9789144093642

Diskriminering

Hans Ingvar Roth

Denna titel har tidigare givits ut av SNS Förlag och utges från och med andra upplagan av Studentlitteratur AB.

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37846

ISBN 978-91-44-09364-2

Upplaga 2:1

©Författaren och Studentlitteratur 2008, 2021

studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Karl Stefan Andersson

Formgivning omslag: Karl Stefan Andersson

Omslagsbild: Shutterstock

Printed by Eurographic Group, 2021

Innehåll

Förord 9

1 Inledning 11

2 Begreppet diskriminering 17

Negativa innebörder hos begreppet

diskriminering 20

Diskriminering som ogynnsam särbehandling 24

Diskriminering och kollektiva egenskaper 29

3 En kort historisk bakgrund 37

4 Aktuella diskrimineringsproblem 47

Diskriminering – svårfångat men ändå ytterst

handgripligt 47

Diskrimineringens omfattning 49

Populism och diskriminering 56

Pandemier och diskriminering 63

5 Diskrimineringens former 67

Direkt och indirekt diskriminering 69

Strukturell diskriminering 71

Personlig och opersonlig diskriminering 74

Snäv och bred diskriminering 76

Uppenbar och diskret diskriminering 77

6 Diskrimineringsgrunder 79

Diskrimineringsgrunder i lagstiftning och internationella konventioner 79

En mångfald av diskrimineringsgrunder 82

Om ”ras”-diskriminering 86

Intersektionalitet 88

Diskrimineringsgrundernas innebörder 89

Reella eller föreställda egenskaper 92

”Djupa och ”ytliga” egenskaper 93

7 Vad är fel med diskriminering? 97

Sökandet efter förklaringsgrunder till varför

diskriminering är moraliskt fel 98

Diskriminering och moraliskt orätta

handlingar 99

Motiv för diskriminering 104

Diskrimineringens moraliska särart 111

Diskriminering som kontrast till lika

behandling 114

Diskriminering av vem mot vem? 117

Tre inhumana ”diskrimineringsstrategier” 121

8 Diskriminering och mänskliga

rättigheter 125

Rättvisa och mänskliga rättigheter 128

Frånvaron av mänskliga rättigheter i den etiska litteraturen om diskriminering 132

9 Orsaker till diskriminering 137

Gruppkategoriseringar och diskriminering 138

Seglivade diskriminerande mönster 140

10 Hur kan diskriminering motverkas? 147

Fem S 147

Dör diskrimineringen ut av sig själv? 148

Är positiv särbehandling omvänd

diskriminering? 155

”Ytliga” eller ”djupa” diskrimineringsgrunder 159

11 Några framtidsscenarier 165

Litteratur 169

2. Begreppet diskriminering

Vad menas då med diskriminering? Ordet diskriminera (av latinets discriminare) hade ursprungligen en värdeneutral betydelse inom många språkområden, där det betydde särskilja eller urskilja. Detta särskiljande kunde både vara problematiskt och oproblematiskt, vilket förklarar varför det var meningsfullt att tala om både rimlig och orimlig diskriminering innan ordet fick den negativa värdeladdning som det har för de flesta människor i dag. Differentieringar kan ju skilja sig åt i etiskt och juridiskt hänseende. Vad som är avgörande är vad differentieringen gäller, på vilket sätt den sker, när den sker, vilka som utför den och på vilka grunder.

I vanligt språkbruk står således diskriminering för ett särskiljande eller en särbehandling som är moraliskt felaktig. Att tala om en orätt diskriminering blir med andra ord överflödigt eftersom de flesta former av diskriminering enligt detta språkbruk är felaktiga. Men samtidigt kan vi säga att det är omständigheterna som avgör om en viss diskriminering eller differentiering är rätt eller fel ur moralisk synvinkel (Gardner 2018). Ordet diskriminering behöver därför inte per automatik användas för att tala om orätta handlingar. Det blir helt enkelt en substantiell undersökning som får avgöra om diskrimineringen ifråga var fel eller inte i det aktuella fallet. Moraliskt orätt särskiljs här från oriktig ur rättslig synvinkel.

Flera lagar genom historien har varit problematiska så till vida att

de inte korresponderat med många människors föreställningar om vad som är rätt ur ett etiskt perspektiv. Lagarna som upprätthöll rassegregeringen i USA före 1960-talets medborgarrättslagar är i detta sammanhang illustrativa exempel, liksom apartheidsystemet i Sydafrika som existerade mellan 1948 och 1994.

Differentieringar av människor utifrån grupptillhörigheter är också något som vi ofta ägnar oss åt utan att det behöver vara orätt. När det exempelvis gäller ålder menar de flesta att barn och ungdomar inte ska kunna köpa alkohol, gifta sig med varandra eller köra bil. Äldre personer kommer inte heller ifråga för vissa arbeten. Arbetet som pilot är ett sådant exempel eftersom det kräver vissa färdigheter som minskar med åldern. Samtidigt är det viktigt att betona att många arbeten kan utföras på ett bra sätt även av äldre personer. Det finns spridda stereotypa och orimliga uppfattningar om ålderns inverkan på människans arbetskapacitet. Enligt World Values Survey är Sverige det fjärde sämsta landet när det gäller respekt för personer med hög ålder – inte minst inom arbetslivet (SvD 2020-05-03).

Anledningen till att flera differentieringar utifrån ålder är rimliga

är dock att de kan sägas vara relevanta för sådant som alkoholkonsumtion, giftermål och utförande av vissa aktiviteter och arbeten. Det ligger inte heller någon allmän nedvärdering av personer ur olika åldersgrupper utifrån sådana differentieringar. De anses helt enkelt rationella med tanke på rimliga idéer utifrån en människas utvecklingsgång. Visserligen kan det finnas undantag från reglerna (eller generaliseringarna) men dessa anses ändå så pass ovanliga att riktlinjerna ändå bör upprätthållas.

Om en generell policy införs – exempelvis gällande körkortsregler – så ligger det ofta i sakens natur att vissa individuella fall kan vara motinstanser. Vissa barn kan ha den mognadsnivå som krävs för bilkörning och vissa äldre personer kan fortfarande arbeta som

©Författaren och

piloter. Men i fallet med den överväldigande majoriteten är detta inte sant. Därav den generella policyn.

Om differentieringarna i stället skulle ske på grundval av hudfärg eller kön, så vore de klart diskriminerande och således orätta eller orättvisa. Det beror på att ovanstående grupptillhörigheter inte kan sägas vara relevanta för de aktuella ”rollerna”, aktiviteterna eller arbetena (Kaufman 2019). I nästa avsnitt ska vi återkomma till frågan varför vi anser att vissa ogynnsamma fördelningar är diskriminerande och orätta medan andra inte är det.

I senare debatter om diskriminering har också uttrycket ”positiv diskriminering” använts om historiskt förfördelade grupper. En meningsfull fråga har här varit om det är moraliskt rimligt att dessa grupper är föremål för positiv särbehandling eller ”positiv diskriminering”. Om diskriminering vore definitionsmässigt fel, så skulle sådana frågor över huvud taget inte uppkomma, och det skulle vara närmast paradoxalt att tala om ”positiv diskriminering”. Nu förefaller det dock som meningsfullt att ställa sig frågan om vissa ”positiva diskrimineringshandlingar” är moraliskt rätta eller inte, vilket debatten om positiv särbehandling eller diskriminering har vittnat om (se avsnittet om positiv särbehandling i kapitel 10).

Enligt Nationalencyklopedins ordbok kan ordet diskriminering påvisas i sin negativa innebörd första gången 1947 i svenska ordböcker, vilket i stort sett överensstämmer med introduktionen av det motsvarande engelska uttrycket discrimination. Detta är ett intressant faktum med tanke på att FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna stadfästes under samma period, närmare bestämt den 10 december 1948, efter två års skrivarbete och manglande inom FN-systemet.

En iakttagelse som kan göras på detta tidiga stadium är att uttryck som diskriminering eller differentiering är ytterst tunna begrepp så till vida att de kan fyllas med klart skilda innehåll beroende på

omständigheterna. Ett mer substantiellt användande förutsätter med andra ord svar på flera frågor. Dessa frågor handlar om vad som differentieras, var, när och vem som differentierar – och vem som blir eller inte blir föremål för differentieringen (eller diskrimineringen). Differentieringar kan som sagt vara antingen rimliga eller orimliga beroende på situationen.

I debatten om diskriminering har bland annat forskare och politiker gett uttryck för vissa mer eller mindre artikulerade antaganden om fenomenet och begreppet diskriminering. Dessa antaganden kan med andra ord gälla diskrimineringens primära offer, förövare, metoder, vad diskrimineringen inbegriper, dess värden, dess lång varighet och utbredning samt dess huvudsakliga grunder eller orsaker.

I sin negativa bemärkelse innefattar ordet diskriminering alltså ofta ett hot mot väsentliga värden. Inte minst åtnjutandet av mänskliga rättigheter som har fördelats på ett ojämlikt sätt beroende på vilken grupp som man tillhör.

Ordet diskriminering kan även placeras i en begreppsfamilj där också begrepp som marginalisering, exploatering, instrumentalisering och underordning ingår. En diskriminerande politisk strategi kan just handla om att vissa grupper utsätts för nedlåtande attityder, marginalisering eller exploatering i samhället. Diskriminering kan följaktligen ses som ett ”kontrastbegrepp” så till vida att det speglar en negativ motpol till positiva förhållanden där alla människor åtnjuter väsentliga värden och rättigheter på ett likvärdigt sätt (se kapitel 7).

Negativa innebörder hos begreppet diskriminering

Att diskriminering i form av orättfärdig särbehandling ofta kontrasterats mot alla människors rätt till samma grundläggande rättigheter (och mänskliga värdighet) kan förklara varför den

©Författaren och

negativa innebörden hos diskriminering fick en så stor spridning under efterkrigstiden, inte minst i internationella deklarationer och konventioner som FN-förklaringen (1948), Europakonventionen om mänskliga rättigheter (1950) och de två FN- konventionerna om mänskliga rättigheter från 1966, det vill säga, konventionen om civila och politiska rättigheter samt konventionen om sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.

1966 års konvention mot rasdiskriminering var också den första konventionstexten som tog upp diskriminering utifrån en specifik diskrimineringsgrund. 1979 års kvinnorättskonvention och konventionen om rättighetsskydd för personer med funktionsnedsättning från 2006 är efterkommande exempel i konventionsarbetet mot diskriminering.

Den sistnämnda konventionen har under senare år stått som en positiv förebild för konventionsskrivandet. Bland annat genom dess betonande av en övervakningsmekanism och betydelsen av ett inflytande från civilsamhället och mer specifikt av dem som är särskilt berörda av konventionstexten. Själva begreppet diskriminering i sin negativa innebörd förekom således i flera internationella konventioner och avtal efter de båda världskrigen, ofta redan i de inledande avsnitten (Bielefeldt 2010). Såsom term med en i huvudsak negativ innebörd återfinns således ordet ”diskriminering” i deklarationsoch konventionstexter främst efter andra världskriget (Leiss 1954).

I FN-stadgan från 1945 finns däremot inte ordet diskriminering i dess negativa betydelse, men i artikel 55 betonas vikten av att främja en ”allmän aktning för och respekterande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk och religion” (min kursivering).

Som förlaga till det sätt att tala om diskriminering som växte fram under efterkrigstiden kan också nämnas att det mer specifika ordet rasdiskriminering (racial discrimination) började användas mer

frekvent under 1860-talet i USA, närmare bestämt mot bakgrund av den stegrade kampen mot slaveriet och rassegregeringen där idealet just var en lika behandling oavsett ras och hudfärg. Den amerikanske juristen Gilbert Thomas Stephenson (1884–1972) publicerade 1910 en översikt av all rasbaserad lagstiftning i USA sedan inbördeskriget som ägde rum mellan 1861 och 1865. Stephenson noterade att det gick att urskilja ett mer eller mindre utbrett språkbruk i rättsliga och politiska sammanhang där så kallade neutrala distinktioner mellan folkgrupper varvades med negativt värdeladdade uttryck som diskriminering (Fullinwider 2019).

Intressant att notera är att uttrycket rasdiskriminering aktualiserades på ett bredare plan efter första världskriget. När Japan, som var en av undertecknarna av Versaillesföredraget 1919, föreslog en klausul mot rasdiskriminering bland de nya medlemmarna av Nationernas förbund, röstades förslaget dock ner av USA och Australien.

Att den negativa innebörden hos termen diskriminering går att länka till framväxten av ett mänskligt rättighetstänkande i mitten av 1940-talet är ett återkommande tema i denna bok. En tes som kommer att drivas är att allvarliga diskrimineringsproblem främst får sin moraliska innebörd utifrån kontexten mänskliga rättigheter. Med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna sattes för första gången i historien den enskilda individen i centrum för en internationell rättsordning. Inga gruppegenskaper skulle med andra ord få förhindra att den enskilda människan skulle få åtnjuta grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Att alla människor tillskrevs samma grundläggande värde och värdighet innebar att det inte fanns några legitima anledningar till en negativ särbehandling även om individerna hade skilda grupptillhörigheter.

Det är inte konstigt att anti-diskriminering har en sådan framträdande roll i FN-förklaringen. Delegaterna i den mänskliga rättighetskommissionen (under Eleanor Roosevelts ordförandeskap och

Peng Chun Changs vice-ordförandeskap) skrev FN-förklaringen mot bakgrund av två blodiga världskrig, Förintelsen och flera århundraden av kolonialhistoria med rasistiska inslag. Betonandet av alla människors lika värde (eller värdighet) i artikel 1 och understrykandet av att ingen ska utsättas för diskriminering i artikel 2 vittnar om dessa förhållanden (Risse 2019).

FN-förklaringen utvecklades följaktligen som en positiv motpol till all den diskriminering, förföljelse och totalitarism som präglat världssamfundet före 1948, året då förklaringen antogs i FN:s generalförsamling. Som den brittiske filosofen Anthony C. Grayling uttryckt saken spelade några år av intensivt mänskligt lidande i världen (framför allt Förintelsen och andra världskriget) en större roll för de mänskliga rättigheternas kodifierande i FN-förklaringen än tusentals år av filosofiskt tänkande (Grayling 2020). Ett liknande uttalande kom från den kinesiske filosofen och diplomaten P.C. Chang (1892–1957) i ett tal 1946 inför FN:s ekonomiska och sociala råd i efterdyningarna av andra världskriget och under den pågående hungersnöden i världen: ”Words may be expressive, wise or inspiring but hunger is more eloquent” (Chang 1947).

Alltfler forskare har också kommit att betrakta diskriminering i sin mest allvarliga form som en kränkning av mänskliga rättigheter, vilket förklarar deras intresse av mänskliga rättighetsdeklarationer och konventioner i samband med begreppet diskriminering (Petrova 2017).

Ett representativt exempel på detta förhållningssätt är följande yttrande från den koreanska politiska filosofen Jiewuh Song (2019): ”Principen om icke-diskriminering är en pelare i den mänskliga rättighetsarkitekturen som strukturerar internationellt rätt och som styr konventionerna om mänskliga rättigheter” (min översättning).

Enligt Song representerar den internationella rättens förhållningssätt i denna fråga ett förnekande av föreställningen att olika grupper

kan rangordnas utifrån sin överlägsenhet eller underlägsenhet beträffande de mänskliga rättigheterna.

Bakom deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter finns med andra ord en historia av förtryck, marginalisering och diskriminering. Identifikationen av vilka mänskliga rättigheter som ska ingå i rättighetstexterna baseras då på dels historiska omständigheter, dels idéer om människans livsvillkor, hennes grundläggande behov och samhällets organisering. Med avseende på vilka rättigheter som särskilt ska kodifieras och implementeras genom deklarationerna/ konventionerna fastställs det då att sådana rättigheter ska gälla för alla människor. Vissa grupper som varit speciellt utsatta och diskriminerade genom historien med avseende på rättigheterna nämns således i de artiklar som förbjuder diskriminering (kön, nationalitet, etnicitet etc.).

Bland alla de mänskliga rättigheter som tas upp i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är kanske just artikel 2 (om rätten till icke-diskriminering) den rättighet som många människor genom historien varit mest medvetna om. Människor har ju många gruppidentiteter och riskerar att diskrimineras utifrån en viss grupptillhörighet under sina liv beroende på vilka normer som bestämmer vem som ska inkluderas eller exkluderas i skilda samhällssfärer. Mer eller mindre alla människor har också löpt en risk att utsättas för diskriminering och marginalisering åtminstone vid vissa tillfällen och i skilda historiska perioder.

Diskriminering som ogynnsam särbehandling

Ett centralt begrepp i karakteriseringen av diskriminering är begreppet ogynnsam eller kränkande särbehandling. Detta avspeglar sig bland annat i välkända lagar mot diskriminering. Vad som således kan noteras är att adjektivet ”diskriminerande” används för att

beskriva handlingen att tillämpa eller underlåta att tillämpa regler, lagar eller politiska program. I den mån som olika institutioner, idéer, motiv, ord och symboler figurerar i sådana handlingssammanhang kan de i sin tur kallas diskriminerande. Det är viktigt att här betona att diskriminering är något som görs gentemot någon annan. Antingen genom ett aktivt handlande eller en underlåtelse. Diskrimineringen innebär att någon missgynnas på grund av en viss egenskap. Vanligtvis inräknas inte processer eller utfall i beskrivningen av diskriminering utan begreppet behandling står i stället i fokus (Lange 2015). Man kan visserligen i överförd bemärkelse tala om diskriminerande processer eller utfall men även då är utgångspunkten att en viss aktör genom sitt agerande negativt särbehandlar enskilda eller kollektiva subjekt.

All ogynnsam eller negativ särbehandling är dock inte diskriminering. Brottslingen som straffas för ett allvarligt brott genom ett fängelsestraff är föremål för en negativ särbehandling (begränsad rörelsefrihet) som de flesta människor i princip anser vara rättvis. Den late studenten som får ett lägre betyg än den flitige utsätts för en negativ särbehandling som också den, enligt många, kan anses vara rättvis. Vad som gör den negativa eller ogynnsamma behandlingen rättvis är att det sker utifrån relevanta egenskaper eller skäl. Diskriminering kan inledningsvis förstås som ett negativt särbehandlande av en individ utifrån moraliskt irrelevanta egenskaper eller skäl.

Denna karakteristik kan te sig bestickande och enkel, men lämnar en del frågetecken efter sig. Vad är egentligen irrelevanta egenskaper? Att en person behandlas sämre på en arbetsplats på grund av mörk hudfärg är ett tydligt exempel på diskriminering eftersom ens hudfärg inte ska avgöra hur man behandlas på en arbetsplats. En rad andra egenskaper kan också vara illustrativa i liknande fall, såsom kön, funktionshinder, religion, etnicitet och sexuell läggning. Kännetecknade för alla dessa egenskaper är att de

är kollektiva, det vill säga det handlar om egenskaper som kan delas av olika individer.

Moraliskt irrelevanta egenskaper (såsom skäl för en viss fördelning) kan dock var yttersta specifika. De behöver då inte vara förknippade med en viss gruppgemenskap eller gruppidentitet i ordens gängse betydelser. I litteraturen om diskriminering är dock fokus ofta riktat mot moraliskt irrelevanta egenskaper som är kollektiva till sin natur (se avsnittet ”Diskriminering och kollektiva egenskaper” nedan).

Utmärkande för de sammanhang i vilka vi försöker urskilja diskriminerande och icke-diskriminerande handlingar från varandra är att det kan vara oklart vad som är det riktiga eller mest optimala handlandet. Vem är egentligen den mest meriterade för arbetet? Ska verkligen bara meriter få fälla avgörandet? På vilket sätt kan meritkrav manipuleras för diskriminerande syften? Samtidigt är det ofta uppenbart för många människor vad som är ett orätt handlande i sammanhanget, till exempel när någon utestängs från en anställningsintervju och en chans till anställning på grund av att personen inte har ”rätt” grupptillhörighet.

Mer generellt kan man också säga att samma slags fenomen förkommer i samband med begreppet rättvisa, vilket inte är så konstigt i och med att diskriminering kan betraktas som en form av jämförande orättvisa. Det är ofta mycket lättare att säga vad som är ett orättvist handlande än vad som är ett rättvist agerande.

Mer orimliga eller rimliga former av negativ särbehandling kan också förekomma i samband med den fördelningspolitik som brukar gå under namnet positiv särbehandling (eller affirmative action). Politiken innebär vanligtvis att en grupp blir ”favoriserad” med avseende på en viss förmån i förhållande till andra grupper. All sådan positiv och negativ särbehandling behöver dock inte vara moraliskt felaktig, som vi tidigare betonat. Att föräldrar positivt

särbehandlar sina egna barn i familjelivet i förhållande till grannens barn (som alltså negativt särbehandlas i förhållande till ens egna barn) kan knappast kallas diskriminering i den betydelse som vi intresserar oss för här. En person som positivt särbehandlar sina familjemedlemmar framför grannens familjemedlemmar gör inte nödvändigtvis heller detta utifrån någon negativ värdering av medlemmarna i grannfamiljen.

Vad särbehandlingen bottnar i är att vissa djupa sociala värden ofta kan förverkligas inom ramen för den egna familjekretsen och att föräldrarna har ett särskilt ansvar att förverkliga dessa värden. Förhoppningen från den som ”positivt särbehandlar” sina egna barn och familjemedlemmar kan vara att detta ska ske även i andra familjer.

I diskrimineringsfall handlar det däremot om att ett positivt särbehandlande av en grupp är starkt kopplat till ett orättvist missgynnande av andra grupper – ofta då på ett aktivt sätt. Rasisten som diskriminerar en viss minoritet upphöjer samtidigt sin egen grupp, vilket just har som konsekvens att andra grupper nedvärderas och missgynnas.

Påståenden om diskriminering utgår ofta ifrån att det handlar om ett orättvist gynnande och missgynnande utifrån värden som de flesta kan identifiera sig med. Vid första anblicken tycks det som om diskriminering bara förkommer när den som diskrimineras utsätts för entydigt negativa handlingar eller underlåtelser – exempelvis blir förföljd, slagen, nonchalerad, exkluderad eller marginaliserad.

Vad som dock ofta är centralt är hur en person blir behandlad i förhållande till en annan person utifrån kollektiva egenskaper. Personer från en viss grupp kanske får ett materiellt stöd på ett paternalistiskt och nedvärderande sätt. En arbetsgivare kan exempelvis höja lönen mer för en man än en kvinna på arbetsplatsen trots att kvinnan är lika meriterad som mannen och har samma arbetsuppgifter – alternativt ge en befordran till mannen. Här handlar det

således om löneförhöjning och befordran, det vill säga något som värderas positivt av de flesta. Men diskrimineringen består också i att kvinnor uppenbarligen inte får samma slags uppskattning som män och följaktligen nedvärderas, vilket bland annat visar sig i lönesättningen.

Diskriminering aktualiseras alltså när vi talar om en jämförande rättvisa till skillnad från icke-jämförande rättvisa. Den mest illustrativa sentensen när det gäller jämförande rättvisa är att ”lika fall ska behandlas lika” (efter den antike filosofen Aristoteles). Jämförelser mellan människor och deras relativa positioner i förhållande till varandra är startpunkten för diskussioner om diskriminering. Att människor från vissa grupper behandlas sämre än människor från andra grupper är således problemet som ska åtgärdas genom lagar mot diskriminering (Gardner 1996).

Den jämförande rättvisan uttömmer dock inte begreppet rättvisa eftersom det också finns icke-jämförande aspekter i ett handlande som kan benämnas rättvist eller orättvist. När det gäller så kallad retributiv eller korrigerande rättvisa, till exempel genom tilldelandet av ett straff för ett brott som en person har begått, sker detta ofta utan några jämförelser med hur andra har bestraffats. Det viktiga är brottets karaktär och vilken straffsats som det ska medföra. (I sammanhanget kan dock nämnas att det i den amerikanska och engelska rätten finns ett helt annat prejudikattänkande än inom den europeiska, kontinentala rätten. I straffbedömningen gör man med andra ord jämförelser med tidigare fall och hur brottslingars handlingar i det förflutna har bedömts.)

Fördelning av sjukvård sker också rimligen utifrån de behov som en person har och inte utifrån några jämförelser med hur andra faktiska eller hypotetiska personer behandlas (Feinberg 1974).

Den jämförande rättvisan kan förverkligas genom att antingen höja eller sänka välfärdsnivån för personerna ifråga. Den

icke-jämförande rättvisan däremot kan bara förverkligas genom att nivån höjs för den person som blivit orättvist behandlad (Hellman 2016).

Att inte tillhandahålla sjukvård till den svårt sjuke trots att detta är fullt möjligt är således ett exempel på ett orättvist handlande i icke-jämförande bemärkelse. Att döma en brottsling till ett straff som inte alls står i proportion till det brott som begåtts (och som över huvud taget aldrig ska övervägas som ett möjligt straff såsom avhuggning av en hand efter en stöld) är också att begå en orättvis handling i icke-jämförande bemärkelse. Om det sedan skulle uppenbara sig att personer från en viss grupp regelmässigt särbehandlas på ett negativt sätt i förhållande till medlemmar av andra grupper – exempelvis när det gäller straff eller sjukvård – utsätts de förra för diskriminering och således för orättvisa i en jämförande bemärkelse. Som den framlidne skottske rättsfilosofen John Gardner (1965–2019) har uttryckt saken kan det förekomma diskriminering även om det inte finns något faktiskt jämförelsematerial i form av medlemmar från andra grupper. Anta att Robinson Crusoe behandlade sin kamrat Fredag illa på grund av att denne var svart. I Daniel Defoes berömda roman råkade Robinson Crusoe och Fredag vara de enda invånarna på ön som de bebodde, och det fanns därför inte några andra invånare på ön som hade några andra hudfärger. Men det var ändå fråga om diskriminering från Robinson Crusoes sida eftersom Robinson säkerligen skulle ha behandlat icke-svarta på ett annat sätt om det hade funnits fler icke-svarta invånare på ön (Gardner 2018; Thomsen 2017).

Diskriminering och kollektiva egenskaper

I allmänhet talar vi om diskriminering av individer utifrån kollektiva egenskaper såsom kön och hudfärg. En person utsätts då för

negativ särbehandling utifrån en egenskap som han eller hon delar med andra människor, en egenskap som även utgör en grund för jämförelser med andra individer och grupper. Av denna anledning förekommer uttryck som rasdiskriminering, könsdiskriminering, etnisk diskriminering, diskriminering utifrån funktionsnedsättning och sexuell läggning.

Vad som således ligger i fokus för frågor om diskriminering är en grupps (och dess medlemmars) relativa för- och nackdelar i förhållande till andra grupper och deras medlemmar. Ovanstående karakteristik av diskriminering – negativ särbehandling utifrån moraliskt irrelevanta egenskaper – lämnar dock öppet om de irrelevanta egenskaperna är individuella eller kollektiva hos den som diskrimineras.

I trakasserings- och mobbningsfall handlar det vanligtvis om moraliskt klandervärda beteenden som kan basera sig på en rad egenskaper hos den som råkar ut för mobbningen, trakasserandet och kränkningarna. Ibland kan det handla om ytterst godtyckliga drag som mobbaren fixerar sig vid, drag som inte alls behöver ha någon koppling till en kollektiv egenskap, exempelvis etnicitet, kön eller religion.

En arbetsgivare kan också ha en nyckfull och moraliskt diskutabel anställningspolitik genom att låta vissa tillfälliga trender eller impulser styra valet av vilka som ska anställas. Anledningen till att denna orätta politik inte kan kallas diskriminerande i den mening som står i fokus för denna bok är att den i praktiken kan drabba vem som helst oavsett grupptillhörighet.

Diskrimineringsfrågor diskuteras med andra ord ofta i sammanhang där enskilda individers resurser, positioner – och mer allmänt positiva värden – jämförs med avseende på en specifik diskrimineringsgrund. En sådan grund utgör den egenskap utifrån vilken individerna och grupperna skiljer sig åt, exempelvis att de tillhör olika etniska grupper eller har skilda kön eller sexuella läggningar.

Vi har noterat att den ovanstående karakteristiken av diskriminering inte pekar ut just grupper eller minoriteter som de centrala offren för diskriminering. Diskrimineringens primära offer uppfattas i stället vara enskilda individer som utsätts för en missgynnande behandling på grund av moraliskt irrelevanta egenskaper. Med detta sagt ska inte problemen som själva grupperna som helhet kan erfara förringas.

Vanligtvis antas dock diskriminering aktualiseras när individer särbehandlas på ett negativt sätt på grund av vissa kollektiva egenskaper. I de internationella deklarations- och konventionstexterna har det emellertid inte varit fråga om vilka kollektiva egenskaper som helst – även om detta är principiellt möjligt, som vi antog i bokens inledning med exemplet om de korta och de långa invånarna. Många människor kan bli orättvist behandlade på grund av en rad irrelevanta faktorer, till exempel att de är piercade, tatuerade, talar en viss dialekt, har ett visst kroppsspråk eller klär sig på ett speciellt sätt.

I fokus för det antidiskrimineringsarbete som förknippas med mänsklig rättighetsaktivism står i stället helt andra identifikationsgrunder. Ofta handlar det om så kallade identitetsgrupper med en lång historia präglad av en bred och intensiv diskriminering från någon bestämd aktör med en särskild maktposition (och som eventuellt också den diskriminerade personen vill ha en samhörighet eller ett samarbete med). Lagar mot diskriminering har således ofta formulerats med hänsyn till sårbara och utsatta grupper som haft en historia av exkludering, marginalisering och förtryck, och för vilka grupptillhörigheten ofta har identitetsskapande funktioner. Bland dessa identitetsgrupper kan som sagt nämnas grupper avgränsade utifrån kön, etnicitet, ras, hudfärg, nationalitet, religion, sexuell läggning, ålder och funktionsnedsättning. Däremot inkluderas inte grupper som är avgränsade utifrån meriter, behovsnivåer, karaktärsegenskaper, vänskaps- och familjerelationer eller medborgarskap,

Hans Ingvar Roth är professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet. Han har också arbetat som ämnessakkunnig i diskrimineringsfrågor vid Justitiedepartementet.

Diskriminering

Diskriminering av skilda slag finns i de flesta länder runt om i världen och berör många människors liv på ett dramatiskt sätt. Denna bok syftar till att förklara vad diskriminering är, varför vissa grupper särskilt råkat ut för diskriminering, hur deras diskrimineringsförhållanden skiljer sig från andras samt varför diskriminering är fel och hur den bäst kan motverkas.

En kort historisk tillbakablick beträffande diskrimineringens uttrycksformer i historien presenteras jämte några reflektioner kring tänkbara framtidsscenarier. I fokus för framställningen står aktuella exempel från Sverige, Europa och USA. Denna andra upplaga är reviderad, utökad och uppdaterad.

Andra upplagan

Art.nr 37846