9789144138305

Barnförhör Att få vetenskap och juridik att fungera i praktiken

REDAKTÖRER

ANNELI S. LARSSON RICKARD L. SJÖBERG

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40938 ISBN 978-91-44-13830-5 Upplaga 1:1

Formgivning inlaga: Sebastian Wadsted/Lyth & Co Ombrytning inlaga: Anna Åström Formgivning omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock.com Printed by Eurographic Group, 2022

2D 1643283519302

© Författarna och Studentlitteratur 2022 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund

I N N E HÅLL

I N L E D N I N G 11 A n n e l i S . La r ss o n & R i c k a r d L . S j ö b e r g

F Ö R FAT TA R P R E S E N TAT I O N E R 15

1. Den vetenskapliga bakgrunden

19

R ic k a r d L . Sjöbe rg Historisk skepsis mot barn som vittnen

21

Problemet med sexuella övergrepp mot barn

23

Om vetenskaplig kunskap

24

Felinformationseffekten

26

Åldersskillnader i påverkbarhet

27

Andra typer av suggestionseffekter

29

Forskningens framsida – barns trovärdighet

30

Mot det moderna barnförhöret

31

Huvudbudskap kapitel 1

32

2. Om minnesprocessen

35

R ic k a r d L . Sjöbe rg Minne och glömska

36

Misstag i ursprungsbedömning

38

Ursprungsbedömningsteori i praktiken

40

Igenkänning kontra fri återgivning

41

Fri återgivning

41

Fri återgivning ger mer information

44

Huvudbudskap kapitel 2

45

3. Situationskrav, sociala och sociokognitiva påverkansfaktorer

47

R ic k a r d L . Sjöbe rg Samtalets underförstådda antaganden

48

Social påverkan på förhörets informationsinnehåll

49

Suggestiva effekter av missuppfattningar kring förhörets ramar 50 Påverkan från jämnåriga

51

Tystnad som social påverkan

53

Tekniker för att undvika social påverkan

54

Specifika tekniker för barnförhör som en lösning

55

Huvudbudskap kapitel 3

56

4. Barnintervjuns genomförande

57

A n n e l i S. La r sson Tid

58

Kommunikation

59

En sund arbetsallians

61

Intervjuinterventioner

64

Öppna frågor

65

Specifika frågor

65

Ledande frågor

65

Suggestiva frågor

65

Icke-verbal kommunikation

66

Intervjumetoder

67

NICHD-stommen

69

Nationella arbetsmodeller

72

PEACE-modellen

72

Den kognitiva intervjumetodiken (KI)

75

Grundstruktur

81

Övergångar

82

Kontaktskapande fas

83

Introduktion

85

Fritt berättande

91

Uppföljningar och förtydliganden

98

Avslut

101

Utbildning och betydelsen av kontinuerlig återkoppling

102

Huvudbudskap kapitel 4

104

Bilaga: Intervjustöd till intervjuledare

107

5. Multidisciplinär samverkan och barnahus

121

A n n e l i S. La r sson Samråd

123

Medhörning vid barnförhör

124

Från internationell standard till nationell implementering

125

Huvudbudskap kapitel 5

127

6. Tolk i barnförhör

129

K r i s t i na Gus ta fsson Tidigare forskning

131

Tolkens kompetenser, roll och yrkesetik

135

Förhör med barn genom tolk

142

Planering och förarbete inför förhör

143

Genomförande av förhöret

146

Uppföljning och information efter förhöret

147

Huvudbudskap kapitel 6

7. Rättsmedicinsk bedömning

149

151

I nge m a r T h i bl i n Den rättsmedicinska undersökningens syfte

151

Grundläggande principer

154

Återkommande misstag där barn är det förmodade brottsoffret

157

Kategorisk intuitiv deduktion – Sherlock Holmes-syndromet

157

Bristande förmåga att beakta statistiska sannolikheter

160

Heuristik – tumregelstänkande

161

Strategier för rättssäkra och rättstrygga bedömningar

167

Huvudbudskap kapitel 7

169

8. Barn som målsäganden

171

S a n dr a Roh di n Att ta tillvara barnets rätt

172

Barnets egen självbestämmanderätt

172

Vårdnadshavarens roll

174

Särskild företrädare

175

Målsägandebiträde

180

Kravet på gärningens precision

180

Allmänt om barnförhör

183

Innan förhöret

185

Transport av barn till förhör

187

Närvarande vid förhör med barn som målsägande

187

Själva förhöret

189

Efter förhöret

190

Information till vårdnadshavarna

190

Dokumentation

190

Granskning av förhör

192

Misstänkt och försvaret

193

Domstolens värdering av barnets berättelse

196

Huvudbudskap kapitel 8

199

9. Barn som vittnen

201

A n na M å rt e nsson Rättsliga utgångspunkter

201

Vårdnadshavarens inflytande

202

Närstående vittne kan vara målsägande

203

Videoförhör

203

Huvudbudskap kapitel 9

204

10. Barn som misstänkta

207

A n na M å rt e nsson Utredning av brott

207

Polis och åklagare

208

Förordnande av offentlig försvarare/juridiskt biträde

209

Offentlig försvarare vid förhör

210

Vårdnadshavare

211

Socialtjänsten

211

Huvudbudskap kapitel 10

212

S A M M A N FAT TA N D E E F T E R O R D 215 Jul i a Kor k m a n AV S L U T N I N G S O R D 225 R i c k a r d L . S j ö b e r g & A n n e l i S . La r ss o n APPE ND IX 1: FE E D BACKMANUAL

229

Pä r S t i h l & A n n e l i S . La r ss o n A P P E N D I X 2 : N AT I O N E L L A R I K T L I N J E R O C H K R I T E R I E R K R I N G B A R N S O M M I S S TÄ N K S VA R A U T S AT TA F Ö R B R O T T O C H K R I T E R I E R F Ö R L A N D E T S B A R N A H U S 245

R E F E R E N S L I S TA 253 R E G I S T E R 273

FÖ R FAT TAR PR E S E NTATI O N E R

Anneli S. Larsson disputerade 2005 på Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet med avhandlingen Interviewing child witnesses. Därefter arbetade hon som lektor vid bland annat Cambridge University, Polishögskolan i Solna, Högskolan i Borås, Lin­köpings universitet och Linnéuniversitetet. Som polisanställd var hon bland annat verksam som barnförhörsledare och samordnare av multidisciplinär samverkan. Åren 2018–2019 var hon projektledare i regeringsuppdraget Utvärdering av barnahus. Sedan 2020 är hon lektor på Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet.

Rickard L. Sjöberg disputerade 2002 vid Karolinska Institutet med en avhandling om barnvittnesmål. Året därpå avlade han läkarexamen vid samma institut. Han blev docent i medicinsk psykologi vid Uppsala universitet 2007 och docent i neurokirurgi vid Umeå universitet 2016 där han för närvarande är knuten till Institutionen för klinisk vetenskap. Han har under senare år varit sakkunnig i flera uppmärksammade rättsfall, där resningsprocessen kring Sture Bergwall/Thomas Quick utgör ett exempel. Han var den, som genom tips till media, initierade en förnyad granskning av det så kallade ”Kevinfallet”.

Kristina Gustafsson är docent i etnologi och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö. Åren 2008–2012 forskade hon om tolkning i offentlig verksamhet och dess roll för rättssäkerhet,

15

Anna Mårtensson anställdes som åklagare 1992. Hon var en av de första i Sverige som befordrades till relationsvåldsspecialist och var verksam som sådan under åren 2006–2010 och 2015–2019 på Åklagarkammaren i Jönköping. Åren 2011–2014 var hon kommunalråd i Jönköping med ansvar för bland annat jämställdhet, integration och mänskliga rättigheter. Sedan 2019 är hon verksam som universitetsadjunkt, först på Linnéuniversitetet i Växjö och från och med 2021 på Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Sandra Rohdin är jurist och har sedan 2002 arbetat inom rätts­ väsendet, främst som kammaråklagare. Sedan 2018 är hon adjunkt i juridik på Linnéuniversitetet och för närvarande förordnad som biträdande prefekt för Institutionen för kriminologi och polisärt arbete.

Pär Stihl, polis sedan 30 år, har bland annat arbetat som barnförhörsledare i Malmö på Projekt Karin och som närpolischef. Han arbetar med implementering av forskningsbaserade intervju- och förhörsmodeller och tekniska lösningar för intervjuträning, (däribland utveckling av en avatarbaserad teknologi, AvBIT) i samarbete med flera centrala verksamheter och organisationer nationellt och internationellt. Pär har lång erfarenhet av multi­ disciplinära samarbeten inom området barnförhör på såväl nationella som internationella samverkansarenor, till exempel inom

16

F ör fa t t a r p r e s e n t a t ion e r

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

integration och demokratisk praktik. Projekten har följts av studier av användning av barn som tolkar inom ramen för uppdrag av Socialstyrelsen samt av tolkning i asylutredningar i ett samarbete med Pretoria University, Sydafrika. Under 2020–2022 leder hon projektet Kulturdialog genom tolk i samarbete med regionerna i Dalarna och Örebro. Projektet tar till vara tolkars kunskaper för att skapa mer likvärdig samhällsservice.

PROMISE Barnahus-nätverket. Han är ansvarig för förhörsutbildningen vid Polisprogrammet på Institutionen för kriminologi och polisiärt arbete, Linnéuniversitetet.

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Ingemar Thiblin disputerade 1999 på Karolinska institutet med en avhandling om kopplingen mellan användande av anabola androgena steroider och våldsbrott. Samma år blev han specialist i rättsmedicin. Han blev docent i rättsmedicin 2004 och fick ett lektorat, från 2009 professur, vid Institutionen för kirurgiska vetenskaper, Uppsala universitet. Han har sedan 2013 bedrivit forskning om spädbarnsmisshandel och hade uppdrag som extern granskare av en SBU-rapport rörande så kallat skakvåld 2016.

F ör fa t t a r p r e s e n t a t ion e r

17

Kap i t e l 1

Den vetenskapliga bakgrunden R ic k a r d L . S jö b e r g

Annika* är åtta år när hon förhörs om hur hennes pappa sköts till döds av en person som han sedan en tid känt sig hotad av. Mordet ägde rum i en Stockholmsförort en mörk kväll, bara ett och ett halvt dygn innan förhöret.

Annika berättar att en bil med tända strålkastare stannade framför henne och pappan, och att ”den dära äldre och yngre kom framåt”. ”Jag såg inte riktigt så bra för det var ljust som gjorde och jag kunde inte titta då …”

Hon berättar vidare att ”… den dära dumma snabbt sköt pappa så att det kom nånting sånt med eld.”

Utan att förhörsledaren behöver säga särskilt mycket beskriver och visar Annika att skottet tog i magen under vänster revbensbåge och att pappans bakhuvud slog i marken när han föll. Hon förklarar att hon sprang därifrån så fort hon kunde, men att det var svårt att springa eftersom hennes klackskor gått sönder. Hon kan även identifiera skytten och hans följeslagare eftersom hon träffat dem tidigare.

19

F I G U R 1.1

20

Från polisens rekonstruktion av mordet på Annikas pappa.*

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Förhöret med Annika kom aldrig att användas under den efterföljande rättsliga hanteringen av mordet på hennes pappa.

Annan bevisning mot den person Annika pekade ut som mördare bedömdes tillräcklig för fällande dom. Det Annika berättade stämmer dock i allt väsentligt med den övriga bevisning som framkom under utredningen. Det tycks därmed finnas ett slags bekräftelse av att Annika under förhöret på ett korrekt sätt berättar om vad hon varit med om.

En och en halv månad senare deltar Annika i ett nytt förhör i samband med en rekonstruktion av mordet. Rekonstruktionen är ambitiöst upplagd. Polisen har tillsammans med Annika och hennes mamma tagit sig till mordplatsen och försökt återskapa de ljusförhållanden som antas ha rått vid tiden för mordet. Man har

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

också en bil motsvarande den mördaren anlände i, och figuranter ställs upp utifrån Annikas och hennes mammas instruktioner.

Vid rekonstruktionen blir dock Annikas svar på ett antal frågor problematiska på ett sätt som inte var fallet vid det första förhöret.

Från att ha beskrivit att två män klev ut ur bilen och kom emot henne, innan den ene sköt hennes pappa, tycks hon nu bekräfta ett scenario där en man ställde sig bakom bildörren och sköt medan föraren satt kvar. Mysteriet med dessa avvikelser och att den utpekade mördaren, även efter att han dömts, envist vidhåller sitt nekande bidrar till en utdragen efterföljande juridisk diskussion.

Domen står dock fast och lång tid efteråt erkänner slutligen den dömde att han faktiskt var på platsen och var inblandad i mordet.

Historisk skepsis mot barn som vittnen Det är inte många år sedan förhör av det slag som gjordes med Annika kort tid efter mordet på hennes pappa betraktades som mycket svåra att genomföra. I en lärobok från 1980-talet kommenterar exempelvis en av sin tids ledande barnpsykologer frågan så här: Rent tekniskt är det ofta omöjligt att intervjua barn, man får enstaviga och intetsägande svar: ”Hur har du det?” – ”Bra.” – ”Har du något som är besvärligt?” – ”Nä.” – ”Är det inget du tycker är svårt?” – ”Vet inte.” (Sylvander 1983 s. 36)

Författarens, kanske lite skämtsamt tillspetsade slutsats blir att barnintervjuer är närmast oanvändbara som ett sätt för barnpsyko­ logen att skaffa sig kunskap om ett barns livssituation.

En annan faktor som kanske skulle ha gjort många skeptiska till möjligheten att genomföra det första förhöret med Annika under så pass ordnade och kontrollerade former som blev fallet, är en oro för hur det skulle vara möjligt att hantera hennes känslomässiga reaktioner. Återhämtning av traumatiska minnen som är 1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

21

så smärtsamma att de antas ”blockeras” beskrivs exempelvis på det här dramatiska viset i en svensk akademisk artikel där författarna bland annat resonerar kring känslornas roll under barnförhör: Allt kommer inte tillbaka samtidigt. Känsloyttringarna upplevs innan minnesbilderna blir tydliga. Ibland föregår starka känslo­ reaktioner som smärta och obehag och påtagliga kroppsliga reaktioner, en återkomst av minnena. (Christanson & Engelberg

Historiskt sett har den allvarligaste invändningen mot utredande intervjuer med barn i rättsliga sammanhang dock varit att man uppfattat barn som bristande i trovärdighet. I mitten av 1900-talet refererades i dessa sammanhang ofta till de erfarenheter som gjordes ett par hundra år tidigare under de tidigmoderna häxprocesserna där barngrupper felaktigt anklagade företrädelsevis kvinnliga, påstådda satanister för systematiska övergrepp och kidnappningar (se t.ex. Goodman 1984). Barn bedömdes utifrån dessa erfarenheter ha en tendens att fabulera, fantisera och ljuga som, menade många, gjorde användning av barn som vittnen problematisk. I Sverige bidrog professorn i pedagogisk psykologi, Arne Trankell och den vittnespsykologiska tradition han grundade också i viss mån till att vidmakthålla en försiktig inställning till användning av barnvittnesmål. Ett klassiskt exempel på Trankells sätt att närma sig frågan finns i hans analys av det sociala samspel och de omständigheter som omgav en femårig pojkes anklagelse mot en 24-årig fönsterputsare om sexuella övergrepp (Trankell 1956). Trankells slutsats blev, efter en grundlig utredning av fallet, att pojken helt enkelt fabulerat ihop en anklagelse om ett sexuellt övergrepp för att klara sig själv ur en pinsam situation.

22

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

1997 s. 1724)

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Problemet med sexuella övergrepp mot barn En av de kanske starkast bidragande faktorerna till att frågan om användande av barns berättelser i juridiska sammanhang åter aktualiserades, i såväl Sverige som stora delar av övriga världen i mitten av 1980-talet, var en ökad medvetenhet om just problemet med sexuella övergrepp mot barn. Att övergrepp mot barn är så pass vanliga att de utgör ett samhällsproblem är ett antagande som stöds av observationer från en lång rad vetenskapliga studier (Stoltenborgh m.fl. 2011). Ett exempel ges i en studie genomförd i Västmanland 2004 där drygt 5 000 skolungdomar i nionde klass och i andra årskursen i gymnasiet fick svara på frågor om bland annat erfarenheter av sexuella övergrepp. I en sammanställning av resultatet (Åslund m.fl. 2007) kunde konstateras att så många som drygt tolv procent av flickorna rapporterade erfarenheter av ofrivilliga sexuella närmanden i form av försök till samlag. Ungefär hälften så många pojkar rapporterade samma sak. Påtvingad sexuell beröring rapporterades av närmare en tredjedel av flickorna och mer än tio procent av pojkarna. I studien fann man också ett statistiskt samband mellan självrapporterade erfarenheter av sexuella övergrepp, skamupplevelser och självrapporterade symptom på depression.

Att felaktiga misstankar om att barn utsatts för sexuella övergrepp också kan vara ett problem framgår dock av en liknande studie genomförd bland finska skolbarn (Korkman m.fl. 2019).

I denna studie, där drygt 11 000 finska skolbarn i åldrarna 12 respektive 15 år deltog, definierades sexuella övergrepp snävare, nämligen som sexuella erfarenheter med en person som var fem år äldre, vilket ledde till lägre siffror (2,4 %). Denna grupp tillfrågades också om de någon gång varit med om att en vuxen misstänkt att de utsatts för sexuella övergrepp trots att detta inte inträffat. Av de som svarade angav 1,5 procent att de upplevt detta. Andelen som beskrev att sådana ogrundade misstankar lett till någon form av anmälan var dock bara två promille (0,2 %).

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

23

Eftersom teknisk bevisning ofta saknas vid sexuella övergrepp mot barn är möjligheten att förhöra barn ett viktigt redskap vid dessa utredningar. Detta gjorde att frågan om barnförhör ändå, under vissa omständigheter, skulle kunna genomföras och användas, aktualiserades och i praktiken blev förhör med barn allt vanligare. Samtidigt saknades dock fortfarande etablerade och allmänt accepterade rutiner för hur den här typen av förhör skulle genomföras och bedömas.

Under 1980-talet blev, som ett resultat av den här utvecklingen, ett relativt vanligt sätt för rättssystemet att bedöma trovärdigheten i de uppgifter barn lämnade under olika typer av förhör, att i efterhand tillfråga experter om deras uppfattning. Under åren 1986 och 1989 skedde detta i ungefär 15 procent av alla fall där misstänkta sexuella övergrepp mot barn hanterades i svenska tingsrätter. I ungefär tio procent av dessa fall anlitades fler än en expert (Gumpert, Lindblad & Johansson 1999). Dessa experters uppgift var ofta att göra en egen analys av barnet och barnets sätt att berätta och att utifrån denna försöka avgöra vilken tillförlitlighet barnets uppgifter kunde tillmätas.

Ett problem när man förlitar sig på olika experters uppfattningar uppstår dock när experterna tycker olika.1 Fallet Lars kan användas som ett exempel på detta. Fallet handlar om en situation där den femårige Lars mamma upptäcker att hennes son tuggar på en lakritspipa som hon inte vet var den kommer ifrån. När Lars pressas om detta uppger han att han fått pengar till godis av en fönsterputsare i utbyte mot att ”suga på hans kiss”. Professor Arne Trankells bedömning blev, efter en grundlig genomgång av fallet, att fönsterputsaren var oskyldig och att Lars fått pengarna han 1

Detta problem fick i slutet av 1500-talet filosofen Descartes (1998) att till slut tvivla på allt, till och med sin egen existens.

24

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Om vetenskaplig kunskap

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

köpt lakritspipan för av sin kompis Sune. Eftersom Lars egentligen inte fick umgås med Sune kom han, enligt Trankells tolkning, att använda en historia Sune berättat för honom om vad fula gubbar gör med pojkar för att på så vis slingra sig ur situationen när hans mamma frågade ut honom. Genom en egen undersökning av bland annat den förmodade brottsplatsen och egna förhör med de inblandade lyckades Trankell visa att detta scenario i praktiken var fullt möjligt.

Samtidigt kan noteras att Trankells slutsats att fönsterputsaren var oskyldig i slutändan ändå faktiskt bara är en bedömning baserad på hans expertkunskap i kombination med en stark alternativhypotes. Om en annan, ännu tyngre expert, på basis av sin kunskap skulle ha hittat skäl att förkasta denna alternativhypotes, skulle saken ha kunnat bli mycket svår för rättsväsendet att reda ut.

Under 1980-talet uppstod ofta liknande problem med auktoriteters kunskap om barn som vittnen. Påfallande ofta kunde sådana expertstrider handla om hur barnförhör – om dessa överhuvudtaget skulle genomföras – borde gå till. Hur stor var exempelvis risken att innehållet i barns berättelser skulle kunna påverkas av försök från förhörsledarens sida att hjälpa barnet att minnas och berätta? I situationer där två experter (som var lika högt uppsatta i det akademiska systemets hierarki) med olika uppfattning stod mot varandra, var det naturligtvis närmast omöjligt att avgöra vem som hade rätt enbart genom att väga deras trovärdighet mot varandra. En balanserad bedömning krävde i stället en förståelse av hur experterna kunde veta vad de sade sig veta. I praktiken innebär detta en förståelse av vilken forskningsbaserad kunskap, byggd på systematiska vetenskapliga studier, man dragit sina slutsatser utifrån.

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

25

När forskarvärlden började försöka skapa klarhet i frågan om barn överhuvudtaget borde användas som vittnen och hur barnförhör i så fall borde gå till, blev den så kallade felinformationseffekten en första utgångspunkt för många studier. Enkelt uttryckt beskriver detta begrepp att ledande frågor ibland kan färga ett vittnes berättelse. I en serie experiment hade den amerikanska forskaren Elizabeth Loftus i slutet av 1970-talet börjat detaljstudera detta problem.

Hennes tidiga experiment var upplagda ungefär på följande vis: I ett första steg får ett antal försökspersoner titta på en film där en bil kör ut på en huvudgata utan att stanna vid en stoppskylt. Som ett följd orsakas en trafikolycka.

Efter att försökspersonerna sett filmen intervjuas de (skriftligt eller muntligt) och ombeds då beskriva vad de sett på filmen.

Under intervjun smygs för en del av försökspersonerna en ledande fråga in där intervjuaren tycks förutsätta att trafikskylten var en skylt om väjningsplikt.

I ett tredje steg, en tid senare, får försökspersonerna svara på neutrala alternativsvarsfrågor om filmen och får då ange om de sett en stoppskylt eller en skylt om väjningsplikt. Statistiskt sett kommer fler personer i en sådan intervju felaktigt att beskriva att det rör sig om en väjningsskylt och inte en stoppskylt om de tidigare fått en ledande fråga i den riktningen (Loftus 1975; Loftus & Hoffman 1989).

Så vad är förklaringen till denna effekt? Loftus själv lanserade möjligheten att den ledande frågan i efterhand påverkade minnet för händelsen och helt enkelt skapade ett falskt minne. En annan möjlig påverkanseffekt skulle dock, som McCloskey och Zaragoza påpekade tio år senare, kunna vara det sociala samspelet i situationen. Kanske tänkte tillräckligt många försökspersoner helt enkelt så här när de fick frågan i den avslutande intervjun:

26

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Felinformationseffekten

”Jag minns det ju i och för sig som att det var en stoppskylt på filmen men försöksledaren verkar ju vara av uppfattningen att det var en skylt om väjningsplikt med tanke på hur hon formulerade frågan i den förra intervjun. För mig spelar ju detta i och för sig ingen större roll så jag kan väl lika gärna säga att det var

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

en skylt om väjningsplikt så blir alla glada och nöjda.”

För att undersöka denna så kallade situationskravshypotes design­ ade McCloskey och Zaragoza (1985) en variant på experimentet där väjningspliktsskylten (eller dess motsvarighet som varit med i den ledande frågan) inte fanns med som valmöjlighet i den avslutande alternativssvarsfrågan. Om den ledande frågan påverkade det ursprungliga minnet, menade dessa forskare, borde ju ändå detta försvaga minnet för den stoppskylt (eller dess motsvarighet) som var med i den ursprungliga filmen.

Efterföljande forskning har visat att såväl Loftus som McCloskey och Zaragoza hade rätt (Payne, Toglia & Anastasi 1994). En del av effekten är ett resultat av social påverkan. En annan del verkar dock vara rent kognitiv, det vill säga i detta fall en direkt effekt på det ursprungliga minnet. I ett verkligt förhör är emellertid det praktiska resultatet naturligtvis detsamma. Den ledande frågan riskerar att påverka vittnets berättelse dels genom att vittnet medvetet anpassar sig, dels genom att minnet faktiskt rekonstrueras annorlunda och ett falskt minne skapas.

Åldersskillnader i påverkbarhet I mitten av 1980-talet började forskare inom utvecklingspsykologi genomföra felinformationsstudier med barngrupper i olika åldrar.

I studierna ställde man helt enkelt ledande frågor till barnen om iscensatta, verkliga eller illustrerade händelser och studerade hur dessa frågor påverkade barnens förmåga att korrekt återge vad som hänt. Den stora frågan var alltså om felinformationseffektens

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

27

TA B E L L 1 . 1 Sammanställning av studier av barns minnen av en stressfylld medicinsk

Studie

Antal barn

Tid mellan undersökning och intervju

Åldersskillnader avseende antal fel vid fritt berättande

Åldersskillnader avseende antal fel vid svar på specifika frågor

Åldersskillnader avseende antal fel vid svar på ledande frågor

Goodman m.fl. 1994

46

Ca 11 dagar

Ingen säker effekt

Statistiskt tydlig skillnad

Statistiskt tydlig skillnad

Quas m.fl. 1999

20

Mellan 8 månader och 3 år

Ingen säker effekt

Statistiskt tydlig skillnad

Statistiskt tydlig skillnad

Quas m.fl. 1999

23

Mer än 3 år

Ingen säker effekt

Ingen säker effekt

Statistiskt tydlig skillnad

Brown m.fl. 2013

10

1 vecka

Ej undersökt

Ingen säker effekt

Ej undersökt

Salmon m.fl. 2002

27

6 månader

Ingen säker effekt

Statistiskt tydlig skillnad

Ej undersökt

styrka var beroende av ålder. Eller annorlunda formulerat, om barns berättelser är mer känsliga för ledande frågor än vuxnas.

I en genomgång av denna första våg av modern barnvittnes­ psykologisk forskning konstaterade Ceci och Bruck (1993) att i 15 av 18 studier av detta slag, som publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter mellan 1986 och 1993, fanns statistiskt säkerställda resultat till de yngre barnens nackdel. Detta aktualiserade naturligtvis frågan om huruvida barns känslighet för påverkan bara gällde filmer och diabildsserier eller om det även gällde stressfyllda och/eller starkt känslomässigt färgade händelser som involverade barnens egna kroppar. Denna fråga kunde snart besvaras genom ytter­ligare studier som visade att minnen av stressfyllda händelser inte var annorlunda.

Ett exempel är en serie undersökningar av barns förmåga att i efterhand berätta om en medicinsk undersökning som innebar 28

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

undersökning som inkluderar manipulation av barnens könsorgan (efter Sjöberg & Lindholm 2005).

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

att sjukhuspersonal sprutade in kontrastmedel via barnets urinrör som barnet sedan fick kissa ut i röntgengenomlysning (Sjöberg & Lindholm 2005).

Just den här undersökningen betraktades av många som särskilt relevant, inte minst i relation till frågor om sexuella övergrepp, dels för att den innebar att främmande vuxna manipulerade barnets könsorgan, dels för att barn i allmänhet upplever en sådan undersökning som stressfylld och obehaglig.

Som framgår av tabell 1.1 har man i samtliga studier av detta slag, där man undersökt effekter av ledande frågor, hittat statistiskt säkerställda åldersskillnader till de yngre barnens nackdel.

I de studier där man undersökt effekter av specifika, men inte felaktigt ledande frågor har merparten funnit liknande effekter.

Intressant är dock att ingen av studierna kunnat identifiera åldersskillnader när det gäller tillförlitligheten i barns fria berättande.

Då barn får berätta fritt är alltså andelen fel inte större hos yngre barn än hos äldre, även om mängden detaljer normalt är mindre.

Andra typer av suggestionseffekter Vidare konstaterades att åldersskillnader i påverkbarhet till de yngre barnens nackdel också kunde ses för annan typ av påverkan än den som orsakas av ledande frågor. Ceci och Bruck (1993) kallade det övergripande fenomenet för ”suggestion”, vilket definierades som de sociala och psykologiska faktorer som kan påverka ett barns berättelse.

Ett klassisk exempel på sådan påverkan som inte enbart bygger på felinformationseffekter ges i en studie där förskolebarn ombads föreställa sig ett fiktivt scenario som presenterats för dem – en situation där barnet påstods ha fastnat i en råttfälla och man blivit tvungna att åka till akuten med barnet för att ta bort den. Efter att upprepade gånger under en längre tid ha uppmanats att ”tänka efter ordentligt” om de varit med om detta, var det många barn som kom att beskriva händelsen som om de faktiskt mindes den.

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

29

Forskningens framsida – barns trovärdighet Den första vågen av barnvittnespsykologisk forskning under 1980och 1990-talen ledde till två viktiga fynd som kom att förklara många av de skenbara motsägelserna i diskussionerna kring barn som vittnen. Det första var att barn är betydligt mer påverkbara och känsliga för suggestion än vuxna och att yngre barn är mer känsliga än äldre barn. Det var exempelvis ingen slump att de falska historierna om satanistiska barnkidnappningar och flyg­ turer på uppochnedvända kreatur som utgjorde grunden för exem30

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Även i denna studie var resultatet till de yngre barnens nackdel.

Många barn fortsatte att vara övertygade om att de verkligen upplevt detta även när experimentledare och föräldrar i efterhand försökte förklara för dem att händelsen inte inträffat i verkligheten (Ceci & Huffman 1997; Ceci, Huffman & Smith 1994; Ceci m.fl. 1994).

Förekomsten av åldersskillnader av detta slag kom i mitten av 1990-talet även att undersökas i material från de svenska häxprocesserna (Sjöberg 1995, 2019). Material från en så kallad häx­ panik 1670–1671 där misstankar fanns om att kvinnliga satanister (”häxor”) kidnappade barn från deras sängar om nätterna och flög dem till hemliga satanistfester på uppochnedvända kreatur, analyserades. I en sammanställning av 809 barnvittnesmål, avgivna under en förundersökning av denna typ av misstankar, erhölls samma mönster gällande åldersskillnader som tidigare forskning identifierat. Yngre barn var alltså mer benägna än äldre barn att utan förbehåll beskriva att de förts till Blåkulla (Sjöberg 1995).

Många av de tidiga experimentella studierna inom detta område gjordes på amerikanska och brittiska barn. Senare experi­mentella studier av svenska forskare visar dock kraftiga och rättsligt intressanta kognitiva och sociala påverkanseffekter i barngrupper som ligger väl i linje med, och vidareutvecklar dessa internationella fynd (Larsson, Granhag & Spjut 2003; Lindholm 2005; Roos af Hjelmsäter, Granhag & Strömwall 2012).

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

pelvis häxprocesserna i Sverige på 1600-talet lämnades av barn.

Barn som utsätts för tillräckligt mycket påverkan kan lämna starkt felaktiga uppgifter som om de läggs till grund för rättsliga beslut kan få katastrofala följder.

Forskningen vid denna tid gjorde dock också ett annat, lika viktigt fynd, som exempelvis begripliggör det faktum att Annika trots allt på ett lugnt och sansat sätt kunde lämna en detaljerad och av allt att döma korrekt berättelse om mordet på sin pappa då hon förhördes ett och ett halvt dygn efter händelsen. I så gott som alla vetenskapliga studier som undersökt åldersskillnader i suggestion har man nämligen också undersökt hur väl barn kan berätta om saker de upplevt om de inte utsätts för suggestion. Skälet till detta är att man, för att på ett vetenskapligt säkert sätt kunna tydliggöra exempelvis effekten av att ställa en ledande fråga, måste kunna jämföra med en grupp som inte utsätts för frågan. Att sådana jämförelsegrupper finns i nästan alla vetenskapliga studier inom barnvittnespsykologins område gör att frågan om hur korrekt barns fria berättande blir när de inte utsätts för påverkan, blivit en av de mest välundersökta inom detta forskningsområde. Även här framträder ett tydligt mönster. Barn som inte utsätts för suggestion, till och med barn i tidig förskoleålder, berättar normalt om de händelser de varit med om på ett korrekt sätt.

Små barn är ofta något detaljfattigare i fritt berättande, men skillnader i hur korrekta berättelserna är saknas genomgående. Även små barn kan alltså användas som vittnen, så länge det sker utan påverkan. Detta är en slutsats det råder enighet om i forskar­ världen sedan mitten av 1990-talet (se t.ex. Ceci & Bruck 1993; Ceci & Friedman 2000; Poole & Lamb 1998; Saywitz & Geiselman 1998; Sjöberg & Lindholm 2009).

Mot det moderna barnförhöret Sammanfattningsvis skulle antagligen många experter för 20–40 år sedan ha blivit förvånade över det sätt på vilket Annika, ett och 1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

31

Huvudbudskap kapitel 1 Ǝ

Ǝ

Det har historiskt sett funnits många skilda åsikter bland experter om barns förmåga att på ett trovärdigt sätt beskriva händelser de upplevt.

Under de senaste 40 åren har det blivit allt vanligare att barns berättelser används inom rättsväsendet. Utvecklingen har drivits av ett ökat fokus på barnrättsfrågor och inte minst sexuella övergrepp mot barn.

32

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

ett halvt dygn efter mordet på sin pappa, redogjorde för händelsen. Vissa skulle ha förundrats över det faktum att Annika, trots känslor av stress och sorg, var tillräckligt känslomässigt samlad för att kunna samtala om händelsen. Andra skulle kanske vara förvånade över berättelsens avsaknad av lögner, fabulerande och sammanblandning av verklighet och fantasi. Ytterligare andra skulle kanske vara överraskade av det faktum att ett barn i den åldern överhuvudtaget kunde förmås berätta något under en intervju.

Samtliga dessa synsätt är dock föråldrade. I dag är det tvärtom en självklarhet att genomföra förhör med ett vittne som Annika.

Att barn kort tid efter en händelse, under professionellt genomförda barnförhör, på ett kontrollerat och detaljerat sätt, fritt och med egna ord och på ett sätt där barnet själv tillåts styra hur han eller hon hanterar sina känslor kring det inträffade, berättar om traumatiska upplevelser under myndighetsutredningar exempelvis inom polisen, är numera rutin på många ställen i världen.

Den kartläggning av kognitiva och sociala påverkansfaktorers betydelse för barns förmåga att fungera som vittnen som gjordes under 1980- och 1990-talen, har varit en avgörande faktor i denna utveckling. Alla seriösa rutiner för barnförhör utgår från denna kunskap. En praktisk och teoretisk förståelse av hur sociala och psykologiska påverkansfaktorer fungerar är därmed avgörande för barnförhörsledaren.

Ǝ

Ǝ

Ǝ

Ǝ

© F Ö R FAT TA R N A O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Ǝ Ǝ Ǝ

*

I vetenskapliga sammanhang är ett sätt att reda ut vilka expertuppfattningar som är riktiga att genomföra systematiska studier.

Felinformationseffekten innebär att felaktig information i form av ledande frågor görs till en del av en berättelse om en händelse.

Felinformationseffekten är till viss del en direkt effekt på minnet och till viss del en effekt av situationskrav och social anpassning.

Felinformationseffekten är starkare hos yngre barn än hos äldre barn och vuxna.

Risken för att sociala eller kognitiva faktorer påverkar barns berättande gäller inte bara felinformationseffekten.

Sociala och psykologiska faktorer som kan påverka innehållet i barns berättelser kallas suggestion.

Om de inte utsätts för suggestion kan yngre barn normalt lämna lika korrekta beskrivningar av händelser de upplevt som äldre barn och vuxna.

Namnet Annika är fingerat. Fotot i figur 1.1 är taget från en video som ingår i polisens utredningsmaterial. Av hänsyn till de inblandade anges inte i vilka mål utredningen togs upp.

1 . De n v e t e n s k ap l ig a b a kgru n de n

33

Barnförhör Att få vetenskap och juridik att fungera i praktiken För ett kvartssekel sedan var själva idén att bygga barnförhör på forskningsbaserad kunskap kontroversiell, inte minst i Sverige.

Men i dag är det för de flesta involverade i barnrättsliga frågor en självklarhet att vetenskaplig kunskap om barnförhör, utbildning i barnförhör och barnförhörets praktik måste gå hand i hand.

Den här boken är baserad på det perspektivet, ett synsätt som ligger i linje med barnkonventionen och dess krav på myndigheter att hålla ett barnrättsperspektiv.

Bokens yttersta syfte är att erbjuda kunskap om hur man på bästa sätt bör navigera i multidisciplinär samverkan med verklighets­ baserad vetenskaplighet och ”sunt förnuft”. Teorin kompletteras med praktiska verktyg: handfasta exempel för studerande och intervjustöd för praktiker i deras yrkesutövande.

Barnförhör vänder sig till studerande och yrkesverksamma inom polis och rättsväsende, socialtjänst, hälso­ och sjukvård och i skol­ världen. Den riktar sig även till andra som deltar i diskussioner kring samtal med barn och/eller arbetar med barnutredningar och multidisciplinär samverkan, till exempel på barnahus.

Art.nr 40938

studentlitteratur.se