9789144136240

OMVÅRDNAD PÅ AVANCERAD NIVÅ KÄRNKOMPETENSER INOM SJUKSKÖTERSKANS SPECIALISTOMRÅDEN ANNA-K ARIN EDBERG ANNA EHRENBERG HELLE WIJK JOAKIM ÖHLÉN (RED.)

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 34281 ISBN 978-91-44-13624-0 Upplaga 2:1 © Författarna och Studentlitteratur 2013, 2021 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Sakgranskning: Christel Bahtsevani Formgivning inlaga: Henrik Hast Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Jan Petterson Omslagsbild: Jan Petterson Printed by Dimograf, Poland 2021

Innehåll

Författarpresentation 19 Förord 27 Hur är boken upplagd? 29 Vårdens kärnkompetenser och omvårdnad 33

1 ­Personcentrerad vård 1a. Personcentrerad vård 49 Inger Ekman & Astrid Norberg Personcentrerad vård – teoretiska utgångspunkter 49 Personcentreringens ontologi 52 Personcentreringens epistemologi 54 Personlig och social identitet 54 Att stödja patienters upplevelse av sig själva 57 Personcentrerad vård – tillämpning och utvärdering 58 Patientens berättelser 61 Att skapa partnerskap – personcentrerad vård som teamarbete 65 Förståelsemodeller 67 Säkerställandet av den planerade vården – dokumentationen – personlig elektronisk journal 70 Sammanfattning 71 Referenser 72

1b. Personcentrerad omvårdnad 81 Anna Forsberg Syftet med personcentrerad omvårdnad 82 Strategier för att stödja personcentrerad omvårdnad 86 Kontinuitetsdriven vård 86 Vårdplanering 88 Pedagogiska samtal 89 Omvårdnadsronden 91 Personcentrerad omvårdnad – en förutsättning för säker vård 94 Sammanfattning 95 Referenser 96

1c. Personcentrerad omvårdnad med tillämpning inom palliativ vård 99 Ingela Henoch Livsfrågor 100 Existentiella områden 101 Förluster vid svår sjukdom 103 Vårdteamets ansvar 104 Livsberättelsens betydelse för en personcentrerad vård 105 Utbildning till vårdpersonal 106 Personalens egna existentiella frågor 106 Sammanfattning 107 Referenser 108

1d. Personcentrerat förhållningssätt inom hälsofrämjande arbete i primärvården 111 Eva Drevenhorn Hälsofrämjande arbete inom barnhälsovård 111 Hälsofrämjande arbete på vårdcentral 114 Hälsofrämjande arbete i hemsjukvård 117 Motiverande samtal 119 Kontinuitet 120 Sammanfattning 121 Referenser 121

1e. Personcentrerad och säker akut vård av barn 125 Jeanette Lindahl, Carina Elmqvist & Emma Westin Akut omhändertagande av barn 125 Personcentrerad vård kontra barncentrerad vård 128 Säker personcentrerad akut vård av barn 130 Sammanfattning 133 Referenser 133

2 Samverkan i team 2a. Samverkan i team 139 Eric Carlström, Susanne Kvarnström & Håkan S. Sandberg Teamarbete i vården – en bakgrund 139 Teamets synergi 141 Teamet i vårdorganisationen 142 Team och funktionella synergier 148 Kompetens och samarbetsförhållanden är centrala för teamarbetet 150 Strukturella förutsättningar för teamarbetet 151 Patienten i det interprofessionella teamet 153 Teamarbetets resultat och konsekvenser 154 Teamteorier 156 Managementperspektiv 157 Grupputvecklingsperspektiv 159 Språk, identitet och lärande 161 Systemperspektiv 163 Teamets funktion – en teoretisk beskrivning 165 Sammanfattning 168 Referenser 170

2b. Specialist­sjuksköterskan i teamet 175 Håkan S. Sandberg, Susanne Kvarnström & Eric Carlström Hierarkier och logiker 176 Specialistsjuksköterskan i teamet 179 Specialistsjuksköterskans roll och betydelse 180 Samarbetsvinster i teamarbetet 181 Interprofessionalitet – transprofessionalitet 182 Historia – nutid – framtid 184 Sammanfattning 186 Referenser 187

2c. Teamarbete i kirurgisk vård – specialist­ sjuksköterskans roll 189 Susanne Kvarnström Avancerad klinisk specialist­sjuksköterska i kirurgisk vård 189 Klinisk ledare 191 Överbryggande teamkollega 191 Närvarande handledare 192 Teamarbete för ett stödjande personcentrerat förhållningssätt 193 AKS – en ny roll i teamarbetet 196 Sammanfattning 197 Referenser 198

2d. Multiprofessionellt teamarbete inom geriatrisk vård 201 Birgitta Olofsson Olika team 201 Det geriatriska interdisciplinära teamet 202 Den preoperativa fasen 202 Den postoperativa fasen 203 Teamronder 205 Geriatriskt interdisciplinärt team – en sammanfattning 205 Vad karaktäriserar ett fungerande interdisciplinärt team? 207 Ledarskap 208

Träning och utveckling 208 Klimatet i teamet 209 Sammanfattning 210 Referenser 210

2e. Teamarbete inom kärlkirurgisk omvårdnad 213 Christine Kumlien Specialistsjuksköterskans roll och ansvar i teamet 218 Sammanfattning 221 Referenser 221

3 Evidensbaserad vård 3a. Evidensbaserad vård 225 Anna Ehrenberg, Ann Catrine Eldh & Lars Wallin Utveckling av evidensbaserad praktik 225 Vad menas med evidens och evidensbaserad praktik? 226 Kritik mot evidensbegreppet 227 Att ta fram vetenskapligt underlag för beslut i vården 228 Organisationer som utvärderar metoder i vården 229 Arbetsprocessen för att ta fram vetenskapligt underlag 230 Kliniska riktlinjer 236 Olika typer av kliniska riktlinjer 237 Hjälpmedel för framtagande och kvalitetsgranskning av kliniska riktlinjer 238 Nationell kunskapsstyrning 239 Att praktisera evidensbaserad vård 239 Tillämpning av evidensbaserad vård i vårdsituationer 242 Implementering av kunskap 243 Faktorer som påverkar implementering 245 Implementeringsteori kopplat till praktik 247 Metoder för implementering 253 Sammanfattning 256 Referenser 257

3b. Evidensbaserad praktik inom omvårdnad 261 Ann Catrine Eldh, Anna Ehrenberg & Lars Wallin Evidensläget inom omvårdnad 261 Sjuksköterskors användning av forskningsresultat 263 Att framställa vetenskapliga underlag för omvårdnadsbeslut 266 Tillämpning av evidensbaserad omvårdnad i vårdsituationer 267 Att fatta beslut om bedömningsmetoder och omvårdnadsåtgärder 267 Teamsamverkan, delaktighet och evidensbaserad omvårdnad 269 Beslutsstöd för omvårdnad 272 Att leda evidensbaserad omvårdnad 274 Att främja evidensbaserad praktik i rollen som specialistsjuksköterska 277 Fortsatt forskning om evidensbaserad omvårdnad 279 Sammanfattning 280 Referenser 281

3c. Aktionsorienterade studiecirklar för en evidensbaserad praktik 285 Albert Westergren Kunskapsomsättning 285 Faktorer av betydelse för kunskapsomsättning 286 Kunskapsomsättning i team genom studiecirklar 289 Sammanfattning 294 Referenser 295

3d. Evidensbaserad intensivvård 299 Lotti Orwelius En akut, omtumlande upplevelse 299 Evidensbaserade rekommendationer och riktlinjer 304 Sammanfattning 306 Referenser 306

3e. Evidensbaserade vårdmiljöer för äldre 309 Susanna Nordin Vårdmiljö som begrepp 309 Vårdmiljö ur ett historiskt perspektiv 310 Den fysiska miljöns betydelse för personer i behov av vård 311 Vårdmiljön och personcentrerad vård 311 Evidensbaserad design 314 Att mäta den fysiska miljöns kvalitet 316 Sammanfattning 317 Referenser 317

4 Kvalitets­utveckling genom förbättrings­arbete 4a. Kvalitetsutveckling genom förbättringsarbete 323 Ann-Christine Andersson & Ami Hommel Kvalitet 323 Förbättringsarbete 326 Modeller och verktyg för förbättringsarbete 327 Värdekompass och värdeberäkning 332 Lärande organisation 335 Makro-, meso- och mikrosystemnivåer 337 Patientmedverkan i förbättringsarbete 339 Kvalitetsregister 342 Öppna jämförelser 343 Vården i siffror 344 De nationella kvalitetsregistrens betydelse för utveckling 344 Patientrapporterade utfallsmått 349 Forskningsanknytning 351 Sammanfattning 353 Referenser 353

4b. Kvalitetsutveckling inom omvårdnad 359 Ann-Christine Andersson & Ami Hommel Specialistsjuksköterskans roll 359 Omvårdnadsvariabler i nationella kvalitetsregister 362 Kvalitetsregistrens betydelse för utveckling 363 Ledarskap för förbättring 367 Sammanfattning 368 Referenser 369

4c. Kvalitetsutveckling inom onkologisk omvårdnad 371 Anki Delin Eriksson Utveckling av kunskapsstöd och patientinformation 371 Ett förbättringsarbete påbörjas 372 Tvärprofessionellt genomförande av förbättringsarbetet 373 Cancerrelaterad trötthet, fatigue 374 Följsamhet till rutin 376 Uppföljande enkät 378 Sammanfattning 379 Referenser 379

4d. Kvalitetsutveckling och nationell kunskapsstyrning inom omvårdnad 381 Åsa Andersson Specialistsjuksköterskans kvalitetsutveckling av vården 381 Kunskapsstyrning 382 Nationell kunskapsstyrning 385 Nationella kvalitetsregister 385 Sammanfattning 396 Referenser 396

4e. Kvalitetsutveckling inom ortopedisk omvårdnad 399 Ami Hommel Kvalitetsutveckling av vården för patienter med höftfraktur 402 Att förebygga vårdskador inom ortopedisk omvårdnad 402 Vikten av snabb mobilisering efter operation 404 Ett personcentrerat förhållningssätt till patienter med höftfraktur 405 Ett teambaserat arbetssätt inom ortopedi 405 Verktyg och kompetens för kvalitetsutveckling inom ortopedisk omvårdnad 406 Sammanfattning 407 Referenser 408

5 Säker vård 5a. Säker vård 413 Ann-Sofie Källberg & Camilla Göras Patientsäker vård 413 Förekomst av vårdskador 414 Avvikelsehantering 416 Från individsyn till systemsyn 419 Hur kan vi skapa en säker vård? 422 Säkerhetskultur 426 Sammanfattning 428 Referenser 428

5b. Säker vård i omvårdnadsarbetet 433 Ann-Sofie Källberg & Camilla Göras Ledning och styrning av patientsäkerhetsarbete 433 Ledningssystem 434 Patientsäkerhetslagen 435 Utmaningar i dagens hälso- och sjukvård 437 Säker arbetsmiljö 438

Verktyg och metoder för säker vård 442 Reaktiva metoder 443 Proaktiva metoder 445 NEWS 447 Patientsäkerhetsklimat 450 Patientdelaktighet för säker vård 452 Säker vård – en helhet? 454 Sammanfattning 455 Referenser 455

5c. Säker vård för äldre personer som genomgår kirurgi 461 Jenny Jakobsson Fast-track-kirurgi 462 Kan en standardiserad vårdregim uppfylla kraven på säker vård? 463 Preoperativa förberedelser 464 Preoperativ information 464 Postoperativ nutrition 465 Postoperativ mobilisering 466 Komplikationer 467 Utskrivning 467 Sammanfattning 468 Referenser 469

5d. Säker vård vid överflyttning av patient från intensiv­vårds­avdelning till vårdavdelning 473 Eva Åkerman Säkerhet i samband med övergång i vårdkedjan 474 Verktyg och checklistor för säker vård 474 Övergång från intensivvård till vårdavdelning 475 Upplevelser inför övergången 475 Liaison nurse – Samvårdssjuksköterska 477 Utvecklingsprojekt för att genomföra en trygg och säker övergång till vårdavdelning 477

Planering inför övergången 478 Utskrivning till vårdavdelning 478 Uppföljning på vårdavdelning 479 Utvärdering 479 Sammanfattning 480 Referenser 480

5e. Säker vård för prevention av trycksår 483 Helle Wijk Är trycksår onödigt? 484 Trycksårsprevention – en komplex omvårdnadshandling 486 Säker vård kräver rutiner 488 Ett praktiskt exempel 489 Uppföljning 490 Sammanfattning 492 Referenser 493

6 Digital vård 6a. Digital vård 497 Stefan Sävenstedt & Jan Florin Digital vård – gemensam kärn­kompetens för alla vårdprofessioner 498 Historiskt perspektiv 498 En personcentrerad digital vård 502 Informationsflödet och informatik 505 Processmodeller 506 Interoperabilitet 508 Terminologier 510 Olika terminologier 512 Etik i en digitaliserad vård 517 Referenser 521

6b. Digital omvårdnad 525 Stefan Sävenstedt & Jan Florin Digital teknik i specialist­sjuksköterskans arbete 525 Vård på distans 526 Distanskonsultation 527 Stödgrupper via internet 527 Digitala sensorer 528 Kvalitet i olika former av distansstöd 529 Kommunikation vid distanskonsultationer 530 Triagering i telefonrådgivning 531 Digitalt stöd för egenvård 532 Robotik och artificiell intelligens (AI) 534 Egenmätning 538 Digitalt stöd – informationsöverföring 540 Standarder 542 Patientjournalen 544 Återanvändning av information 546 Beslutsstöd och standardvårdplaner 547 Digitalt stöd – vilken kompetens behövs? 549 Omvårdnadsinformatik 550 Utbildning i digital vård för sjuksköterskor 550 Sammanfattning 552 Referenser 553

6c. Digital psykiatrisk vård – övervakning, följsamhet och återhämtning 557 Sebastian Gabrielsson Smarta piller 557 Återhämtning som utgångspunkt 558 Problemet med följsamhet 559 Falska motsättningar 560 Kan psykiatrin anförtros tekniken? 561 Sammanfattning 563 Referenser 563

6d. Digitalt stöd för evidensbaserad kirurgisk vård 565 Inger Jansson Kommunikationssystem för patientjournal 565 Struktur för att arbeta evidensbaserat 567 Standardiserade vårdplaner till stöd för kirurgisk omvårdnad 568 Förutsättningar för att arbeta evidensbaserat inom kirurgisk vård med hjälp av strukturerad dokumentation av vårdplaner 572 Sammanfattning 575 Referenser 575

6e. Digital äldrevård 579 Catharina Melander & Stefan Sävenstedt Välfärdsteknik för att stödja behov 581 Välfärdsteknik för stärkt autonomi och självständighet 581 Välfärdsteknik för ökad social delaktighet 582 Välfärdsteknik för att bättre förstå beteenden 584 Avslutande tankar och reflektioner 585 Sammanfattning 586 Referenser 587 Register 589

Hur är boken upplagd?

Anna-Karin Edberg, Anna Ehrenberg, Helle Wijk & Joakim Öhlén

Denna bok vänder sig till dig som studerar på avancerad nivå eller arbetar som specialistsjuksköterska. Boken handlar om den specialist­ utbildade sjuksköterskans ansvar i omvårdnadsarbetet och är ett bidrag till hälso- och sjukvårdens utveckling. Det är en bok om omvårdnad på avancerad nivå som är avsedd att vara gemensam för alla specialist­ utbildningar. När första upplagan lanserades 2013 var det nyskapande att ta utgångspunkt i vårdens kärnkompetenser och koppla dessa till sjuksköterskans specialistområden. Boken har varit framgångsrik och uppskattad. Sedan första upplagan har kärnkompetenserna fått en än mer framskjuten position inom omvårdnad, hälso- och sjukvård ­generellt samt i vårdutbildningar vilket gör dess övergripande struktur än mer aktuell. Denna andra upplaga av boken har utvecklats ytter­ ligare med omfattande omarbetningar för att spegla sjuksköterske­ professionens samhällsmandat.

Boken ska ses som en fortsättning på bokverket Omvårdnadens grunder (Edberg & Wijk, 2019; Ehrenberg & Wallin, 2019; Friberg & Öhlén, 2019) och beskriver en utveckling från grundnivå till avancerad nivå.

Den har sin utgångspunkt i så kallade kärnkompetenser för alla 29

Bokens uppbyggnad Boken inleds med ett övergripande kapitel om vårdens kärnkompetenser och omvårdnad. Därefter följer en ingående beskrivning av varje kärnkompetens: ▶ ▶ ▶ ▶ ▶ ▶

personcentrerad vård samverkan i team evidensbaserad vård kvalitetsutveckling genom förbättringsarbete säker vård digital vård.

Dessa sex kärnkompetenser utgör var sin del i boken och varje del består i sin tur av fem kapitel: 1. Ett kapitel om de aspekter av kärnkompetensen som är gemensamma för alla professioner inom hälso- och sjukvård.

2. Ett kapitel om kärnkompetensen inom omvårdnad med särskilt fokus på specialistsjuksköterskans funktion och ansvarsområde.

30 � Hur är boken upplagd?

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

­ rofessioner inom hälso- och sjukvården, vilka Institute of Medicine p of the National Academies (Knebel & Greiner, 2003) och Quality and Safety Education for Nurses (QSEN, 2020) identifierat som särskilt betydelsefulla. Dessa kompetenser har också lyfts fram av Svensk sjuksköterskeförening som centrala för att planera, genomföra, utvärdera och utveckla såväl omvårdnaden som hälso- och sjukvården och utgör stommen i Svensk sjuksköterskeförenings kompetensbeskrivning för sjuksköterskor (Svensk sjuksköterskeförening, 2017). Boken skiljer sig från andra liknande böcker genom att den belyser dessa kompetenser ur ett omvårdnadsperspektiv med fokus på specialistsjuksköterskan och utbildning på avancerad nivå. Den presenterar en gemensam kunskapsbas för omvårdnad på avancerad nivå utifrån de sex kärnkompetenserna: personcentrerad vård, samverkan i team, evidensbaserad vård, kvalitetsutveckling genom förbättringskunskap, säker vård samt digital vård (även kallat informatik).

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

3. Tre kapitel med olika tillämpningar av kärnkompetenserna inom specifika omvårdnadsspecialiteter. Dessa tillämpningar är utformade för att exemplifiera och inspirera till utveckling, kritisk reflektion och kreativ användning.

Boken fokuserar på de sex kärnkompetenser som är tillämpbara oavsett specialisering. Specialistsjuksköterskeutbildningarna är i sin nuvarande form uppbyggda utifrån olika perspektiv: ålder (exempelvis barn och äldre), vårdområden (exempelvis medicinsk och kirurgisk vård) eller processer (exempelvis preventivt och prehospitalt arbete). I uppbyggnaden av tillämpningarna av kärnkompetenserna har vi strävat efter att exemplifiera flera av dessa perspektiv. Avsikten är att visa hur kärnkompetenser kan användas och stödja praktiskt omvårdnadsarbete och därmed bidra till utveckling av omvårdnad inom specialistsjuksköterskors olika områden. Bokens kapitelförfattare är antingen experter som bedriver forskning inom området eller kliniskt verksamma sjuksköterskor med expertkunskaper inom området.

Referenser Edberg, A-K. & Wijk, H. (2019). Omvårdnadens grunder. Hälsa och ohälsa (3 uppl.).

Lund: Studentlitteratur.

Ehrenberg, A. & Wallin, L. (2019). Omvårdnadens grunder. Ansvar och utveckling (3 uppl.). Lund: Studentlitteratur.

Friberg, F. & Öhlén, J. (2019). Omvårdnadens grunder. Perspektiv och förhållningssätt (3 uppl.). Lund: Studentlitteratur.

Knebel, E. & Greiner, A.C. (red.) (2003). Health professions education: A bridge to quality. Washington DC: National Academies Press.

QSEN (2020). Competences. Cleveland, OH: Quality and Safety Education for Nurses Institute. Hämtad 2020-09-11 från https://qsen.org Svensk sjuksköterskeförening (2017). Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska. Stockholm: Svensk sjuksköterskeförening. Hämtad 2020-09-11 från swenurse.se.

Hur är boken upplagd? � 31

Anna Forsberg

Personcentrerad omvårdnad

1b.

Personcentrerad omvårdnad handlar om att skapa rättvisa institu­ tioner för personer som är akut eller kroniskt sjuka, eller är i kontakt med vården av andra skäl, ta dem på allvar och inom ramen för en vårdrelation främja hälsa, lindra lidande eller främja en värdig död.

En för specialistsjuksköterskan central uppgift är att initiera och leda utvecklandet av en organisatoriskstruktur, oavsett vårdsammanhang, som stödjer personcentrerad omvårdnad. Personcentrerad omvård­ nad utvecklar specialistsjuksköterskans professionella och personliga repertoar genom att hen upprepat möter vårdbehövande personer med olika förmågor och resurser. Partnerskapet utmanas och utvecklas av ­patientens meningsskapande, förståelse och agerande, men också av teamets struktur och förutsättningar. Specialistsjuksköterskan kan inte ensam bära den personcentrerade omvårdnaden, utan även teamet behöver dela samma idé och grundantaganden. Vårdmiljöns utform­ ning utmanar mer eller mindre beroende av tillgänglighet till hjälp­ medel, graden av teknologi som kan verka skrämmande eller utgöra en barriär i mötet mellan vårdad och vårdare samt restriktioner som begränsar friheten för patienten. Med en klar idé om struktur, person och repertoar kan personcentrerad omvårdnad utvecklas och bedrivas inom alla vårdsammanhang.

81

Syftet med att införa personcentrerad vård (PCV) till exempel på en vårdavdelning, mottagning inom sjukhus eller primärvård alternativt i ett kommunalt vårdboende är att skapa förutsättningar för en rättvis institution mot bakgrund av det underläge som patientrollen innebär.

All omvårdnad utövas inom ramen för en vårdrelation. Den kan sträcka sig över en kortare eller längre tid, etableras snabbt eller byggas under en längre period. Oavsett när, var och hur den etableras är vårdrela­ tionen en asymmetrisk och en ojämlik relation mellan en sjuksköterska som kan förmodas vara frisk och kapabel och en patient vars hälsa eller liv är utsatt för prövning eller hot. I rollen som specialistsjuksköterska utför du många gånger samma uppgifter som en grundutbildad sjuksköterska, men förväntas göra dem bättre, med fördjupad insikt och med en tydligare evidensbas. Således har du som specialist ett ansvar att vara en förebild när det gäller vårdrelationens etablerande och bevarande. En djupgående förståelse för patientens underläge är central för en personcentrerad hållning (Kristensson Uggla, 2020).

Underläget kan sägas vara trefaldigt och består i att patienten är längst ner i sjukvårdens hierarki, har ett existentiellt underläge på grund av sjukdom eller ohälsa och saknar tillräcklig kunskap för att i aktuell hälso- och livssituation kunna vara autonom och klara sin egenvård eller vad som krävs för hälsa och ett fungerande dagligt liv. Nedan följer ett exempel från en vuxen person som genomgått hjärtkirurgi på ett större sjukhus och som saknat att bli mött som en person även om det medicinska och tekniska har fungerat. Citatet illustrerar att personen upplever sig betraktas som ett objekt och att det finns ett främlingskap mellan hen och delar av personalen. Det framgår också att det tekniska och medicinska fungerar, men det kan inte helt ersätta behovet av en personcentrerad relation.

Det finns en tydlig hierarki mellan läkare och sjuksköterskor. ­A lienation mellan all personal och mig som patient. Man blir snabbt hospitaliserad, där jag är ett ”hjärtobjekt” inte mycket annat. Detta gäller självklart inte all personal jag har mött. Bara att det finns en tendens gör mig mycket orolig. Sammanfattningsvis mycket väl 82 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Syftet med personcentrerad omvårdnad

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

fungerande team utifrån en teknisk och medicinsk verksamhet.

(Citat från en undersökning av patienters upplevelse av bemötande på en svensk hjärtkirurgisk klinik där svaren har lämnats anonymt)

En person behöver per definition inte vara sjuk för att vara i kontakt med vården, utan det kan lika gärna handla om något så friskt som att föda barn. Underläget handlar då mer om att kanske vara i denna situation för första gången, inte kunna tolka kroppens signaler och känna sig utlämnad. Ett sådant underläge går inte att välja bort eftersom man i rollen som patient obönhörligen hamnar där till följd av vårdens struktur och fragmenterade organisation. För den person som behöver vara en patient under kortare eller längre tid av sitt liv är rollen ofta oönskad, oväntad och smått obegriplig. Den förväntas spelas i en obekant miljö, med kostymer som sällan passar (patientkläderna) och utan något manus för vilka repliker som är gångbara i samspelet med de andra aktörerna i miljön, det vill säga de professionella yrkes­utövarna. En kvinna som genomgick operation illustrerar utmaningen i patientrollen så här: Jag hade uppskattat att få tala i lugn och ro med kirurgen. Så står det ju att det ska vara. Han kom 10 minuter innan operationen.

Så klart man är nervös inför en operation och skulle behöva något lugnande. Det kunde jag ju inte ta eftersom jag ville vara klar i huvudet vid det samtalet. En massa onödig oro för patienten. När han väl kom var han ju ”hur fin som helst” och även efter operationen. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö första dygnet, tror till och med att jag bad om det. Hade velat bli bemött lite annorlunda då och inte bara få veta att jag skulle få mer smärtlindring. Man kanske kunde sagt något som ”klart att du inte ska dö, vi tar hand om dig” eller ”det här klarar du, snart mår du bättre”. All personal är änglar med undantag för sköterskan som inte lyckades muntra upp mig när jag ville dö … (Citat från en undersökning av patienters upplevelse av bemötande på en svensk hjärtkirurgisk klinik där svaren har lämnats anonymt)

Att som specialistsjuksköterska ha en moralisk lyhördhet innebär bland annat att vara medveten om patientens trefaldiga underläge i varje 1b. Personcentrerad omvårdnad � 83

vårdrelation och göra sitt bästa för att mellanmänskligt och strukturellt underlätta för patienten att bibehålla sitt jag, sitt personliga uttryck och sitt meningsskapande. Ett etiskt krav för specialistsjuksköterskan är också att värna patientens tolkningsföreträde kring sin situation i alla sammanhang där hens situation, prognos och möjligheter diskuteras exempelvis i samband med rond.

Att reflektera över

Av forskning vet vi att en absolut förutsättning för personcentrering är att personen som berörs känner sig tagen på allvar (t.ex. Georgsson m.fl., 2016; Forsberg & Rantala, 2020; Schenell m.fl., 2020). Innebörden av att bli tagen på allvar i en högteknologisk miljö kan förstås ur åtta aspekter (Forsberg & Rantala, 2020): 1. Vårdpersonalen har lyssnat på mig.

2. Jag har fått hjälp att förstå vad som har hänt.

3. Jag har fått hjälp att förstå vad som ska hända.

4. Mina bekymmer har blivit tagna på allvar.

5. Mina symtom har blivit tagna på allvar.

6. Jag har blivit tagen på allvar.

7. Personalen har fått mig att må bra i stunden.

8. Jag har känt mig trygg.

Inom boende för äldre har Schenell med flera (2020) identifierat sju aspekter av personcentrering och att bli tagen på allvar: 1. Betrakta mig som en kompetent person.

2. Visa mig professionellt engagemang.

3. Möt mig i en tillitsfull relation.

84 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

▶ Hur kan du behålla din medvetenhet om patientens tre­ faldiga underläge? ▶ Vad kan du göra för att se och möta patienten som person? ▶ Hur kan du lotsa personen igenom den obekanta vårdsituationen?

4. Ge mig möjligheter till en meningsfull och säker dag.

5. Stöd mitt oberoende.

6. Låt mig ha makten över mitt eget liv.

7. Hjälp mig att planera för vården i livets slut.

Att reflektera över

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

▶ Vad kan du göra för att ta de patienter du möter på allvar utifrån ovanstående påståenden om personcentrering?

Det finns större likheter än skillnader i hur behovet av att bli tagen på allvar i olika vårdsammanhang uttrycks. Att bli tagen på allvar (being taken seriously) har i form av frågeformuläret Being Taken ­Seriously Questionnaire (BTSQ ) utvecklats till ett mätinstrument för att utvärdera patienters upplevelse av personcentrering. Instrumentet är psykometriskt testat i högteknologisk vårdmiljö och har visat mycket god validitet och reliabilitet (Forsberg & Rantala, 2020). BTSQ utgör ett så kallat PREM-instrument. Mått på patientens nöjdhet med och upplevelser av vårdens insatser, till exempel tillgänglighet, information eller bemötande, kallas Patient Reported Experience Measures (PREM). Även om dessa mått är viktiga är de samtidigt problematiska eftersom patienternas nöjdhet kan påverkas av förväntningar, personlighet och tidigare vårderfarenheter. För att minska denna påverkan förespråkar många att man alltid bör efterfråga specifika upplevelser eller händelser och inte bara nöjdhet (Nilsson & Kristensson, 2017).

PREM-instrument är viktiga för att systematiskt utvärdera vårdens kvalitet och hör ihop med kärnkompetensen förbättringskunskap för kvalitetsutveckling. De kan användas för att utvärdera patienters upplevelse av personcentrerad omvårdnad på vårdenheter där sådan omvårdnad utvecklas.

För att kunna implementera personcentrerad omvårdnad oavsett vårdmiljö krävs organisatoriska strukturer i vården som stödjer en person­centrerad hållning och medvetenhet (Forsberg, 2016). Det innebär att det behöver finnas metoder, mötesplatser och rutiner som ­hjälper vårdpersonalen att fokusera på personen med en sjukdom och 1b. Personcentrerad omvårdnad � 85

inte primärt sjukdomen i personen. Detta är särskilt viktigt för att skapa en rättvis institution och behålla fokus på personen med en sjukdom samt etablera och bevara ett partnerskap. Det som särskilt kan stödja detta är ŕ ŕ ŕ ŕ

kontinuitetsdriven vård vårdplaner pedagogiskt samtal omvårdnadsronder.

Kontinuitetsdriven vård

I dag har de flesta vårdverksamheter i slutenvård så kallade verksamhetsanpassade scheman. Det utgör en utmaning och ibland en ­barriär för en fungerade personcentrerad vård. En central förutsättning för personcentrerad vård är kontinuitet. Det är genom kontinuitet som personcentrerade och tillitsfulla vårdrelationer kan etableras där patientens meningsskapande, uttryck och resurser får komma fram och beaktas. Särskilt viktigt är kontinuitet när det gäller personcentrerad omvårdnad eftersom navet i omvårdnaden är vårdrelationen.

Vissa vårdmiljöer innebär större sårbarhet än andra för patienten som vårdas där. Ett exempel är den högteknologiska vården där patienten vårdas intensivt med stöd av omfattande teknologi. Ett annat exempel på miljö som utmanar är psykiatrisk tvångsvård där patientens frivillighet tillfälligt sätts åt sidan. Det är centralt att vi förhåller oss till patientens utsatthet och sårbarhet med respekt för personens särart och unika uttryck och accepterar vårt ansvar för vårdrelationen.

Omvårdnaden behöver kännetecknas av att komma varandra nära och att ta patienten och hens närstående på allvar. Att låta vård­andet utövas i kontinuitet innebär att säkerställa att så få personer som möjligt finns runt patienten och att dessa personer ansvarar för att inhämta och lyssna till patientens berättelse. Inom slutenvården sker detta konkret genom att patienten har mellan två och fyra primärt huvudansvariga vårdare – omvårdnadsansvarig sjuksköterska (OAS) 86 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Strategier för att stödja personcentrerad omvårdnad

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

och omvårdnadsansvarig undersköterska (OAU) – som bär huvudansvaret för att etablera en mellanmänsklig relation och utveckla ett partnerskap med patienten. När OAS och OAU är i tjänst fördelas de för att ha hand om ”sin” patient. På mottagningar där det finns fler än en sjuksköterska kan återkommande patienter med kroniska tillstånd fördelas så att det går att etablera vårdrelationer i kontinuitet. Likadant för cancersjukvårdens kontaktsjuksköterskor. På stora enheter såsom kommunala äldreboenden kan specialistsjuksköterskan inom vård av äldre identifiera personer som är i särskilt behov av kontinuitet och utveckla en struktur för dem för att få till ett görbart system. Personer med stort behov kan få extra besök, eller telefonsamtal för att följas mer regelbundet.

Som inspiration kan specialistsjuksköterskan luta sig mot Buber (1995) för att förstå att patienten är en människa som anförtrotts specialistsjuksköterskan med anledning av sin ibland svåra eller livshotande sjukdom och ohälsa. Det innebär inte bara att hantera det förväntade utan att också möta och hantera situationer i patientens livsvärld som kan te sig främmande. Att vara medveten om patienten och förhålla sig till hen som en partner i ett speciellt skede i livet och inte ett objekt är ett ställningstagande och en utmaning som kräver strukturellt stöd. Den mellanmänskliga vårdrelationen ska kännetecknas av det som sker mellan patienten och sjuksköterskan i aktuellt vårdsammanhang, antingen i full ömsesidighet eller på ett sådant sätt att det kan bli ömsesidigt så småningom. Båda parters delaktighet är i princip ett ovillkorligt krav, vilket förutsätter en patient som är rimligt vaken och kognitivt intakt. Genom att den är kontinuerlig behöver inte vårdrelationen ständigt etableras på nytt, utan patienten och vårdaren lär känna varandra och bygger tillit successivt. Löftet om att inte överge patienten kan lättare hållas om vårdaren ges möjlighet att möta samma patient vid återkommande tillfällen. Tid och energi sparas i den ömsesidiga kännedomen och förståelsen av varandra. Det blir också avlastande för närstående som med förtroende kan överlämna sin ibland svårt sjuka närstående i den skickliga personalens händer. Slutligen underlättar kontinuitet mottagandet av patientens berättelse och dokumentationen av vårdplaner. I rollen som OAS eller specialistansvarig sjuksköterska är ditt ansvar att 1b. Personcentrerad omvårdnad � 87

En kontinuitetsdriven vård är en nödvändighet för personcentrerad vård och omvårdnad. Om de som leder verksamheten inte är beredda att organisera vården på ett kontinuerligt sätt kan personcentrerad vård inte etableras annat än som något tillfälligt som sker beroende på personalens dagsform, vilja och kompetens.

Vårdplanering Vårdplanen (Zander, 2002; Whittle & Hewison, 2007; Bjurling-­ Sjöberg, 2018) är en grundbult i den personcentrerade omvårdnaden och själva navet i vården av patienten. Partnerskapet knyts till planen för omvårdnaden där också en arbetsfördelning kan ske avseende det som patienten själv genomför utifrån sina resurser och det som personalen bistår med. Specialistsjuksköterskans ansvar är att säkerställa att patienten har en plan, vilket är en rättighet för patienten och en skyldighet för vården. Med en plan blir omvårdnaden målinriktad på ett helt annat sätt än om plan saknas. Det finns olika sorters vård­ planer: standardiserade, individuella (IVP) och övergripande planering av patientens vård om den ska fortsätta i kommunens regi eller hemmet.

Standardiserade vårdplaner (SVP) är ofta en utmärkt grund för att inleda det personcentrerade arbetet kring patienten. Grundantagan88 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

ŕ etablera en tillitsfull relation med patient och närstående, informera om innebörden i omvårdnadsansvaret och vårdenhetens rutiner ŕ lyssna på och förvalta berättelsen om personen och hens förståelse av aktuell vårdsituation ŕ upprätta och kontinuerligt aktualisera en omvårdnadsplan eller ett aktivitetsschema med både korta och långsiktiga mål ŕ säkerställa att en sammanfattning av patientens tillstånd och utveckling journalförs regelbundet ŕ samordna/samarbeta med övriga professioner i teamet och/eller andra personer med specialkompetens ŕ som omvårdnadsansvarig börja planera/fundera inför omvårdnadsronden (se nedan) och identifiera såväl utmaningar som resurser.

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

det bakom SVP är att utifrån de individuella behoven ska patienten vårdas personcentrerat och i det generella som gäller vården oavsett individ evidensbaserat (Edlund & Forsberg, 2013). SVP utgör således en plan för allt som drabbar en person i samband med en operation eller behandling och som måste beaktas oavsett personens individuella förutsättningar, meningsskapande eller personlighet. Den individuella planen utgör sedan ett komplement utifrån personens resurser, meningsskapande, fysiska, emotionella, sociala och existentiella förut­ sättningar. För planeringen i vårdkedjan mellan sluten sjukhusvård och kommun, sjukvård i hemmet eller liknande finns ofta datoriserade system. Centralt i all vårdplanering är att patienten deltar i planeringen och att den utgår från hens meningsskapande och förståelse av sin situation. All planering av omvårdnaden ska därför utgå från det pedagogiska samtalet med patienten.

Pedagogiska samtal Den tredje byggstenen i den personcentrerade omvårdnaden utgörs av det pedagogiska samtalet med patient eller närstående (Forsberg, 2016). Att skickligt lyssna på patientens berättelse är en förutsättning för personcentrerad vård (Dahlberg & Ekman, 2017). Det underlättar att ha ett tolkande förhållningssätt, vara lyhörd och försöka förstå vad patienten försöker berätta även om det inte alltid förmedlas så tydligt (Ekman m.fl., 2020). Det personcentrerade samtalet kan se ut på olika sätt varav en variant är det pedagogiska samtal som syftar till att stödja patientens lärande om sig själv och sin hälsosituation (Öhlén & Friberg, 2019). Personer som kommer i kontakt med vården eller drabbas av akut, långvarig eller livshotande sjukdom strävar efter att veta och förstå, oavsett sjukdomens svårighetsgrad. Detta är en helt naturlig drivkraft förutsatt att personen fungerar kognitivt, är vaken, inte har ett delirium eller en allvarlig depression, vilket är exempel på tillstånd som kliniskt kan försvåra ett pedagogiskt samtal. Det är inte enbart vuxna eller äldre som strävar efter förståelse utan det gäller också barn som utifrån sin mognad ställer frågor och försöker förstå vad som ska hända och vad de själva kan göra. Här kan leken utgöra ett redskap för att både förstå barnets perspektiv och förmedla det som ska ske.

1b. Personcentrerad omvårdnad � 89

90 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Patientens strävan efter mening, begriplighet och hanterbarhet utgör själva lärandet. I den personcentrerade omvårdnaden stödjer vi denna strävan genom det pedagogiska samtalet, vilket ofta kan ersätta den traditionella undervisningen.

Hälso- och sjukvård har både historiskt och genom aktuell lagstiftning präglats av krav på att informera patienten. Förmedling av informa­ tion sker i regel som en envägskommunikation där vårdp­ersonalen fungerar som sändare och patienten som mottagare. I stället för ett genuint samtal blir det ofta något som betecknas som prat. Personalen är vänd mot patienten som riskerar att inte vara närvarande på annat sätt än som åhörare. Den främsta förutsättningen för ett äkta samtal är att var och en inför sin samtalspartner – i detta fall patienten – verkligen möter just denna andra person, som både som varelse och till sitt unika och särpräglade sätt är annorlunda än en själv (Buber, 1995). Att bejaka och acceptera patienten också med sin andlighet innebär att se hen som en helhet, en enhet och något unikt. Detta är en särskild utmaning i flera vårdmiljöer där så mycket handlar om att reducera människan till fysiologiska beståndsdelar och sedan analysera och ­systematisera dessa.

Att sträva efter ömsesidigheten och lyssna till patientens ­berättelse, om än ibland kort och fragmentarisk genom talventil kopplad till trakeostomin eller pektavla, kan få en ömsesidighet att uppstå som får mellan­ mänskligheten att blomma. I ett annat sammanhang kan en målad teckning eller ett konstverk bli en fin utgångspunkt för ett samtal om personens förståelse och meningsskapande. Ett foto från en svunnen tid kan utgöra en liknande samtalsgrund.

Utmaningen med traditionell patientundervisning eller information till närstående är att den ofta utgår från vad personalen vill förmedla och tycker är viktigt och mer sällan från vad som är meningsfullt för personen som är föremål för kunskapsförmedlingen. Vi behöver förstå att det är personens meningsskapande som styr hens reaktioner och agerande – inte primärt vad vi som professionella säger. Specialistsjuksköterskan ska skapa situationer där ett lärande kan ske. Det centrala motivet är att stödja patientens eller närståendes förbereddhet (Friberg, 2001). Om strävan efter att veta och förstå inte beaktas finns risk för oro, ineffektiva copingstrategier och lidande.

Två grundläggande steg i det pedagogiska samtalet är följande:

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

ŕ Vill du berätta för mig hur du förstår och upplever det som sker just nu (t.ex. en akut allergisk reaktion som behandlas på vård­centralen, en neurologisk förändring på äldreboendet, en pågående ­komplikation efter kirurgi eller det faktum att patienten vårdas inom intensivvården)? Till närstående riktas frågan så här: Vill du berätta hur du förstår din anhörigs situation nu och hur det påverkar dig? Lyssna på berättelsen och meningsskapandet så som det uttrycks. ŕ Får jag lov att berätta för dig hur jag förstår det som sker just nu (ur mitt professionella perspektiv)? Här kan vi möta eventuella missförstånd och nå en ömsesidighet genom att vi delar med oss av vår förståelse.

Genom det pedagogiska samtalet skapas en ömsesidig förståelse där patienten uttrycker strategier för att bemästra sin nya hälsosituation.

Här kan vi också identifiera avsaknad av strategier och redskap för egenvård och rehabilitering. Patienten lär sig mer om sig själv och vad det innebär att vara i aktuell hälsosituation. Specialistsjuksköterskan som har det pedagogiska samtalet lär sig mer om olika personliga förklaringsmodeller till symtom och ohälsa, men också om uppfattningar av fenomen relaterade till patientens sjukdom och livssituation. Vidare lär specialistsjuksköterskan sig om närståendes meningsskapande utifrån den situation de befinner sig i. Det pedagogiska samtalet främjar ett ömsesidigt lärande där två olika sätt att förstå världen, två horisonter, kan smälta samman. Varje pedagogiskt samtal utgör ett fördjupat lärande för specialistsjuksköterskan och en helt unik möjlighet till klinisk fortbildning genom ökad förståelse av vad det innebär att vara människa i relation till vård. Det pedagogiska samtalet ligger också till grund för den fjärde strategin för personcentrerad omvårdnad: omvårdnadsronden.

Omvårdnadsronden Omvårdnadsronden är en fastställd och etablerad multiprofessionell mötesplats där teamet möts en till två gånger i veckan beroende på verksamhetens behov. Den genomförs på fasta tider i ett ostört 1b. Personcentrerad omvårdnad � 91

ŕ patientens tolkning av och reaktion på sin sjukdom och ­vårdandet snarare än sjukdomen i sig ŕ närståendes förståelse och meningsskapande ŕ målet att främja hälsa, lindra lidande och – om så är fallet – främja en värdig död ŕ patientens resurser och framsteg, som alltid ska noteras i syfte att stärka hens självtillit.

Omvårdnadsrondens mål är att samla professionerna kring patientens tolkning av och reaktion på sin sjukdom och behandling. En viktig utgångspunkt är patientens meningsskapande där det pedagogiska samtalet utgör en viktig förberedelse inför omvårdnadsronden. De specifika målen med omvårdnadsronden är ŕ ŕ ŕ ŕ ŕ ŕ ŕ

att värna och stärka vårdrelationen att förstå och bekräfta lidandet att få processen att gå framåt att främja uthållighet hos såväl patienten som dem som vårdar att tänka utanför boxen och finna kreativa lösningar att arbeta åt samma håll genom samverkan i team att det ska finnas en dokumenterad plan för vården.

När din patient ska diskuteras på omvårdnadsrond kan du förbereda dig på följande sätt: ŕ Genomför om möjligt ett pedagogiskt samtal. Det kan vara kortfattat, men patienten bör få frågorna: Hur förstår du det som sker? Vad är viktigt för dig? Att ställa öppna frågor är viktigt (Fors & Forsgren, 2020).

92 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

konferens­rum eller liknande och planeras och leds av specialistsjuk­ sköterska. En del väljer att kalla det teamkonferens, men skillnaden är ofta att teamkonferenser i klassisk bemärkelse leds av en läkare och fokus är medicinsk behandling, medan omvårdnadsronder alltid leds av en specialistsjuksköterska och fokus är omvårdnad och person­ centrering med avseende på

ŕ Tänk igenom och analysera om vårdrelationen utmanas på något sätt. ŕ Vilka risker och problem anser du behöver hanteras planerat och strukturerat? ŕ Vilka resurser eller färdigheter har patienten som vi kan använda oss av i vårdandet? ŕ Hur förstår närstående det som sker? ŕ Vilka existentiella eller etiska utmaningar behöver hanteras?

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Diskussionen ska mynna ut i ŕ att kärnproblemen och patientens resurser identifieras ŕ att en individuell vårdplan journalförs i samråd med patienten och ibland hens närstående och implementeras för kommande vecka ŕ att planen också innefattar vilka kontakter som ska tas med närstående när pedagogiska samtal kan behöva genomföras vid upprepade tillfällen.

Omvårdnadsronden utgår ifrån patientens hela livssituation och syftar till att synliggöra varje enskild persons mänskliga förmågor och behov i aktuell vårdmiljö. När diskussionen är avslutad förankrar ansvarig sjuksköterska resonemanget hos patienten och en fortsatt diskussion om mål, åtgärder och ansvarsfördelning i vårdrelationen sker. Utifrån partnerskapet och patientens resurser görs ett slags arbetsfördelning som konkret handlar om vilka av de i vårdplanen beskrivna insatserna som patienten själv ska göra och vilka som vårdpersonalen ska göra.

Till omvårdnadsronden kommer vi förberedda och fokuserade. Här förenas två kärnkompetenser: personcentrerad vård och samverkan i team. Specialistsjuksköterskan leder diskussionen med teamet som beroende på vårdsammanhang kan bestå av läkare, fysioterapeut, arbetsterapeut, sjuksköterska, undersköterska, kurator, psykolog och sjukhuspräst. Omvårdnadsronden präglas av dels professionsetiken, omvårdnadens kärnvärden som lyfts på olika sätt, dels en vilja att främja uthållighet, tillit och mod både hos de svårast sjuka och hos dem som vårdar. De beslut som fattas på en omvårdnadsrond förenar hela 1b. Personcentrerad omvårdnad � 93

teamets strävan mot ett bestämt mål. Kraften i denna mötesplats ska inte underskattas och kan inte nog betonas. För mig som klinisk vårdprofessor, med erfarenhet av att leda hundratals omvårdnadsronder i en högteknologisk vårdmiljö, är få mötesplatser lika kraftfulla för den personcentrerade vården och samverkan i team som omvårdnadsronden.

Att reflektera över

Personcentrerad omvårdnad – en förutsättning för säker vård Personcentrerad vård eller omvårdnad är en förutsättning för säker vård och ytterligare ett exempel på hur kärnkompetenser hänger ihop och befruktar varandra (se även 5a Säker vård). En viktig åtgärd för att främja tillit och trygghet i mötet med patienten är att vara noggrann och systematisk i bedömningar. Att bli tagen på allvar innebär inte bara att bli tilltalad utan också att bli noggrant undersökt av en kompetent specialistsjuksköterska med varma händer. En metod för systematisk bedömning är Head-to-Toe Assessment (HTTA) som är väl etablerad i USA (Haugh, 2019; Fennessey & Wittmann-Price, 2011), men mindre vanlig i svensk omvårdnad. HTTA innebär att utifrån en mall som fastställts i den aktuella vårdverksamheten systematiskt undersöka patienten i början av varje arbetspass (eller tillfällen anpassade till den egna verksamheten) för att tidigt identifiera risker, problem, behov och resurser. HTTA är en metod där fysikalisk undersökning kombineras med samtal och intervju. Specialistsjuksköterskans undersökning anpassas till vårdområde och patientens situation och kan innefatta att lyssna på lungor, hjärtljud, magens tarmljud samt värdera ödem, turgor, mimik, hudkostym, styrka och eventuell känsel i extremiteter etc. och kombinera detta med en kortare eller längre intervju. Sedan 94 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

▶ Hur kan kontinuitetsdriven vård, vårdplanering, pedagogiska samtal respektive omvårdnadsronder utformas inom ditt specialist­område?

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

följer ett resonemang där ställningstagande görs till eventuella noterade ­avvikelser från det förväntade. Det kritiska tänkandet under bedömningen handlar om att observationer blir tillförlitliga med rätt teknisk apparatur, rätt positionering av patienten, rätt hjälpmedel etc.

Det är också en utmaning att skilja på viktiga och oviktiga data. Inte sällan behöver data valideras av kollegor eller närstående innan de kan organiseras och kategoriseras i relation till ett ramverk. När verksamheten bygger sitt arbete på standardiserade vårdplaner blir dessa ett naturligt ramverk. Slutligen gäller det att uppmärksamma antaganden som gjorts och hur de är underbyggda samt notera ”luckor” i data.

Analysen kan mynna ut i akuta eller mer planerade insatser, eller en kombination, som diskuteras på kommande omvårdnadsrond. ­Systematiken i analysen liknar den som präglar forskningsprocessen och främjas av aktuell forskning och ett vetenskapligt, kritiskt förhållningssätt till de data som samlas in om patienten. I diskussionen om lösningar och interventioner är det självklart att ta hjälp av aktuell forskning och relevanta omvårdnadsteorier. Kärnkompetenserna evidensbaserad vård samt e-hälsa utgör således också verktyg för den personcentrerade vårdplanen.

Sammanfattning Fokus för omvårdnad är hälsa hos människor, två av de mest k ­ omplexa vetenskapliga intressen som finns. Hälsorelaterade problem är ­komplexa eftersom de involverar mänskliga upplevelser. Personcentrerad vård och omvårdnad kräver att samtliga kärnkompetenser utvecklas och används i ett konstruktivt samspel. Personens förståelse av sig själv, sitt meningsskapande och sina handlingar är ett nödvändigt redskap för specialistsjuksköterskans möjlighet att bedriva personcentrerad omvårdnad. Omvårdnadens mål är att identifiera människors upp­ levelser eller reaktioner fysiskt, mentalt, socialt och existentiellt för att kunna främja hälsa, lindra lidande eller vid behov främja en värdig död. Det kräver en systematisk bedömning och analys av patientens situation och en organisationsstruktur som stödjer varje steg i omvårdnadsprocessen och gör det möjligt för personer som är patienter att tas på allvar. Ramen och navet för personcentrering är vårdrelationen.

1b. Personcentrerad omvårdnad � 95

För att den ska kunna nå sin fulla potential krävs kontinuitet. Med avstamp i vårdrelationen och patientens berättelse sker sedan planering av omvårdnaden där en god samverkan i team är nödvändig för att nå uppsatta mål. Specialistsjuksköterskan har en nyckelroll i att leda teamet genom omvårdnadsronden så att patientenshela situation och potential beaktas.

Bjurling-Sjöberg, P. (2018). Clinical pathways implementation and teamwork in swedish intensive care: Challenges in evidence-based practice and interprofessional collaboration. [Doktorsavhandling, Uppsala universitet].

Buber, M. (1995). Det mellanmänskliga. Ludvika: Dualis förlag.

Dahlberg, K. & Ekman, I. (red.) (2017). Vägen till patientens värld och person­ centrerad vård: att bli lyssnad på och förstådd. Stockholm: Liber.

Edlund, K. & Forsberg, A. (2013). Evidensbaserade standardvårdplaner. Lund: Studentlitteratur.

Ekman, I., Lundberg, M., Lood, Q., Swedberg, K. & Norberg, A. (2020).

Personcentrering – en etik i praktiken I: I. Ekman (red.) Personcentrering i hälso- och sjukvård: från filosofi till praktik (s. 29). Stockholm: Liber.

Fennessey, A. & Wittmann-Price, R. (2011). Physical assessment: A continuing need for clarification. Nursing Forum (16)1, 45–50.

Fors, A. & Forsgren, E. (2020). Personcentrerade samtal. I: I. Ekman (red.), Personcentrering i hälso- och sjukvård: från filosofi till praktik (s. 152–153).

Stockholm: Liber.

Forsberg, A. (2016). Omvårdnad på akademisk grund: Att utvecklas och ta ansvar.

Stockholm: Natur & Kultur.

Forsberg, A. & Rantala, A. (2020). The being taken seriously questionnaire: Development and psychometric evaluation of a PREM-measure for person-centeredness in a high-tech hospital environment. International Journal of Environmental Research and Public Health 17(8), 2660.

Friberg, F. (2001). Pedagogiska möten mellan patienter och sjuksköterskor på en medicinsk vårdavdelning: mot en vårddidaktik på livsvärldsgrund.

[Doktorsavhandling, Göteborgs universitet].

Georgsson, S., Linde, A., Pettersson, K., Nilsson, R. & Rådestad, I. (2016). To be taken seriously and receive rapid and adequate care: Womens’ requests when they consult health care for reduced fetal movements. Midwifery, 40, 102–108.

Haugh, K.H. (2019). Head to toe: Organizing your baseline patient physical assessment. Nursing, 45(12), 58–61.

Kristensson Uggla, B. (2020). Personfilosofi: Filosofiska utgångspunkter för personcentrering inom hälso- och sjukvård. I: I. Ekman (red.), Personcentrering i hälso- och sjukvård: från filosofi till praktik (s. 58–59). Stockholm: Liber.

96 � 1. ­Personcentrerad vår

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Referenser

© F Ö R FA T T A R N A O C H S T U D E N T L I T T E R A T U R

Nilsson, E. & Kristenson, M. (2017). Att fråga patienten hur hen mår – ett sätt att lära och leda vårdens insatser mot hälsa. Socialmedicinsk Tidskrift, 94(2), 237–244.

Schenell, R., Ozanne. A., Strang, S. & Henoch, I. (2020). To make and execute decisions throughout life: A person-centered model that facilitates self-­ determination in residential care, developed through participatory research.

Applied Nursing Research, 55, 151318.

Whittle, C. & Hewison, A. (2007). Integrated care pathways to change in health care. Journal of Health Organization and Management, 21(3), 297–306.

Zander, K. (2002). Integrated care pathways: eleven international trends. Journal of Integrated Care Pathways 6(3), 101–107. Öhlén, J. & Friberg, F. (2019). Personcentrering: Samtal och kommunikation.

I: B. Fossum (red.) Kommunikation: Samtal och bemötande i vården (s. 157–184).

Lund: Studentlitteratur.

1b. Personcentrerad omvårdnad � 97

Bokens redaktörer Anna-Karin Edberg, Anna Ehrenberg, Helle Wijk och Joakim Öhlén är professorer med bred förankring inom omvårdnadsforskning och utbildning. Samtliga medverkande till bokens kapitel är forskare och experter inom sina respektive områden. Redaktörerna står även bakom Omvårdnadens grunder som används i landets sjuksköterskeutbildningar.

OMVÅRDNAD PÅ AVANCERAD NIVÅ Denna andra upplaga av boken har ett helt nytt upplägg. Boken består av sex delar, en för varje kärnkompetens. Varje del består i sin tur av fem kapitel; ett kapitel som beskriver kärnkompetensen generellt, ett kapitel som beskriver kärnkompetensen inom omvårdnad samt tre kapitel med exempel på praktiska tillämpningar inom specialistsjuksköterskans ansvarsområden.

Boken har sin utgångspunkt i de sex kärnkompetenserna som är gemensamma för alla professioner inom hälso- och sjukvården; personcentrerad vård, samverkan i team, evidensbaserad vård, kvalitetsutveckling genom förbättringsarbete, säker vård och digital vård. Det finns internationell enighet om att dessa kompetenser är avgörande för hälso- och sjukvårdens utveckling. Det unika med boken är att den belyser dessa kompetenser ur ett omvårdnadsperspektiv och på en avancerad nivå.

Avsikten är att boken ska bidra till en utveckling av ett gemensamt innehåll i specialistsjuksköterskeutbildningarna och till en utveckling av sjuksköterskans kompetens på avancerad nivå. Boken syftar till att både beskriva och problematisera vad omvårdnad på avancerad nivå kan vara.

Boken vänder sig till dig som studerar på avancerad nivå eller arbetar inom specialistsjuksköterskans ansvarsområde och den är en fristående fortsättning på bokverket Omvårdnadens grunder.

Andra upplagan

Art.nr 34281

studentlitteratur.se