9789144125022

MIGRATION MUSIK MÖTESPLATSER Föreningsliv och kulturproduktion i ett föränderligt samhälle

REDAKTÖRER

M A R I A W ES T VA L L ROLF LIDSKOG OSCAR PRIPP

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39886 ISBN 978-91-44-12502-2 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Margareta Borg Printed by Lapaprint, Valmiera, Latvia 2018

INNEHÅLL

Förord 9 Författarpresentation 11

Del I Ansats

1 Musik, organisation och sammanhang 15 Rol f L i d sko g, O s c a r Pr i pp & M a r i a W e st va l l Identifikation och representation 17 Praktikgemenskaper och musikaliska nav 23 De sociala och rumsliga sammanhangen 32 Referenser 38

Del II Föreningarna – mötesplatserna

2 Musik, dans och kollektiv självförståelse i en kurdisk kulturförening 45 O s c a r Pr i pp Komciwan 46 Tidig påverkan och hur ett intresse växer fram 48 Identifikation genom kroppslig erfarenhet 52 Politiska dimensioner och förhållandet till Kurdistan, diasporan och Sverige 53 Det kurdiska – som gemensamt narrativ och komplex kärna 56 Musik och dans som kollektiv självförståelse 58 Referenser 62 © F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

3

Innehåll

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik 63 Ov e Se r n h e de Griot i Västerort 65 Göteborgs Gambianska studentförening 66 Gambia och den internationella solidariteten 67 Turistindustrin expanderar 70 Gambianska föreningen i Haga, en kulturinstitution 72 Musiken blir allt viktigare för föreningen 73 Föreningsarbetet stoppas upp av gentrifiering och segregation 75 Tre generationer gambier i Göteborg 78 Avslutning 81 Referenser 82 4 Om dans och musikutövande i en finsk förening 83 Joh a n S öde r m a n Finsk invandring och en komplex relation 83 Föreningslivet och folkbildningen 86 De feta åren är förbi 90 Dans och musik genom livet 91 Finsk förening i samtiden 94 Avslutning 98 Referenser 99 5 Musik som folkbildning och socialpolitiskt verktyg i en chilensk musikgrupp 101 Joh a n S öde r m a n Global solidaritet och synlig närvaro i det svenska samhället 103 Musiken som socialpolitiskt verktyg 109 Musikgruppens medlemmar som folkbildare 110 Musikalisk gentrifiering och hybridisering 112 Avslutning 114 Referenser 114

4

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

Innehåll

6 Om multimodalt sväng i en folkdansförening 117 O s c a r Pr i pp Kulturella Folkdansgillet i en närhistorisk kontext 118 Dans som biografi, identitetsmarkör och referenspunkt 121 Spelmansrollen och att spela till dans 122 Att dansa och relationen till spelande 128 En särskild förening – kollektiv självförståelse 131 Föreningsarv och kulturarv 133 Referenser 135 7 Migration från Balkan – en vital del av Göteborgs musikliv 137 Ov e Se r n h e de & M a r i a W e st va l l Jugoslavien och den svenska industrins behov av arbetskraft 137 Föreningsbildandet låter vänta på sig 138 Šokadija – kulturföreningen som bildas av Volvoarbetare 139 Traditionsförmedling, romska influenser och mångkulturens kokande gryta 142 Bosnia Express och Balkan Blues Company 146 Från Mostar till Göteborg 148 Sevdah, bosnisk blues 149 Got my Mojo working 150 Svarta Safirer – Balkanmusik som världsmusik 151 Vi är romer 153 Från dragspel till gitarr 154 ”Zigensk magi och Balkanexplosion” 155 Musiken och den romska identiteten 157 Avslutning 158 Referenser 160

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

5

Innehåll

Del III Tematisk analys

8 Musikens växelverkan 163 M a r i a W e st va l l Musik, betydelser och innebörder 163 Musikande och ömsesidighet 165 Expressiva kulturformer och musikande med etniska förtecken 166 Föreningsliv och musikgemenskaper 166 Musikpedagogiska mötesplatser 167 Funktion, kulturproduktion och integration 168 Referenser 169 9 Musik, känslor och identifikation 171 U l r i k Vol g st e n Musik, minne, identitet 171 Emotion, stämning, affekt 173 Protomusikalitet och affektintoning: rytm, intensitet, skepnad och timing 174 Affekt som länk mellan individ och kollektiv 176 Tre exempel 177 Referenser 180 10 Musik, språk och möten mellan skilda världar 181 Ov e Se r n h e de ”The West and the Rest” 182 Västafrikaners erfarenhet av exotisering i Sverige 184 Exotism, primitivism och populärkultur 186 Svenska musikers möte med den västafrikanska musiken 188 När två kontinenter och två musikaliska världar möts 191 ”As long as the spirit is there, that’s as long as the song is gonna be” 193 Musikaliska möten som lärande och kommunikativt handlande 197 Referenser 200

6

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

Innehåll

11 Musik som nostalgi och strategi bland föreningsaktiva i exil 203 Joh a n S öde r m a n Om nostalgi 205 Musik och nostalgi 207 Nostalgi riktad mot första tiden i Sverige 209 Avslutning 210 Referenser 212 12 Musikandets symboliska komplexitet och töjbarhet 215 O s c a r Pr i pp Förtätade meningssammanhang inom två föreningar 217 Gemensamma nationalromantiska drag och hybriditet 221 Meningsskapande nyckelsymboler 223 Töjbarhet och hybridisering 225 Avslutning 226 Referenser 227

Del IV Syntes

13 Kulturproduktion i föreningar med etnisk anknytning 231 Rol f L i d sko g, O s c a r Pr i pp & M a r i a W e st va l l Föreningarnas musikande som kulturproduktion 231 Musikande – funktioner och relationer 237 Musikgemenskaper 239 Musik – kulturell företeelse och identifikation 244 Referenser 245 Sakregister 247

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

7

FÖRORD

För drygt fyra år sedan inledde vi, sex forskare och lärare verksamma vid fyra olika universitet, ett samarbete kring musikens betydelser i föreningar bildade på etnisk grund. Vi har gjort fältarbeten i Göteborg, Malmö och Stockholm, läst en ansenlig mängd litteratur, samtalat med varandra och andra (såväl forskare som musiker), deltagit i konferenser och presenterat forskningsresultat. En del av vår forskning har vi presenterat i tidskrifts­ artiklar, men det är i denna antologi som hela vår studie nu presenteras. Vi har kommenterat varandras kapitelutkast samtidigt som varje forskare har haft friheten att utifrån sitt perspektiv utforma sina kapitel.

Vårt arbete har gjorts möjligt och berikats av en mängd personer som generöst delat med sig av sin tid, sitt engagemang och sin kunskap. Vi vill framförallt tacka alla de personer vi har intervjuat och de föreningar vi besökt, som också presenteras närmare i de olika kapitlen. Vi vill också tacka Ingemar Elander, professor emeritus i statskunskap vid Örebro universitet, och Ove Ronström, professor i etnologi vid Uppsala universitet, som har kommenterat och granskat texten i sin helhet. Vi tackar även Dan Lundberg, docent i musikvetenskap och arkivchef för Musikverket (tidigare Svenskt visarkiv), som vid flera tillfällen har medverkat vid våra seminarier och diskuterat projektets innehåll. Vi tackar våra kollegor vid University of Texas at Austin: Dr Charles Carson, Dr David Hunter, Dr Luisa Nardini, Dr Michael Tusa samt Dr Sonia Seeman för goda och engagerade synpunkter, och vi vill även tacka professor Gunilla Holm, professor i pedagogik vid Helsingfors universitet, för goda råd i projektets inledande fas. Tack också till universitetslektor Margareta Borg, Hög­ skolan i Väst, för bokens omslagsbild och Piret Pripp för korrekturläsning. © F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

9

Förord

Slutligen vill vi tacka Riksbankens jubileumsfond som finansierat vårt tvärvetenskapliga projekt Musik identitet och mångkultur. En studie om musikens funktioner i föreningar bildade på etnisk grund. Örebro och Uppsala den 22 oktober 2018 Maria Westvall Rolf Lidskog Oscar Pripp

10

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

FÖRFAT TARPRESENTATION

Redaktörer för denna antologi är Maria Westvall, universitetslektor i musikpedagogik vid Örebro universitet, Rolf Lidskog, professor i sociologi vid Örebro universitet och Oscar Pripp, docent i etnologi vid Uppsala universitet. Övriga kapitelförfattare är Ove Sernhede, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet, Johan Söderman, docent i musikpedagogik och lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet och Ulrik Volgsten, professor i musikvetenskap vid Örebro universitet.

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

11

KAPITEL 3

Gambisk diaspora och västafrikansk musik Ov e Se r n h e de

Vart vi än går Ingen kärlek vi får Jag är en ödmjuk afrikan, på resa genom Babylon Ingen enkel promenad, reser genom taggtråd och öde hav

Orden tillhör Essa Cham och är hämtade från ”Ödmjuk afrikan”, en videolåt som släpptes på Youtube våren 2015. Essa är 35 år och far till tre barn. Han är kulturarbetare, sångare och rappare, född och uppvuxen i Halmstad, men han är i dag lika hemma i Oslo och Göteborg som i sin födelsestad. Essa är yngst av tre bröder som alla sysslar med musik. Som tonåring var det mest fotboll. I de sena tonåren kom musiken in på allvar och han bestämde sig som 19-åring för att satsa på rap, men snart kom reggae och dancehall att ta över. Chams föräldrar kom till Sverige från Gambia i början av 1970-talet.

Eftersom familjen inte kommer från en släkt som av tradition sysslat med musik eller andra konstformer var föräldrarna tveksamma till att barnen hängav sig åt musiken. Essa menar att det ändå alltid funnits rebeller i släkten som tagit olika estetiska uttryck på allvar, så vissa förebilder fanns trots allt.

Låten ”Ödmjuk afrikan” är dedikerad till den generation som hans föräldrar tillhör: De som kom från Gambia och resten av Afrika under 1960och 1970-talen och som arbetade hårt, inte sällan med tunga och slitsamma jobb. ”Låten är en hyllning till dem som var med om att bygga Sverige och göra det till den nation det är i dag”, säger Essa när jag intervjuar honom.

Titeln är ironisk. Den hyser en förtröstan om att utan problem få leva sitt eget ”ödmjuka liv” och bli betraktad som den medborgare man är, men låten är också en kritik av de levnadsvillkor som den generation han själv tillhör får utstå i dagens svenska samhälle. Många unga som är födda här, menar © F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

63

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

Essa, uppfattar att det finns en förväntan att de, liksom deras föräldrar, ska vara tacksamma över att de får ta plats i det svenska samhället. ”Ödmjuk afrikan” lyfter fram hur det är att växa upp i ett land där det finns grupper som anser att sådana som Essa och hans familj inte borde få vara svenska medborgare. Han sjunger: En tillgång för samhället, jag håller tanken positiv Håller alltid huvudet högt, och jag håller ryggen fri Inga krokben eller fula trix, jag krigar på som jag gör Låt dom tro att jag är blind, dum och döv

Hela texten andas en underskruvad men ändå tydlig postkolonial kritik.

Det är dags, menar Essa, att den generation som han själv tillhör inte bara sväljer och kramar näven i fickan, det är inte rätt att man ska bli betraktad som andra klassens medborgare bara för att man har annan hudfärg, men det är ”svårt att komma in i djupet av Janteland – här kommer blatten i andra hand”, som han sjunger. Föräldragenerationen har alltid uttryck sin stora tacksamhet för att de fått komma till Sverige och de möjligheter till ett materiellt anständigt liv som detta inneburit, men för den generation som han själv tillhör finns det ingen anledning att visa samma form av tacksamhet. ”Varför skulle jag vara mer tacksam än någon Per eller Stina? Jag är lika mycket svensk som dom, jag är född här och har alltid varit svensk medborgare”. Även om låten ”Ödmjuk afrikan” har en harmonisk och behaglig musikalisk framtoning lyfter texten olika svårigheter som möter dem som genom att vara hänvisade till sina svarta kroppar visar på sina rötter i tredje världen och därmed blir kategoriserade som osvenska.

På ett liknande sätt som den i dag mest hyllade svenske rapparen Ibrahima, Erik Lundin-Banda, som också han har gambiskt påbrå, menar Essa, att rappare, toastare och R&B-sångare med etnisk minoritetsbakgrund i dagens Sverige inte bara kan syssla med att underhålla och få folk att dansa. Artisten har också en funktion som liknar den roll som grioten, historieberättaren, narren, kritikern och kulturförmedlaren, har i den väst­a frikanska kulturen. Erik Lundin berättar i en intervju för Skånska Dagbladet (2016–03–10) att han i sin rap har inspirerats av sin pappa som är född och uppvuxen i Västafrika.

64

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

Griot i Västerort I de västafrikanska samhällsformationer som mötte de första europeiska kolonisatörerna på 1400-talet fanns inget skriftspråk, i dessa samhällen vilade kulturens reproduktion i hög grad på den roll som grioten hade. Erik Lundin säger att han känner sig besläktad med västafrikanska grioter. Musikvetaren Eva Saether (2003), som gjort omfattande forskning om olika aspekter av den västafrikanska musiken, menar att grioten i viss mening kan jämföras med den funktion trubaduren hade vid de europeiska furstehoven under medeltiden, men att deras roll är mycket vidare och inte kan betraktas bara som underhållare eller musiker. Grioten har också uppgiften att genom muntlig tradering föra sitt folks traditioner, religion och historia vidare, men de kan också gäcka makten, påtala orättvisor och illegitim maktutövning. Den ­brittiske musiketnologen Paul Oliver (1974, s. 47) skriver om grioten att han har ett lager av sånger som utgör en repertoar för olika sociala situationer, men han är också en innovatör som snarare än att befästa bestämda samhälleliga mönster och attityder kan ses som ett ”instrument for social change”. Ordet griot härleds till franskan, men i Västafrika har de olika folkgrupperna och deras språk olika namn på denna grupp musiker och historieberättare, till exempel jali, guewel och gawlo. De ingick i vad om närmast kan beskrivas som ett socialt arbetsdelningssystem som liknar skråväsendet i Europa före industrialismen. Uppgiften att vara smed, reptillverkare eller griot var samhälleliga funktioner som var givna vissa släkter och därmed något man som individ föddes in i och något man förväntades föra vidare.

I den västafrikanska kultur där såväl Essas som Eriks familjer har sina rötter har alltså det muntliga berättandet en central funktion, och Erik menar att detta går igen i rapmusiken. Han säger till Skånska Dagbladet: ”Jag ser det symboliska i att jag är någon form av griot, inte från Västafrika men från Västerort. Det är därför jag har valt att använda alla slangord som vi använder där, även om många inte förstår. När folk lyssnar i framtiden vill jag att man ska höra exakt som vi pratade då. Jag är övertygad om att de orden en gång kommer att finnas i svenska ordlistan.”

Erik Lundin är grammisvinnare och i främsta rummet rosad för sina texter. Erik ser sig själv i lika hög utsträckning som poet och författare, som han betraktar sig som musiker. Poesi är inget man normalt förknippar med förorten, menar han, och även om han tycker om att leka med orden så

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

65

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

hade han till början svårt att se sig själv som poet. ”Men rapparna berättade historier om den samhällsklass och utsatthet som jag själv kunde identifiera mig med. Den enklaste formen, den som fanns närmast, det var rap”. På den vägen är det, och hans texter är nu en ”mind-opener” för många, inte bara för unga i de stora städernas förorter.

Erik Lundins prisade skiva ”Suedi” har fått ett stort genomslag också i medierna. I en intervju i SVT Kulturnyheterna (www.svt.se/kultur/) från november 2015 förklarar han att suedi betyder ”svensk” på arabiska. Men att vara suedi var inget som Erik och hans kompisar i Västerort, med bakgrunder från världens alla hörn, ville bli betraktade som när de var yngre. ”Suedi var ett skällsord när jag växte upp”, säger han. Men det sätt man pratade på i förorten var ett sätt att bygga identitet, ett sätt att stärka den egna gemenskapen. ”Det var inte vi som hade makten att bestämma om vi kunde kalla oss det eller inte. Man kunde vara turk eller kurd, men var alltid nåt annat än svensk. Det var väldigt svårt att säga ”nä, men jag är svensk”. Då hade folk runtomkring skrattat och sagt ”vad då svensk, tror du dom ser dig som svensk eller”?

I sin låt ”Suedi” redogör han för steget han tog när han en dag bestämde sig för att se sig som svensk: Jag minns det så väl den dagen då jag hitta mig själv Jag bjöd föräldrarna på fika, minns hur farsan blev ställd Tog ett djupt andetag, ingen idé att jag skäms Jag sa att det är dags att jag berättar att jag blivit svensk Jag var suedi …

Eriks låt vittnar om musikens kommunikativa kraft och centrala position för ungas identitetsarbete i den samtida kulturen. Det är nu allt fler med samma bakgrund som Erik som också kallar sig suedi. ”Dom har upplevt det som en lättnad att jag skrivit denna låt”, säger Erik till SVT Kulturnyheterna och de menar att ”det här är exakt mina ord, min upplevelse”.

Göteborgs Gambianska studentförening Essa Chams båda föräldrar och Erik Lundins pappa flyttade till Sverige från Gambia under 1970-talet. Gambia är Afrikas till ytan minsta nation och har knappt två miljoner invånare. Samtidigt utgör gambier en viktig del av 66

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

den västafrikanska diasporan i Sverige. Det var på 1960-talet som de första gambierna sökte sig till Sverige. Vissa kom för att arbeta, men ännu fler kom för att studera. Denna text fokuserar på den gambiska gemenskapens utveckling i Göteborg från 1960-talet fram till dags dato. Fokus ligger på att belysa hur musik och andra former av kulturyttringar fungerat brobyggande mellan den gambiska gemenskapen och det svenska samhället.

Den första gambiska föreningen i Göteborg bildades 1977 av en grupp studenter vid Göteborgs universitet. Föreningen döptes också till Göteborgs Gambianska studentförening men kom vid mitten av 1980-talet att bli ­Gambianska föreningen i Göteborg. De som bildade föreningen kom alla från Afrika, men alla var inte gambier. De flesta hade kommit till Sverige och Göteborg under andra hälften av 1960- och det tidiga 1970-talet.

Amu Cham, som på långt håll är släkt med Essa Cham, kom till Sverige i mitten på 1960-talet. I dag är Amu pensionerad men han minns mycket väl hur han kom till Sverige och efter några år av svenskstudier på olika folkhögskolor till slut hamnade i Göteborg. Han menar att Sverige då var ett annat land som bland annat utmärkte sig genom att vara en högt utvecklad industrination i väst som ”visade solidaritet med rörelser som i tredje världen kämpade för att bli fria från kolonialismen”. Gambia, som sedan 1780-talet hade varit en del av det brittiska imperiet, fick 1965 sin självständighet från Storbritannien. För den generation gambier som då var på väg in i vuxen­ världen öppnades plötsligt nya möjligheter. Många ville vara med om att utifrån de nya förutsättningarna skapa en framtid för Gambia som självständig nation med demokrati och ekonomisk tillväxt.

Gambia och den internationella solidariteten I mitten av 1960-talet var Gambia ett av Afrikas fattigaste länder och fattig­domen håller alltjämt landet i ett järngrepp. Enligt UNDP:s Human Development Index Report från 2015 lever fortfarande 40 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. Merparten är nu, liksom vid tiden för självständig­heten från Storbritannien, jordbrukare, boskapsskötare och fiskare. Landets mycket begränsade industriverksamhet är knuten till jordnötshantering. I de intervjuer jag har gjort med gamla och nya medlemmar i Gambianska föreningen framträder samma entydiga bild fram vad gäller livsvillkoren såväl i gårdagens som dagens Gambia. Fattigdomen är © F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

67

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

­ edövande och inte mycket har förändrats för det stora flertalet av befolkb ningen, trots att världsekonomin växt och välståndet ökat i många andra nationer på den afrikanska kontinenten. Det är ytterst få som svälter i dagens Gambia, men för majoriteten av människorna finns inte det minsta överflöd.

De flesta har inte mer än att de får ihop till de mål mat som krävs för att familjens medlemmar kan äta sig mätta och barnen gå i skolan.

Amu Cham var 18 år då han kom till Sverige första gången 1966. Han hade året innan, av en händelse, träffat en ung svensk man som var medlem i SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Denne unge svensk var på resa på egen hand i Västafrika och han var nyfiken på det nyss självständiga Gambia. Han berättade för Amu om Sverige och det svenska samhälls­bygget.

Speciellt nyfiken blev Amu på den svenska synen på skola och högre utbildning. Till skillnad från många andra länders utbildningssystem var det svenska helt gratis. Amu, som var duktig i skolan, hade tidigt planer på att vidareutbilda sig i USA eller England. Men eftersom han kom från en fattig jordbrukarfamilj fanns inga möjligheter för familjen att bekosta en utbildning åt honom. För att komma till USA eller England krävdes stipendier som inte alltid var så lätta att få. Sverige var något annat, och Amu kom därför att intressera sig för det svenska samhällsbygget och blev framför allt imponerad av landets välfärdsambitioner. I Sverige fanns värderingar och ideal som kunde få en viktig funktion i bygget av hans eget land. Frågan var bara hur han skulle ta sig till Sverige.

I början av 1960-talet hade en svensk ensamseglare som behövde proviantera inför överfarten till Karibien av misstag hamnat i Gambias huvudstad Banjul. Han trodde han anlöpt Dakar i Senegal. Ensamseglaren såg den gambiska kustens skönhet och förstod turistpotentialen. När han väl var tillbaka i Sverige började han 1965 organisera flygresor till Gambia, inledningsvis i mycket liten skala. Amu hörde talas om den svenske man som hyste in svenskar på Gambias enda hotell. Han tog kontakt och mannen lovade hjälpa honom till Sverige.

I december 1966 anlände så Amu till Stockholm. Ensamseglaren och turistentreprenören hjälpte inte bara till med resa, han ordnade också boende hos en familj i Stockholm där Amu kunde bo innan han började på Tärna folkhögskola i Mälardalen. Efter två och ett halvt år på kurser vid olika folkhögskolor runt om i Sverige hamnade Amu 1969 i Göteborg. Där träffade han sin blivande svenskfödda fru, som han fortfarande är gift med.

68

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

Folkhögskolan hade inte enbart fört honom in i det svenska språket utan också vidareutvecklat hans intresse för samhälle och politik. Han sökte till Göteborgs universitet och som så många andra vid denna tid kom han att studera sociologi, antropologi och filosofi. Hans sökande efter kunskap som kunde vara relevant för det nyligen självständiga Gambia förde honom hela tiden vidare mot nya frågor och nya ämnen att studera. Parallellt med studierna arbetade han på sjukhus och fabriker för att slippa vara beroende av studiemedel. Vid denna tid, i början av 1970-talet, fanns förutom Amu endast två andra gambier i Göteborg. Den ene var en äldre sjöman och den andre en ung man med samma bakgrund och intressen som Amu själv.

De flesta som kom från Gambia till Sverige vid denna tid hade precis som Amu fått information om Sverige via den ökande turismen från Sverige till Gambia och merparten kom hit för att studera. Amu berättar: ”När vi bildade Gambianska studentföreningen i Göteborg var det så att, inte alla men de flesta av oss, var studenter. Det var vid samma tid som Sydafrika kämpade för sin frihet, och så var det också i de gamla portugisiska kolonierna, Guinea Bissau, Angola och MoÇambique … den socialdemokratiska regeringen gav stöd till den kampen och många av de som kom hit hade stipendier, alla ville utbilda sig och sen återvända när länderna blev fria… vi var inte ens tjugo personer när vi bildades, vi ville alla tillbaka till Afrika och bygga upp våra länder, men det blev inte alltid så, du vet barn och barnbarn kom emellan, ja livet är inte alltid så lätt att styra”.

Amu berättar att de som tillhörde den första generationen i föreningen också var medlemmar i en panafrikansk sammanslutning som var samhällsengagerad och aktiv i frågor som handlade om internationell solidaritet. Flera av medlemmarna var med i DFFG, de förenade FNL-grupperna som verkade för att USA skulle lämna Vietnam, andra var aktiva i Afrika-­grupperna som informerade om och arbetade för befrielserörelserna i Afrika. De politiska diskussionerna var intensiva och man hade studiecirklar där man läste Franz Fanon, Agostino Neto, C.L.R. James, Walter Rodney och andra vid den tiden viktiga antikoloniala tänkare. Men varken Gambianska föreningen eller den panafrikanska sammanslutningen var slutna gemenskaper, utan en del av ett Sverige som var i rörelse och som tog ställning för tredje världens länder mot de gamla imperialistiska stormakterna. Det var åtminstone så Amu och hans kamrater uppfattade det. Olof Palme hade hög status och sågs som en europeisk version av Che Guevara och Nelson Mandela. Amu och alla © F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

69

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

andra jag intervjuat hävdar att Sverige vid denna tid var ett helt annat land, inte minst när det gäller inställningen till ”invandrare”. Många svenskar var ovana vid att möta svarta människor och reagerade med en viss distans, men det fanns ingen fientlighet. ”Skulle någon då ha sagt att det år 2015 skulle finnas ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag med nästan 15 % av rösterna skulle ingen tro på det, de skulle tro att den som sa så var sinnessjuk, det var omöjligt”, säger Amu i min intervju med honom.

Turistindustrin expanderar Under 1980-talet expanderade den svenska turismen till Gambia och den ökade svenska närvaron i landet ledde till ett intensifierat utbyte mellan svenskar och gambier. Ett par av dem jag intervjuat kom för att gå på kurser anordnade av resebyrån Vingresor. Resebyrån valde ut unga gambier som den trodde hade potential för att bli medarbetare. Dessa skickades till ­Sverige för att lära sig svenska och få utbildning i turistnäringens elementa.

Utbildningen garanterade mer eller mindre ett arbete. Resebyrån hade stora ambitioner och var beredd att satsa för att utveckla den svenska turismen i Gambia. Alla som blev antagna fullföljde inte utbildningen. Vissa som gjorde klart sin utbildning blev ändå kvar i Sverige. Pa Mbye kom till Sverige 1975 som 18-åring och var en av de första som Vingresor sände till Sverige.

Den första tiden tillbringade han hos en familj i Borlänge och efter studier på en folkhögskola i Värmland kom han in på den hotell- och restauranglinje vid gymnasiet i Malung som skulle ge den nödvändiga kompetensen för att arbeta inom resebyråns anläggningar i Gambia. Det var också i Borlänge han träffade sin första fru och tillsammans beslutade de sig för att flytta till Göteborg, där Pa blev bussförare. Han kom också att bli en av de drivande krafterna i Gambianska föreningen under många år, inte minst vad gäller föreningens utåtriktade arbete. Pa hade bland annat en viktig roll i organiserandet av den uppsökande informationsverksamhet om Afrika och afrikansk kultur på skolor och fritidsgårdar som föreningen sysslade med under 1990-talet. Här var inslagen av västafrikansk musik och dans framträdande och uppskattade. I dag är Pa organiserad socialdemokrat och invald i Högsbo Stadsdelsnämnd. Han är inte längre aktiv musiker men plockar alltjämt fram sina sabar-trummor och spelar vid speciella tillfällen.

De delar av Gambia som blev föremål för turistindustrins intresse 70

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

3 Gambisk diaspora och västafrikansk musik

genomgick en ekonomisk utveckling som genererade ett relativt välstånd i dessa områden. Det handlade framför allt om en utveckling av transport­ sektorn, handeln och hotell- och restaurangnäringarna i de kustnära provinserna. Människor som satt fast i fattigdomen på landsbygden, utan framtids­utsikter, sökte sig till de orter där turistnäringen fått fäste. I såväl Gambia som i många andra länder i Afrika och Asien utvecklas olika former av privata guidetjänster som också skapar personliga relationer mellan turisterna och urinvånare. I Gambia kallas de som genom olika former av privata tjänster lever på turismen för bumsters, en grupp som inte alltid har det bästa ryktet (Drammeh 2012).

Med den ökade turismen till Gambia och de personliga band som knyts mellan gambier och svenskar kommer antalet gambier som söker sig till Sverige att öka markant under 1980- och 1990-talen. Med det ökade antalet gambier i Göteborg under denna tid förändras succesivt också den Gambianska föreningen. Den utvecklas från en studentförening med fokus på intellektuella diskussioner och antikoloniala aktiviteter, till en mer renodlad ”etnisk förening” med syftet att värna den gambiska gemenskapen, gambiska kulturtraditioner och ta till vara det västafrikanska musikarvet. Antalet gambier i Göteborg kom under 1980- och 1990-talet att uppgå till ett par, tre hundra personer, merparten var liksom tidigare unga män. Många av de som kom under 1980- och 1990-talen hade inte sällan fått kontakt med och utvecklat relationer till svenska kvinnor som arbetat eller turistat i Gambia.

När föreningen startade på 1970-talet hade den ingen lokal, så alla möten ägde rum hemma hos medlemmarna själva i deras trånga studentrum. I mitten av 1980-talet, då medlemsantalet ökat kraftigt, fick föreningen möjlighet att hyra en lokal i en gammal badanläggning från 1870talet. Badet hade varit stängt sedan 1956 men hade stora lokaler som var idealiska för olika former av publika verksamheter. Badhuset, som ligger i Haga i c­ entrala Göteborg, blev under ett decennium navet för föreningens om­fattande utåtriktade klubbverksamhet och för dess internt gambiska arrange­mang. Lokalerna var funktionella för de aktiviteter som växte fram i takt med att den gambiska diasporan ökade numerärt. Föreningens medlemmar använde lokalerna till att stärka den gambiska gemenskapen genom att arrangera bröllop, dop, födelsedagar och genom att de flesta gambiska högtider firades där.

© F ö rfattarna oc h S tud e ntlitt e ratur

71

Redaktörer: Maria Westvall, universitetslektor i musikpedagogik vid Örebro universitet.

Rolf Lidskog, professor i sociologi vid Örebro universitet.

Oscar Pripp, docent i etnologi vid Uppsala universitet.

MIGRATION – MUSIK – MÖTESPLATSER Föreningsliv och kulturproduktion i ett föränderligt samhälle I takt med att Sverige blir alltmer globalt får frågor om musikens betydelse nya innebörder. Musik är ofta en viktig del av livet och kan bidra till att människor inkluderas i olika sammanhang. Men sällan fördjupas resonemangen om vad musik egentligen innebär i frågor om människors transnationella förflyttningar, etniciteter och medborgarskap.

I Migration – Musik – Mötesplatser undersöker forskare från olika discipliner de innebörder och roller som musik har för medlemmar i föreningar bildade på etnisk grund i Sveriges tre största städer.

En gemensam fråga är hur samspelet ser ut mellan musik, föreningarnas verksamheter och medlemmarnas engagemang och meningsskapande.

Genom att knyta an till musikvetenskaplig, musikpedagogisk, etnologisk och sociologisk forskning, ger denna antologi en rik och mångfasetterad bild av musikens betydelse för individer och grupper och, inte minst, på en samhällsnivå. I centrum står musikande (musicking) som inbegriper de interaktiva processer som förknippas med musik såsom att spela, sjunga, dansa, lyssna på och samtala om musik.

Migration – Musik – Mötesplatser riktar sig till studerande vid samhällsvetenskapliga, humanistiska och konstnärliga utbildningar, som intresserar sig för vad musik som kulturell företeelse betyder för individer och grupper. Boken är också relevant för alla som i sin yrkesutövning eller i sitt frivilliga engagemang kommer i kontakt med frågor som rör kulturproduktion, migration och musik.

Art.nr 39886

studentlitteratur.se