9789146219859

Page 1

G a mle vÀ n

I natt kunde jag Äterigen inte sova. Jag klÀdde pÄ mig och gick ut i korridoren. Jag visste inte att det kunde vara sÄ tyst hÀr. Det enda som sipprade ut var de andra gÀsternas andhÀmtning och nÄgra som grÀt, eller skrattade, inte vet jag, de grÀt och skrattade. SÄ mÄnga par skor har jag aldrig sett förut. De stod utanför rummen och vÀntade pÄ att bli putsade. Hade jag flyttat runt dem, vad hade hÀnt dÄ? Skulle alla ha vaknat vilsna pÄ morgonen, eller trott att de hamnat i fel rum? Det gjorde jag inte, flyttade runt skorna menar jag. Till slut hittade jag hissen. Jag bor pÄ 48:e vÄningen. Fattar du? Det Àr nÀstan lÀngst upp, men jag har varit Ànnu högre, sÄ ingen fara. Plötsligt öppnade sig hissen och jag gick in och dörrarna gled igen bakom mig som nÄn sorts jÀvla vÀgg och jag tÀnkte jag kanske skulle kunna gÄ dit bort nu, till Dakota Building, nÀr jag ÀndÄ inte kan sova, mitt i natten kan det inte gÀrna vara smockfullt med folk dÀr, men alla kanske tÀnker precis som jag i den hÀr sinnessjuka stan nÀr de inte kan sova och bara ligger vakna och sÄ Àr det smockfullt dÀr i vilket fall. Men vet du vad? Vet du vad, gamle vÀn? PÄ en skÀrm ovanför de blanka dörrarna i 7

Christensen_Bisättningen.indd

7

09-07-03

09.31.32


hissen gick en gammal Chaplinfilm, Moderna tider. Och jag tog hissen ner och upp och ner igen minst 159 gÄnger och ÀndÄ var den inte slut, men dÄ kom en vakt frÄn receptionen och kastade ut mig och bad mig gÄ och lÀgga mig eller försvinna, folk hade klagat, det Àr alltid nÄn som klagar, inte sant, har du lagt mÀrke till det, till och med nÀr det Àr stumfilm och jag Àr tyst som attan. Kommer du ihÄg de gamla filmerna vi sÄg pÄ födelsedagskalasen, sÀrskilt hemma hos Ola, filmerna det rykte om och som man var tvungen att knuffa igÄng och köra baklÀnges och fram och tillbaka? Kommer du ihÄg dem, gamle vÀn? Men det var ju bara detta det handlade om: Chaplins kamp med klockan, Chaplins kamp med tiden sjÀlv, det löpande bandet som gÄr fortare Àn döden och döden jobbar pÄ ackord och Chaplin som försöker hÄlla jÀmna steg med döden och löper amok med skruvnyckeln och mÄste bli tvÄngsinlagd pÄ dÄrhus, jag skrattade sÄ jag grÀt mellan vÄningarna, kanske var det förresten dÀrför folk klagade, och nÀr Chaplin kommer ut igen frÄn dÄrhuset, nytvÀttad, ordentligt uppmjukad i kanterna men alltjÀmt lika hjÀrtegod, hittar han en flagga, en röd flagga i svartvitt, som nÄn tappat, och han vill lÀmna tillbaka den, för Chaplin Àr en hygglig snubbe, inte sant, och plötsligt gÄr han i tÀten för en stor demonstration, han Àr ledaren, han Àr försten, det Àr Chaplin alla följer efter, och det var dÄ jag tÀnkte, medan jag grÀt mer Àn jag skrattade, för jag har lite svÄrt för att skratta, ska du veta, grÄta gör inte lika ont, att vÀrlden Àr full av sÄna missförstÄnd, det mesta Àr missförstÄnd, tÀnk dig det, hur mÄnga missförstÄnd som intrÀffar varenda dag, tÀnk dig det bara, och ÀndÄ snurrar det pÄ, och det Àr nÀstan det som förundrar mig mest, att det trots allt snurrar pÄ, inte sant, det skumpar och gÄr, men det gÄr, och det mÄste vÀl betyda att vi, mÀnniskorna, oss, inte Àr sÄ pjÄkiga i alla fall, vi ordnar liksom 8

Christensen_Bisättningen.indd

8

09-07-03

09.31.32


upp och fÄr till det, nÀr allt kommer till kritan? Det Àr förresten en annan sak jag har tÀnkt ganska mycket pÄ, och det Àr varför Chaplin inte Àr med pÄ omslaget till Sgt. Pepper nÀr Helan och Halvan Àr det? Det tycker inte jag stÀmmer. Det Àr ju Chaplin som Àr chefen. Om det rÄder i varje fall inget tvivel. Men det Àr alltid nÄgra stycken det inte finns plats för, inte sant? Har inte sÄ mycket plats pÄ det hÀr kortet heller, som du ser, och det Àr inte sÀrskilt smart att anvÀnda utrymmet till att skriva att det snart inte finns mer plats, sorry, gamle vÀn, men du undrar vad jag egentligen gör hÀr? Planen var att jag skulle besöka brottsplatsen vid Dakota Building, dÀr Lennon blev skjuten, dÀr glasögonen föll till marken, och jag tÀnkte liksom att jag skulle lÀgga ner fyra blommor dÀr, frÄn oss, The Snafus, vi Àr fortfarande fyra, inte sant, stÀmmer inte det, det var liksom mitt uppdrag, men jag hann inte sÄ lÄngt, för nÀr jag fick syn pÄ snuten som stod dÀr gav jag upp, jag orkade helt enkelt inte, det kom busslaster med folk som om det var nÄn jÀvla cirkus de besökte, det var fanimej vÀrre Àn Morrison pÄ PÚre Lachaise, och det sÀger inte lite, faktiskt, sÄ jag vÀnde pÄ klacken, Ä vÄra vÀgnar, om uttrycket tillÄts, Ä vÄra vÀgnar, gamle vÀn, vÀnde jag pÄ klacken med viss stil och gick tillbaka, genom Central Park, satte mig pÄ en bÀnk dÀr, tittade pÄ fÄglarna runt den gröna, feta dammen, och sÄ tÀnkte jag en sak, nÀmligen vad blir det av de döda fÄglarna, det mÄste ju dö tusentals fÄglar varenda dag, bara hÀr i Central Park, men jag har aldrig sett dem, de döda fÄglarna, har tÀnkt ganska mycket pÄ det, ska du veta, de kanske sjunker till botten av den gröna sjön, eller kanske, vad vet jag, finns det en slÀtt bakom stan, bakom alla stÀder, dÀr fÄglarna samlas för att dö tyst och stilla. Men vet du vad jag tror? Jag tror att de dör pÄ den gren dÀr de sitter och blir ett löv som faller om hösten. Vad jag skulle ha sagt? Det finns 9

Christensen_Bisättningen.indd

9

09-07-03

09.31.32


snart ingen plats kvar. HjĂ€lps det att jag skriver mindre, jag menar mindre bokstĂ€ver? Ju mindre jag skriver desto mer har jag att berĂ€tta, gamle vĂ€n. Köpte förresten det hĂ€r kortet nĂ€r jag var i Florens. Det passar bra. Tycker inte du det? Leonardo da Vincis spegelvĂ€nda skrift Ă€r lika vacker som missförstĂ„nden, klagoropen och omvĂ€garna, hĂ„ller du inte med? Det Ă€r bara att vĂ€nda pĂ„ kortet, hĂ„lla upp mot ljuset och lĂ€sa. La sapienza Ăš filiola della esperienza. Vad jag skulle ha sagt, medan det Ă€nnu finns plats, medan det Ă€nnu finns tid: Vi fĂ„r inte bli gamla som de gamla blev före oss. Vi mĂ„ste bli gamla pĂ„ ett annat sĂ€tt. Vi fĂ„r inte dö som de gjorde före oss. Och inga andra ska leva livet Ă„t oss heller. Det ska vi klara sjĂ€lva. Är det tydligt nog? Det Ă€r bara vi som kan leva det. Vi mĂ„ste försöka bli vĂ€rdiga. Är det för mycket begĂ€rt? FörstĂ„r du vad jag menar? Nu finns det förresten ingen plats kvar. HĂ€lsa dem jag kĂ€nner. Om du trĂ€ffar nĂ„gra. Det finns bara plats till det hĂ€r till slut: Sherporna vet vem som gĂ„r först. UppĂ„t Ă€r lĂ€tt. NerĂ„t Ă€r tungt. NĂ€r du stĂ„r pĂ„ toppen Ă€r du bara halvvĂ€gs. Kipa Lama sa det. Han visste att den starkaste gĂ„r sist. Han gick alltid sist. Han som hĂ„ller repet. Han som hĂ„ller oss. VĂ€nsterhĂ€nt hĂ€lsning Paul

Christensen_Bisättningen.indd

10

09-07-03

09.31.32


The end

Christensen_BisaĚˆttningen.indd

11

09-07-03

09.31.32


Christensen_BisaĚˆttningen.indd

12

09-07-03

09.31.32


I sitt femtionde Är tappade Kim Karlsen minnet. Ni vet kanske inte vem han Àr. Ni vet kanske inte vem jag Àr heller. Det spelar ingen roll. Jag vet det. Jag vet vilka ni Àr ocksÄ. Det slÄr jag helt sonika fast. Kim Karlsen vaknade alltsÄ en morgon och var ett blankt ark, ett oskrivet blad. Han var inne pÄ innersta spÄret. Han nÀrmade sig centrumhÄlet. Och han Àr, som de flesta redan förstÄr, av det skÀlet inte förmögen att sjÀlv teckna ner detta, och i och med att jag alltid har stÄtt honom nÀrmast och knappt slÀppt honom ur sikte, har jag tagit pÄ mig den uppgiften, nÀmligen att tillvarata hans intressen och vara hans ledsagare, och jag ska, efter bÀsta förmÄga, försöka göra det pÄ ett sÄ precist och rÀttskaffens sÀtt som överhuvudtaget Àr möjligt. Kim Karlsen vaknade alltsÄ pÄ morgonen den fjÀrde januari 2001 och hade tappat minnet. Jag Àr fullstÀndigt klar över att det inte Àr första gÄngen som nÄgot sÄdant sker, vare sig i litteraturen, filmen eller det ni kallar verkliga livet, vad det anbelangar, men det var första gÄngen Kim Karlsen tappade minnet och det rÀcker för mig. Det skedde stillsamt och utan större dramatik. Han slog bara upp ögonen och mÀrkte egentligen ingen skillnad. DÀr han lÄg var det mörkt. Han kunde lika gÀrna ha fortsatt att blunda. Han sÄg och han kunde inte se nÄgot. Han lyssnade och hörde inte heller ett ljud. Han kunde inte ens höra sin egen kropp, det dÀr mÀrkvÀrdiga bruset, 13

Christensen_Bisättningen.indd

13

09-07-03

09.31.32


ömsom vackert, ömsom otÀckt, för det mesta bÀgge delar, och som bekrÀftar mÀnniskan, sÄ som givetvis hjÀrtats slag, blodets dubbla riktningar och fall och oavbrutna kretslopp, den smÀrtsamma rosslingen nÀr slemmet fastnar i halsen, knastret i hud och hÄr och nerver, det lÄngsamma och lugna suset, som om det funnes en vidstrÀckt skog inuti er som vinden blÄser genom, den inte lika vÀlkomna rörelsen av tarmgaser och det vassa, hÄrda surret i innerörat, om man till exempel har spelat för mycket hög musik, tinnitus, en hundvissla som till slut fyller hela universum och som bara den som har den, och blodhundarna, kan höra. Kim Karlsen hörde som sagt ingenting. Han bara kÀnde kroppen, som ett ok. Detta skulle, Àn sÄ lÀnge, kunnat ha varit vilken morgon som helst i Kim Karlsens kalender. Det var det dock inte. Han lÄg kvar en stund, utan att röra sig, i beckmörkret, och försökte samla sig. Det lyckades han inte med. Han försökte förestÀlla sig vad den hÀr dagen, som han nyss hade vaknat till, kunde föra med sig, av smÄ och stora begivenheter, av glÀdjeÀmnen och bakslag. Det lyckades han inte heller med. Och hur skulle han överhuvudtaget kunna veta om det var dag och inte natt, eller fortfarande bara kvÀll. Det visste han inte. Tankarna fick inget fÀste. De lÀt sig inte tÀnkas fÀrdigt. De kom ingenstans ifrÄn och gled Äterigen undan, innan de var tÀnkta. Det var inte bara mörkret som hindrade honom frÄn att se. Han kunde inte heller se bortom det ögonblick han befann sig i. Han var innestÀngd i ett ögonblick. Han mindes inte vem han var. Han mindes inte var han var. Han mindes inte nÀr det var. Inte ens den senaste sömnen kunde han minnas nÄgot frÄn. Han var efter eftertexterna. Kanske trodde han att det hela skulle gÄ över. Han trodde kanske att det hela var övergÄende, om han lyckades tÀnka sÄ lÄngt, för tanken han tÀnkte om det övergÄende var ocksÄ den övergÄende och 14

Christensen_Bisättningen.indd

14

09-07-03

09.31.32


försvann i rader av andra lönlösa tankar. Hur det Ă€n var tog han miste. Det hela Ă€r permanent. HĂ€rifrĂ„n finns ingen plan, inga ord, inga avtalade möten, bara chanser. Han hade blivit ett permanent ögonblick. Och det var inte rĂ€dsla, sorg eller panik Kim Karlsen kĂ€nde, han kĂ€nde sig bara djupt generad. Det Ă€r nu min uppgift börjar pĂ„ allvar. Och jag ska ocksĂ„ börja försiktigt. – HallĂ„, sa Kim Karlsen. LĂ„gt, prövande, sa han det, som om han höll pĂ„ att lĂ€ra sig norska och vĂ€nde sig till resten av vĂ€rlden: – HallĂ„? Kim Karlsen lyssnade till sin egen röst i mörkret, om den överhuvudtaget var hans. Han kĂ€nde inte igen den. Den liknade inte honom. Munnen verkade pĂ„ samma gĂ„ng för stor i ansiktet, blöt, nĂ€stan vriden och stĂ€ngd, och ansiktet runt samma mun kĂ€ndes för stramt, som ett nummer för litet. Han förstod knappt vad han sa. Det lĂ€t som babbel. – HallĂ„? Det var tydligen inga andra i nĂ€rheten, för Kim Karlsen fick inget svar, vare sig pĂ„ första, andra eller tredje försöket. Jag kan för övrigt slĂ„ fast, en gĂ„ng för alla, att han var ensam, sĂ„ att det inte lĂ€ngre ska rĂ„da nĂ„got tvivel, för det Ă€r det sista jag vill, nĂ€mligen att sĂ„ tvivel. Tvivel Ă€r det absolut sista jag vill sĂ„. En sĂ„dan trĂ€dgĂ„rdsmĂ€stare Ă€r jag inte. I mitt drivhus kommer allt hur som helst att vissna. Ty tvivel Ă€r inte mitt gebit. Jag strĂ€var som sagt efter att vara rĂ€ttskaffens och precis. Kim Karlsen var sĂ„ ensam som bara en mĂ€nniska kan bli. Han var dĂ€r inte ens ensamheten finns. Kim Karlsen lyfte armen, trĂ€ffade en vĂ€gg och hittade en strömbrytare. Den slog han pĂ„. En lampa i taket tĂ€ndes genast. Taket var vitt. VĂ€ggarna var vita. Ljuset blĂ€ndade honom, lika 15

Christensen_Bisättningen.indd

15

09-07-03

09.31.33


starkt som mörkret gjort nyss. Mörkret och ljuset Àr ju som bekant bara tvÄ sidor av samma mynt. SÄ kunde han sÄ smÄningom se. Han lÄg naken i en dubbelsÀng. Han tittade ner över sig sjÀlv. Det hÀr var alltsÄ han. Det hÀr var alltsÄ kroppen han vaknat upp i. Hur gammal var den hÀr kroppen? TÀnk pÄ ett tal, tÀnkte Kim Karlsen, och kom fram till nÀrmare femti, han tÀnkte, eller gissade, sin egen Älder, men detta tal, nÀrmare femti, gjorde inget intryck pÄ honom, kanske var kroppen Ànnu Àldre, i varje fall inte yngre, den verkade sliten, pÄ ett sÀtt, inte nÄgot vrak, bara utsliten, mager, ihÄlig, huden vid höfterna och ljumsken var flÀckig, som om han var solbrÀnd just dÀr, Àr jag nudist, tÀnkte Kim Karlsen, som fallen frÄn skyn, innan ocksÄ den tanken slÀppte för honom och han blev tvungen att börja om att tÀnka. Han frös inte. Han flyttade blicken. En svart kostym lÄg prydligt över en stol. PÄ golvet, som var tÀckt av en röd matta, stod ett par skor, svarta ocksÄ de, det var nÀstan som om de flöt i rött vatten. Gardinerna, gröna, tunga, var fördragna framför rummets enda fönster. En axelvÀska hÀngde pÄ en knopp bredvid en badrumsdörr, som stod öppen. I en spegel ovanför ett handfat sÄg han ett gult duschdraperi. En annan dörr var stÀngd och det hÀngde nÄgon sorts anslag pÄ den, kunde han ocksÄ se, med instruktioner om utrymning och nödutgÄngar, i hÀndelse av eldsvÄda. I hörnet nÀrmast den dörren stod en teveapparat placerad. Ord som kom för Kim Karlsen: Fartyg, fÀngelse, sjukhus. I det andra hörnet stod ett lÄgt, fyrkantigt skÄp: Minibar. SÄ viskade han, med den frÀmmande rösten: Jag Àr nog pÄ hotell. Hotell. Men i vilken stad, i vilken vÀrldsdel och i vilket Àrende? PÄ nattygsbordet lÄg en fjÀrrkontroll. Den plockade han Ät 16

Christensen_Bisättningen.indd

16

09-07-03

09.31.33


sig. Samtidigt lade han mĂ€rke till sin hand, den högra handen, den gick inte att undgĂ„, ty det var en ful hand, en utomordentligt ful hand, som inte lĂ€t sig undgĂ„ helt utan vidare, eftersom den var full av Ă€rr, kors och tvĂ€rs frĂ„n knoge till knoge, och sĂ€rskilt pekfingret, pekfingret var det vĂ€rsta pĂ„ hela handen, det var snett och krokigt och pekade Ă„t alla hĂ„ll, som om det hade lossnat pĂ„ mitten. Och om ögonen Ă€r sjĂ€lens spegel, som somliga av er tycker om att sĂ€ga, sĂ„ Ă€r handen sjĂ€lens redskap. Handen vĂ€lsignar och slĂ„r. Handen smeker och hotar. Handen ger och tar. Och det hĂ€r var utan tvivel hans hand. Den tillhörde ocksĂ„ honom. Kim Karlsen tĂ€nkte: Jag har skadat mig. Och den tanken lyckades han driva vidare, pressa den till en fortsĂ€ttning, ty han tĂ€nkte ocksĂ„: det hĂ€r Ă€r Ă€rr och inte sĂ„r. Och mellan sĂ„r och Ă€rr ligger tid. Tiden hade alltsĂ„ lĂ€kt nĂ„gra sĂ„r. Kim Karlsen var i och för sig nöjd med den tankegĂ„ngen; att han blev pĂ„ gott humör Ă€r att ta i, men med sjĂ€lva handen var han inte alls nöjd. Inte nog med att den var hemsk att se pĂ„. Han fick dessutom för sig att det var nĂ„got som saknades. En grĂ„ kant i huden runt den smala handleden bevisade det: Hans klocka var borta. Han slog pĂ„ teven. Bilden som framtrĂ€dde var mycket otydlig. Den kunde lika gĂ€rna ha varit i svartvitt och inte i fĂ€rg. Han försökte skruva upp ljudet men skĂ€rmen förblev lika tyst och grĂ„. Nu lyckades han Ă€ntligen se vad bilden förestĂ€llde. Det var en hoppbacke. En krumböjd gestalt ven nerför den branta överbacken och försvann ut i en kornig dimma. Överst i hörnet av skĂ€rmen stod nĂ„gonting skrivet. 17

Christensen_Bisättningen.indd

17

09-07-03

09.31.33


Han lyckades lÀsa. Han kunde med andra ord fortfarande lÀsa. Det stod repris. I samma stund slogs dörren, som hittills varit stÀngd, vilken dörr skulle det annars ha varit, upp. En kvinna, med ett möjligen asiatiskt utseende, var redan pÄ vÀg in i rummet. Hon höll slangen till en dammsugare i ena handen, sjÀlva apparaten drog hon bakom sig, den vickade över tröskeln. SÄ hejdade hon sig plötsligt, spÀrrade upp ögonen pÄ ett tÀmligen vildsint sÀtt, om man betÀnker den asiatiska mimikens disciplin, och med den andra handen tÀckte hon för munnen, som om hon ville dölja ett hjÀrtskÀrande skrik, eller kanske som en eller annan snarare skulle misstÀnka, ett vildsint skratt. Sen vÀnde hon sig om, det sÄg ut som ett klumpigt danssteg, en piruett i panik, snubblade Ät andra hÄllet, alltjÀmt med dammsugaren i slÀptÄg, och stÀngde dörren lika snabbt som hon strax dessförinnan hade öppnat den. Kim Karlsen lÄg alltjÀmt orörlig och naken i dubbelsÀngen och försökte, Ànnu en gÄng, att samla sig, det vill sÀga, summera. Det hÀr var orden han kom pÄ, det hÀr var sprÄket i hans ögonblick: nudist, hotell, Àrr, repris. Kim Karlsens knappa och fullstÀndiga lexikon, den fjÀrde januari 2001: nudist, hotell, dammsugare, Àrr, repris. Han tÀnkte: Och nu dÄ? Det var en precis tanke. Han var, som jag pÄpekat, omringad av ögonblick, ty ögonblicket Àr den minneslöses enda historia, ja, den minneslöse Àr alltid för ögonblicket, som det heter. NÀsta steg blir det första och Àr samtidigt det sista. Med andra ord: ingen plan, ingenting bestÀmt, inga ord. Och pÄ det viset reste sig Kim Karlsen, denna morgon, den fjÀrde januari 2001, lÄngsamt och prövande reste han sig frÄn dubbelsÀngen, satte fötterna pÄ det mjuka, röda golvet, höll 18

Christensen_Bisättningen.indd

18

09-07-03

09.31.33


tÀcket omkring sig, pÄ ett blygt, bortkommet sÀtt, som bÄde passade honom och framstod som komiskt, nÀr allt kommer omkring, och han gick, Ànnu lÄngsammare, steg för steg, mot fönstret och drog gardinerna Ät sidan. Det snöade hÀr. Snön var inte vit. Snön var grÄ och hÀngde pÄ tvÀren som ett smutsigt gitter i luften. Bakom snön lÄg nÄgra hus. VÀggarna var blÄ. SÄ mycket kunde han se. Det snöade i en blÄ stad. Bakom de blÄ vÀggarna slutade snön i dunkla skuggor som varken liknade natt eller dag. Han blev inte klokare av det och drog för gardinerna igen. Han fortsatte, Ànnu lÄngsamt och med tÀcket om sig, som den generade mÀnniska han blivit, in i badrummet. Ovanför handfatet hÀngde spegeln i mörkret. Han tÀnde ljuset och sÄg ett ansikte. Och det hÀr Àr vad Kim Karlsen kunde se: en skarp, vass nÀsa, magra, nÀstan urgröpta kinder, ett knippe rynkor runt ögonen, som om han pÄ sin tid hade grÄtit eller lidit för mycket, och de verkade bÄde trötta och yrvakna, hans ögon, om det nu var hans sak att bedöma det, vilket det alltsÄ inte var, det Àr som sagt jag som tagit pÄ mig den tunga uppgiften. Om hÄret fanns det dock inget att sÀga, hÄret var alltjÀmt en fröjd, fylligt, lÄngt, det lÄg över öronen, luggen dolde nÀstan pannan och bortsett frÄn de grÄ, nÀstan vita strÄken utmed tinningen var den hÀr frisyren nÀrmast att betrakta som en sjÀlvmotsÀgelse, en paradoxal triumf som krönte det, ursÀkta uttrycket, hippokratiska ansiktet. Men det var alltsÄ nÄgot med munnen. UnderkÀken, detta hÀstskoformade ben, oumbÀrligt för sÄvÀl tal som tuggning, för alfabet och mat, satt liksom lös. Han mÄste hela tiden lyfta upp den. Och nu sÄg han ocksÄ nÄgot annat. PÄ den smala hyllan vid spegeln lÄg ett lösgarnityr och flinade. Ja, sannerligen var 19

Christensen_Bisättningen.indd

19

09-07-03

09.31.33


det inte ett lösgarnityr som lÄg dÀr och flinade och flörtade. Var det hans, det hÀr lösgarnityret, denna skrattets och grÄtens protes, kÀftens kastanjett? Jag Àr ingen lustigkurre, nej, det ska ingen nÄgonsin inbilla sig, att jag Àr en lustigkurre, jag Àr saklig och strÀng, jag vill vara sÄ rÀttskaffens och precis som möjligt, men vissa friheter mÄste Àven jag ha lov att ta mig, för att överhuvudtaget stÄ ut. KÀftens kastanjett! Han drog i alla fall tungan lÀngs gommen, fram och tillbaka, tittade upp igen och drog lÀpparna Ät sidan. Det ljusröda, tandlösa tandköttet blev synligt och det var minsann en syn, denna blöta klaff, ett spÀdbarns trut, mittemellan de hÄrda och magra fÄrorna. Han tvekade. SÄ lirkade han, med mycket om och men, in garnityret i munnen, det passade, bet ihop de konstgjorda tÀnderna, och kÀken, med sina fjorton par muskler, föll pÄ plats. Kim Karlsen log allt vad han kunde mot spegeln. Klokare hade han inte blivit, möjligen Ànnu mindre klok. SÄ ÄtervÀnde han till stolen vid sÀngen, lade tÀcket dÀr och började klÀ pÄ sig. Han gjorde det försiktigt, som om han stod i ett provrum i en exklusiv affÀr och var rÀdd att förstöra eller skada plaggen pÄ nÄgot sÀtt. Den mörka kostymen passade honom. Skorna var ocksÄ i rÀtt storlek. Det var utan tvivel hans klÀder. Det var utan tvivel hans löstÀnder. Det var, trots allt, utan tvivel hans kropp. Det enda han kunde betvivla, och det Àr bara att beklaga, var om detta överhuvudtaget var hans liv. Men sÄ lÄngt nÄdde inte tvivlet. Tvivel krÀver tid och han var bara ett ögonblick och han inte för ett ögonblick i tvivel. Och tvivel Àr som sagt det sista jag önskar. Den som sÄr tvivel skördar avarter och avigsidor. Han stod istÀllet kvar en stund pÄ den röda mattan och kÀnde efter. Han visste inte vad det var han kÀnde efter. Han kÀnde bara att fickorna i kavajen, nÀr han kÀnde efter ordentligt, kÀndes tunga. Han hade nÄgot i 20

Christensen_Bisättningen.indd

20

09-07-03

09.31.33


dem. Samme hoppare var Ă„terigen pĂ„ vĂ€g nerför överbacken och strĂ€ckte sig ljudlöst in i den korniga dimman mot en osynlig k-punkt utanför skĂ€rmens rĂ€ckvidd. Överst i hörnet stod det fortfarande, med sneda, vita bokstĂ€ver, det ord som upprepade sig sjĂ€lv, repris. Han stack handen i fickan och fann först en nyckelknippa, en alldeles vanlig ring med tvĂ„ nycklar pĂ„, en stor och en liten. I den andra fickan lĂ„g ett armbandsur, en gammaldags, vattentĂ€t klocka med ett nött, brunt lĂ€derarmband, visare och datum, av mĂ€rket Certina. Den hade stannat. Den var tjugu i elva. Men var det pĂ„ natten eller dagen den hade stannat? Omöjligt att sĂ€ga, för andra Ă€n mig. Och Ă€r det mĂ„nne inte sant att en klocka som stĂ„r stilla gĂ„r rĂ€tt tvĂ„ gĂ„nger per dygn? Datumet var det vĂ€rre med, 4 januari. Det gick bara rĂ€tt en gĂ„ng om Ă„ret. Det hjĂ€lpte inte att dra klockan. Visarna rörde sig inte. Han spĂ€nde Ă€ndĂ„ fast den runt handleden, den tysta klockan passade honom ocksĂ„, och undersökte innerfickorna. I den högra fick han fatt i en platt plĂ„nbok, som endast innehöll det plĂ„nböcker numera sĂ€llan gör, nĂ€mligen pengar, kontanter, mynt, ett nog sĂ„ nĂ€tt belopp, en gammaldags veckolön, han rĂ€knade dem och kom efter mycket om och men fram till 35 norska kronor. Bakom plĂ„nboken lĂ„g en kam, svĂ€ngd, böjd. Han lĂ€t den ligga. SĂ„ fann han, sist och slutligen, i den vĂ€nstra innerfickan, en almanacka. Han satte sig pĂ„ sĂ€ngen. Det var en almanacka för Ă„r 2001. Han blĂ€ddrade i den. Sidorna var blanka sĂ„ lĂ„ngt han kunde se. Hela Ă„ret var blankt, dag för dag, vecka för vecka, mĂ„nad för mĂ„nad, Ă€nda fram till 2002, dĂ€r den tunna boken tog slut, med en lika blank och oanvĂ€nd epilog, nĂ€sta Ă„rs almanacka, med andra ord precis som jag sa, och jag sĂ€ger och skriver dĂ€rför Ă„terigen: HĂ€rifrĂ„n finns ingen plan, ingenting bestĂ€mt, inga ord. Han blĂ€ddrade tillbaka och 21

Christensen_Bisättningen.indd

21

09-07-03

09.31.33


mellan framtiden och den första dagen pĂ„ det hĂ€r Ă„ret, 2001, stod det nĂ„got, i spalten för personuppgifter, kanske för att pĂ„minna sig sjĂ€lv om vem man Ă€r, eller för den hĂ€ndelse man skulle tappa almanackan, det var en tydlig handstil: Namn: Kim Karlsen. Adress: Universum. Jorden. Europa. Skandinavien. Norge. Oslo. Skillebekk. Svoldergate 7. Och till sist ett telefonnummer. – Kim Karlsen, sa Kim Karlsen. Det ringde inga klockor, som det heter. Kim Karlsen? Vem i all vĂ€rlden kunde ha hittat pĂ„ ett sĂ„nt namn, med bokstavsrim och allt? Hans förĂ€ldrar förstĂ„s, han hade i varje fall inte hittat pĂ„ det sjĂ€lv och stuckit huvudet i dopfunten av fri vilja, men sĂ„ fort det tunga ordet, förĂ€ldrar, slog honom, försvann det igen, slaget trĂ€ffade inte, eller precisare, ordet var tomt, en skugga, det var bara bokstĂ€ver i en viss ordning, som inte innehöll det de skulle betyda, nĂ€mligen mamma, pappa. Han kunde inte komma ihĂ„g nĂ„gon mamma och pappa. Han kunde inte komma ihĂ„g om de levde eller var döda. Han blev Ă€nnu mer generad. Hans personnummer stod ocksĂ„ skrivet hĂ€r, i almanackan, elva siffror, Kim Karlsen lĂ€ste att han var född i september 1951, i slutet av jungfruns tecken. Han gjorde ett slags utrĂ€kning och kom fram till femti. Om det var den fjĂ€rde januari 2001, var han, Kim Karlsen, alltsĂ„ i sitt femtionde Ă„r, precis som han sjĂ€lv hade gissat nĂ€r han sĂ„g sin skröpliga kropp. Men i samma stund han kommit fram till den Ă„ldern försvann den igen. Han var och förblev bara ett ögonblick gammal. SĂ„ var det Ă€ndĂ„ nĂ„gonting han hade förbisett, i almanackan: 22

Christensen_Bisättningen.indd

22

09-07-03

09.31.34


Under datumet 3 januari, alltsÄ igÄr, hade nÄgon skrivit, och det mÄste med all sannolikhet vara han sjÀlv: Uppdrag III, tillfredsstÀllande. Kim Karlsen blev inte klokare nu heller, han blev allt mindre klok, ja, ju mer han fick veta desto meningslösare framstod alltsammans. Ju mer han öste desto tommare blev han. Vilket uppdrag var utfört, och det pÄ ett tillfredsstÀllande sÀtt? Och Äterstod det fler uppdrag? Var det hÀr bara början, eller slutet? Men för den som tappat minnet gÄr början och slut pÄ ett ut. Kim Karlsen slog igen almanackan. I bröstfickan lÄg emellertid nÄgot annat, ett hÄlkort, stort som ett vanligt kreditkort, med det kunde man tömma rummets konto, för drömmar i alla slags valutor, mardrömmar, syner, skrönor, uppenbarelser och den djupa sömn som Àr kopparen som inte lÄter sig vÀxlas, det var med andra ord den platta rumsnyckeln och pÄ den stod hotellets namn tryckt: Sortland Hotell, rum 313. Kim Karlsen, för ögonblicket pÄ Sortland Hotell, rum 313. Hur lÀnge hade han varit hÀr? I varje fall sen igÄr. Kim Karlsen slog upp almanackan igen. I spalten viktiga telefonnummer, dÀr polis, brandkÄr och larmtjÀnst var förtryckta, ty man svÀvar alltid i fara, var tre nummer tillagda, handskrivna och till synes slumpmÀssiga siffror efter varandra och exakt lika mÄnga pÄ varje rad. De sa honom inte heller nÄgonting. Vad skulle siffror kunna sÀga honom? Det stod en telefon pÄ nattygsbordet. Borde han ringa nÄgot av de hÀr numren? Han blev sittande pÄ sÀngen medan han övervÀgde det. 23

Christensen_Bisättningen.indd

23

09-07-03

09.31.34


Tankarna hade, som sagt, inget fÀste. Det var bakhalt. Det Àr vanskligt före i de hÀr trakterna. Och Kim Karlsen tÀnkte istÀllet pÄ det genanta, det enda konstanta i honom sen han reste sig, och genansen sattes nu i förbindelse med en annan kÀnsla, en annan förnimmelse, nÀmligen frihet. Han stod utanför tiden. Han stod utanför folkvett. Det var den stora ledigheten. Han blev inte gladare av det. Han visste inte vad han skulle anvÀnda denna frihet till. Den friheten var sÄ grÀnslös att den blev omöjlig. Han visste bara att han ville hem. Kim Karlsen ringde till sig sjÀlv. Ingen svarade i telefon dÀr, pÄ Svoldergate i Oslo. Det dröjde och dröjde. Men till sist, efter tolv signaler, hÀnde det nÄgot, det var en svarare som kopplades in, och ljudet av rösten som började prata till honom var lika frÀmmande som det mesta den hÀr morgonen, som rummet han vaknat i och kroppen han vaknat i, som ansiktet i spegeln och munnen i ansiktet och löstÀnderna i munnen, och rösten pratade fort, otÄligt, nÀstan docerande, nÀra till skratt, men som tur var pÄ ett sprÄk han förstod, det hÀr var alltsÄ han, Kim Karlsen, och var det sÄ han lÀt i vanliga fall, för dem som lyssnade pÄ honom: sorglustig, andfÄdd, möjligen berusad, snabbkÀftad, eller var det sÄ de flesta medelÄlders mÀn lÀt pÄ sina ensamma svarare? Det hÀr var hur som helst det Kim Karlsen fick höra nÀr han ringde till sig sjÀlv: Du har nu kommit till sjÀlvaste Kim Karlsen. Jag Àr som du sÀkert förstÄr inte hemma. Jag Àr ute pÄ Àventyr igen. Eller sÄ kanske jag helt sonika inte vill prata med dig. Om du fortfarande vill lÀmna ett meddelande, kan du göra det efter pipet, sÄ fÄr vi se om jag ringer tillbaka. Kim Karlsen lade pÄ före pipet. DÀr satt han, med fuktiga hÀnder. 24

Christensen_Bisättningen.indd

24

09-07-03

09.31.34


Skulle han lĂ€mna ett meddelande till sig sjĂ€lv, pĂ„ sin egen telefonsvarare? Var det normalt? Nej, det vore högst onormalt. Kim Karlsen var ju den ende som sĂ€kert visste att han inte var hemma och inte kunde svara i telefon. Han var ju ute pĂ„ Ă€ventyr. Han var ute pĂ„ Ă€ventyr och ville hem. Å andra sidan fanns det kanske nĂ„gon annan dĂ€r som kunde ta emot det, meddelandet, kanske var han gift, vad det anbelangar, kanske hade han barn och den tanken var sĂ„ övervĂ€ldigande att den nĂ€rapĂ„ tog andan ur honom, innan den i samma ögonblick avlöstes av en lĂ„ngt mindre övervĂ€ldigande tanke, den var mer beklĂ€mmande Ă€n övervĂ€ldigande, nĂ€mligen att han fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa, hos dem som mĂ„ste vara hans mamma och pappa och som en gĂ„ng i tiden hade gett honom det hĂ€r namnet, Kim Karlsen. Men hade det dĂ„ inte varit naturligt att alla blev presenterade pĂ„ telefonsvararen, antingen de var förĂ€ldrar, hustru eller barn, och inte bara han? Kim Karlsen var generad, fri och förvirrad. Ute pĂ„ Ă€ventyr igen? Var det det hĂ€r som var ett Ă€ventyr? Hade han varit ute pĂ„ det förr? DĂ„ fick han syn pĂ„ vĂ€skan som fortfarande hĂ€ngde dĂ€r. Han gick fram dit, till knoppen dĂ€r den hĂ€ngde. Den sĂ„g ut som en fiskevĂ€ska, med ett antal fickor för krokar, wobblers, linor, sĂ€nken och flöten och det man i övrigt behöver till den sortens fiske, sĂ„nt man anvĂ€nde förr i tiden, eller i det som nĂ€rmare bestĂ€mt hade varit hans ungdom, och som ocksĂ„ blivit till mode i vissa kretsar, en signal med axelrem om var man stod i det mesta, utan att han förknippade den hĂ€r vĂ€skan med nĂ„got av det, vare sig fisk, politik eller ungdom, han kĂ€nde bara att den var tung. Han öppnade den och tog upp nĂ„got ur den största fickan. Det var ett diplom, eller en plakett, i glas och 25

Christensen_Bisättningen.indd

25

09-07-03

09.31.34


ram. I hörnen hĂ€ngde fyra lösa skruvar, det yrde murputs om dem. NĂ„gon mĂ„ste av allt att döma ha slitit, eller tagit, ner det frĂ„n en vĂ€gg. Vad gjorde det hĂ€r diplomet, den hĂ€r plaketten, i hans vĂ€ska, om vĂ€skan var hans? Han försökte lĂ€sa det som stod skrivet pĂ„ det omsorgsfullt framstĂ€llda arket: Outstanding Achievement Award presented to Sortland Cinema, in regarding of the fact that the total attendance for 20th Century Fox’s The Sound of Music, has set a new record for roadshow attendance in the Cinema, with 2331 admits. October 3, 1967. Han lĂ€ste det en gĂ„ng till, men förstod fortfarande lika lite, det var ett annat sprĂ„k, ett frĂ€mmande tungomĂ„l, inte detsamma som kom frĂ„n hans mun eller svarare, och det gav ingen mening. Det enda han förstod, förutom att diplomet mĂ„ste vara en hedersbetygelse av högsta rang, med tanke pĂ„ utförandet och det frĂ€mmande sprĂ„ket, var tiden och platsen: Sortland, biograf, tredje oktober 1967, samt siffran 2331. Allt detta gjorde honom, för ett ögonblick, orolig, mycket orolig. Var det stöldgods? Var det en gĂ„va? Hur skulle han kunna veta det? Det visste han inte. Han lade dĂ€rför snabbt tillbaka diplomet i vĂ€skan, vĂ€nde sig om lika fort, som om han blivit tagen pĂ„ bar gĂ€rning, vilket han naturligtvis inte blivit. Han var ensam, sĂ„ ensam som bara ni kan bli. Han satte sig pĂ„ sĂ€ngen, lyfte telefonluren och ringde Ă„terigen till Kim Karlsen pĂ„ Svoldergate. Kim Karlsen pĂ„ Sortland Hotell hörde Ă„terigen samma meddelande, men lĂ€t inte hans röst annorlunda den hĂ€r gĂ„ngen, inte berusad och snabbkĂ€ftad, utan snarare uppspelt, förvĂ€ntansfull, och det Ă€r nĂ„got helt annat, det var rösten hos en retsticka. Jag Ă€r ute pĂ„ Ă€ventyr igen. Kim Karlsen vĂ€ntade pĂ„ pipet. Och nĂ€r han hade vĂ€ntat en stund pĂ„ detta pip var rösten dĂ€r igen, som om Kim Karlsen, i sista momangen, kom pĂ„ nĂ„got han mĂ„ste lĂ€gga till pĂ„ sin svarare. Och nu var det ingen retsticka han hade pĂ„ trĂ„den frĂ„n Svoldergate, utan en 26

Christensen_Bisättningen.indd

26

09-07-03

09.31.34


spak allvarsman: Om det Àr du, Eleanor, lovar jag att ringa. SÄ kom pipet direkt dÀrefter och Kim Karlsen blev meddetsamma stum, tafatt och mÄllös, pÄ sÀngen pÄ Sortland Hotell, rum 313, pÄ det sÀtt de flesta blir nÀr de ska tala in ett meddelande, eftersom det Àr som att tala med ett automatiskt spöke, och ens röst lagras i spökets absoluta minne, kanhÀnda till spott och spe, och nÀr du vÀl har börjat tala Àr det för sent. Inte nog med det, i samma stund han tog mod till sig och skulle sÀga nÄgot, och kanske tog han i för hÄrt, lossnade löstÀnderna och hÀngde sig pÄ tvÀren i munnen, som en gammal skidbindning, och han blev tvungen att lirka och klura för att fÄ talorganet i funktion igen och han sa, som en spak allvarsman till en annan: Det Àr bara jag. Jag Àr ute pÄ Àventyr. Jag Àr snart hemma. Kim Karlsen kastade pÄ luren, knöt nÀvarna och krökte pÄ nacken. Var det mÄnne inte en vedervÀrdig hand han fick se, den ena, den högra, med Àrren i bisarra mönster mellan knogarna, jo, det var det, för att inte tala om pekfingret som inte lÀt sig böjas som de andra fingrarna utan pekade precis som den ville, framÄt och bakÄt, hit och dit, uppÄt och nerÄt och gjorde handen ofullkomlig, ja nÀstan skrattretande. Han hade sett den förr, den hÀr tilltygade handen, som Àr den yttersta delen av armen, men mindes inte nÀr och Ànnu mindre hur den hade blivit sÄdan, och liksom romantikerna kallar ögat för sjÀlens spegel, sÄ Àr handen, som sagt, och det kan inte sÀgas för ofta, sjÀlens, eller vad ni nu vill kalla detta vÀsen, det Àr likadant för mig, redskap, handen ger och tar, handen smeker och drÀper, vÀlsignar och hotar, det Àr dÀrför inte helt bort i tok att folk, och inte bara spÄkvinnor och oförbÀtterliga diktare, söker kunskap om en mÀnniskas karaktÀr och livsförlopp i handflatornas kurvor och linjer, för Àr det mÄnne inte gÀrningarna som gör 27

Christensen_Bisättningen.indd

27

09-07-03

09.31.34


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.