Prolog: Avlösning Tre timmar efter mordförsöket var Marie Miller så kåt att hon knappt kände sig mänsklig. Hon var fortfarande öm och blå glänsande i huden och visste att hon borde dela sin smärta med Finn, han var hennes make och hennes barns far, men Finn var inte där och hon var inte beredd att erkänna hans ensamrätt till hennes lust – inte när närheten till döden hade gjort henne till en furie och mannen i rummet var den man hon delat döden med, han hade räddat hennes liv och därför måste hon dela sitt liv med honom. Hennes livslust var omätbar, den måste rusa utan tyglar. Finn hade inget med detta att göra. De var inte vana vid varandra så det blev valhänt först, det var händer och kläder och naglar och ben tills han lade sig på rygg och hon grenslade honom. Hon tog honom i handen och kände hur han vibrerade när hon strök sitt kön med hans, han var spänd och hon var lysten så hon tog in honom djupt och distinkt. Med ryggen mot honom red hon omsorgsfullt medan hennes fingrar jagade lusten till rätt del av kroppen. Hennes glatta ytor kändes som silke, hans händer på hennes höfter var lätta som fjärilsvingar och hon var het i hela huden, lika het som man blir på en strand i Turkiet – hon blundade och då var hon inte längre i den död hon sett under dagen, hon var inte ens i säng med den man som räddat hennes liv, hon var i Alanya med Finn och hon ville inte vara i Alanya med Finn, hon ville vara här med mannen som räddat hennes liv för smärtan kom och gick i hennes kropp tillsammans med minnet av dagens död, men Finn trängde in och en liten skam började gro, den bör jade klättra längs hennes ryggrad så hon måste stänga ute Finn, måste minnas dagens dödar och hur döden gav henne livslust, 7
Lindström_Rädda barn.indd 7
2014-09-04 13:30:47