9789146214861

Gunilla Linn Persson

Eskil Riddaren av syrenbersรฅn

Roman

Wahlstrรถm & Widstrand

Persson_Eskil_3ekorr.indd 3

09-11-30 14.18.49

Gunilla Linn Persson har tidigare gett ut: För vuxna: Skuggor bakom oss, 1989 Människor i högt gräs, 1991 Smultronfälten, 1995 Livstecken, 2001 Vännen, 2003 Sagan om mig själv, 2006 För barn: Allis med is, 1993 Delfinen, mellan mussla och moln, 1994 Moffe – en mycket liten häst, 1996 Lilla Moffes stora dag, 2001 Märtas saga, 2008

Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Gunilla Linn Persson 2010 Illustration s. 2: Sahara Widoff Tryck: ggp Media GmbH, Tyskland 2010 isbn 978-91-46-21486-1

Persson_Eskil_3ekorr.indd 4

09-11-30 14.18.49

Glömskan i dungen

Blommor förstår enkla meningar, det var Karl-Astrid övertygad om. Karl-Astrid förresten, vilket namn på en kvinna. Hon kom från Hatt-Olles, stugan vid backen, och hade tre äldre bröder. Karl-Gunnar, Karl-Ivar och Karl-Gösta. Helt följdriktigt blev syster Astrid en Karl-Astrid i folkmun. Folkmun hade mycket att säga till om här i Eldtomta, söder om söder om söder om Stockholm. Sorunda, så hette bygden.

Hatt-Olle var biodlare och hade efterträtts av en annan biodlare, som kallades Herr Hatt, som om han vore i rakt nedstigande led en ättling till Hatt-Olle.

Hatt-Olle hade sålt några tomter i timotejbacken och där var unga familjer i full färd med att resa takstolar.

Det var en tid av förändring, juli 1956. Men inget kunde ändra Karl-Astrids tro att blommor förstår enkla meningar. Hon trodde på vättar också. Varje kväll satte hon ut en skvätt mjölk från mjölkningen och bjöd vättarna att dricka. Hon talade till dem i respektfull ton. Hon bävade för vad som kunde hända om Höglund råkade trampa på någon av dem. Höglund var hästen, en reslig ardenner och Bernhards bäste vän.

5

• •

Persson_Eskil_3ekorr.indd 5

09-11-30 14.18.49

Bernhard ja. Hade kommit som en stormvind från havet. Han hade en ljungkvist surrad vid masten. Han kom i skötbåt med rundat tilder, en durk som liknade en vagga. Han hade lärt henne sjömansorden så småningom. Äktenskapet hade varit barnlöst i tjugo år.

Karl-Astrid hade passerat de fyrtio när miraklet inträffade. Hon tänkte på moran i Gagnef, som kunde göra under, men inte på tid. Detta var ett sådant under.

Bernhard hade ärvt Glömskan efter en farbror.

Bernhard var ingen bonde, han var en havets man, vågens, vindens, stjärnornas man. Men han försökte sig på att gå iland och det var ju inte långt ned till Himmelsfjärden från Glömskans veranda.

Glömskan var ett stort omålat grått hus som låg inbäddat i en dunge av höga askträd. Det fanns en tall också. Dollartallen, där någon sades ha gömt en Amerikaskatt. Man måste gräva upp hela rotsystemet på tallen för att undersöka saken och där satte vättarna stopp. Spadar och hackor bröts oförklarligt sönder vid varje försök.

Tallen kunde bli en gungtall, tänkte Karl-Astrid. En riktig gungtall till pojken. Att det skulle bli en pojke var hon djupt förvissad om.

Gossen.

Ordet låg så lent och skönt i hennes mun.

Hon hade förstås stickat till gossen. Omgång efter omgång, hon hade sytt en sjömanskostym. Sockor.

Vantar. Mössor – allt som skulle höra gossen till. Han skulle heta Birger, efter farfar därute i Skärgårdshavet. Bernhard var bördig från Norröra, skärgårdens 6 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 6

09-11-30 14.18.49

trädgård kallad. Folket där levde ungefär som Bernhard hade inrättat livet här. Lite jakt, en del fiske, jordbruk.

Det spratt till i Karl-Astrids mage. Något som borde vara en liten fot försökte maka sig bättre plats i sitt inre universum. Karl-Astrid gnuggade lite till svar.

En ny knuff. Den blivande mamman log ett inåtvänt leende.

Bernhard och Karl-Astrid hade börjat skicka pengar till Individuell Människohjälp för ett tiotal år sedan, när de till fullo insett att de inte kunde få några egna barn. De hade bestämt sig för att fortsätta med det, även sedan Birger blivit född. Gården bar sig skapligt.

De hade nio kor, som bar namn efter amerikanska filmstjärnor. Karl-Astrid tyckte bäst om Bette Davis och Ava Gardner, som inte alls var led som ko. Det fanns höns också, namnlösa fän, men en tupp med det stolta namnet Apelsin, efter sin orangea skrud. Han var felsorterad och köpt som höna.

Namn!

Där Bernhard kom ifrån satte man egendomliga namn på allt och alla. Bernhard hade döpt trakten, som hette Eldtomta, till Syd Utsira, efter en fyrplats.

Han betraktade gärden och fält som sina fjärdar. Nere vid bryggan hette det Holmö Gadd och själva gården var Arholma. Varför stället egentligen hette Glömskan mindes ingen.

Konjakskransar!

Det slog Karl-Astrid som ett lätt klubbslag. Hon hade glömt baka konjakskransar. När gossen kom hem 7

• •

Persson_Eskil_3ekorr.indd 7

09-11-30 14.18.49

skulle det firas. Hon hade redan bakat bondkakor och finska pinnar, svärmors chokladkakor och plättbakelser, drömmar, mandelmusslor, kanelbågar, strass och prästbröd.

– Hur kunde jag glömma konjakskransar?

Hon talade högt, rakt ut i luften. Och gossen som kan komma vilken dag som helst!

8 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 8

09-11-30 14.18.49

Skitliten Karlsson

Skitliten Karlsson var ett kapitel för sig. Han sålde nålbrev och patrullerade trakten likt en spindel som väver ett nät. Han hade alltid funnits. Han var jämnt en meter hög om nu hög var det rätta ordet – han var inte dvärg, han var småväxt. Benen var raka, inte krumma, och han tog sig fram på en liten barncykel, gjord för flickor. Skitliten Karlsson bodde i ett pörte – knappt mer än en koja – nere vid stranden, precis där soptippen tog vid efter breda och sluttande fält. Soptippen var hans ständiga julafton, han hade byggt hela sitt rike av material som han hade fyndat där. Kring pörtet ett skevt staket och i ett träd en gunga, för den händelse att han skulle bilda familj. Han bar på ett hopp att en dag skulle en liten kvinna, precis lika småväxt som han själv, uppenbara sig. Nålbreven köpte han hos en manufakturaffär i Vänersborg. Breven hette ”Ingeborg” och det var också namnet på den drömda kvinnan.

Han hade naturliga behov.

Karl-Astrid bar på en rädsla. Hon visste att hon var gammal för att föda barn, och det fanns en sannolikhet att barnet inte blev riktigt som det skulle. I hennes 9 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 9

09-11-30 14.18.49

mörkaste fantasi kunde det bli en Skitliten Karlsson, det var den enda annorlunda människa som hon hade träffat på. Hon försökte krampaktigt hålla fast vid sina stolta drömmar om gossen Birger, men Skitliten Karlsson smög sig på, precis som han i verkliga livet smög sig fram till alla dörrar på trakten. Han gick före sig, det klampade på trappen innan han kom, det var endast så man kunde upptäcka att han var på gång.

Karl-Astrid hade lådvis med nålbrevet ”Ingeborg”.

Det var en vacker trakt. Djupa dalar och höga gröna berg, där skogen klättrade i skrevorna. I dalarna fält, där det mest såddes havre. Havren vajade och vippade.

Trakten hade en egenhet – det ekade. Ekot slog mellan bergen och vandrade hela vägen ned till sjön, som Himmelsfjärden kallades. Den var ju inget hav.

Vattnet, sa Bernhard, som var noga med vad han kallade hav.

Ekot, ja. Att Skitliten Karlsson visste precis allting om människorna i Sorunda berodde förmodligen på att ekot av allas röster drog sin sista pust just vid hans pörte. Mycket inhämtade han förstås under sina försäljningsrundor, men hemligheterna, de som bara yppades mellan skål och vägg, dem måste han komma åt på ett listigare vis. Han var ju spindeln i nätet. Han fångade ord, som spindeln fångar flugor. Han visste först av alla att Karl-Astrid var på det viset.

PDV! Det var en nyhet som slog an! De barnlösa i Glömskan, som redan sett en hel generation bondbarn växa upp i gårdarna bortom fjärden, där det ännu var rena 10 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 10

09-11-30 14.18.50

bonnlandet, de barnlösa, de barntomma, skulle få en egen.

Det blev ett väldigt rännande. Bondhustrur som Nea i Östra och Västra Bröta, Karin i Hemgården och Tova på Wiad kom sättande med olika former av sockerkakor. Detta måste manifesteras. Hur kände hon det nu, Karl-Astrid? Karl-Astrid sa inte mycket. Hon var rädd att orden skulle smita iväg ned till Pörtet. Jodå, sa hon. Det får jag väl lov att säga att barnet är efterlängtat.

Det var också Skitliten Karlsson som kunde berätta att familjen Lord hade sålt den branta backen före Glömskan till nybyggare. Detta var en sensation. Vad kunde nybyggare vara för folk? Och backen – skulle husen klättra, precis som skogen?

Skitliten Karlsson visste besked. Det var fem familjer från Stockholm som skulle slå sig ned i Eldtomta.

Unga människor, ännu inga barn. Helt nygifta, och enligt Skitliten Karlsson precis så lyckliga som nygifta plägar vara. Ja, som om han själv hade fått sin Ingeborg. Det nya folket hade namn också. Den väg som byggdes för att förbereda byggandet döptes snabbt till Lyckliga Gatan. Folket hette Persson, i två fall, och Järpestad – helt unikt och taget – och Storm och Wiking. Persönerna var ingenjörer bägge två. John och Lennart. Rara fruar. Inte undra på att Skitliten Karlsson ibland kallades för Avisen!

Karl-Astrid tackade sin lyckliga stjärna för att hon nu äntligen var gravid. Hon visste inte om hon skulle ha klarat ännu en period av andras grossesser. Dessa 11 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 11

09-11-30 14.18.50

svällande magar i vädret. Händerna som smekte över magarna.

Nu var det den egna handen som ömt vilade mot krönet av den putande magen. Karl-Astrid var liten till växten, och magen stod ut som en spärrballong. Håret svart och lockigt. Ögonen violblå. En liten pigg näsa och en glad mun. Löständer, som så många i hennes generation. Hon var fyrtioett år gammal i nådens år 1956. Månaden var juli. Om hon bara kunde låta bli att tänka på försöksgården Wiad, som låg några kilometer bort. Där fanns en kalv med två huvuden och grisar med två knorrar. Där skulle finnas enbenta hönor och i stunder av sådant mörkertänkande gick Karl-Astrid ut till Höglund och lutade kinden mot hans väldiga bog. Birger skulle bli riktig, som Höglund, kraftig som Höglund, en rese.

En riktig rese var det sagt, och ingen Skitliten Karlsson!

12 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 12

09-11-30 14.18.50

Sjömannen

Bernhard brukade i en enda enkel mening sammanfatta sin barndom på ön: – Vi var som en enda stor familj, vi fick stryk av alla.

Norröra var en ö som födde ett femtontal familjer.

Det var jordbruk, fiske och säljakt och strömming kallades för Norrörafläsk. Strömmingen var det glimmande silvret. Något guld fanns inte, folket på Norröra blev aldrig rika men heller inte fattiga.

Bernhards son skulle bli en liten sjöman, det var Karl-Astrid övertygad om. Hon hade ju redan sytt den lilla sjömanskostymen. Nio gånger hade ett litet barn gjort ett försök i Karl-Astrids inre, och nio gånger hade barnet runnit ut i en blodpöl i den tolfte veckan, den vecka då barnet får ett ansikte.

Karl-Astrid satt och bläddrade i ett album från Norröra. Fotografierna var gamla, ingen mindes namnet på dessa strama ansikten – alla på något vis släkt med gossen som skulle födas.

Några bilder var nyare, som porträttet av Werner, Bernhards farbror, som hade varit tullare. Farfar Birger fanns också på bild, klädd till soldat, knävelborrar 13 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 13

09-11-30 14.18.50

och allt. Mest män. Men de tre ogifta systrarna Octavia och Ottilia och Olivia fanns förevigade.

Albumets unga män var oftast klädda i sjömanskostym och det var så Karl-Astrid fick idén att sy en liten kostym till sitt väntade barn.

Av en lärarinna i småskolan hade Karl-Astrid lärt sig att olika religioner har skiftande syn på liv och död.

Det som fäst vid Karl-Astrid var de gamla egyptiernas tro att människan gjorde en resa efter döden, en resa in i dagen igen. De rikliga fynden i de egyptiska gravarna var resgods. Karl-Astrid tänkte sig nu att hennes väntade barn gjorde en liknande resa – han skulle stiga in i dagen igen när han föddes. Han kanske bar på en historia.

Tänk om det var så?

Hans skepp kom in.

Så var det – hans skepp kom in från Himmelsfjärden och la till vid Bernhards brygga. Engströms brygga.

Gossen föddes och blev en Birger Engström, sjöman.

Tokerier!

Karl-Astrid slog bort sina tankar. Det var dags för mjölkningen. Hon la ihop det tunga albumet med en dov smäll. Hon ställde det i den enda bokhyllan, där Bernhards böcker stod. Jack London. Bernhard Nord.

Bernhard höll sin namne högt.

Nio kor.

Om nu bara inte tanken på Skrapekakan hade tagit form, som den så ofta gjorde. Det fanns en bild på en ung pojke i albumet. Han var inte riktigt riktig, det syntes. Det var någonting åt munnen. Bernhard min14 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 14

09-11-30 14.18.50

des inte hans namn, bara öknamnet. Skrapekakan.

Hans mamma hade visst varit gammal när han föddes.

Det som blev kvar. Det var väl så öknamnet var menat.

Men han är väl ändå en människa, tänkte Karl-Astrid.

En kalv är en kalv om än med två huvuden.

Karl-Astrid var bunden till korna med mjölkens vita band. Nio kor var egentligen för lite för att vara lönsamt men ändå tillräckligt för att de skulle göra skäl för sig. De flesta gårdar på trakten hade utökat, byggt nytt och köpt flera kor och riktiga muskedunder till mjölkmaskiner, som Bernhard sa. Bernhard betraktade alla moderna jordbruksmaskiner som just muskedunder.

Nu är det jag som är själva muskedundret, tänkte Karl-Astrid om sin syssla med mjölkningen.

Hon gick de fyrtiotvå stegen till ladugården, som låg nära stora vägen, där tunga timmerbilar kom och for. Katten Bolinder-Munktell kom och strök sig mot hennes ben, som han alltid gjorde inför mjölkningen.

Här har alla så många namn, tänkte Karl-Astrid plötsligt. Men människorna i albumet är namnlösa. De har tappat sina namn i sjön. Och barnet i magen har ännu inte stigit in i dagen för att ta sig ett namn.

Korna råmade välkomnande därinne i ladugården.

Höglund lät höra ett dämpat gnägg. Det var KarlAstrid som fodrade. Ett stort fång hö, bärgat på saltängen nere vid stranden, och en rejäl skopa havre. Allt var rutiner. Hur skulle det gå när Karl-Astrid skulle ha? Nea hade lovat att sköta mjölkningen. Bernhard skulle sköta resten, det hade han lovat.

15 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 15

09-11-30 14.18.50

Bernhard var annars mest nere vid sjön. Han pulade, sa han.

– Jag ska bara pula lite.

Han gick, stegen var långa och Bernhard var också en reslig karl.

Karl-Astrid såg Lill-Birger framför sig. Såg hur han gick till stranden, hand i hand med pappa.

Mamma!

Pappa!

Nu handlade det bara om dagar.

16 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 16

09-11-30 14.18.50

En riktig arier

Att mjölka korna var en form av meditation, även om Karl-Astrid aldrig hade hört det ordet. Monotonin, värmen från kons stora kropp och den nästan sövande lukten av kodynga, allt försatte Karl-Astrid i en speciell stämning. Hon lät tankarna flyga. Nu satt hon och grunnade på allt roligt hon skulle komma att göra med Lill-Birger. Han skulle få vara med henne precis överallt. Ned i jordkällaren – titta, mammas syltburkar!

Trädgården – titta, mammas gurkört, blåa blommor som vi kan lägga i mammas hallonsaft. Han skulle få en gunga, som skulle hängas i dollarträdet. Hon skulle sjunga för honom och när han blev stor nog kunde han själv sjunga med. ”Säg vandrar du allena och har sorg i-i-i ditt sinn, så kommer du så intill mig nu lilla drängen min.” Kanske ett par verser av Doktor Pillerman också. ”I niggerland där lever doktor Pillerman.”

Det skulle bakas kanelbullar!

Det skulle lyssnas på radion tillsammans. Det fanns uppläsningar där, som Lill-Birger säkert skulle lära sig att uppskatta. Tänk att när ett barn föds börjar själva universum om från början. Allt är nytt. Tanken svind17 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 17

09-11-30 14.18.50

lade och mjölken sinade hos Bette Davis. Ava Gardner viftade välkomnande på svansen. Karl-Astrid satte sig tillrätta på den trebenta mjölkpallen.

Bernhard var i full färd med att snickra en vagga.

Han hade redan gjort en trähäst i grovt timmer. Bernhard uttryckte sig bäst genom handens arbete.

I ena stunden var Birger en stor pojke och cyklade fort i Karl-Astrids tanke. I nästa stund en liten pilt.

Birger den vuxna kunde hon faktiskt inte föreställa sig.

Tänk att få ge honom bröstet. Tänk att få lägga till.

Karl-Astrid hade lidit alla helvetes kval när de andra bondfruarna fått smått. Hon visade inget, hon lyckades behärska sig och generöst sticka en omgång till den lille eller lilla. Men just när de la den lilla till bröstet och försjönk i det hela, vände blicken inåt, njöt? Då var det nära att brista för Karl-Astrid.

Snedresor, missfall, hade varit Karl-Astrids lott.

Kon slängde med huvudet och såg rakt in i KarlAstrids öga. Kon hade kalvat flera gånger. Hon hade fött och visste något som ännu var en förborgad hemlighet för Karl-Astrid. Ava Gardner, som ko, var en tålmodig kossa. Hon födde utan stön, de andra korna brukade stöna med hela kroppen.

Jag vill föda som Ava, tänkte Karl-Astrid.

Inga knutar, inga band.

Det var något som sas kvinnor emellan före en förlossning.

Inga knutar. Inga band.

18 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 18

09-11-30 14.18.50

– Jag heter Bernhard och jag kör flakmoped. Så hade han presenterat sig en gång i tidernas begynnelse. Det var på en dans i Olberga skola. Bernhard hade just tagit över Glömskan efter sin farbror Fabian, som satt på ålderdomshemmet.

Bernhard rökte majskolvspipa. Han var en riktig sjöbuss. De dansade bra tillsammans, det var där deras samspel började.

– Jag bor i Hatt-Olles, hade Karl-Astrid replikerat.

Jag heter Karl-Astrid.

Han hade bitit om snuggan och gett henne ett skevt leende. De dansade dans efter dans. Mest vals, lite foxtrot och en bugg.

Nu satt hon här. Småbrukarhustru i nionde månaden efter många år tillsammans. Bernhard var aldrig led, det låg inte för honom. Han kunde tappa humöret ibland och då ondgjorde han sig över Hitler och Stalingrad, ett brott mot mänskligheten, vad Bernhard förstod. Bernhard hade hatat Hitler, rakt igenom kriget, en skada i ryggen gjorde att Bernhard aldrig blev inkallad. Det var något han sörjde. Men hur skulle Karl-Astrid ensam ha kunnat klara gården? Hon hade väl fått ta sig en dräng, förstås. Så gjorde andra. Men Bernhard, den svurna Hitlerfienden, blev kvar hemma, dock beredd att använda Dubblan om det skulle behövas. Dubblan var den dubbelpipiga älgstudsaren.

Bernhard var jägare.

Bernhard hade en gång blivit uttagen till en fotografering inne i Stockholm. Han förstod snart varför.

– Herr Engström är en riktig arier!

19 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 19

09-11-30 14.18.50

Herr Engström vände på klacken med orden: – Jag är en riktig jude!

Nog visste folk att något pågick med judarna i Europa. Nog kände folk till att det fanns judiska familjer som sökte asyl men fick vända vid gränsen. Hade vetskapen trängt så långt ned i myllan som till folk som Bernhard måste det också finnas en kännedom högre upp.

Kriget var slut sedan elva år tillbaka, men barn var förbjudna att nämna namnet Hitler, och lika bra var väl det. Men barn är barn – det fanns en ramsa som Bernhard hade hört: Skaru till Hitler två trappor upp dörren till vänster sparkar han upp ut kommer gumman spottar och svär sen kommer Hitler med laddat gevär och skjuter dig: PANG!

20 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 20

09-11-30 14.18.50

En vass sten

Det kom plötsligt. Nu låg Karl-Astrid på den obekväma förlossningsbritsen och genomled värk efter värk och tänkte på flyghavre. Samma monotoni. Utrotandet av flyghavren var varje sommars plåga. Man gick fåra upp och fåra ned med en jutesäck över axeln. Varje värk var en fåra. Hon tänkte på korna och deras i regel stillsamma kalvande. Men de behövde inte ligga på en helvetesbräda. Öppna munnar och saliv.

Flyghavre!

Karl-Astrid tänkte på Bernhard, som satt i väntrummet och rullade tummar. Han rullade alltid tummar när han för ovanlighetens skull var sysslolös.

Det gick sakta.

All världens plågor fick nu anfalla Karl-Astrid, hon var beredd att utstå allt. Bara hon fick hålla sitt lilla barn i sina armar, bara hon fick fylla sin barntomma famn. Hon skulle lägga Lill-Birger under sitt hjärta och smeka hans kind. Hon skulle viska hans namn, för allra första gången.

Fåra upp och fåra ned.

Värkarna kom tätare nu, allt snabbades upp – kunde månne korna känna samma brännande smärta när 21 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 21

09-11-30 14.18.50

de kalvade? Griskultingar kom liksom rinnande ut ur suggan, inte olikt korvar på ett band. Kattungar ploppade ut. Karl-Astrid hade aldrig sett en fölunge komma till världen, annars hade hon sett det mesta.

Barnmorskan var barsk, snudd på militärisk. Det var ”Fru Engström” hit och ”Fru Engström” dit. Det var efter gammalt. Karl-Astrid försökte göra kroppen öppen. Det kändes som om hon skulle försöka föda en sten. En vass sten. Stenen skulle söka sig väg ut genom hennes mjuka öppning. Allt skulle spricka och gå sönder, det var hon övertygad om. Hon väntade på det med dödsförakt. Allt gick fort nu. Krystvärkarna kom.

– Andas som en hund, kommenderade barnmorskan.

Stenen var verkligen vass.

Stenen skar henne mitt itu. Men stenen var Birger och hon måste uthärda och flåsa som en hund. Alla kvinnor som hade fött hade gått igenom detta. Hur kunde krig vara möjliga? Hur kunde pojkar som hade fötts i denna allt annat utplånande smärta skickas mot döden i skyttegravarna?

Stenen var rakbladsvass.

Bernhard satt i väntrummet och mycket riktigt, han rullade tummar. Timmar kom och gick. Händerna såg ut att rotera runt varandra. Bernhard väntade på den högst efterlängtade, den välsignade – ja den omistlige Birger Engström.

22 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 22

09-11-30 14.18.50

– Det blev en pojke, utropade barnmorskan och höll pojken i benen. Pojken skrek.

– Tio fingrar, tio tår, fortfor barnmorskan sin inspektion.

– Söndagsbarn, lät Karl-Astrid undslippa sig.

– Segerhuva, söndagsbarn, la barnmorskan till.

Vilken lycka!

Den vassa stenen var en gosse, en sjöman, en bonde, en aeronaut, en fiskare, en jägare, en goddagspilt och en pilot, en statsman, en riktig liten gynnare, en grabb, han skulle genomkorsa Saharaöknen och de sju haven, för honom skulle ingenting vara omöjligt – inga mödor skulle sparas för gossen, inga skogar skulle vara för djupa, inga vatten obefarna, inga ögonblick för korta eller för långa. Allt var han i denna stund.

Allt skulle han bli eller i alla fall kunna bli.

Karl-Astrids kropp hade redan läkt. Hon kände sig helt kurant i samma stund som hon såg på pojken.

Kanske var det därför krig var möjliga? Kvinnor glömde för lätt. Män födde inte barn. Män anförde krigen.

Kvinnor måste berätta om den vassa stenen, det var Karl-Astrids övertygelse.

Sedan började tankarna löpa sina egna vägar. Hon såg Lill-Birger till häst, grenslande Höglund vid slåttern. Hon föreställde sig Lill-Birger ryktandes korna.

Lekandes med Bolinder-Munktell. Drickandes spenvarm mjölk ur en skopa. Hon såg sig själv natta honom, berätta en saga, tagen ur luften, den lilla kinden mot kudden. Smekningar. Bernhard skulle ta ut honom på sjön. Bernhard skulle lära honom allt om hur man 23 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 23

09-11-30 14.18.51

mötte vågor i rätt vinkel. Navigation, förstås. Sjökort och stjärnor. Fyrar och enslinjer.

Bernhard hade börjat bli riktigt otålig. Det var då fanken till barn att ta tid på sig för att födas. På den här tiden hade ju en elefant kunnat föda en elefant!

Stenen var född och det blev en gosse, ett söndagsbarn med segerhuva. Barnmorskan höll honom i famnen.

Karl-Astrid såg först inte rynkan mellan barnmorskans ögonbryn.

24 •

•

Persson_Eskil_3ekorr.indd 24

09-11-30 14.18.51