9789146225980

1 Jag minns inte längre exakt vad jag kände då jag omsider fick klart för mig att Erik och Margot, min pappa och min moster – som var nästan åtta år yngre än min mamma Greta, hade varit ett älskande par under hela min barndom och uppväxt. Lika litet som mina syskon hade jag någonsin misstänkt det. Något sjätte sinne hade inte väglett mig.

En värld lever inuti en annan såsom vår barndom ligger ned­ myllad i oss till den dag vi slutligt försvinner. Ekon slukar varandra, färdriktningarna förlorar sig i flera väderstreck. Att komma fram är att komma bort. Att ta farväl blir att vända hem.

Att Erik bar på – och vårdade – ett dubbelliv som han utan att blinka tog med sig i döden var för mig en större överraskning än allting annat. Jag var blind och lika gott. Jag tror inte jag hade blundat om jag råkat få syn på det jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag hade inget ont av det och det verkade heller inte ha vållat en tragedi mellan dem. Vetskap kan existera utan att med ord utlösas i en form av visshet. Men jag var förmodligen alltför upptagen av mitt eget öde för att ens nå så långt. Och jag visste ju så säkert vem min pappa var.

Men vem var han?

Frågan förutsätter en originalversion, en ursprunglig upplaga, av en människa med ett ansikte, ett namn, en essens, som för alltid är hennes. Och då blir det fritt fram för illusionen av, eller lögnen om, en enhetlig gestalt: »mitt sanna jag«. Det som inte är pseudonym •

9

•

er ik o ch m a rg ot

och förklädnad hålls för autentiskt, avklätt och transparent. Jag har svårt att se det så.

Ty ingen människa är transparent, hon är blyertsstreck på ett gråtonat papper, svårläsbar, just därför så lockande. Till en roman hämtade jag ett motto från Virginia Woolf: »Historien är inte en historia om oss själva utan om våra förklädnader«, med ett tillägg av poeten Hart Crane: »Bara i mörker är din skugga klar.« Jag började – ovanligt på den tiden – säga du till pappa då jag var arton, aldrig Erik. Nu finner jag det naturligt att kalla honom så, på sextio års distans. I mina memoarer De hemliga rummen och Vägarna till Afrika berättade jag om den glädje jag genom åren hade i hans närhet.

Jag har speglat mig i Erik som i ingen annan – i den del som var synlig och som jag trodde var det hela. Jag övertog hans inställ­ ning att se den goda sidan av en sak och våga tilltro sig själv och andra kraften att lyfta sig över sitt öde. Känslan att allt nog ska gå bra till slut sitter djupt i mig – trots nedslående bevis på motsatsen.

Mitt porträtt av honom i memoarerna slutade: »Pappa och jag talade om kärlek och ensamhet, skrivande och död – men inte uppifrån utan med en ungdomlig iver som gjorde oss jämställda.

Men i dag inser jag att det vi aldrig kunde tala om skulle fylla en bok.« Först vid femtio års ålder läste jag Eriks strängt lakoniska dagböcker och långt senare Gretas lika knapphändiga annota­ tionskalendrar – med deras kryptiska noteringar, dock lätta att genomskåda.

Dessa avslöjanden och uppenbarelser kom mig att ta fram egna minnen och bilder och granska dem ur en annan synvinkel. Erik trädde fram på nytt, återskapad av en förändrad ljuskälla. Det jag fick veta gav honom ett tillskott av liv i efterhand men också en oväntad och svårförklarad kontur. Jag ville inte känna mig lurad utan intalade mig att han försvann för tidigt för att hinna berätta. Även minnet har sina skygglappar som slår mot tinningarna.

•

10

•

Men i dess underjordiska gångar finns rösten kvar och kindens lukt och handens fasthet. Det hindrade inte att jag blev tvungen att medge att inuti denne man, min pappa, fanns en varelse jag inte kunde nå. Som hade han en annan inkarnation. Det insåg jag ju inte medan han levde. Men det rådde många likheter mel­ lan oss, det tyckte jag alltifrån jag var nio år och började skriva historier och fick öppna hans resväska med hotelldekaler från Kämp i Helsingfors, d’Angleterre i Köpenhamn, Krasnapolsky i Amsterdam. Jag skulle bli som han.

Jag söker nu ringa in Erik, Greta och Margot med hjälp av min­ nets brännglas men med den nödvändiga distansen till människor jag fortfarande känner mycket starkt för. Det blir ett utkast till tre porträtt som kommer att skifta under resans gång – helt enkelt därför att vi är oss själva, alltid oss själva, men inte under en minut desamma. Länge trodde jag visserligen att denna historia hade en början, en mitt, ett slut. Så blev det inte.

Därför måste det bli en utrymmeskrävande och labyrintisk berättelse med en rörlig och vacklande kronologi. Alltså ingen krönika utan ett arbete med minnets tidsförskjutningar där nuet oavlåtligt korsar det förgångna. Eller ett optiskt trolleri: vad är sken, vad är substans?

En sådan berättelse får finna sig i att vandra i sicksack genom minnesterrängen och inte dra sig för sidosprång, omtagningar, utvikningar i den egna biografin, inbrytningar i det förtegna, inringningar av det ofullständiga, smått deliriska parenteser – med instuckna anteckningar och reservationer, med avsnitt som kunde ha lyfts ut men ändå kan ha en mening i sammanhanget.

Den inbördes ordningen mellan dessa har till någon del fått ge sig själv, allt eftersom minnets ibland oväntade sekvenser har spelats upp och begärt att bli nedtecknade för att framstå så klara som möjligt.

Följaktligen har jag klippt ut scener som först nu, under nya ljuskällor, tagit sig upp till ytan. Att berätta rakt på sak har jag •

11

•

er ik o ch m a rg ot

funnit omöjligt, eftersom pusselbitarna bytt plats under skrivan­ dets gång och minnena skiktats bladguldstunna. Jag kände det som om mitt liv bändes upp på nytt och från flera håll samtidigt.

Så detta är inte bara ett stycke omvänd memoar, en resa in i en återfunnen tid via en bakdörr jag inte vetat om.

Det är lika mycket en meditation över frågor jag har kommit att ställa mig och över gåtor som har bett om belysning. Som när en näktergal sjunger i mörkret mellan trädstammarna och jag smyger mig på den kamouflerade. Eller med en annan metafor: hopkrupen som en fallskärmshoppare har jag störtat ut i en värld av svårbegripliga fakta.

Varje litterär text vi ställs inför är en anhopning av tecken som vi bemödar oss om att dechiffrera för att avgöra vad vi ska upp­ märksamma och vad vi kan lämna därhän. I detta fall har jag – fram till den grundliga utfrågning av Margot som jag senare ska referera – letat efter tecken andra än dem hon då gav mig att bearbeta och infoga i ett mönster. Jag ville få det obeaktade att luta sig fram och bli handfast. Spår som någonstans bevarades av det som jag behövde finna.

Utan att alltid väja för upprepningar har jag samlat minnen, intryck, påståenden, citat, detaljer och därefter rensat bland dem för att åstadkomma en kontur runt de tre, dock så att de inte skulle bli till »karaktärer« i en berättelse. Men går det att berätta om de personer som under min uppväxt stod mig allra närmast och utifrån egna minnen tolka det jag fått veta utan att oavsiktligt gömma någonting?

Det är min erfarenhet av biografier, andras och dem jag själv författat, att ju noggrannare jag följer ett par människors fotsteg genom det förflutna, desto klarare tvingas jag inse att de aldrig helt och hållet håller sig till den färdplan jag stakat ut åt dem.

Jag kan inte sätta fingret på dem, eller hejda deras rörelse, eller komma underfund med om jag uppfattar dem bäst uppifrån ett fönster eller inifrån en vägkrök, ty hela tiden förflyttar de sig fram •

12

•

och åter i sin historia, genom sitt nu och mot sin framtid – tvärs över en intrikat känsloväv som ingen spindel skulle känna igen.

Jag spelar en reporter som fått förtroenden »off the record« men tvingas tvivla på dem innan de bekräftas från en annan oberoende källa. Det ligger i sakens natur att den bekräftelsen har jag inte kunnat begära.

Att kärlekens irrvägar mellan eftersträvad slump och påtvingad nödvändighet är omöjliga att rita ut på en karta och att verklig­ heten är mer mysteriös än vad som brukar tillerkännas den, det har jag länge insett. Därför påstår jag inte att jag känner Erik, Greta och Margot mer än jag känner andra. I någon grundläg­ gande mening förblir vi alla okända, och oväntade, för varandra.

En dans med skuggor? Nej, de är förtvivlat kroppsnära, de lyckas inte smita undan, utan att veta det finns de i mitt fångstnät. Men det har varit som att gå på en ojämn stenläggning som hindrat mig att ta ett enda steg för givet. Jag har vacklat hit och dit, både en spikrak framryckning och en häftig brådska har varit uteslutna.

Det har gällt att hålla balansen inför varje oförutsedd krökning och inte låta ett myller av oprövade känslor och sällsamma ögon­ blick stiga mig åt huvudet.

Hur ljöd den samklang mellan dem som jag aldrig förmådde uppsnappa? Hur lyckades de stänga sig för insyn? Fanns där ingen spricka? frågar sig den som gärna velat lägga näsan i blöt. Med minnets kamera kan jag återskapa var detalj på min pappas kropp, bokstavligen från topp till tå, och en hel del av de två kvinnornas kroppar likaså, och jag ser hur deras kläder växlar färg och utse­ ende mellan olika tider och begivenheter.

Men vad har jag för det? Det gör dem inte mera genomskinliga, de var förklädda inpå bara skinnet, så min fysiska sanningsbild är av ringa betydelse: det som finns därunder förblir otytt. Min optik var förklarligt nog felinställd: det viktiga såg jag inte. Till dess att Margot korrigerade den.

För mig är synlighet och sinnlighet nära släkt. »Kärleken är •

13

•

er ik o ch m a rg ot

blind« hette ett färgtryck som i min barnkammare täckte en fuktskadad buckla på rosentapeten. Men kärleken är för mig tätt förbunden med mitt seende. Erik, Greta och Margot iakttog jag med den etsande skärpa som ett barn ägnar sina allra närmaste.

Men sinnligheten som ögats spaning lät mig förnimma, den gav sig aldrig till känna.

Dock är det utan obehag, utan hot mot mina ingrodda minnes­ bilder, som jag nalkats de tre i växande häpnad och undran. Jag håller visserligen tillbaka min inbillningsförmåga när det gäller den fysiska kärleken. Jag har haft svårt att se Margot som erotiskt förfaren; å andra sidan framkallar jag sällan bilden av mina vänner i famnen på varandra. Fast jag inte ens hos de närmaste finner det sexuella obehagligt eller äckligt, vill jag inte i min fantasi vara en övervakare som tränger sig på. Jag har urskilt dem otydligt ibland, som genom ett fint regn. Det var innan det uppenbarades att Margot hade en mittpunkt kring vilken allting snurrade, en gömd magnetisk pol som styrde hennes rörelser.

Det finns en skattkarta för varje människa. Om den dechiffreras pekar den ut hennes knutpunkter och upptäcktsvägar. Jag skulle aldrig ha vecklat ut Eriks karta, om det inte varit för Margot. Jag brukar få höra att förr eller senare uppdagas alla hemligheter – detta för att jag inte skulle lura mig att jag själv kom undan. Dock letar jag förgäves i min tillvaro efter ett barndomstrauma eller efter en av dessa familjekatastrofer som författare brukar ha utbyte av.

Om Erik avslöjades inget för mig förrän åratal efter hans död.

Då hade jag länge trott att jag jämt hade haft honom i sikte, i ett beundrande samförstånd. Han hade funnits där även när han inte fanns där – vilket knappast skilde honom från flertalet fäder. Nu tyckte jag mig se en karusell, där han och Margot passerade, blev borta och kom tillbaka i ett nytt varv.

I den konkreta verklighet där jag levde så nära dem var trådarna mellan dem osynliga, deras kontakt löpte trådlöst över mitt huvud.

Det är det retsamma: att se så skarpt som jag trodde mig göra, och •

14

•

ändå inget se. Jag hade helt enkelt aldrig varit på plats, fast jag inbillat mig motsatsen. Hur jag än i efterhand skärper blicken och minnet framträder inga avslöjande detaljer som ger mig anledning att hämta andan.

Skulle jag någonsin ha vaknat till insikt om hans dubbelliv?

Anade jag inget om hans verkliga natur? Levde jag med honom i en serie missuppfattningar? Trefalt nej. Var jag en oskuld? Lyckligtvis.

•

15

•

2 Minnen träder ut ur en tapetserad dörr jag aldrig sett och sjunker i omärkliga rörelser mot nya betydelseskikt. Jag har inget emot att få ett tillfälle att konfronteras med Eriks förflutna som också är mitt och där jag nu söker förnyat fotfäste. Jag låg om dagarna och läste i hans säng när jag var sjuk de första skolåren. Då han kom hem bytte jag säng – som om jag bytte tillbaka hans identitet mot min. »Du är tom och beredd / känner hur någon lyfter dig / så som en far slungar sin son / högt mot den mörka himlen.« (Bo Carpelan) Eriks närvaro hade så många gånger fyllt mig med en lyckokänsla att jag gärna förnam den igen, oavsett orsaken. Ty den pappa jag trott mig känna bättre än någon och aldrig behövt leta efter förlorade jag för en stund ur sikte. Jag tvingades ta upp ett oprövat spår för att möta honom på nytt.

Jag hade gärna velat få honom att förstå att jag nu iakttog honom från ett annat håll – utan att helt begripa vad jag såg och utan att veta hur jag skulle berätta om något som mina blickar aldrig kunnat ana. Ändå, sade jag mig gång på gång, hade detta knappast med mig att göra. Jag hade varit ett ständigt närvarande vittne till något jag inte såg. Det är en gammal tanke att gåtorna växer allt eftersom de avtäcks. Ju klarare man ser desto mer tornar frågorna upp sig. Allt det som göms i det sedda …

Nå, det var deras val, Eriks och Margots, att leva oavslöjat.

Kanske hade de en tillvaro som de inte hade något emot att stan­ •

16

•

na i. I mina drömmar tittar de fram ur blindfönstren i den vita sommarvillan vid Trälhavet vars entonigt brusande vågor tycks »dirigerade av en sömnig taktpinne« som det från andra sidan Östersjön hette i Furstinnor av Eduard von Keyserling.

Och jag anar liv som de alla tre i en fallande tystnad, eller i obevakat mummel, har fullbordat. De tre, som på en begränsad scen rörde sig till och från varandra i ständigt nya cirklar, måste ha ingått i en koreografi av finaste intuitiv balans.

Decennier efter Eriks död bestämmer jag mig för att tycka lika mycket om honom, fast han visat sig oåtkomlig där jag trott honom vara öppen. Han kastade aldrig ut en tråd att följa, en signal att avkoda. Jag kom att tycka om honom även för det.

Han som var så sällskaplig och tillgänglig måste ha förvarat några av sina djupaste känslor bakom en ridå. Han som föreföll ta till sig det mesta som världen bjöd hade en ort avskild från alla andra, en spärrad ingång. Men i mina ögon syntes han ald­ rig vara någon annanstans än där han var, aldrig hermetisk eller undanglidande.

Eftersom Erik hade något dyrbart att värna, kunde han ha skaf­ fat sig ett harnesk av ord, av avvärjande humor, av sval oberördhet.

Det gjorde han inte. I släkten och bland de otaliga vännerna förblev han den sprudlande och slagfärdige, och det kunde omöjligt ha varit en mask. Det han dolde för oss måste ha förvarats långt inne i själen utan att kvävas där.

Att rebelliskt trampa på godtagna konventioner låg inte för honom; då hade han inte kommit så högt på samhällsstegen.

Men trots sin följsamhet gentemot sociala etiketter skapade han sig en inre frihet som jag ser som romantisk snarare än cyniskt kalkylerande. Att den sedan står i kontrast mot hans plikttrohet får betraktas som en av hans balansakter. Kanske blev den så påfrestande att den bidrog till att förkorta hans liv.

Jag kan inbilla mig att jag ser fel: oregelbundna skuggmönster i ögonvinkeln, irrbloss, snedsteg i avlägset fjolårsgräs. Jag söker •

17

•

er ik o ch m a rg ot

den talande detaljen som kan lysa upp den helhet som undslipper mig. Det skulle dröja innan jag fann annat än fragment.

Erik har förblivit oåtkomlig men nära – som då telefonen ringer i grannens hotellrum och jag sträcker ut handen för att svara. Han hade ett sätt att blåsa ut röken likt en replik så att den inte kom i ögonen. När jag minns honom ser jag den bilden.

Jag har aldrig begärt att få drömma om honom. Vaken sluter jag ögonen och han väcks till liv, i kraft av sin icke-existens därtill påtagligt mycket yngre än jag. Det är som då jag som barn inbil­ lade mig att jag inte fanns till då jag blundade. Jag såg bäst när jag inte blev sedd.

I drömmen håller jag honom vid liv så han ska veta hur det gått, jag utgår ifrån att han vill veta och att det ska få honom att skina upp. Men i min dröm skrattar han aldrig som han jämt gjorde i livet.

Jag drömmer att jag får syn på honom någonstans, i motljus, sedan tydligare. Kulhål i väggen som i en syrisk stad, uppslitna golvplankor. Ändå rör vi oss säkert, han och jag, som hade vi var sin fallskärm och svävade ovan fällor och hot. Han finns där utan avtalat möte, så är det i den kalenderlösa drömmen. Jag vill inte ha någon förklaring och får inte vara frågvis – som om jag visste att i sömnen tillverkar man sina egna svar. Jag hör honom tala fast jag vet att han är död.

Han kommer ur ingenstans och kan glida undan när som helst.

Jag är rädd att någon annan, med okända anletsdrag, ska dyka upp och skymma honom, för då är han förlorad. Han har behållit sin vana att gå fram och tillbaka på golvet, jag ser till att inte stå i vägen. Stillsam, tankfull går han som i mjukt vatten. Inget kommer honom vid. Han vill mig inget, det är jag som vill. Hur han än ser ut vet jag att det är han, men våra blickar möts inte, det vore farligt.

Vilka avstånd i tidsrummet har jag inte tillryggalagt i min pap­ pas osäkra sällskap! Även i drömmen anförtror jag mig åt honom •

18

•

men måste samtidigt hålla honom i sikte och vuxet skydda honom så han inte försvinner. Det råder motvind, det är därför jag inte når helt fram, fast drömmar brukar sakna väderlek. Men någon gång har jag tagit på honom såsom jag aldrig eller sällan gjorde då han levde. Jag har strukit honom hastigt över pannan som vore han ett febrigt barn, mitt barn. Den känslan var mycket underlig.

Jag är snart dubbelt så gammal som han blev, men i drömmen har vi samma ålder och jag tar honom under armen för att stödja honom, något jag förvisso aldrig gjorde i livet. Jag vill markera att jag inte växt ikapp honom och att allt följaktligen återstår. Jag vet att jag måste vara glad och inte glänta på min saknad.

Genom mig drar ett stråk av ängslan som jag inte får visa: han blir jag, men det är jag som vill ge honom min styrka så han ska slippa vara död. Jag vet det vore taktlöst att påminna om det.

Drömmen är till för att få honom att glömma det. Varje dröm är ett försök att sjunga honom upp ur underjorden. När jag vaknar minns jag inga ord, bara hans röst.

Kanske säger vi inget till varandra; jag kan inte påminna mig det då jag vaknar. Vi vistas utanför den vanliga kommunikatio­ nen, utanför grammatiken, utanför tiden. Även i drömmen är jag klar över att han är synlig enbart genom min kraft, i övrigt existerar han inte. Det är min energi som fått honom att lämna sitt främmande obestämda land för mitt mera välbekanta. Det känns ovant och självklart – som att återvända till ett klassrum fast man är vuxen.

Gång på gång framkallar jag honom – likt en fiktion jag som författare varken kan få rätsida på eller göra trovärdig så den inte ska framstå som ett falsifikat. På någon annan plats syns han inte – frånsett ordens. Det är med orden jag återupplivar honom i en ny ljussättning, mot en resonansbotten som tidigare, på grund av bristande information, var ohörbar för oss. Så när berättelsen, i motsats till de okontrollerbara drömmarna, är slut, finns Erik kvar främst i den gestalt som Margot har gett honom.

•

19

•

er ik o ch m a rg ot

Drömmarna fungerar ofta som önskeuppfyllelse (såsom Freud tolkade litteraturens funktion). Dock inte alltid: de har förfärliga varianter. Erik kan inte tala och jag inser att mina ord skulle jaga bort honom, död som han är. Så vi förblir stumma, fast vi inte önskar det. Jag stiger åt sidan för att han ska få röra sig fritt, jag vill inte vara i vägen. Jag känner ingen sorg, bara en ömhet jag inte kan uttrycka.

I en annan dröm frågar en polis: »Är det där din pappa?« Som om han inte vore det. Jag blir så orolig att Erik skulle lösas upp och låta mig stå där med skammen, så jag svarar ingenting. Och det är ett svek som drömmen låter mig förnimma. För han har inte förändrats. Det är han. Och jag känner mig inte det minsta förvånad.

En annan gång lägger han handen över mitt ansikte så jag inget ser; i stället andas jag lugnt i hans handflata. Strax efteråt är han en vars ansikte jag inte har sett förut, men likafullt är jag säker på att det är han. Ännu en dröm: Vi går runt i Ica eller en liknande stormarknad som Erik aldrig hann se. Vi är båda lika angelägna att hitta ut för att få prata i fred. Där ute är en stad som jag låtsas vara hemma i, fast jag inte känner igen någonting. Erik säger, med cigaretten i mungipan: »Vi hittar alltid fram.« Men jag vet i stilla sorg att det ska vi inte göra. Och då smalnar gatan till en inomhuskorridor så mörk att vi tappar bort varandra.

Medan jag skrivit dessa sidor har jag emellertid bara drömt om Erik en enda gång. Jag springer på bryggan vid Trälhavet och upp­ täcker i sista sekund att han ligger på magen farligt nära vattnet och verkar sova, med ett tygstycke över kroppen. (I verkligheten låg han aldrig på magen, solande eller inte.)

Jag snubblar på skynket då jag ska ta ett skutt förbi honom, han vaknar, klagar lågt: »Varför väcker du mig?« Jag inser att jag måste låta honom vara så jag hukar mig och täcker honom med tyget. Han rör sig inte. Jag känner mig orolig och sveper det om •

20

•

honom en gång till så han helt försvinner. Mellan hans kropp och vattnet finns bara en smal planka. Jag lyckas hålla balansen och ta mig förbi honom utan att falla vare sig på honom eller i vattnet.

I drömmen löper tiden friare än i vakenhetens reglerade dimen­ sion. Dagars händelser förtätas till några minuter, sömn och håg­ komst vävs samman och får oss att minnas det som ännu inte har hänt. Vi drömmer om de döda därför att vi behöver tala med dem.

Och det händer att en död gör den levande mer levande.

Vågar jag säga det om Erik? I drömmen rör han sig från rum till rum, jag följer efter, det är något jag vill upplysa honom om.

Samtidigt är jag rädd att han ska undra vad jag gör där, på hans egen mark. Kanske vill han konfiskera det jordiska protokoll som jag har tecknat ned på dessa sidor. Kanske vill han säga att allt byggde på ett missförstånd.

Själv har han mycket att skriva. Men papperet i hans skriv­ maskin förblir vitt. Det upptäcker jag då jag hinner upp honom och han ger det till mig, utan ett ord. Jag vaknar med hjärtat sammandraget, som om jag inte sovit alls.

Ofta tycker jag mig på gatan känna igen en gammal klass­ kamrat, en flickvän, en lärare, enbart för att finna att dessa är långt yngre versioner av mina minnesbilder. Greta ser jag då och då snett bakifrån och hoppar till; många äldre damer, inte minst judiska, liknar henne. Erik har däremot aldrig dykt upp som dubbelgångare.

Men i mina drömmars förlorade dimension tar han skamlöst plats och där ser jag honom klarare än jag kanske någonsin har gjort.

•

21

•

3 Diktare blir man av brist, för diktare är bristen ett livsvillkor, menade Gunnar Ekelöf, säkert med rätta. Men jag blev författare snarare av överflöd, av skönhetstörst, i en lycka att förlora mig i böckerna, lyssna till fördolda ekon i orden, spana i dikena mellan raderna. »Det finns ingen god far. Det är regel«, påstod Sartre. Men mitt föräldrauppror var noll, ovanligt bland författare. Jag tyckte jag hade haft tur som fått en sådan mamma och pappa. De var ungdomliga, vackra, sällan stränga, när jag jämförde med mina kamraters äldre, stelare och konventionellare exemplar. Så jag fanti­serade aldrig om att jag var hittebarn, medan en pojke på landet en sommar höll på att gräva sig hela vägen ned till Nya Zeeland för att hitta sin riktiga mamma där.

Mina släktingar Karl och Marianne Tugendhat hade i sista stund fått hjälp att fly från nazismens Hamburg, Karl några år yngre än Margot, Marianne ett par år äldre än jag. Jag visste att de var utsedda att mördas men hur rädda de varit gick först senare upp för mig. Likt så många hade de skymfats och bespottats, fast de knappt visste att de var judar. De hade fått sluta skolan eftersom judar ansågs ha perversa hjärnor. Nazisternas beslut att även till priset av ett nederlag utplåna ett folk och dess kultur, ned till minsta barn, var – långt mer än kriget i sig – bortom allt förnuft.

Men det hade jag inte ord för då.

De båda ungdomarna vistades ett par somrar hos oss ute i skär­ gården. De var tolv och nio då de anlände med tågfärjan från •

22

•

Sassnitz till Trelleborg – från säker död till okänd framtid. Vid ankomsten kunde de inte säga någonting; de var skräckslagna.

Deras föräldrar hade lyckats ta sig till Shanghai, den enda stad i världen som släppte in judar utan visum, och tillbragte där krigs­ åren med trettiotusen andra från det ockuperade Europa, varav ett stort antal omkom. De hoppades på det kommande Israel, dock förgäves; där hade stormuftin av Jerusalem lierat sig med Hitler och efter kriget besökt Auschwitz enbart för att fröjdas: »Nu kan jag dö i frid, i vetskap om att fem miljoner judar har utrotats.« Småningom fann muftin en ny grogrund för sitt judehat hos det muslimska brödraskapet i Kairo.

Jag såg Marianne och Karl, kanske i desperat lek, gräva en symbolisk grop för att nalkas Kina, dit de längtade hur mycket de än togs om hand hos oss och genom min morfar fick komma in på yrkesskolor. De lärde sig snabbt svenska – inte minst med hjälp av Margot. De bodde i Sundbyberg, sex personer i en tvåa; moster Harriet Blumenfeld var översättare men kunde inte laga den enklaste mat. Trängseln blev än större då Danmark 1943 tömdes på judar. Av vår stora släktkrets i Hamburg hann de flesta fly, många till England.

För att hitta en spricka i muren måste man bygga muren. Det behövde jag aldrig. I min trettonårsdagbok klistrade jag in ett foto på Erik och Greta och skrev: »Dem jag älskar mest i hela världen.« Men Margot kom inte långt därefter. Någon tanke på skuld, synd, självhat fanns inte i min sekulära uppväxt.

Har jag omvärderat Erik i ljuset av vad jag senare fått veta? Nej, min värdering av honom – och av Greta och Margot – har inte ändrats. Mina känslor är fortfarande så starka att jag har svårt att hitta ett språk för dem. Men förvåning har tillkommit i riklig mängd.

Freuds oidipala test klarade jag inte. Hans teori om fadersmord hade i mig ingen anhängare. Mer än vid min mamma var jag fäst vid pappa som var bra på att behandla mig som en någorlunda •

23

•

er ik o ch m a rg ot

jämnårig vuxen. Är det på grund av honom som jag alltid föredragit fadersfigurer som jag kunde lära av snarare än att vara någon annans fadersfigur?

Frånsett Erik fanns mina förebilder hos böckernas gestalter som jag prövade mig emot, härmade och förkastade. Men mot Gretas skepsis och vänliga ifrågasättanden garderade jag mig, även om jag inte hade något emot hennes ömsint skämtsamma tilltal: »Din krumelur!« Föräldrarna sökte aldrig leda mig åt ett visst håll. Jag gömde mig för att få göra ingenting och det dröjde tills någon letade efter mig. Jag fick tillhöra mig själv. Och just därför att jag aldrig kände mig utestängd från någon av dem – jag var alltid deltagare mer än barn – blir mysteriet så mycket djupare. De tre slöt sig omkring mig, på olika sätt, med en sorts avklarnad naturlig kärleksfullhet.

Ett minne bland många. Jag var tio år och frågade Margot vad en småborgare var. En liten borgare? Hon visste inte. Men Erik förklarade: »Det är någon som är rädd för det okända, någon som inte vågar bege sig till andra sidan stan.« Och tillade: »Var lugn, du blir aldrig någon småborgare.« Jag skrev för att det var normalt i min miljö, och hundra gånger mer än jag lyckligtvis fick tryckt. Greta och Margot läste ibland mina manuskript men var för osäkra för att våga ett bestämt omdöme. Eriks granskning, minst lika kritisk som beundrande, var viktig.

Jag har kvar några av hans anteckningar i marginalen. Hans jämna handstil – som jag inte gav mig på att härma – var en smula lik Strindbergs, med bokstäver runda som ärtor, och liksom dennes förråder den inga sinnesrörelser. Undantaget är min långa dikt Besök i gammal romans som elegiskt skildrar hur man på Solgård, inför en släkttants visit, arrangerar allt så vackert och pietetsfullt att hon inte ska ana minsta glipa. Det fann han så träffsäkert att han brast i gråt.

•

24

•

Senare förstod jag att han grät därför att jag utmålat sommar­ tillvaron som en tillrättalagd scenografi i en föreställning som rymde mycken förställning. Kanske kände han igen sig mer än de andra i familjen (som i följande avsnitt): »Sätt krysantemer i vaserna och knacka på barometern, / sätt fördrömda lilla syster i ett hörn med en gulnad Katybok. / I dag ska ingen oro finnas, inga bullrande uppbrott, / ingen ska häftigt lämna ett rum eller lossa en båt. // Se på vår flagga: det är söndag på en sommarö. / Vi ska tala om fiske och trädgårdens smultron / som har pressats till hemlagad välkomstlikör. // Som en dämpad teaterdekor ska vi visa vår värld: / hortensian vid släktporträt­ ten, mormors broderade kuddar, / fortunaspelet under soffan och kartan över öns nedbrunna krogar. / Tänd en lampett, spela en åldrad romans.« Erik kommenterade då: »Här pratar vi helst om ingenting, men multiplicerat med ingenting blir det ändå någonting.« Eller sakligare uttryckt i min augustidagbok 1952: »For till Solgård med 15.40-båten. Middag och familjeliv: mamma broderade, Lena vid en deckare, pappa och Ernst diskuterade skatter, jag läste Madame de Sévigné, Margot klistrade in foton. Krusbär, hallon och svartbigarråer mogna. De skjutsade mig till Vaxholm, gick själva på hotellet och åt kräftor.« Kräftor på Vaxholms hotell kort före skolans början hörde till ritualerna, vanligen hela familjen vid ett fönsterbord där man blickade ut över fästningen och den livliga trafiken till och från Stockholm. Man stannade tills dansmusiken kom i gång med den första timmens gamla låtar: Ulla Billquists Kring de små husen i gränderna vid hamnen, Sven-Olof Sandbergs Bortom bergen de blå, Jules Sylvains Räkna de lyckliga stunderna blott. Och sedan livligare rytmer: foxtrot, swing, boogie-woogie.

Erik sade då jag var femton: »Du har haft frihet att utveckla dina särdrag. Du kommer aldrig att kunna påstå att vi pressade dig till någonting, för då hade du lagt an på att misslyckas i •

25

•

er ik o ch m a rg ot

ren protest.« Några förbud stod aldrig i min väg. Fast när Olle femtonårig fick in sin första artikel tog Greta honom avsides: »Jag säger som jag sagt till Pelle: Du får aldrig skriva om hur det är hemma!« Det har väl ingen av oss heller gjort – förrän nu. Det påminner mig om mammas fråga: »Vad vill du göra?« »Något jag inte får.« Jag såg i Erik en livsnjutare som genererade kraft utan att domi­ nera, men jag är osäker på om Greta hade den synen. Var han i själva verket kaotisk och höll sig i balans med cigaretter och sprit?

Var han sårbar utan att vilja blotta sig för mig? Var den till synes lättåtkomlige ett moras av motstridiga drag?

Kanske dras jag som författare till motsägelser som inte före­ ligger. Erik skrev aldrig något som ens liknade ansatsen till ett självporträtt. Margot blir min förevändning att på nytt vrida och vända på hans öde. Måtte ingen göra detsamma med mig!

Hans tidiga novelletter stod i studenttidningen Ergo under pseudo­nymen Ingeborg. Det var inte enda gången han skrev under kvinnlig signatur, och jag har härmat honom även i detta. De bär spår av Hjalmar Söderbergs ironiska hållning som inte vill riskera att ta livet riktigt på allvar, men vi hör också en ton som får skrattet att bli sorg: hur lätt att bli sparkad åt sidan, tvingas gå om klassen, missa tåget mot framtiden.

Vad sökte han, vad sprang han bort ifrån? Det var som om han rörde sig åt två motsatta håll. Ändå måste livet ha gett honom vad han begärt. Jag minns honom aldrig besviken eller verkligt nedslagen utom då Stockholms Allehanda, kort före sin sjösätt­ ning 1945, kom att stanna vid en vision. Hans optimism övergav honom sällan. Världen skulle bli en aning bättre, lovade han, mindre fattigdom, färre krig, längre levnadslopp, billigare resor och mediciner. »Bara lugn«, försäkrade han då jag påminde om ett brutet löfte, »du kommer till Afrika hur som helst, du kommer att lägga Afrika mellan dig och oss andra.« Men det enda han själv hann med i den •

26

•

vägen var att läsa en uppsats om det mineralrika Katanga som jag skickade honom från Harvard.

Så blev det jag som kom att göra de resor han planerade för egen del, skriva böcker han drömde om och bekläda poster han tyckte lät fina.

•

27

•