1 Jag minns inte längre exakt vad jag kände då jag omsider fick klart för mig att Erik och Margot, min pappa och min moster – som var nästan åtta år yngre än min mamma Greta, hade varit ett älskande par under hela min barndom och uppväxt. Lika litet som mina syskon hade jag någonsin misstänkt det. Något sjätte sinne hade inte väglett mig. En värld lever inuti en annan såsom vår barndom ligger ned myllad i oss till den dag vi slutligt försvinner. Ekon slukar varandra, färdriktningarna förlorar sig i flera väderstreck. Att komma fram är att komma bort. Att ta farväl blir att vända hem. Att Erik bar på – och vårdade – ett dubbelliv som han utan att blinka tog med sig i döden var för mig en större överraskning än allting annat. Jag var blind och lika gott. Jag tror inte jag hade blundat om jag råkat få syn på det jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag hade inget ont av det och det verkade heller inte ha vållat en tragedi mellan dem. Vetskap kan existera utan att med ord utlösas i en form av visshet. Men jag var förmodligen alltför upptagen av mitt eget öde för att ens nå så långt. Och jag visste ju så säkert vem min pappa var. Men vem var han? Frågan förutsätter en originalversion, en ursprunglig upplaga, av en människa med ett ansikte, ett namn, en essens, som för alltid är hennes. Och då blir det fritt fram för illusionen av, eller lögnen om, en enhetlig gestalt: »mitt sanna jag«. Det som inte är pseudonym •
9
•