1
Sam var på plats när jag kom. Genom glasväggen till hans rum såg jag hur han väntade på mig, nykammad och välskräddad, avundsvärt välbehållen för att vara femtio år fyllda, håret tjockt och glansigt, fortfarande svart med enstaka grå inslag i stället för det omvända. Då och då sköt han tillbaka luggen med ett litet kast med huvudet. Om jag inte hade varit så förtvivlat van vid att se honom skulle jag ha reflekterat över hur bra han såg ut, som Bryan Ferrys okände bror. – Har vi inte en automat för sådant där? frågade han och nickade i riktning mot den kromade, helautomatiska, svindyra espresso maskinen som stod i lunchrummet, medan jag plockade fram min påse med kaffe och smörgåsar från stället runt hörnan utan att låtsas som om jag hört. Sam tog emot en av muggarna och förde försiktigt läpparna mot kanten innan han undrade hur det var. – Bra, svarade jag. Det var nästan sant, efter en natts sömn var jag med i leken igen, bara ett stort blåmärke på höften och en ömmande armbåge på minde om gårdagens missöde. – Har de fått klart underlaget? Sam nickade, förde långfingret över kanten på sitt ena öra, stan nade vid loben, nypte till om ett hårstrå. Under alla våra år tillsam mans hade vi tagit företaget framåt, målmedvetet och säkert, men lågkonjunkturen hade kommit snabbt den här gången. Hela vin tern hade det sprungit konsulter i korridorerna som skulle hjälpa till att hitta externa finansiärer. De borde ha varit klara för flera veckor sen. Vi behövde pengar omgående. 5