Att ochFörståelse,mänvåldsutsattamötabedömningarhjälpinsatser MIKAEL CHRISTIANSKILLMARKKULLBERG(RED.)
ISBN ©FörfattarnaUpplaga978-91-44-11178-01:1ochStudentlitteratur 2022 Studentlitteraturstudentlitteratur.seAB, Lund Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Jens Martin Omslagsbild: rene-bohmer/Unsplash Printed by Eurographic Group, 2022
16439218672712B
DettaKopieringsförbudverkärskyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess. Art.nr 39194
©Författarna och Studentlitteratur Innehåll Författarpresentation 9 Förord 11 1 Män som våldsoffer – en introduktion 13 Christian Kullberg & Mikael Skillmark Bokens Våldsverkaresyfte 15och offer i ett kriminologiskt och viktimologiskt perspektiv 16 Den viktimologiska forskningens framväxt 18 Samband mellan mäns våldsutövande och mäns Tvåviktimisering 21aspekterpåvåldsforskningens misslyckanden med att uppmärksamma manlig viktimisering 23 Genusdimensionens betydelse 24 Våld som socialt problem 29 Sociala problems karriär 30 De samhälleliga ramarna för sociala problem 31 De sociala problemens genusberoende 33 Bokens innehåll och struktur 36 Referenser 38 2 Män, maskuliniteter och våld 45 Mehrdad Darvishpour & Christian Kullberg EnInledning 45statistisk bild av våldsutövande och offerskap 46 Våld som en del av män och maskuliniteter: maktresurser, uttrycksformer och självförståelse 48 Referenser 68Avslutning 67
©Författarna och Studentlitteratur 3 Framväxten av en samhällelig hjälpapparat för våldsutsatta kvinnor och män 75 Kerstin Svensson Brottsoffer och stödinsatser formuleras 76 Socialtjänsten, möjligheter och undantag 91 Hjälp och stöd för våldsutsatta män 95 Referenser 97Avslutning 96 4 Att stödja våldsutsatta män och kvinnor: former, omfattning och innehåll 101 Mikael Skillmark & Christian Kullberg Professionalisering av stöd till våldsutsatta 104 Föreställningar som kringgärdar hjälpinsatser 108 Att stödja genom samtal 110 Referenser 121Avslutning 119 5 Mäns upplevelser och hantering av brottsutsatthet 127 Veronika Burcar Alm & Anna Rypi Offerskap och manlighet 129 Att navigera i svårframkomliga vatten – relationen mellan offerskap och maskulinitet 131 Våldsutsatta kriminella män 134 Tal om känslor – och mäns hjälpsökande 140 Referenser 146Avslutning 145 6 Konstruktioner av genus, våld och hjälpbehov 151 Mikael Skillmark & Christian Kullberg Genus, diagnoser och hjälpgivande 154 Socialarbetares föreställningar om män som våldsoffer 161 Referenser 172Avslutning 171
©Författarna och Studentlitteratur 7 Könsmedvetet socialt arbete med manliga brottsoffer 179 Marcus Herz Mannen som utövare av våld 182 Mannen som brottsoffer – en maskulinitetsutmaning 184 Utmaningar med att använda maskuliniteter vid analys av Strategiermän 186för ett könsmedvetet socialt arbete 189 Referenser 195Avslutning 193 Register 199
©Författarna och Studentlitteratur 13 1 Män som våldsoffer –Christianen introduktionKullberg&Mi
I detta kapitel introduceras bokens syfte, nämligen att introducera brottsofferforskningen och att tillämpa denna för att få en förstå else för hur frågan om män som våldsoffer konstrueras. I kapitlet presenteras därför viktimologisk forskning och teoribildning. I kapitlet diskuteras också sambandet mellan mäns våldsutövande och utsatthet för våld och betydelsen av att förstå mäns utsatthet för våld och andra sociala problem. Avslutningsvis presenteras bokens innehåll och struktur. Att bli utsatt för våld är för många en traumatisk och ibland även en livsförändrande erfarenhet. Konsekvenserna av utsattheten, som kan variera mellan olika individer, kan till exempel innebära en högre grad av rädsla, misstro, ilska, sorg, relationella problem och mycket annat jämfört med innan utsattheten inträffade. Att bli utsatt för våld kan även innebära att en mängd nya kontakter med myndigheter behöver upprättas. Den som utsatts för våld kan behöva ha kontakt med och möta olika välfärdsprofessioner såsom poliser, sjuksköterskor, läkare, åklagare, målsägandebiträden, psykologer, socionomer och många andra yrkesgrupper (Natio nella samordnaren mot våld i nära relationer, 2014). Hur dessa
K ael sK ill M ar K
©Författarna och Studentlitteratur14 Christian Kullberg & Mi K ael sK ill M ar K yrkesgrupper förstår, bemöter, bedömer och behandlar personer som utsatts för våld har betydelse för vilka möjligheter de har att bearbeta sina erfarenheter av våldet, liksom att få sina rättig heter och behov som uppstått på grund av våldet tillgodosedda. Om mötet med den professionella präglas av misstro, ifrågasättande eller ett förlöjligande av den hjälpsökande kommer erfarenhet erna av välfärdsapparatens sätt att fungera sannolikt att vara annorlunda jämfört med om mötet präglas av empati och omsorg från hjälpares sida. Men det är inte endast de professionella som påverkar hur mötet utspelar sig och den hjälp som ges, även den utsattes förväntningar och agerande spelar roll. Dessutom är det så att för att ett möte mellan en våldsutsatt person och välfärds professionella överhuvudtaget ska komma till stånd krävs i regel att någon gör en polisanmälan, söker hjälp och stöd eller på annat sätt ger en signal om utsattheten för att kunna karaktäriseras och bli behandlad som ” brottsoffer”. Att så sker är dock långt ifrånDetsjälvklart.kanfinnas flera skäl till att en person som blivit utsatt för våld får sin ”offerposition” ifrågasatt eller själv inte vill identifiera sig som ett ”offer”. Det gäller oavsett om den utsatte utifrån en juridisk definition kan kategoriseras som brottsoffer. Det kan till exempel vara mer eller mindre svårt att betrakta sig själv som en person som är underlägsen, maktlös eller passiv och som blivit skadad av någon eller några andra personer – kännetecken som ofta är förenade med en vardaglig förståelse av vad det innebär att vara ett brottsoffer (Christie, 2001; Dunn, 2008; Holstein & Miller, 1990). I stället upplever personen kanske en delaktighet och ett ansvar för att våldet uppstod och klandrar därför sig själv för det som inträffat, och betraktar inte sig själv som ett ”riktigt” brottsoffer. Det kan också vara så att omgivningen betraktar den våldsutsatte som ansvarig, eller åtminstone som delskyldig till att våldet skedde och därför anser att hen får skylla sig själv. Detta kan vara fallet om han eller hon befunnit sig på en viss plats vid fel tidpunkt, betett sig på ett särskilt sätt eller interagerat med en viss typ av personer och därigenom har bidragit till att situationen
©Författarna och Studentlitteratur 15 1 Män soM våldsoffer – en introdu K tion uppstod (Howard, 1984a, 1984b). En viktig fråga som kommer att belysas i denna bok är om och i sådana fall hur sådana föreställningar om den utsattes ”agens”, eller egen del i våldets framväxt, också påverkar det sätt på vilket hjälpande insatser utformas och
Bokensimplementeras.syfteSyftetmeddenhär
boken är att introducera brottsofferforskningen och att tillämpa denna för att få en förståelse för hur frågan om män som våldsoffer konstrueras. Avsikten är att detta ska möjliggöra kritiska reflektioner om hur utsatthet som socialt problem förstås och hanteras, och hur genus reproduceras inom brottsofferområdet.
En förhoppning är också att boken ska bidra med kunskaper som är till nytta för yrkesverksamma som möter våldsutsatta män så att de i sitt yrkesutövande ska kunna agera ” könsmedvetet” (Herz & Kullberg, 2012). Detta i stället för att för söka bortse från genus och därmed hamna in ett slags ”könsblind het”. Samtidigt är det viktigt att inte bli ”naiv” och att behandla pojkar och män som utsätts för våld som ett kollektiv. Det är till exempel felaktigt att dra slutsatsen att varje enskild våldsutsatt man är benägen att bruka våld för att hämnas den oförrätt utsatt heten inneburit (och därför inrikta sina insatser enkom mot att förminska den hjälpsökandes hämndbegär) eftersom pojkar och män med olika medel i många fall uppmuntras till olika slag av våldsutövande (t.ex. via idrott, populärkultur eller i det militära).
Lika felaktigt är det att helt sonika utgå ifrån att de unga män som blivit utsatta för våld inte har samma behov av att bearbeta sina erfarenheter bara för att män som grupp söker sådant stöd i lägre grad än kvinnor (se Kullberg m.fl., 2012). I stället är det rimligt att utgå ifrån att det existerar ett brett spann av olika maskulinitets konfigurationer eller olika sätt att göra manlighet på (Anderson, 2009; Connell, 2008; se även kapitel 2, Män, maskuliniteter och våld och kapitel 3, Framväxten av en samhällelig hjälpapparat för våldsut satta kvinnor och män). Detta senare innebär att det är dessa skilda
©Författarna och Studentlitteratur16 Christian Kullberg & Mi K ael sK ill M ar K maskulinitetskonfigurationer hos män som det professionella arbetet ska anpassas till (se kapitel 7, Könsmedvetet socialt arbete med manliga brottsoffer).
Våldsverkare och offer i ett kriminologiskt och viktimologiskt perspektiv Även om vi idag är väl bekanta med begreppet ”brottsoffer”, inte minst via media (Nilsson, 2003), så har det inte alltid varit så. Den utsatte eller offret för kriminella handlingar som till exempel våld har i stället av tradition haft en relativt undanskymd plats inom gängse kriminologisk forskning. Uppmärksammandet av offret växte fram ur ett intresse för att förstå om och i vilket avseende den utsattes handlingar och relation till förövaren har betydelse för själva brottsligheten eller våldshandlingen (se t.ex. Nielsen & Snare, 1998, kap. 2; Åkerström & Sahlin, 2001). Det engelska begreppet ”crime victim” har använts relativt länge. Hans von Hentigs bok The criminal and his victim som publicerades 1948 är en av de första systematiska genomgångarna av brottsoffret. Men perspektivet då var, som sagt, att försöka förklara orsakerna till kriminalitet och vilken betydelse offret hade i den egna vikti miseringen (Nielsen & Snare, 1998). von Hentig konstruerade exempelvis ett antal ”typer” av offer på basis av relationen till gärningspersonen. Benjamin Mendelsohn, som också betraktas som en av viktimologins grundare, gick till och med ännu längre och hävdade att vissa offer faktiskt bär större moralisk skuld än andra och att de i vissa fall till och med har mer ansvar för gär ningen än vad gärningspersonen har (van Dijk, 1988).
Det är först under 1970-talet som synen på offret förändras (det hade då riktats en omfattande kritik mot det perspektiv som fördes fram av von Hentig och Mendelsohn) och det relationella perspektivet mellan offer och gärningsperson tonas ned. Vikti mologi, vetenskapen om brottsoffer, får under denna period också sin första vetenskapliga tidskrift, den engelskspråkiga Victimology (Lindstedt Cronberg, 2002). Gradvis har fokus för forskningen
Detta genom det intresse som forskningen haft när det gäller till exempel det statiska sambandet mellan offer och förövare (victim–offender overlap) som påvisats finnas när det gäller män (se avsnit tet Sambandet mellan våldsutövande och viktimisering, nedan).
Denna ovilja som finns mot att diskutera mer relationella aspekter av en våldshandlings framväxt när det gäller våld som riktas mot kvinnor kan antas ha att göra med att det feministiska perspek tivet har varit en viktig utgångspunkt för forskningen om våld mot kvinnor. Feministisk forskning har nämligen tydligt betonat att uppmärksamhet på de kvinnliga offrens agerande i fall där de utsätts för våldsbrott skulle innebära en förskjutning av hur skuldfrågan diskuteras så att den utsatta kvinnan i stället för den som utför våldsbrottet (oftast en man) helt eller delvis riskerar att skuldbeläggas (se t.ex. Ericsson, 2007). Inom den viktimologiska teoribildningen talar man i sådana fall, när offret utpekas som den som orsakat det inträffade, för victim blaming, alltså att kland ras eller skuldbeläggas som offer. Om victim blaming eller andra skevheter uppträder efter att offret blivit utsatt, till exempel i en hjälpprocess, talar man också i dessa sammanhang om ”sekundär viktimisering”, och avser då att den våldsutsatte viktimiseras
©Författarna och Studentlitteratur 17 1 Män soM våldsoffer – en introdu K tion kring offerskap och utsatthet förskjutits till att idag riktas mot bland annat den utsattes möte med de samhälleliga rätts- och hjälpinstanserna samt hur brottsoffer framställs i media och poli tiska texter (se t.ex. Nilsson, 2003; Demker & Duus-Otterström, 2011). Denna förskjutning är en process som alltså skett gradvis och som fått sin verkliga tillväxt sedan 1970-talet, då viktimologin så att säga bröt sig loss från kriminologin och gradvis blev en egen (sub)disciplin (Åkerström & Sahlin, 2001).
I vissa avseenden kan man dock hävda att intresset för i vilken mån offret haft någon inverkan på brottet fortfarande finns kvar.
Noteras bör kanske också att just frågan om offrets del i det våld denne utsatts för har varit mycket vanligare att diskutera i de fall det gäller män som utsatts för till exempel gatuvåld medan denna fråga har varit och fortfarande är i det närmaste tabu att diskutera i forskningssammanhang när det gäller kvinnors våldsutsatthet.
©Författarna och Studentlitteratur18 Christian Kullberg & Mi K ael sK ill M ar K ytterligare en gång efter att brottet begåtts, men då av andra instanser som till exempel polis, socialtjänst och andra, genom att till exempel inte bli trodd, bli betraktad som att själv ha orsakat sin utsatthet och så vidare (se t.ex. Nilsson, 2003). Även i befolk ningen generellt tycks det vara så att det finns en uppfattning att män som drabbas har en annan del i våldet än vad andra grupper har. I en studie utförd av Demker och Sebring (2006) framkommer till exempel att många människor uppfattar att de som drabbas av våldsbrott i högre grad är sådana som ”har en kriminell bakgrund” än som inte har det. Eftersom män är överrepresenterade i brottslighet får man anta att denna uppfattning därför innebär att människor i allmänhet har uppfattningen att män har en annan relation eller om man så vill ett större ansvar för brott de utsätts för än vad kvinnor har. Det finns även forskningsresultat som stödjer en sådan tolkning. Detta därför att, som forskning som redan nämnts visar, män som utsätts för våldsbrott tenderar att klandras mer än kvinnor i samma belägenhet (se t.ex. Howard, 1984a, 1984b).
Den viktimologiska forskningen kan med andra ord ses som ett svar på misslyckanden inom den traditionella kriminologiska forskningen att uppmärksamma brottsoffrets utsatthet. Denna forsknings framväxt ska även sättas in i en bredare socialpolitisk utveckling som handlar om feminismens landvinningar som forskning och politiskt projekt när det gäller att uppmärksamma kvinnors underordning visavi män och utsatthet för mäns våld. Viktigt har också varit statliga initiativ, rättsliga förändringar med mera som kommit till som en följd av en sådan uppmärksam het vilket resulterat i vad som kan kallas en brottsofferrörelse (se t.ex. Ljungwald, 2011; Ljungwald & Svensson, 2007; Nilsson, 2003).
Nielsen och Snare (1998) slår fast att starten för den viktimo logiska forskningen var ett intresse för brottslighetens orsaker i vilket särskilt fokus alltså, som redan nämnts, riktades mot
Den viktimologiska forskningens framväxt
En sådan gäller graden av victim precipitation vid dråp. Just detta område kan tjäna som ett bra exempel på de skillnader som kan finns i människors uppfattning om offrets roll för sin utsatthet. Det blir därför också viktig som ett exempel på den dubbla utsatt het, eller sekundära viktimisering, som kan drabba män som blir utsatta för våldsbrott. Av den anledningen kommer denna forskning att redogöras för något mer utförligt (se även Nielsen & Snare, 1998).
De tidiga typologier som härstammar från slutet av 1940-talet har förfinats efterhand och använts för att påvisa hur olika offer i allmänhetens och andras ögon i olika hög grad och på olika sätt betraktas som ” ideala” offer (se t.ex. Christie, 2001). I vilken mån olika offer är ideala eller inte relaterar bland annat till i vilken grad de uppfattas vara oförskyllt utsatta (Fattah, 1991). Detta kan exemplifieras med att personer som till exempel inte har makt och
©Författarna och Studentlitteratur 19 1 Män soM våldsoffer – en introdu K tion just den utsatte eller offret för brottet. I ett tidigt skede i denna forskning fanns ett intresse för att typologisera olika sorters offer, innefattande ett intresse för biologiska och psykologiska faktorer vilket senare övergick till intresse för till exempel mer situatio nella omständigheter (t.ex. var olika typer av brott inträffar) och relationella faktorer (t.ex. vilken relation offret och förövaren hade till varandra) och hur dessa påverkar omgivningens men också offrets förståelse och följderna av den brottsliga handlingen. När det gäller de tidiga teorierna om offren framstår lätt det som var sanningar i början av 1950-talet när det gäller olika kate goriers ökade risk för utsatthet och relation till brottslingen i dag som fördomsfulla antaganden om utsatthet baserat på bland annat ålder och genus. Till exempel antog von Henting (1948) att äldre kvinnor lättare än andra grupper blir offer för svindlare och att män med missbruksproblem som förtrycker och misshandlar sin partner och övriga i familjen riskerar att bli ihjälslagna av sina söner när de blir äldre. De första försöken till typologiseringar utifrån graden av offrets egen aktiva del i det brott som inträffat, vad som kan kallas offrets framkallande eller frammanande av brottet (victim precipitation), härstammar från slutet av 1940-talet.
©Författarna och Studentlitteratur20 Christian Kullberg & Mi K ael sK ill M ar K status i samhället eller på ett kulturellt plan är aktade kommer väldigt långt ifrån den idealbild av att vara oförskyllt utsatt som existerar i ett samhälle. Sådana grupper av människor som har mycket låg status i ett samhälle (som t.ex. de som är EU-emigran ter som försörjer sig på att tigga, är bostadslösa och så vidare) kan därmed lättare än andra grupper i människors ögon uppfattas ”ha fått det de förtjänar” om de utsätts för brott eller andra övergrepp. Andra grupper som har svårare att bli betraktade som ideala offer är sådana människor som haft något samröre med brottslingen innan eller under det att brottet sker. Forskning har visat att olika rekvisit som till exempel tidpunkt, sammanhang, gärningsperson och så vidare spelar in när det gäller hur människor uppfattar i vilken grad olika offerkategorier kan förstås som mer eller mindre ideala offer eller inte. Vissa forskare har till och med hävdat att vissa brott mot vissa offer under vissa omständigheter kan upp fattas som brott som saknar offer (victimless crime) (se t.ex. Weis & Borges, 1973). Detta är en intressant iakttagelse som nog går att överföra på den situation som män i vissa våldsbrottssamman hang kan befinna sig i, det vill säga att omgivningen (och kanske i vissa fall även de själva) har svårt att eller vägrar förstå eller rama in det inträffade som ett brott och den inblandade mannen som just ett offer. Som framkommer i kapitel 6, Konstruktioner av genus, våld och hjälpbehov, visar forskning att till exempel sådant som kan uppfattas som framprovocerande av en misshandel (t.ex. genom att ha deltagit i verbala dispyter) eller att ha stannat kvar i en relation med brottslingen trots att man känner till eller borde känna till att detta medför ökad risk för utsatthet för våld är omständigheter som bidrar till att offret oftare döms efter en annan måttstock än mer ”ideala” offer. Ytterligare en kategori av mindre ideala offer är de som inte i tillräckligt hög grad vidtar åtgärder för att skydda sig själva mot brott.
©Författarna och Studentlitteratur 21 1 Män soM våldsoffer – en introdu K tion
Samband mellan mäns våldsutövande och mäns viktimisering Inom den viktimologiska forskningen finns i någon mån en vattendelare mellan den forskning inom vilken mer kvantita tiva respektive kvalitativa metodansatser tillämpas. Kvantita tiva forskningsmetoder är till exempel oftare inriktade på hur utsattheten samvarierar med eller kan förklaras vara beroende av bakgrundsfaktorer som till exempel offrets livsstil, skilda demografiska förutsättningar med mera (Nielsen & Snare, 1998).
Sådana grundläggande skillnader i metodansatser och forsk ningsfokus kan förklara en del av de kontroverser som funnits i svensk och internationell forskning kring ”faktisk” förekomst av våld mot och mellan kvinnor och män, omfånget av sådant våld samt till exempel om samspelet mellan offer och gärningsperson kan och bör användas för att förstå och åtgärda det våld som före kommer mellan till exempel kvinnor och män i nära relationer (se t.ex. Kullberg, 2013).
Mer kvalitativt inriktade studier fokuserar i stället oftare på hur utsatthet förhandlas fram och konstrueras i skilda sammanhang som till exempel den juridiska kontexten, hjälpsammanhang, media och så vidare och därmed påverkar offrets och andras upp levelser av det inträffade (se t.ex. Demker & Duus-Otterström 2011; Kullberg & Skillmark 2017a, 2017b).
En speciell inriktning inom våldsforskningen som har en kvan titativ metodansats har intresserat sig för om det finns överlapp ningar eller kopplingar mellan att vara ett våldsoffer och vålds förövare (victim–offender overlap). Ett sådant intresse bottnar i att finna svar på om det finns ett samband mellan att vara utsatt för våld och att bruka våld mot andra. Det kan tyckas uppenbart att ett sådant samband finns och vad det beror på men fördjupar man sig i frågan så blir det man inledningsvis antar mindre självklart. Styrs man av de vanligaste föreställningarna om manligt våld så kan man ju till exempel tänka sig att män som ger sig in i våld samma situationer genom att utsätta andra för våld också själva
En intressant ingång till diskussionen om överlappningar mellan våldsoffer och förövare är forskning som visar att inte alla män löper samma risk att bli offer eller förövare, och att långt ifrån alla unga män som utsätts för våldsbrott själva försvarar sig genom att bruka våld. I stället har det föreslagits att offer–förövarlänken bara gäller för en del män med särskilda egen skaper som lever under särskilda betingelser (se t.ex. Ousey, Wilcox & Fisher, 2011). Sådana förklaringar som då angetts till risken för våldsutsatthet är till exempel att en brottslig livsstil
©Författarna och Studentlitteratur22 Christian Kullberg & Mi K ael sK ill M ar K blir utsatta för våld, om inte av någon annan orsak så helt enkelt på grund av att den som utsätts för våld försvarar sig med hjälp av våld. Trots en sådan typ av stereotypa föreställningar om våldets utövande och de sammanhang det sker i så har förklaringarna till de statistiska överlappningar mellan offer och förövare som kunnat påvisas varit omtvistade (Ousey, Wilcox & Fisher, 2011).
Vid sidan om den uppenbara förklaring som resonemanget ovan antyder, det vill säga att män som utövar våld också löper en oproportionerligt större risk för att bli offer för våld, finns det också föreställningar om att utsatthet för våld (och då främst bland män) kan öka risken för att själv ta till våld både som hämnd mot den som gjorde sig skyldig till övergreppet och mot andra som är oskyldiga. Teorier om hämnd, katharsis eller att rena sig från ondska kan i så fall användas som förklaring till detta. Det finns också starka kulturella krafter som kan påverka människors vilja att hämnas. Hämnden som en form av social handling finns djupt rotad både i kulturella koder och i människors medvetande (Böhm & Kaplan, 2009). Det finns emellertid teorier om att också det motsatta skulle kunna vara möjligt, att offren faktiskt löper lägre risk än andra att bli förövare och förövare löper lägre risk att bli utsatta. Förklaringar till sådana lägre risker för överlappning är att den som utsätts faktiskt kan bli avskräckt från våld och därför håller sig undan från potentiella våldsutövare och kontexter och situationer där våld kan förväntas uppstå samt att personer som utövar våld kan röra sig i sådana kretsar som skyddar dem från andras våld (se t.ex. Ousey, Wilcox & Fisher, 2011).
Två aspekter på våldsforskningens misslyckanden med att uppmärksamma manlig viktimisering Den viktimologiska forskningen har i någon mån i lägre grad behandlat män som utsatts för brott som både i rent ”objektiva” men också i mer ”subjektiva” termer ”värdiga” offer. Detta därför att deras offerskap som en faktisk realitet i många fall (och särskilt när det gäller t.ex. gatuvåld) har balanserats mot deras eventu ella egna medverkan i de handlingar de blivit utsatta för. Därmed har mäns offerroll inte sällan kommit att diskuteras i relation till deras eventuella egna ”medverkan” i det som de drabbats av eller det som lett fram till våldet. Vid sidan om sådana typer av skevheter i förståelsen av män som våldsoffer som har att göra med vad som faktiskt inträffat har mäns subjektiva erfarenheter av offerskap också behandlats på ett relativt styvmoderligt sätt. I forskningen har man nämligen ofta på ett tämligen icke-proble matiserande sätt utgått från att mäns annorlunda sätt att uttrycka sig på skulle innebära att de till exempel i känslomässiga termer och så vidare inte lider samma skada som kvinnor i samma situa tion (se t.ex. Newburn & Stanko, 1994). Denna nämnda brist på förståelse späds dessutom på av det faktum att män tycks vara mer förbehållsamma med att söka hjälp från andra och att beskriva
©Författarna och Studentlitteratur 23 1 Män soM våldsoffer – en introdu K tion tenderar att resultera i umgänge med jämnåriga som utgör en exponering för våld och andra risker, att vissa brottslingar (på grund av t.ex. socioekonomisk bakgrund) i större utsträckning än andra saknar ett socialt nätverk som skyddar dem från att komma in i brottslighet och slutligen att individuella egenskaper, som till exempel en konfronterande umgängesstil i möten med andra jämnåriga och bristande självkontroll, spelar en viktig roll i exponering för olika risker som till exempel utsattheten för fysiskt våld. Det senare har också kunnat bekräftas genom att följa grupper av män över tid för att påvisa en ackumulerad utsatthet och utövande av våld bland dem (Ousey, Wilcox & Fisher, 2011).
Precis som andra aspekter av genus kan sådana frågor som handlar om våld ses som ett resultat av ett skapande eller ”görande” av våra identiteter i det pågående samspelet mellan människor i olika sociala sammanhang (jfr Kessler & McKenna, 1978; West & Zimmerman, 1987). I stället för att betrakta genus som något, i huvudsak, fast eller biologiskt givet så är vår utgångspunkt alltså att genus är något som uppnås i det dagliga livet, i familjen, skolan, arbetet och så vidare och i mötet mellan brukare och hjälpande professioner. Genom vårt handlande bidrar vi hela tiden till att upprätthålla bilden för andra och för oss själva om vilket genus vi tillhör, i så kallade genusskapande processer (Fäldt & Kullberg, 2012; Kullberg, 2012). I den här boken ligger fokus i huvudsak (men inte uteslutande) på hur manligt genus påverkar ens offerposition.
©Författarna och Studentlitteratur24 Christian Kullberg & Mi K ael sK ill M ar K och uttrycka känslor av utsatthet och traumatisering. Den ringa existerande forskning som söker överbrygga detta glapp när det gäller förståelsen av utsatthet bland män och kvinnor (ur mer objektiva och subjektiva dimensioner) har emellertid funnit att män som utsatts för brott faktiskt uttrycker känslor, om än inte på samma sätt som till exempel kvinnor (Stanko & Hobdell, 1993; Burcar, Genusdimensionens2005).
För att få denna mångfasetterade fråga belyst på ett så allsidigt sätt som möjligt kommer de exempel som ges i boken inte enbart att beröra manlig, heterosexuell könsidentitet ( gender identity), det vill säga män som av andra identifieras som heterosexuella män
betydelse
Vi ska i denna bok rikta blicken mot en särskild dimension som är central för att förstå hur våldsoffer på det sätt som beskrivs ovan kan komma att ”konstrueras” och som påverkar hur möten mellan utsatta och välfärdens professioner och den hjälp som ges utformas, nämligen genusdimensionen (Kullberg, Herz, Fäldt, Wallroth & Skillmark, 2012) och mer specifikt relationen mellan manlighet, våld och offerskap (Kullberg & Skillmark, 2017a, 2017b; Skillmark & Kullberg, 2020).
©Författarna och Studentlitteratur 25 1 Män soM våldsoffer – en introdu K tion och som själva uppfattar sig som sådana. Den diskussion som förs och de exempel som ges kommer i stället att innefatta även män med homo-, bi-, trans- och queeridentiteter (hbtqi). Med tanke på bokens omfångsmässiga begränsningar kommer dessa aspekter emellertid inte att ges samma utrymme. Men det är viktigt att komma ihåg att för att förstå fenomenet med konstruktioner av manliga våldsoffer så behöver flera olika aspekter av detta belysas med utgångspunkt från olika sammanhang och aktörer med olika bakgrunder och identiteter. Detta betyder att frågan om skillnader i konstruktionen beroende på könsidentiteter inte ska ses som en avskild utan en integrerad del tillsammans med andra aspekter på förståelsen av en sådan konstruktion. Som utgångspunkt ansluter vi oss till en stor del av den moder nare forskningen kring genus och det sociala problemet brottsut satthet, eller ”viktimisering”, som nog utan överdrift kan påstås utgå ifrån en vetenskapsteoretisk utgångspunkt som getts benämningen ” kontextuell konstruktivism” (se Kullberg, 2012; Sahlin, 2013). Teoretiskt sett så kan exempelvis våldsutövande från män i detta perspektiv inte i grunden förklaras med att män brukar våld ”därför att de är män” eller därför att de har manligt kön, förmågan att producera testosteron eller har en bestämd mängd muskelmassa. Betydelsen av våldet är i stället något som skapas och återskapas eller ”uppnås” i det dagliga livet. Som kontrast till konstruktivismen står en mer ”realistisk” utgångspunkt enligt vilken brottslighet, brottsutsatthet och andra sociala problem behandlas som mer fasta och som i grunden i lägre grad av samhället formbara, framförhandlade eller konstruerade kategorier (se Andershed & Andershed, 2013 för exempel på sådan teoribildning). Det finns en underliggande oförenlighet mellan mer realistiska och mer konstruktivistiska synsätt på genus och sociala problem. När det gäller kategorierna man och kvinna gäller denna kontrovers till exempel om det är den biologiska dimensionen, kön, som sätter premisserna och gränserna för det sociala uttrycket, genus, eller om det möjligen är så att kvinnor och män i grund och botten är socialt konstruerade kategorier och
©Författarna och Studentlitteratur26 Christian Kullberg & Mi K ael sK ill M ar K att eventuella biologiska skillnader endast har en mindre bety
I detta perspektiv betraktas våldsutsatta män, liksom kvinnor, som komplexa personer med såväl allmänmänskliga egenskaper som individuella behov som är produkter av bland annat socia lisation och grupptillhörighet (jfr Fäldt & Kullberg, 2012; Herz & Kullberg, 2012; Kullberg m.fl., 2015). I ett sådant perspektiv framträder såväl likheter som skillnader mellan olika män när det gäller upplevelser och reaktioner på våldsutsatthet. Sådana skill
delse för det sätt som man och manlighet respektive kvinna och kvinnlighet gestaltar sig på (Kullberg, 2012). När det gäller män som blivit utsatta för våld kan en realistisk inriktning innebära att den aktuella händelsen och erfarenheten förstås, talas om och behandlas som en situation som är mer eller mindre förväntad eller ”naturlig” (jfr Skillmark & Kullberg, 2020). En sådan syn på män och kvinnor får långtgående konsekvenser när det gäller hur våld och våldsutsatthet ska förstås och hjälpande insatser ska utföras (se t.ex. Kullberg, 2013). Med mer realistiska utgångspunk ter tenderar förklaringar av exempelvis mäns våldsutövande men också erfarenheter av våld att förstås, talas om och behandlas som något som har med alla mäns inneboende disposition att göra och som något som kan generaliseras till alla män, och hjälpinsatserna formas därmed på basis av detta. Utifrån en kontextuell konstruktivism däremot kan handlingar som utförs, eller det lidande som erfars av kvinnor och män som är utsatta för våld, inte förstås som ”naturliga” följder som kan kopplas till det kön individen har. I stället ska utsattheten förstås i skenet av de samhälleliga processer som ordnar män respektive kvinnor, manlighet respektive kvinnlighet i relation till denna utsatthet och detta lidande samt de positioner eller om man så vill ”roller” som kvinnor och män tar och tillåts ta eller tilldelas (Holstein & Miller, 1990). Konkret innebär detta att mäns erfaren heter av utsatthet för våld från till exempel en kvinnlig partner måste förstås i ljuset av hur maskuliniteter, manligheter och köns identiteter ”görs” och erfars i det dagliga livet (se t.ex. Durfee, 2011; Eckstein, 2010; George, 1994; Migliaccio, 2001; Sarantakos, 1999).
Det kontextuellt konstruktivistiska perspektivet innebär inte ett förnekande av den faktiska förekomsten av aggressiva käns lor eller andra motiv för att utöva våld som individer kan känna eller ha. Inte heller förringas den faktiska skada och lidande som våldsutövande kan leda till för den som utsätts för våldet. Utgångs punkten inom detta perspektiv är i stället att uppmärksamma att ett sådant mer ”reellt” förhållande kan få helt olika följder och konsekvenser beroende på hur våldet förstås, bemöts och åtgärdas i situationen och vilka samhälleliga förhållanden som råder (Dunn, 2008; Loseke, 2003).
När det gäller just män som våldsoffer så finns en föreställ nings- och begreppsmässig inkongruens, en motsägelse mellan att betraktas som man och att vara ett ”offer”. Denna har att göra med att den kulturella idealiserade föreställningen om man lighet som existerar i det västerländska samhället, det som fått beteckningen hegemonisk maskulinitet (Connell, 2008), både som idealbild och som livsprojekt för många män faktiskt föreskriver och strukturerar deras liv i riktning mot något annat än utsatt het eller offerskap. I stället finns idéer om att det i manligheten ryms egenskaper såsom auktoritet, kontroll, självständighet samt kapacitet att bruka våld, vilket innebär något helt annat än att vara ett offer, och en offerposition kan därför till och med uppfattas som en utmaning av manligheten (Herz & Johansson, 2011; Messerschmidt, 2000, 2018). I en tidig studie uttryckte till exempel en intervjuperson att ”your manhood is taken away from you” (Stanko & Hobdell, 1993, s. 409) och Hans Knutagård (2009), som intervjuat män som blivit våldtagna, menar att det saknas
©Författarna och Studentlitteratur 27 1 Män soM våldsoffer – en introdu K tion nader kan till exempel ta sig uttryck på så sätt att medan många män fostras till att inte visa svaghet inför andra finns det stöd i forskningen för att inte alla män, och då särskilt inte unga män, i lika hög grad undviker det (Chan & Hayashi, 2010). Inte alla män bejakar heller våld som ett sätt att lösa konflikter på eller blir i lika hög grad inblandade i situationer där våld uppstår. I förlängningen får sådana skillnader också betydelse för hur olika män upplever de kränkningar de blivit utsatta för (se t.ex. Eckstein, 2010).
Art.nr 39194
Att möta våldsutsatta män riktar sig till alla som studerar inom socialt arbete men också till exempelvis socionomer, psykologer, sjuksköterskor och andra yrkesverksamma inom människobehandlande organisationer.
i Jönköping. Christian Kullberg (red.) är professor i socialt arbete vid Mälardalens universitet. Att möta våldsutsatta män
Det här är den första svenska boken där författarna utifrån forskning tar ett samlat grepp om brottsofferfrågan ur ett genusperspektiv och särskilt fokuserar på mäns våldsutsatthet.
Tanken är att innehållet ska vara en utgångspunkt för kritiska reflektioner kring hur våld som socialt problem förstås och hur genus hanteras inom brottsofferområdet. En central fråga i boken är på vilket sätt föreställningar om män och maskulinitet(er) påverkar upplevelsen av utsatthet för våld och även det stöd och den hjälp som ges.
studentlitteratur.se
Förståelse, bedömningar och hjälpinsatser Hur förstår och hanterar professionella inom människobehand lande organisationer män som utsätts för våld? På vilket sätt påverkar föreställningar om män och manlighet och om offer och sårbarhet hur män bemöts?
Mikael Skillmark (red.) är lektor i socialt arbete vid Hälsohögskolan