9789144137674 by Smakprov Media AB

SKOLA OCH BEGÅVNING

Skola och begåvning

INTERVJUER 1995–2020

Åsa Melander

Skola och begåvning Intervjuer 1995–2020 Å sa M el a n der

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 40864 ISBN 978-91-44-13767-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson Ombrytning inlaga: Lyth & Co Formgivning omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: Shutterstock Printed by Dimograf, Poland 2021

Innehåll

Förord 7

I Skola och begåvning 1 Duktiga elever klarar sig inte alltid 13 2 Forskning om begåvning 19 3 Nivågruppering 31 4 Att flytta upp en klass 35 5 Skolans läroplaner – kunskap och begåvning 39 6 Rektorer om skola och begåvning 47

II Intervjuer med begåvade personer – som studenter och vuxna 7 Den äldre kohorten: presentation 59 8 Den äldre kohorten: studenter 1995 65 9 Den äldre kohorten 2019 69 10 Den yngre kohorten: studenterna 2020 107

III Skillnader och likheter 11 Skillnader och likheter mellan kohorterna 145 12 Vad har hänt mellan 1995 och 2020? 151

IV Intervjuer med forskare och politiker 13 Professor Roland S Persson: ”Lärare har ett omöjligt uppdrag” 167 14 Professor Alison Wolf: ”You had a perfectly good system, why did you dump it?” 173 15 Professor Carrie Winstanley: ”Det viktiga är att barn utvecklas i skolan, varför skulle de annars gå dit?” 185 16 Utbildningsminister Anna Ekström (S): ”Skollagen är tydlig – alla barn ska få stöd att nå sin fulla potential” 191 17 Tidigare utbildningsminister Jan Björklund (L): ”Den offentliga skolan är präglad av jämlikhetsidealet” 201

V Slutsatser 18 Kan man dra några slutsatser? 213 Referenser 231

Förord

”Duktiga elever klarar sig alltid.” Så sa majoriteten av de tio grundskolerektorer som jag intervjuade för en statsvetenskaplig uppsats på 1990-talet. ”Duktiga elever är så pass duktiga att de utnyttjar skolans flexibilitet och själva ser till att de får favörer och sin chans att utvecklas”, menade en av dem. Under senare år har emellertid en hel del uppmärksamhet i den allmänna debatten belyst det faktum att många barn som har lätt för att lära inte har det särskilt bra i skolan. Många av dem får inte tillräckliga utmaningar, och har ganska tråkigt i skolan. Begreppet ”särbegåvning” har tagits i bruk. Problemet att en del av de elever som är riktigt duktiga i skolan blir hemmasittare – de sägs sluta gå till skolan för att de har för tråkigt där – har belysts, även om det inte råder någon enighet om hur stort detta problem i realiteten är. Intervjuad i Söndagsintervjun (P1, 19 januari 2020) sa dramatikern och skribenten Stina Oscarson: ”Jag trivdes verkligen inte i skolan. Jag var ett alldeles för duktigt barn.” Skolan måste med nödvändighet inta någon sorts medelväg för att passa så många barn som möjligt. Att man ofta jämför skolors resultat baserat på hur stor andel av deras elever som får godkända betyg gör att fokus ofta automatiskt ligger på de elever som har svårt att få godkänt. Elever som får bra resultat klarar sig ju alltid ändå – eller? I min uppsats (1995) jämförde jag rektorernas syn på begåvade barn i svensk skola med de erfarenheter och tankar som åtta dåvarande studenter hade. De hade lämnat gymnasiet med ett

Förord genomsnittsbetyg på 5,0, det vill säga högsta betyg i alla teoretiska ämnen. Det fanns stora skillnader. Medan rektorerna inte menade att dessa elevers situation i skolan krävde någon egentlig uppmärksamhet uppgav samtliga studenter att de hade känt sig understimulerade, de hade ofta blivit använda som hjälplärare och de flesta hade blivit mobbade för att de var duktiga. Nästan 25 år senare har jag sökt upp dessa ”studenter” igen. På 1990-talet var de mitt i sina utbildningar till läkare, jurister och civilingenjörer. Vad gör de i dag, och hur gick det för dem i livet? Jag var nyfiken på deras tankar om hur deras skolgång har påverkat dem, och hur de tänker om vad skolan borde göra för gruppen begåvade elever. Skolan har förändrats sedan första intervjurundan. När jag kontaktade Skolverket på 1990-talet för att höra vad de hade för information och råd om begåvade elever fick jag till svar att de varken hade någon information eller några riktlinjer om denna grupp. I dag är det annorlunda. För några år sedan publicerade Skolverket några skrifter om särbegåvning, och spetsutbildningarna – om än begränsade till antalet – är exempel på att det kan ha blivit mindre tabu att tala om begåvning i skolan. Därför har jag även intervjuat en grupp nuvarande studenter, som hade högsta möjliga meritvärde när de slutade gymnasiet ett av de senaste fem åren. Deras erfarenheter av skolan skiljer sig en hel del från de äldre ”studenternas” – mest till det bättre. Anna Ekström (S) och Jan Björklund (L) har båda lång erfarenhet av att ha varit utbildningsminister och av att arbeta med att driva skolfrågor. När jag intervjuade dem kunde jag konstatera att de delvis tänker lika om skola och begåvning. Deras olika politiska hemvister drar dem kanske åt lite olika håll i praktiken. ”Under mina många år i skolan som lärare så har jag kommit fram till att de barn som är en bit över medel i betyg och kanske riktigt bra i något ämne oftast är de lyckligare barnen. Det är ju svårt att vara svagbegåvad men minst lika svårt att vara skärpt.” Så sa läraren Kerstin Möllenborg, med ett livs erfarenhet från skolan, i Allvarligt talat (P1, 17 augusti 2016). ”Duktiga barn tiger

Förord och lider”, menade en rektor intervjuad 1995, ”för det skulle bara göra deras situation ännu värre om de berättade för en lärare”. Före detta ärkebiskop K.G. Hammar berättade i Söndagsintervjun (P1, 12 april 2020) om sin uppväxt, med en pappa som var präst. ”I en liten by är ju en präst lite en påve, och det skapar aggressioner, det är ganska naturligt i ett demokratiskt samhälle.” Dessa aggressioner tog en del barn ut på K.G. som kompenserade det sociala underläget ”genom att vara bäst i skolan”. ”Det skapar ju också aggressioner hos dem som liksom inte är lika bra. Prästens unge, rödhårig och duktig i skolan, [...] det drev fram att jag sökte mig till en egen ensamhet i skogen.” I samma programserie (3 maj 2020) säger artisten Kikki Danielsson att hon hade lärt sig läsa, skriva och räkna innan hon började skolan. ”Jag hade ju alltid handen uppe för jag visste svaren. När vi kom in på engelska språket läste jag i förväg för jag var så intresserad […] men jag blev så mobbad för det så att jag slutade att ta upp handen, bara för att se om det blev lugnare.” Så borde det inte behöva vara. Kanske kan de erfarenheter som fjorton intervjuade studenter, läkare, jurister och egenföretagare delar med sig av bidra till att skapa förståelse för vilka problem som finns för ett barn som är duktigt i skolan och som vill lära sig mer hela tiden. Jag hoppas att deras ord dessutom kan ge råg i ryggen till de många lärare, skolbibliotekarier och andra som dagligen gör sitt bästa för att ge även begåvade barn en bra skolgång. Era insatser, även punktinsatser, för ett begåvat barn kan betyda mycket. Jag är mycket tacksam mot de fjorton personer som delade med sig av sin tid och sina tankar om skolan; sex av dem för andra gången. Tack Anders, Anna, Ellen, Filip, Hassan, Henrik, Ida, Julia, Karin, Olivia, Peter, Sandra, Simon och Ulrika!

I Skola och begĂĽvning

1 Duktiga elever klarar sig inte alltid

Vid tiden för min statsvetenskapliga uppsats (1995) om ”specialbegåvade barn i Sverige” – som då var en officiell term för särskilt begåvade barn, om än sällan använd – uppgav samtliga intervjuade studenter att de hade tillbringat mycket tid med att vänta på andra och att vara hjälplärare. Av de tio rektorerna var det bara en som uttryckligen hade funderat över denna grupp elever och som tydligt stod fast vid att de, liksom alla andra barn, hade rätt till stöd och stimulans på adekvat nivå. De andra rektorerna tänkte i mångt och mycket att ”duktiga elever klarar sig alltid ändå”. Läroplanen, Lpo 94, föreskrev att ”undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov”, men det var en förhållandevis ny tanke att alla elever skulle få stöd på ”sin egen nivå”. Sedan dess har samhällsinställningen till att elever har olika förutsättningar och behov förändrats. I ännu en uppsats (2010) jämförde jag inställningen till begåvade elever i Sverige med den i England, där jag har arbetat med skolfrågor i många år. Jag intervjuade återigen fem av rektorerna från 1995-uppsatsen, och kunde se att deras inställning till ”duktiga elever” hade förändrats. En av dem sa rakt ut att min intervju hade varit en katalysator för hans intresse för frågan. Ändå är det fortfarande inte självklart att elever som synbarligen klarar sig bra akademiskt har rätt till stöd på ”sin nivå” i skolan. Ganska många personer i utbildningsvärlden har inställ-

I Skola och begåvning ningen att det alltid är viktigare att försöka se till att alla elever klarar målen. Detta borde inte behöva vara något motsatsförhållande. När man tittar på statistik över hur det går för unga som inte fullföljer en gymnasieutbildning kan man dock finna argument för att hålla med: det är ett stort problem att ett stort antal unga människor inte klarar skolan, och det kostar samhället mycket pengar. Professor Bo Rothstein och journalist Emma Leijnse har båda skrivit om riskerna med pojkarna som inte klarar skolan, och varför det borde vara en högprioriterad fråga. Detta ger dock ingen frisedel att släppa fokus på andra elever, även de som det verkar gå bra för i skolan. Både för individers utvecklings skull och för samhällets skull är det viktigt att se till att alla får stimulans. Särskilt för begåvade barn från lägre socio ekonomiska grupper (”the doubly disadvantaged children”, alltså barn från ”dubbelt ogynnsamma förhållanden”), som mer sällan än barn från högre socioekonomiska grupper får relevant stimulans i hemmet, är det viktigt att skolan både ser dem och ger dem utmaningar. Vikten av lärarstöd kan inte överskattas. Barn från högre socioekonomiska grupper ses oftare som begåvade av lärare. Även om många forskare på området skola och begåvning menar att det är ett problem i just deras land att begåvade elever inte får tillräckligt stöd i skolan så finns det stora skillnader mellan hur man har arbetat med frågan i Sverige och i många andra länder. I exempelvis England är det mer accepterat att olika barn har olika förutsättningar och behöver olika stimulans. Sällan gör sig ledande debattörer lustiga på begåvade barns bekostnad, vilket fortfarande händer i Sverige. Svensk skola var länge mer likvärdig än den är i dag, det vill säga att olika skolor erbjöd undervisning som var likartad. Flera svenska forskare – det finns få på området – menar emellertid att begåvade barn länge har missgynnats i Sverige. Är det så?

1 Duktiga elever klarar sig inte alltid

Om begåvning och Sverige Intelligens är ett känsligt ämne, och kanske mer känsligt i Sverige och Skandinavien än på andra håll i världen, menar ofta forskare på området. Den skandinaviska jantelagen är välkänd. Några exempel visar hur forskare har resonerat och tänkt om Sverige och begåvning. I början av 1990-talet deltog Åke Edfeldt, då professor i pedagogik vid Stockholms universitet, i en konferens i Nijmegen, Nederländerna, om begåvade barn. Målet var att enas om hur denna grupp elever bör behandlas i skolan för att deras begåvningar ska tillvaratas. Edfeldt (1992) uttalade där att I Sverige anses det odemokratiskt inte bara att vara kognitivt begåvad, men också att vara begåvad och att begära specialbehandling på grund av det. Och att ses som odemokratisk är i Sverige att bli stigmatiserad med det åttonde tillägget till de sju dödssynderna. […] Därför finns det i Sverige, åtminstone sedan 1968, inga särskilda utbildningsåtgärder överhuvudtaget för särskilt begåvade skolbarn.1

Även Roland S Persson, professor i psykologi vid Jönköping University, har skrivit om denna i Sverige typiska inställning. Att påpeka att begåvade barn skulle behöva annat stöd i skolan än det vanliga anses ofta oetiskt, menar han, och ibland till och med som ett ”hot mot demokratiska principer” (1997b). Det har funnits ett kompakt motstånd i Sverige mot särskilda åtgärder för begåvade barn ända sedan 1940-talet och ”det finns ett egalitärt ideal i de skandinaviska länderna som inkluderar ett motstånd mot att belöna eller uppmuntra policyer som skulle medföra att några individer glänser mer än andra” (Persson, Joswig & Balogh 2000). Åke Edfeldt och Inger Wistedt, professor emerita i pedagogik, har ihärdigt motverkat myter om matematik och begåvade barn, som exempelvis att de alltid kan lära sig själva och inte behöver 1 Detta citat, och samtliga andra översatta citat, har översatts av författaren.

I Skola och begåvning uttalat stöd (Edfeldt & Wistedt 2009). Bland annat i anslutning till debatten om spetsutbildningar var det en ganska vanlig synpunkt att begåvade elever inte behövde något ”extra”, utan att de lär sig själva lika bra. Likhetstecken drogs mellan att vara begåvad och att vara motiverad, men inte alla begåvade elever är självmotiverade. Även utanför forskningen finns exempel på att det inte är okontroversiellt att framhålla begåvade människor. I boken Duktiga flickors revansch (2017) skriver den tidigare liberala politikern Birgitta Ohlsson att det vid hennes gymnasium delades ut stipendier till avgångselever som hade fått höga betyg. Hon, och de andra som fick stipendier, fick dem dock inte under högtidliga former i aulan, utan vid ett separat tillfälle. De ombads även att inte berätta om utmärkelserna ”eftersom inte alla kan få ett stipendium”. Detta var i Linköping i mitten av 1990-talet. Från två andra personer, som slutade gymnasiet i slutet av 1980-talet i en annan del av Sverige, har jag fått veta att de inte heller fick sina stipendier vid avslutningsceremonin i aulan ”eftersom det är lite känsligt mot de andra att dela ut det öppet”. ”Jag tror det var rektorn som bad mig stanna kvar efter ceremonin och rätt snabbt stack åt mig något”, berättar en av dem. Vid de skolor i Malmö som jag har egen kännedom om delades stipendier ut öppet på 1980- och 1990-talen. Jag kontaktade två tidigare rektorer, Maria Jarlsdotter och Marcus Lindbom, för att höra om de hade något minne av om frågan om öppen stipendie utdelning hade diskuterats i rektorskretsar. Jarlsdotter (2019) svarade att det alltid hade gjorts öppet där hon arbetade. Vi delade också ut stipendier på gymnasieskolan i Ängelholm där jag arbetade på 90-talet. Det var absolut ingen hemlighet tvärtom, det redovisades t o m i tidningen. Däremot kommer jag ihåg att det diskuterades (det görs ibland fortfarande) om det inte hade varit bättre att dela ut stipendier till de som gjort störst framsteg.

1 Duktiga elever klarar sig inte alltid Nu har jag varit rektor några år på Malmö latinskola och där delas det ut stipendier i aulan under stor pompa och ståt. Årets elev på skolan blir alltid den elev på skolan med högst betyg. Så var det även före min tid.

Lindbom (2019): jag [vet] att vi vid varje skolavslutning utdelade ett premium till eleverna med högsta betygspoängen i respektive avgångsklass. Premieutdelningen var ett spännande och högtidligt inslag vid skolavslutningarna i aulan. Jag kan inte påminna mig att denna tradition blev föremål för diskussion i lärarkollegiet på S:t Petri. Det är möjligt att rektorerna på övriga rektorsområden löste frågan om premier till elever enligt egna traditioner. Jag kan inte erinra mig att denna fråga diskuterades på något rektorskollegium under mina femton år på S:t Petri.

Det verkar alltså som att frågan om stipendier till elever med höga betyg samtidigt har varit mycket känslig, eller inte känslig alls, på olika håll i Sverige. Samtidigt är det svårt att tänka sig att någon skulle ha invändningar mot att till exempel priser på idrottsdagar skulle delas ut öppet, även om inte alla kan springa fortast eller hoppa högst. Att det var en sporre för flera av de personer som intervjuas i denna bok att de som fick höga betyg fick stipendier står klart. Av dem som är studenter i dag fick nästan alla något stipendium från sitt gymnasium, och samtliga fick det vid en öppen ceremoni. Det är alltså tänkbart att frågan har blivit mindre känslig. Det kan också ha att göra med att skolor konkurrerar mer i dag, och därmed gynnas av att det märks att det på skolan finns elever som får bra resultat. Det finns alltså anekdotiska indikationer på att en ökande medvetenhet om vikten av att även begåvade elever får stöd kan ha vuxit fram under de senaste åren i Sverige, även om den kanske inte har så djupa rötter. För några år sedan uppmärksammades en

I Skola och begåvning lärare i Simrishamn som hade fått en förstelärartjänst med inriktning på särbegåvning, i dag en etablerad benämning för särskild begåvning. I en intervju med Pedagogiska Magasinet (Bonthelius 2018) sa Ola Olsson att han i sin tjänsteansökan hade skrivit att han ville jobba med de här barnen som ofta blir bortglömda. ”Och det föll i god jord. Lagen är ju tydlig, skolan är skyldig att hjälpa alla elever att nå högre, alla ska ha stöd på rätt nivå.” När jag kontaktar Olsson hösten 2019 för att höra hur arbetet fortskrider får jag veta att tjänsten har försvunnit igen. Hur påverkas en samhällsinställning? I ett förord till Särskilt begåvade elever (Liljedahl 2017) skriver Roland S Persson om ett av regeringen fattat beslut om skollagen år 2011. Lagen föreskriver att elever ”som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling”. Det kommer att ta tid, menar Persson. ”Värderingar ger i regel upphov till viss praxis i skolan men i just det här fallet förväntas genom Alliansregeringens beslut paradoxalt nog att praxis skall ge upphov till vissa värderingar.” Huruvida ändringen i skollagen har lett till några förändringar vad gäller hur begåvade barn blir behandlade i skolan kan intervjuerna med åtta nuvarande studenter kanske ge en fingervisning om.

2 Forskning om begåvning

Det finns mycket mer internationell forskning än svensk om begåvade barn och skolgång. En hel del av de undersökningar och den forskning som hänvisas till i denna bok kommer från engelsktalande länder. Sverige har en annan kultur och ett annat skolsystem, men det är troligt att en del av de lärdomar som kan dras av studier i andra länder är applicerbara, eller åtminstone intressanta, även för svenska förhållanden. Den forskning som refereras har använt olika definitioner på ”begåvning”. Detta innebär att personer som har medverkat i en studie inte självklart skulle ha kommit i fråga i andra studier, som kan ha använt andra kriterier för begåvning. Resultaten kan ändå belysa olika aspekter av forskning om begåvning. Ordet ”gifted” har ibland översatts till ”begåvad”. ”Gifted education”, som har varit ett vedertaget begrepp, men som numera används mer sällan, står ibland skrivet just så.1 Att det inte finns någon enighet om vad begåvning är, hur man

1 ”Giftedness”, och ”gifted”, används fortfarande, men Mazzoli Smith & Campbell (2012) sammanfattar väl varför de är onödiga uttryck: ”de är konstiga, mycket ifrågasatta termer som ger upphov till ålderdomliga tankar om begåvning som något som förlänas av gudarna.” De konstaterar även att termerna är dåligt definierade, att de inte används konsekvent inom utbildningsprogram och forskningsprojekt, och att de ofta för med sig fördomar och partiskhet.

Referenser

Åsa Melander har arbetat med skolfrågor i Hackney kommun, London, i tio år, senast som skolplatsplaneringschef. I dag är hon PhD-studerande, med inriktning på hur vanliga skolor bättre kan stödja begåvade elever, även från lägre socioekonomiska grupper.

SKOLA OCH BEGÅVNING INTERVJUER 1995–2020 Duktiga elever klarar sig alltid! Så har det ofta låtit i den allmänna debatten om skolan. Under senare år har dock framkommit att barn som har lätt för att lära inte alltid har det särskilt bra i skolan. Denna bok ger en bild av den svenska inställningen till begåvning och av begåvade elevers egna erfarenheter. Behöver begåvade elever stimulans, eller klarar de sig själva? Skola och begåvning bygger på intervjuer under åren 1995– 2020. Författaren har intervjuat studenter med toppbetyg från gymnasiet, rektorer, skolpolitiker och forskare. Hur har skolgången upplevts av de begåvade och hur har den allmänna inställningen till begåvning förändrats under dessa tjugofem år? Hur skapar vi en skola där även begåvade elever får möjlighet att utvecklas? Skola och begåvning vänder sig till såväl lärare, skolledare och annan skolpersonal som till politiker. Boken är relevant för alla som är intresserade av hur skolan upplevs av barn som har lätt för att lära.

Art.nr 40864

240

studentlitteratur.se