna Jerusalem.
3 I början av december, en dag då snöblandat regn började falla över Jerusalem, meddelade Shmuel Ash professor Gustav JomTov Eisenschloss och de andra lärarna (på institutionen för historia och religionsstudier) att han tänkte överge studierna. Därute i dalen drev dimstråken förbi, som smutsig bomull. Professor Eisenschloss var en småväxt och kraftig man med tjocka glasögon och rörelser som påminde om en gök som beskäftigt kommer farande ur en klocka. Han exploderade när han fick Shmuels besked. ”Men hur kan detta hända! Vad är det fråga om! Vad är det vi plötsligt har drabbats av? Judiska aspekter på Jesus! Ett fruktbart ämne som öppnas för oss, ett ämne utan motstycke! I Talmud! Tosefta! Midrash! I vår berättelsetradition. Under medeltiden! Visst är vi väl nära att göra viktiga upptäckter här! Nå? Ponera att vi trots allt fortsätter vår forskning steg för steg? Utan tvivel ska vi mycket snart ompröva detta negativa beslut, att överge allt mitt under studierna!” När detta väl var sagt andades han på glasögonen och putsade dem nitiskt med en skrynklig näsduk. Medan han nästan häftigt sträckte fram handen sa han plötsligt i en annorlunda och lätt generad ton: ”Om vi emellertid, himlen förbjude, har stött på svårigheter av ekonomiskt slag, kan det finnas ett diskret sätt att lite i sänder få möjlighet till viss anspråkslös hjälp.” Han tryckte 19
återigen Shmuels hand, så hårt att det knakade en aning, och förklarade sedan frejdigt: ”Vi ska inte ge upp så lätt! Varken när det gäller Jesus eller judarna, eller för den delen er själv! Vi ska återbörda er till den inre pliktkänslan!” När Shmuel lämnat professor Eisenschloss rum och kommit ut i korridoren, log han omedvetet åt minnet av de studentfester där han själv agerat stjärna i rollen som profes sor Gustav Jom-Tov Eisenschloss, som dök upp lika plötsligt som göken ur klockan och som alltid talade så pedantiskt och docerande i första person pluralis, också till hustrun hemma i sovrummet. Den kvällen skrev Shmuel Ash ut ett meddelande där han för en billig penning och på grund av ett oväntat uppbrott bjöd ut en liten Philipsradio (i bakelit), en mindre skrivmaskin av märket Hermes, en grammofon med några dussin skivor, klassisk musik, jazz och franska chansoner. Han satte upp lappen på anslagstavlan av kork invid trappan till cafeterian i källaren till Kaplunbyggnaden på universitetet. Eftersom där redan fanns så många annonser och lappar fick han helt täcka över ett tidigare litet anslag, ett blått papper med fem eller sex raders text; innan lappen hamnade under Shmuels anslag hann han notera att den var skriven med en försiktig och noggrann kvinnlig handstil. Sedan släntrade han iväg mot busshållplatsen utanför grindarna till universitetsområdet, med det rufsiga bock huvudet framskjutet, som om det ville försöka frigöra sig från den tjocka halsen som bar upp det. Men på väg förbi Henry Moore-skulpturen i form av en kraftig grönaktig bronsk vinna som låg insvept i grovt tyg, vände han efter bara fyrtio eller femtio steg plötsligt om och rusade tillbaka till Kaplunbyggnaden och fram till anslagstavlan vid trappan 20
som förde ner till cafeterian. Hans korta tjocka fingrar drog skyndsamt undan den egna lappen så att han kunde läsa och läsa om det som han några minuter tidigare hade täckt över:
SÄLLSKAP SÖKES Ensamstående humaniorastudent med intresse för samtal och historia sökes. Fri bostad och en anspråkslös månatlig summa i utbyte mot att fem timmar per kväll sällskapa med en sjuttioårig rörelsehindrad person, en bildad och kulturell man. Han sköter sig själv och vill ha sällskap, inte assistens. Var god och infinn er på intervju söndag till torsdag m ellan k lockan 16 och 18 på Rav Albas gränd, She’are Khessed. (Fråga efter Atalia.) Särskilda omständigheter kräver att den aktuella k andidaten skriftligen utlovar fullständig diskretion.
4 Rav Albas gränd ledde nedför sluttningen i She’are Khessed mot Korsets dal. Nummer 17 var det sista huset, längst nere i gränden, på den plats där området och staden på den tiden slutade och de klippiga fälten som sträckte sig mot ruinerna av den arabiska byn Sheikh Badr tog sin början. Omedelbart efter det sista huset gick den gropiga vägen över i en stenig stig som tvekande slingrade sig mot dalen och krökte sig än hit, än dit, som om den ångrade att den fortsatte ut över detta ödeland och ville försöka vända tillbaka mot de bebodda om rådena. Under tiden hade regnet upphört. Ovanför de västra kullarna andades skymningen, ett stilla ljus, förtrollande som en doft. Bland klipporna långt borta på den motsatta sluttningen syntes en liten fårskock med en herde, insvept i mörk rock och rak i ryggen där han orörlig satt i den ödsliga slänten mellan regnskurarna i det molniga kvällsljuset och stirrade ut mot de sista husen i den västra utkanten av Jeru salem. Själva huset föreföll Shmuel Ash källarlikt där det låg under gatunivå, nedsjunket nästan ända till fönstren i sluttningens tunga jord. Från gatan liknade det en undersätsig, bredaxlad man i svart hatt, liggande på knä för att leta efter något i leran. Båda de rostiga järngrindarna hade för länge sedan gett vika i gångjärnen och av egen tyngd sjunkit ner i jorden, som om de slagit rot. Därför stod grinden på glänt, varken öppen 22
eller stängd. Utrymmet mellan grindhalvorna var lagom för att man skulle kunna tränga sig igenom utan att skrapa upp axlarna. Grinden kröntes av en rostig järnbåge med Davids stjärnan ingraverad överst och följande ord hamrade i kantiga bokstäver inom den:
OCH EN FRÄLSARE SKALL KOMMA ÖVER SION JERUSALEM SKALL ÅTERUPPSTÅ AMEN Från grinden ledde sex spruckna och ojämna trappsteg av sten ner mot en liten gårdsplan som förtrollade honom redan vid första anblicken och väckte ett styng av längtan efter en plats som han inte kunde erinra sig. En vag, skugglik minnesbild for genom hans huvud, en dold spegelbild av andra inner gårdar många år tidigare, och han hade ingen aning om var de fanns eller när han sett dem, men han visste otydligt att det inte var några vintriga gårdar som den här utan tvärtom platser som flödade av sommarljus. Detta minne gav honom en flyktig känsla någonstans mitt emellan sorgsenhet och glädje, som en ensam celloton om natten i mörkrets djup. Gårdsplanen var omgiven av en stenmur ungefär i mans höjd och belagd med stenplattor som av åren putsats lysande röda med grå ådror. Här och var skälvde ljuset. Ett gam malt fikonträd och ett valv av vinrankor skuggade gården. Så täta och sammanflätade var deras grenar, trots att de var nakna, att bara en handfull dallrande guldslantar lyckats ta sig igenom baldakinen och flimrande landa på stenarna, så att gårdsplanen mest liknade en hemlighetsfull damm, där myriader av krusiga vågor drog fram. Hela vägen utmed muren och husets framsida och på 23
f önsterbrädorna lyste små eldar av pelargoner i rött, vitt, rosa och lila. Pelargonerna stod i rostiga kärl och kasserade skålar, fotogenkaminer, hinkar, kar, konservburkar, till och med i ett sprucket handfat, alla fyllda med jord och befordrade till blomkrukor. Fönstren skyddades av järngaller och skug gades av gröna fönsterluckor i metall. Husets väggar var av Jerusalemsten som vände sitt okuvade, nakna ansikte mot en. Och längre bort, bakom huset och gårdsmuren, syntes en tät barriär av cypresser som i aftonljuset såg mer svarta än gröna ut. Över alltsammans låg den kalla vinterkvällens tystnad. Det var inte den sorts genomskinliga tystnad som bjuder in en, utan snarare en likgiltig, primitiv tystnad som vänder en ryggen. Hustaket var av tegel, och mitt på fasaden fanns en liten vindskupa, en triangelformad struktur som påminde Shmuel om ett avskuret tält. Också vindskupan var täckt av blekt tegel. Han önskade plötsligt hett att få bo i det där vindsrum met, hopkurad därinne med en hög böcker, en flaska rödvin, en kamin, en filt, en grammofon och några skivor, att slippa gå till föreläsningar, diskussioner eller kärleksmöten. Att få stanna där och aldrig ge sig ut, åtminstone inte så länge kylan varade. Husets fasad var täckt av hopsnärjda passionsblommor som klamrade sig fast med bångstyriga klängen på den sträva stenen. Shmuel korsade gårdsplanen, stannade för att betrak ta de flimrande ljuspunkterna på stenplattorna och nätverket av grå ådror i den rödaktiga stenen. Så stod han framför den grönmålade dubbeldörren av järn, prydd med en portklapp i form av ett lejonhuvud med blinda ögon. Lejonets tänder var fästa i en stor järnring. Mitt på den högra dörrhalvan fanns följande inskription: 24
HEMVIST FÖR JEHOJAKHIN ABRABANEL MÅ G-D BEVARA HONOM, PÅ DET ATT HAN MÅ VETA ATT HERREN ÄR RÄTTRÅDIG Under denna inskription syntes en ändamålsenlig liten lapp som fästs vid dörren med hjälp av två tunna klisterremsor, en lapp där Shmuel kände igen samma stil som han sett på lappen i Kaplunbyggnaden, en noggrann och tilltalande feminin handstil. Det fanns inget ”och” mellan de båda namnen som stod långt isär:
ATALIA ABRABANEL GERSHOM WALD VARNING – TRASIGT TRAPPSTEG STRAX I NNANFÖR DÖRREN