9789146221401

1. (nollpunkten)

I dagbräckningen läser vi av, det är det första vi gör, andas vid rutan.

Utifrån spritpelarens höjd fattar vi besluten. Vi talar om varför det så ofta verkar stanna upp vid nollpunkten. Som i tvekan, som om funnes ett motstånd där, eller som om samlade sig allt där länge inför en rörelse uppåt, eller nästan lika gärna inför en ryggning tillbaka in i kylan.

Nollpunkten är tyst, sprängfullt packad med vetskap. Att stå vid nollpunkten är inte sällan nog. Man beläggs likt blad, ändras, allt ändras i stillheten vid nollpunkten, som av en hållning som är som en handling någon bestämt sig för andra gånger en villrådighet som styv ingenstans leder, och ingenting är men vi har då i alla fall spritpelaren att tala om

5

2. (i smatten skulle jag berätta om mina värden)

Man vet att en del möten och händelser avbryts för fort, går i färg av sörja och tänker på den verkliga innebörd som skulle ha lett rätt in i en smatt där man berättar till och med om sitt blod, och om trycket kunde denna sak genomdrivas skulle jag därpå se mönstret och kunna fördela det jag har nu kommer tårarna hela tiden kommer tårarna

6

3.

Nå in till det skändligas skamkänsla även om en sådan inte finns där uppstår den om man når dit in, med orden skapa den, få den att välla och ändra; de små, halvhårda korn som lägger sig över bord och golv när man klippt till stycken av sammet. Som om någon strött. Man ruskar och slår från balkonger. Till sist blir snittet rent.

7

4. (tänka sig så mycket som brinner i regnet)

Och vad om de halsstarriga experimenten vid den gräns långt borta där någon rör sig stel av krage med högt stånd? Vi vet inte. Vi såg inget av det. Vi böjde oss ner över barnen, förstår du, viktigast var att vi med ansikten av brosk böjde oss ner över dem, först och främst för att se att de var där, sedan faktiskt för att se att de inte rispats av missdådarna.

Vi satt sedan med barnen invid eldarna, tittade in i eldarna och förundrades över att de brann trots regnets stril

8

5.

Svalt under asken, i dammen ruda och karp. Kvarter för palmkål, elever med måttband.

Uppenbarligen bekant med de ordensklädda som nyss korsat trädgården ropar den late som inte vill mäta: – Jag tror nunnorna vet. Nunnorna brukar veta grejer.

Uppgiftens lösning kunde alltså ligga mindre i mätning än i att närma sig nunnorna med frågor om världens mått.

Att njuta den spanska körveln har kommit att bestå mest av en hämnd som ingen märker utom jaget, när den med sin lystnad studsar tillbaka in, bi, ringblomma (Gamla Staberg 19/8)

9

6.

Det är som när man inte säger det, som när ingen gör det, och skuggan kommer över gräsmarken.

Det är som när stycken och sånger som räddat en går mot sina slut, och det är allt man hör, och svärtan kommer över gräsmarken.

Och natten kommer medan vi går till de kalla komposthögarna, och nollpunkten ser på dig och en räv med ett skadat öga ser på dig med det hela

10

7.

Här sitter satan.

Var sitter smärtan.

Här sitter smärtan.

Någon börjar slarva med maten.

Något drivs elakt in med dorn.

Något drivs elakt in med dorn.

Drömmar i skärselden?

Ja, jag sover och har drömmar här.

Det ska bli kallare, eller hur Per-Erik Javisst är det så Katarina

11

8.

Försöka anpassa de yttre omständigheterna så att de inte olyckligt förstärker den inre temperaturen.

Vid bingo ställes temperaturen på ca 22 grader C och vid dans på 20 grader.

Här funnes möjlighet till grymma experiment. Dansa i eld, med fumliga, kalla fingrar gripa vinsten.

Här kan antaganden ifrågasättas. Om det brinner en eld i den sittande, om den dansande är iskall av skräck och längtan – vinden rister i folkparkens glas.

Vi varken spelar eller dansar.

Finns även för oss enkla grundinställningar som kunde hjälpa?

Sen oktober.

Ljuset tänds, ett fyra sekunders svep över gran, hus och björkar.

Detta får oss att ställa oss vid fönstret och förundra oss.

Sedan far vi fram innanför älgstängsel, ser hur människor överallt

12

lagt stenar på varandra, påbörjat varsitt röse på de högsta punkterna intill de blinda lederna.

9.

Sent om kvällen är vägen röd.

Det har kommit nya fåglar.

Plötsligt mycket tacksam över att kunna gräva och gå gräver jag och går.

Men min grund förringas när du med förströddhet låter mig förstå att inget någonsin var något vid vilket du fäste annat än den lättaste vikt

* gå in genom den virvlande dimman, så chockerande lugnt konstatera att allt har en mångfald av sidor, att en del av dem bara inte nämns – så rädd för att inte lyckas förklara mig på den här platsen: låt oss ses i en själlös sal vi lånat

14

10. (då gick jag tillbaka till Dürer igen)

Man frågade mig om honom och jag sade dem att jag aldrig träffat honom, men att jag visste att han som ingen annan skildrat ondskans förhållande till dumheten samt Guds närvaro i köttet och i bältena av skog utmed floderna.

Jag sade att det också är min erfarenhet att han är en av de få till vilka man kan gå tillbaka vid dödsfara, för han visste nästan allt om apokalyptiska ting och räddes dem inte utan högg fram deras drag och kännetecken;

söm och skärm på bödelsdrängen.

Men siskan också.

– Det är ju tröst man behöver, sade jag, tröst och insikter, inget annat, ur reaktionen när detta blandas kommer livsmod och dådkraft fastän stjärnorna och deras strålar faller skarpslipat mot halsen.

15

Så det är bara att gå tillbaka till honom igen, är bara att gå tillbaka till honom

* Leta efter Dürers solar!

De som brinner hårt med armar som en krans, Dürers månars hemligt dystra drag, bekymmerstyngda, Dürers kaststjärnor – dessa insikter om Gud och ytorna, om hur man själv kan peka in mot sig och smärtan, allt om själviskhetens vita krås – Låt oss ta detta månghövdade monster i betraktande.

I grunden alla dumma spyr dess ansikten villrådig gifteld.

Och krona slarvigt slugt på hornen, allting lett av ett hunddjur med ett slags liten intelligens.

Men det värsta av allt är stillheten i staden att staden är stilla och torr att staden alltid är torr och stilla medan gisslandet pågår – men nu lägger Dürer in ljud: detta dån av trumpeter.

Stjärnan faller i brunnen 16

med ett hårt skrammel, det blekaste sus i duk rovfågeln dyker med ett bebebe ; du slukar boken med munnen månen är vred och beslutsam och stjärnorna faller ner och bränner oss

* Och i motljuset göken medan jag tar mig hemåt, springer i sandtraven mellan sandtraven rik vid kanten.

Jag letar efter en form för solen, för att det ska synas hur uråldrig och het den är, hur den skriker och tiger, stjärnan, hur den flaxar med sina strålar, stjärnan.

Skrik och tig, stjärna. Det är din uppgift att skrika och tiga.

17

Och siktar med armborstet rätt ner i ögat: »Du ska inte se, du ska inte se.«

Det ska bli kallare, eller hur Per-Erik Javisst är det så Katarina

11. (bråk utanför bild:)

värken reste tält, dit harmen åstadkommit ett hett spår.

Vendettor där innerväggar sköts sönder. Vad var övningsfält, vad vänort.

Men det läker under tunga åsar.

Upphör nu, i en mening, att finnas till, finns inte till på direkt uppmaning, hör inte heller av mig i de riktningar där ingen ser rovfågeln när den dyker: »bebebe«.

Granarna skiljer ut sig nu i oktober, överallt spikar folk på fort. Något förödande trappas upp och blir samtidigt alltmer uttorkat, sprödare.

Gående med vita överdragskläder.

Hjärnans »vad menade rovfågeln, vad betydde rovfågelns bebebe« –

19

att öppna efter alla de här dagarna.

Och vem ska du vara då?

Du ska vara en som hela tiden blir mycket, mycket friare sitta inne i något som blir alldeles gult och vackert av att något annat brinner utanför

12.

Det offentliggjorda sparat i hög.

Låt oss nu citera generöst ur dessa otroliga dokument!

Vika upp det hopvikta, igenkänna, nu efteråt för varje sak fråga hur illa man for av just detta, och sammantaget.

Solen stor brandgul in över östra skogen, morgonen tidig, när jag kommer på andra varvet har nya djur gått tvärs över spåret i varje stund tänka finns det någon som står mig nära

21

13. (bråk utanför bild II)

Trängd och vriden av hennes vanemässiga övertygelse om att hon kände andras innersta bättre än de själva, eller, djupare sett, av hennes kvardröjande i egna självet även när hon trodde sig lämna sig, sålunda trängd blev jag snål med gåvor, hörde mig förändrad till den hon beskrivit tala tunga ljud någon gång. Det lät ingenting, ity ingen lyssnade. Vad låter, om ingen är där. Vem rörde det. Där men nästan försvunnen var jag alltså ohörd av en människa fullt upptagen av att med antaganden fylla upp, och med de från jaget härrörande ljud som ersätter lyssnandet – senare beskrev jag besöket för en annan. När jag talat en stund frågade denne om jag ens varit där. Ja, jag kan ju säga att jag var där, jag kände ju värme från insjövattnet, såg ju insjöns stränder. Höstliga sekel, sol och kaka.

22

14. (en knall i en tid med starkare färger)

När det kommer en vinter som den här byter vi till ett språk som med färre termer inrymmer lika mycket som varje annat.

Om det föds inuti eller kommer utifrån vintern själv saknar betydelse. Språket talar någonstans för den barnsligt rena känslan av tomhet när kvällen kommer, rymmer egna, ibland ohörbara ord för röken och snön, glöden, drevet, draget, mörkret. Längst in i det innersta hörnet i det minsta rum som huset har längst in i sig, där sover ett hårigt djur. Räknar vi samman antalet mil vi själva förflyttat oss under samma tid som djuret sovit blir summan stor, med hundratals poster.

Det kan ha varit att med slöa saxar i händerna gå uppför ett berg mellan dess tunga, vita träd, eller att fara med elektroniska sopor till en uppsamlingsplats. Vi sorterar i små rörelser upp i avskyn, läker med bortvända ansikten.

Varje dags buller ansamlas någonstans till en knall

23

15. (återvinningsgård)

Återvinning, reglar för sig, ben i särskild hög, flakmoped invid man med talfel, han samlar. Ibland ger de upp när de ser vad man har, konstigt silver, hårda kärl, sär bit, säger allt detta allt till deponi man hör det neri slås i stycken men, klar, står du för mig – klar står du för mig

24

16.

Och människan ser: mitt sår får form med vingar och de rör sig, och människan märker mitt sår och dess kött prövar att lyfta från den vita ytan omgiven av grå tecken

25