N
O SS
A K S
R
N
U DR
I T
GU
T E
E J V O S D
PE
A
V R
T E
Denna titel har tidigare givits ut av SNS Förlag och utges från och med denna andra upplaga av Studentlitteratur AB. Denna upplaga innehåller inga innehållsmässiga förändringar jämfört med den första upplagan.
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 37489 ISBN 978-91-44-15549-4 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2011, 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslag och grafisk form: Patrik Sundström Printed by Eurographic Group 2021
Innehåll Förord 7 ◆ Ryssland – mellan dåtid och framtid 9 ◆ Sovjetunionens uppgång 15 Nya tider – nya namn 16 · Den tillrättalagda verkligheten 22 · Personkulten 29 · Det totalitära språket 37 · Konsten att skriva – en kort historia 48 · Kvinnokampen 52 ◆ Sovjetunionens hörnstenar 67 Ideologins roll – m arxism-leninismen 68 · Planekonomin – det militariserade folkhushållet 86 · Terror och rädsla 108 ◆ Sovjetunionens nedgång och fall 139 Framtiden som aldrig kom 140 · Reformer och åter reformer – om att begrava Stalin 157 ◆ På jakt efter ett nationellt minne 179 Noter 195 Bibliografi 197 Register 207 Kartor 213
"
Var finns inte längre du? På Bolsjom karetnom! Vladimir Vysotskij
Sovjetunionens uppgång
2.
k apitel 2
Nya tider – nya namn Den som kommer till dagens Ryssland med en karta daterad, låt oss säga år 1968, får bekymmer. Namn på orter, gator och institutioner har nämligen ändrats successivt. En karta från år 1914 skulle idag vara till större hjälp. När den nya makten var på plats efter oktober 1917 gällde det att sätta sitt signum på landet – bokstavligen att namnsätta städer, byar och gator. För det var en sak att växa upp i Petrograd – en annan i Leningrad, i Kalinin i stället för Tver’, i Sverdlovsk i stället för Jekaterinburg, eller på Jermolovagatan* i stället för Bolsjoj karetnyj (Stora vagnsgränd) i Moskva. Detta var en medveten politik där svängningarna i den sovjetiska politiken kan följas över åren. Lev Trotskij (1879–1940), som var en i den innersta kretsen vid bolsjevikernas maktövertagande men sedan rensades ut, hann få två orter uppkallade efter sig: en ort i Kujbysjev oblast (ung. län) – nu Samara oblast – som idag heter Tjapajevsk, efter kommendanten Vasilij Ivanovitj Tjapajev (1887–1919) och Gattjina utanför Sankt Petersburg. När Trotskij landsförvisades 1929 fick Gattjina namnet Krasnogvardejsk (Rödgardisternas stad) men återfick sitt traditionella namn i januari 1944, trots att staden då fortfarande var under tysk ockupation. Att orter får nya namn av den rådande makten är i och för sig inte något ovanligt, det hade gjorts också tidigare i Ryssland. Under Katarina den stora var det populärt med grekiskklingande namn, något som främst riktades mot det ottomanska riket. Sevastopol och Simferopol på Krim är två exempel. Men i den omfattning och med den konsekvens som den nya bolsjevikmakten bytte namn på orter och städer saknar motstycke i den ryska historien. Inte ens efter Sovjetunionens upplösning 1991 har namn ändrats i den grad som efter 1917. Sankt Petersburg
* Efter skådespelerskan Marija Jermolova (1853–1928).
16
Sovjetunionens uppgång
har fått tillbaka sitt historiska namn – det som gällde före stadens första namnbyte till Petrograd 1914. För sovjetstaten gällde det att bokstavligen sätta sitt land på kartan. 1922 inleddes ett omfattande namnändringsprogram som ledde till att omkring 350 000 orter och städer gavs nya namn. Därtill kom tusen och åter tusen gatunamn, fabriker och – i samband med kollektiviseringen av jordbruket i början av 1930-talet även kolchoser och sovchoser – att omfattas när den nya staten skulle namnsättas. Alla dessa namnbyten ger viktiga inblickar i den sovjetiska historien. En rysk forskare har gått så långt att han kallat dessa namnändringar för »ett toponymiskt folkmord«.1 Två riktlinjer styrde från början denna benämningspolitik. För det första skulle spåren av det gamla tsardömet raderas ut och för det andra skulle allt det nya, revolutionära och s ocialistiska hyllas. Allt som kunde förknippas med tsarerna, Romanovfamiljen, storfurstar och furstinnor skulle utplånas, liksom associationer till kyrkan och religionen. De nya ortnamnen sönderfaller i några kategorier: först de som kan hänföras till personkulten – till att börja med främst kulten av Lenin, som gav namn åt en mängd platser. Sedan utvidgades denna kategori till att omfatta ett stort antal revolutionära förgrundsmän: bland andra Stalin, Kaganovitj, Kirov, Dzerzjinskij, Sverdlov. Det kan noteras att personerna fick ge namn åt orter redan under sin levnad. Först i samband med Nikita Chrusjtjovs »töväderspolitik« på 1950-talet förbjöds via ett dekret (1957) att namnge platser efter levande personer. Chrusjtjov (1894–1971) hade kommit att efterträda Stalin. I samband med tövädret försvann från den sovjetiska kartan de tidigare högt uppsatta partikoryféerna Vorosjilov, Molotov, Malenkov och Kaganovitj – för att nämna några. En andra kategori namn kan beskrivas som mer abstrakt ideologiska: Sovjetsk, Druzjba (vänskap), Molodjozj (ungdom) Komsomolsk (efter den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol, sedermera även med tillägget »i Le17
k apitel 2
nins namn«), Komintern (Kommunistiska internationalen som bildats för att sprida världsrevolutionen men som upplöstes 1943), Kommunist, Krasnaja zvezda (Röda stjärnan), Krasnoje znamja (Röda fanan), Leninskij put’ (Lenins väg), Partizan och Pionjer. En del platser fick också namn efter olika partikongresser eller andra jubileer exempelvis tioårsjubileet av oktoberrevolutionen. En tredje kategori namn kan hänföras till industrin, ekonomin och mer allmänt kommunismens sak – särskilt i samband med den första femårsplanen 1929 med industrialisering och kollektivisering av jordbruket. Det är nu namn som Elektrostal (Elektrostålstaden), Sjachty (Gruvstaden), Magnitogorsk (Magnetitmalm), Mednogorsk (Koppar) och Uglegorsk (Kol) introduceras. När Leonid Brezjnev (1906–82) blev generalsekreterare i Kommunistpartiet 1964 och ersatte Nikita Chrusjtjov började ortnamn från Stalintiden att dyka upp igen och avspeglade således den »återstalinisering« som Brezjnev delvis kom att representera. Även utländska kommunistledare fick ge namn åt städer i Sovjetunionen. Den italienske kommunisten Palmiro Togliatti (1893–1964) och Bulgariens Georgi Dimitrov (1882– 1949) fick ge namn åt städer. Båda var för övrigt verksamma i Komintern, den tredje kommunistiska internationalen som bildats i Moskva 1919 i syfte att stödja världsrevolutionen.* Slutligen bör även det militärindustriella komplexets inflytande på benämningspolitiken uppmärksammas. I en mängd »hemliga städer« – som inte förekom på kartorna – där det bland annat pågick militär forskning var namnen helt enkelt nummer. Krasnojarsk-26, Tjeljabinsk-65, Tselinograd-25. Den sovjetiska atombomben kom så att utvecklas i staden Arzamas-16 (numera Sarov). Ett intressant exempel på namnändringspolitiken utgör det * Kominterns arkiv är numera sökbart på internet, http://www.comintern-online.com.
18
Sovjetunionens uppgång
◆ Hemlighetsmakeriet kom att bli ett viktigt inslag i det sovjetiska samhället. Propaganda blandades med sanningar, halvsanningar och ibland rena lögner. Högteknologisk forskning – ofta knuten till försvarsindustrin – utfördes i hemliga städer som inte fanns utmärkta på några kartor. I staden Arzamas-16, numera Sarov, utvecklades den sovjetiska atombomben.
stycke land som införlivades med Sovjetunionen 1945, nämligen Kaliningrads oblast, dvs. en del av det gamla Ostpreussen med Königsberg som huvudort. Här byttes 1 138 ortsnamn och 1 359 andra geografiska benämningar.2 1946 byttes stadens namn från Königsberg till Kaliningrad efter Michail Kalinin (1875–1946), som bland annat var ordförande i Sovjetunionens Högsta sovjets presidium (dvs. Sovjetunionens »president«). I tidningen Pravda stod det att staden nu fått sitt namn efter det »ryska folkets oförglömlige store son.«3 Efter ett dekret den 25 juni 1947 från Ryska rådsrepublikens Högsta sovjet om oblastens territoriella administration skapades fyra räjonger i staden Kaliningrad med namnen: Baltijsk, Leningrad, Moskva och Stalingrad. 19
k apitel 2
Om tsarfamiljens sommarslott Tsarskoje Selo utanför Sankt Petersburg, platsen för tsarfamiljens sommarslott, har en illustrativ historia. Efter oktober 1917 fick orten namnet Detskoje Selo – Barnbyn – inte minst därför att just barn inkvarterades i de forna palatsen. När den bolsjevikiske politikern Moisej Uritskij (1873– 1918) dödades, fick Detskoje Selo tillägget »i kamrat Uritskijs namn«. Drygt tio år senare, i samband med högtidligheterna kring hundraårsminnet av författaren Aleksandr Pusjkins dödsdag fick orten namnet Pusjkin. Nu heter orten Tsarskoje Selo igen.
I Kaliningrad hade år 1946 en särskild namnkommission bildats i partiets regionala organisation som ansvarade för de nya namnen. Kommissionen skickade sedan sina förslag till Moskva. Flera städer fick namn efter höga sovjetiska officerare från kriget: Gusev, Tjernjachovsk, Gurjevsk. Många platser fick namn efter de orter de inflyttade kom från: Jaroslavsk, Saransk, Kaluzjsk. Andra viktiga namnändringar är: Baltijsk – Pillau, Tjernjachovsk – Insterburg, Gusev – Gumbinnen, Gvardejsk – Tapiau, Sovjetsk – Tilsit, Zelenogradsk – Kranz och Znamensk – Wehlau. Även från de baltiska staterna finns många exempel. I Karelen, som införlivades efter kriget, blev Koivisto Primorsk (Staden vid vattnet), Käkisalmi blev Prioziorsk (Staden vid sjön), Johannes – Sovetskij (Sovjetstaden) osv. Några städer bytte aldrig namn – främst Moskva. Det gjorde å andra sidan gatorna. I Leningrad (som fick sitt nya namn 1924) lyser de ideologiska motiven igenom. Den berömda paradgatan Nevskij Prospekt kom att kallas – åtminstone på pappret – för 25 oktoberprospektet. Först efter den 900 dagar 20
Sovjetunionens uppgång
långa blockaden under kriget (13 januari 1944) fick gatan tillbaka sitt gamla namn. I den första vågen av namnändringar efter 1917 blev Adelsgatan (Dvorjanskaja) Fattigbondegatan (Derevenskoj bednoty), Furstegatan (Knjazjeskaja) fick heta Proletärgatan, Borgargatan (Mesjtjanskaja) blev Medborgargatan (Grazjdanskaja). Katarinagatan (Jekaterinskaja) bytte namn till Proletkultgatan. Stora Sampsonievskij Prospekt fick år 1925 namnet Prospekt Karla Marksa, ett gatunamn som kom att bli mycket vanligt i Sovjetunionen. Ibland förekom viss likhet vid namnbytena. Officersgatan kom att kallas Dekabristgatan efter de s.k. decembermännen, en grupp officerare som den månaden år 1825 krävde liberala reformer. Kavalleri-gardesgatan blev Röda kavalleriets gata (Krasnoj konnitsy). 1923 var ett viktigt år i namngivningen av Petrograds gator. Då fattades beslut om att inte bara politiska förgrundsfigurer kunde ge namn åt gator och torg. Även revolutionära »kulturpersonligheter« som Robespierre och Plechanov kunde komma i fråga. Åren 1939–41 ägnade sig ansvariga myndigheter i Leningrad – och i andra städer – åt att rensa ut »folkfiender », dvs. gamla revolutionärer, ur gatubilden. Grigorij Zinovjev (1883– 1936), Vladimir Smirnov (1887–1937) m.fl. försvann nu helt från det offentliga rummet. Det var således inte ovanligt att gator bytte namn flera gånger. Ett illustrativt exempel är Vvedenskaja ultisa på Petrogradsidan i Leningrad. Gatan hade fått sitt namn efter en kyrka tillägnad jungfru Marias frambärande i templet. Från 1923 kallades gatan Rosa Luxemburggatan. I januari 1944 fick den tillbaka sitt historiska namn i samband med den politiska omsvängningen under kriget då ideologin tonades ner till förmån för traditionen. 1952 var det dags för ett nytt namnbyte då Vvedenskaja kallades Oleg Kosjevoj-gatan efter den unge krigshjälten som levde mellan 1926 och 1943. Gatan återfick sitt historiska namn 1991. Tilläggas kan att varken Rosa Luxemburg el21
k apitel 2
ler Oleg Kosjevoj hade någon särskild koppling till Petersburg. Namnbytena var ett resultat av medvetna ideologiska val. Det såg likadant ut i hela Sovjetunionen, och exemplen skulle kunna mångfaldigas. I samtliga fall handlade det om djupt symboliska förändringar, där den nya makten använde geografin, fabrikerna och historien för att sätta sin prägel på landet. 1991 och åren omedelbart efter Sovjetunionens upplösning ändrades många orts- och gatunamn igen – tillbaka till de historiska, vilket visar att den tidigare »namnpolitiken« inte uppfattades som legitim utan varit starkt förknippad med det styrande Kommunistpartiet. Ändringarna efter 1991 var inte någon centralstyrd process utan hanterades från plats till plats. En stor mängd namn har ändrats, men en del har också behållits. Det nya Ryssland söker på detta sätt hitta en självbild som inkluderar både det tsarryska arvet och det sovjetiska. Ett par belysande exempel: Sankt Petersburg fick tillbaka sitt namn, medan det större området runt staden fortfarande heter Leningrads oblast, samma sak med Jekaterinburg där området ännu heter Sverdlovsk oblast – till minne av revolutionären Jakov Sverdlov (1885–1919).
Den tillrättalagda verkligheten sssr:s författning garanterar medborgarna tryckfrihet. Statlig kontroll upprättades för att inte statshemligheter skulle publiceras i öppen press och spridas i massmedia. Det gäller också upplysningar som kan skada arbetarnas intressen. Stora Sovjetencyklopedien, 1978
En annan aspekt av sovjetstatens försök att skapa en ny, ideo logiskt korrekt, identitet i den nya staten var censuren och, som en följd av det, bland annat retuscheringarna av fotografier. Den s.k. socialistiska realismen var ytterligare en viktig företeelse. Överallt handlade det om att konstruera tillvaron så att 22
Sovjetunionens uppgång
den skulle stämma överens med den ideologiska kartan. Det var en del av koderna som kom att ingå i det sovjetiska »nyspråket.« Någon har sagt att »frånvaro indikerar närvaro« och ingenstans är det tydligare än i bolsjevikernas försök att bygga en stat. Tidigt var bolsjevikerna medvetna om bildens kraftfulla propagandavärde. Grafik, bokillustrationer och propagandaplanscher framställdes i stor skala. Idag är sovjetiska propagandaplanscher ett populärt utställningsämne på museer och gallerier världen över. Redan kort efter maktövertagandet 1917 hade fotografier börjat retuscheras och ändras för att bättre passa de nya makthavarna. Men det var först i mitten av 1930-talet som detta systematiska förfalskande sattes i system. Det första – och kanske mest kända exemplet är det fotografi som togs den 5 maj 1920 när Vladimir Lenin (1870–1924) talade till trupperna som skulle till fronten där Polen just invaderat Ukraina. Med på bilden är Lev Trotskij och Lev Kamenev, som då ingick i Kommunistpartiets inre krets. Efter Trotskijs och Kamenevs fall från makten visades fotografiet aldrig i sin helhet, och där de båda männen stått fanns bara en tom trätrappa kvar. Inte ens under Gorbatjovs glasnostperiod visades originalbilden. Enligt den brittiske konstkännaren David King, som forskat mycket på området, gjordes dessa fotografiska manipuleringar i mångt och mycket ad hoc. Ett ord viskades i en redaktörs öra, ett telefonsamtal från »högre instans« räckte för att retuscherarna skulle börja sitt arbete. Och det är nog sant, men det fanns en rad centrala institutioner som noga såg till att gällande partilinje följdes. Utvecklingen av en allomfattande censur tog några år. Den första perioden omfattade åren 1917–1922. Redan tidigt hade restriktioner införts. Den 23 december 1918 infördes så militärcensur av det revolutionära krigsrådet under ledning av Lev Trotskij, något som möjligen skulle kunna förklaras av läget och det inbördeskrig som hotade. Emellertid fick militärcensuren mycket stort inflytande över vad som kun23
k apitel 2
◆ Att förfalska fotografier så att de skulle passa de nya makthavarna blev tidigt ett viktigt maktinstrument för att lägga verkligheten till rätta. Ett känt exempel är Lenin framför Bolsjojteatern den 5 maj 1920. Vid trappan till höger om podiet står Lev Trotskij och Lev K amenev som då tillhörde den inre kretsen i Kommunistpartiet. Sedan Trotskij uteslutits ur partiet 14 november 1927 retuscherades han bort. Kamenev fick vara kvar några år till, men sedan han avrättades i samband med Moskvarättegångarna 1936 var trappan tom. Fotografiet visades därefter aldrig mer i sin helhet under den sovjetiska perioden.
de och inte kunde publiceras. Utan stämpeln »tillåtet av militärcensuren« var det svårt att få någonting publicerat – oavsett ämne. Ansvaret för den militära censuren överfördes 1921 till säkerhetstjänsten. Det statliga förlaget, Gosizdat (grundat 18 januari 1918), inrättade år 1919 en avdelning för »agitation och propaganda«, som de första åren i praktiken hade makt att godkänna eller förbjuda allt som kom ut av trycket i Ryssland. Utbildningskommissariatet skapade å sin sida en sammanhål24
Sovjetunionens uppgång
lande funktion 1920 under namnet Republikens kommitté för politisk utbildning, Glavpolitprosvet, som kom att ledas av Lenins hustru, Nadezjda Krupskaja. Kommittén hade också ansvar för bibliografisk och konstnärlig verksamhet. Viktigast av allt var Kommunistpartiets roll i censuren. Dels hade partiet en egen agitations- och propagandaavdelning inom centralkommittén, dels d iskuterades censurfrågor ofta vid politbyråmöten, organisationskommittémöten och inom centralkommitténs sekretariat. Detta uppbyggnadsskede, som poeten Anna Achmatova kallat den »vegetariska perioden« (det var före de blodiga åren av kollektivisering och terror), präglades av byråkratiska strider där de olika institutionerna slogs om rätten att få censurera.4 Efter inbördeskrigets slut 1921 gick den sovjetiska censuren in i ett nytt skede. Den 6 juni 1922 skapades Glavlit, överstyrelsen för litteratur och förlagsverksamhet vid utbildnings25
k apitel 2
kommissariatet. Det är viktigt att notera att ordet »censur« inte förekom i de officiella namnen på de institutioner som ägnade sig åt just censur – istället verkade de i namn av agitation, propaganda och upplysning. Glavlit hade under sin sjuttioåriga historia inte mindre än elva olika officiella benämningar. Detta sedermera ökända organ skulle komma att bli den centrala instansen för litterär censur i Sovjetunionen, vilket på intet sätt betydde att Kommunistpartiets betydelse för censurverksamheten minskade. I en instruktion till Glavlit understryker Kommunistpartiet att de som arbetar på Glavlit uteslutande måste vara partimedlemmar. För film och teater bildades Glavrepertkom 1923 och för konst, Glaviskusstv, 1928. Därefter följde liknande organ för radio och t v. Med denna organisatoriska grundstruktur utvecklades under 1930- och 1940-talen en allomfattande censur – särskilt hemliga avdelningar inrättades på bibliotek och arkiv. Censuren upphörde i lag 1990 som ett resultat av Michail Gorbatjovs reformpolitik. I försöken att lägga livet till rätta utrangerades »skadlig« litteratur regelmässigt från sovjetiska bibliotek. En del förstördes, men oftare inrättades särskilda, slutna förråd (spetssklad) för denna otillåtna litteratur. Så kom det sig att en instruktion från Republikens kommitté för politisk utbildning i oktober 1929, undertecknad av Krupskaja, fastslog: »från mindre bibliotek ska följande rensas ut: /…/ Inaktuella verk, skadliga i sitt ideologiska upplägg – till exempel verk av sådana författare som M. Proust, S. Lagerlöf, S. Zweig.«5 Samma instruktion krävde också att Michail Bulgakovs Djavoliada och Jevgenij Zamjatins Neistovyje rasskazy (Rasande berättelser) skulle tas bort från bibliotekens hyllor eftersom de »trots att de har litterära kvaliteter, kan ingjuta misstro mot revolutionens konstnärliga möjligheter och leda till en känsla av social pessimism.« Anvisningarna avslutas med orden: »Instruktion om utrensning av barnböcker kommer att ges i särskild ordning.« Censuren avskaffades år 1990, och då kunde i ett första 26
Sovjetunionens uppgång
skede 8 000 titlar som tidigare varit förbjudna ges ut för första gången och i vissa fall även återpubliceras. Bara ett exempel på dessa förbjudna titlar var den ryske historikern Aleksandr Nekritjs bok 1941. 22 juni, som utkom i Moskva 1965 och ledde till att Nekritj uteslöts ur partiet. I boken kritiseras Stalin för sin tilltro till Hitler vilket nästan ledde till att Sovjetunionen ockuperades. Nekritj gick år 1976 i landsflykt och arbetade sedan vid universitetet i Harvard. I augusti 1973 hade Glavlit vid en kontroll i Gogolbiblioteket i Leningrad upptäckt att det där fanns tre exemplar av Nekritjs bok. Chefen för biblioteket, A. P. Kozlov, anklagades för att ha brutit mot bestämmelserna – boken stod uttryckligen på listan över litteratur som skulle tas bort från biblioteken per den 18 augusti 1967. Alltså hade boken i sex år – otillbörligt – funnits i biblioteket. Kozlov försvarade sig med att böckerna inte funnits allmänt tillgängliga utan förvarats i ett kassaskåp. Glavlit skrev: »En sådan förklaring kan inte anses tillfredsställande eftersom böcker, som enligt bindande direktiv ska tas bort, omedelbart ska föras till slutna förråd eller förstöras i särskild ordning.«6 Antalet personer som var sysselsatta med denna litterära och vetenskapliga »retuscheringsverksamhet« kan räknas i hundratusentals. Bara Glavlit hade underavdelningar i varje republik, i varje oblast. Censorn K.V. Misiagin, som mellan 1976 och 1992 var chef för Glavlit i staden Gorkij, numera Nizjnij Novgorod, skriver att avdelningen hade arton censorer som varje år gick igenom cirka 6 000 akter.7 Det som kunde publiceras skulle således vara uppbyggligt för massorna, det skulle heroisera av Kommunistpartiet i allmänhet och Lenin i synnerhet (sedan Stalinkulten avbrutits), inte framkalla pessimism. Den tillrättalagda verklighetens ideologiska tvångströja hade en beteckning, den socialistiska realismen. Den socialistiska realismen nämndes första gången i sovjetisk press 1932 i en artikel i Literaturnaja gazeta. Den fastslogs sedan som princip vid det sovjetiska författarförbundets första 27
k apitel 2
kongress 1934. »Författare«, sade Stalin och lånade Jurij Olesjas formulering, »är människosjälarnas ingenjörer.« Det är inte helt enkelt att beskriva vad den socialistiska realismen innebar. Detta något nebulösa begrepp definieras i ett politiskt uppslagsverk från 1958 på följande vis: »Artistisk metod för litteratur och konst, med krav på en sannfärdig, historiskt konkret skildring av verkligheten i dess utveckling. Det sannfärdiga och historiskt konkreta i den artistiska skildringen i den socialistiska realismens konst tjänar de arbetandes idémässiga fostran i socialismens anda.« Därtill omfattade den socialistiska realismen inte enbart konst och litteratur, utan i sin vidare tolkning berörde den även masskommunikation i ett industrialiserat samhälle. Den teoretiska uttolkningen av begreppet fyllde hyllkilometer i Sovjetunionen och omfattar begrepp som partijnost’ (partimässighet) och narodnost’ (folknärhet). Partijnost’ handlar om »partianda«. Begreppet innefattar två centrala element: dels partimedlemmarnas världsåskådning och tankevärld, dels att deras handlingar skulle utföras i enlighet med partiets di-
Förslag till socialistiskt realistisk konst Till hjälp för konstnärer framställdes listor på lämpliga motiv. När de tre baltiska staterna ockuperats 1940 skickades en lista ut med förslag på motiv kring Kommunistpartiets historia: porträtt: Marx, Engels, Lenin, Stalin. På temat »Livegenskapens upphörande 1861« anvisades följande motiv: »Piskande av livegna i Tsarryssland, Livegen vid plogen, Tvångsarbete.« Tavlor om 1905 års revolution föreslogs visa: »Ett massuppbåd. Talaren bärs av arbetarnas händer, fanor.«8
28
Sovjetunionens uppgång
rektiv. Det gällde att vara »politiskt korrekt«. Partijnost’ skulle genomsyra allt i samhället, från konst till litteratur, från vetenskap till militärdoktrin. Narodnost’ i marxist-leninistisk estetik har beskrivits som skärningspunkten mellan konstnärlig kvalitet, ideologiskt innehåll och social funktion. Kort sagt, den socialistiska realismen skulle vara den metod med vilken det nya samhället skulle byggas upp. Med tanke på att den socialistiska realismen infördes på 1930-talet när terrorn och kollektiviseringen av jordbruket började skörda miljontals offer ligger det i sakens natur att det aldrig var meningen att författare och konstnärer skulle veta exakt vad den innebar. Tolkningsföreträdet skulle alltid ligga hos partiet. Författaren och sedermera Nobelpristagaren Michail Sjolochov (1905–84) brukade säga att »sovjetiska författare skapar fritt ur hjärtat, men hjärtat tillhör partiet.« Denna den »lysande framtidens« konst och litteratur skulle således bygga det framtida kommunistiska samhället med hjälp av den socialistiska realismens metod.
Personkulten Lenin lever i varje partimedlems själ. Varje partimedlem är en del av Lenin. Hela vår kommunistfamilj är ett kollektivt förkroppsligande av Lenin. Centralkommitténs officiella uttalande vid Lenins död, 22 januari 1924
Det kan förefalla paradoxalt att personkulten skulle uppstå i Sovjetunionen – en stat grundad i marxismens kollektivism. Likväl är just personkulten – först kring Lenin och sedan Stalin – en av de företeelser som i hög grad var just identitetsskapande för den nya staten. Över hela Sovjetunionen restes statyer över Lenin och sedan över Stalin, låt vara att Stalinstatyerna togs bort under avstaliniseringen under senare hälften av 1950-ta29
Gudrun Persson är docent vid Slaviska, Stockholms universitet, och forskare vid FOI.
Det sovjetiska arvet Det sovjetiska arvet är betydelsefullt om man vill förstå dagens Ryssland. I en tid när Ryssland söker sin identitet och håller på att bygga en nation både på sitt sovjetiska arv och på arvet från tsartiden finns något viktigt att undersöka: Hur förhåller sig Ryssland till detta arv? Vad är kvar av de sovjetiska lämningarna? Författaren belyser de förhållanden och drivkrafter i Sovjet unionen som nu delvis utgör grunden för Ryska federationen. Med nedslag i några delar av den sovjetiska historien beskriver hon tematiskt ett imperiums uppgång och fall. Det sovjetiska arvet är en fängslande och fascinerande skildring av ett av de största politiska, ekonomiska och sociala experimenten genom tiderna. Det sovjetiska arvet ges numera ut av Studentlitteratur AB. Denna andra upplaga innehåller dock inga förändringar av innehållet jämfört med den första upplagan.
Andra upplagan
Art.nr 37489
studentlitteratur.se