Issuu on Google+

Ideala offer, och andra KonstruKtioner av brottsutsatta i medier

Simon Lindgren & Ragnar Lundstrรถm


Innehåll

Förord

1. Ett kritiskt och konstruktionistiskt perspektiv

5 7

2. Brottsoffret i svensk press 1995–2008

23

3. Offerberättelsernas grundläggande form

33

4. Offer och förövare innanför och utanför normalitetens gränser

47

5. Hatets offer

67

6. Förövaren som offer?

87

7. Slutsatser: Ideala offer, och andra

107

Appendix 1: Metodöverväganden och tillvägagångssätt 113

Referenser

123


1. Ett kritiskt och ­konstruktionistiskt perspektiv För att vinna legitimitet i allmänhetens ögon, för att värnas fullt ut av polisen och rättssystemet och för att få stöd av brottsofferorga­ nisationerna måste den som har drabbats av ett brott uppfattas som utsatt, svag och fri från skuld till det inträffade (Walklate, 2007, s. 77). Med andra ord måste man svara mot de kriterier för ”det ideala offret” som har lanserats av den norske kriminologen Nils Christie (1986). De definitions- och identitetsskapandeprocesser som omger brotts­offer är ytterst kraftfulla eftersom de har långtgående konsekvenser för de individer som är objekt för sådana diskurser. De formar våra attityder gentemot individer som har utsatts för olika typer av brott, våra idéer om hur de ska hanteras och bemötas, och spelar därigenom också roll för de avbildningsstrategier som används av medierna, för polisens agerande och för utfall i rätten. Ett av målen med den här boken är att bidra till att ge en mer komplex bild av hur framställningen av offer och förövare samspelar symboliskt på ett intrikat sätt där stereo­typiska och kulturellt präglade förståelser av olika sociala kategoriseringar på­ verkar utfallet. Christie identifierar ett antal kriterier som han menar gör det san­ nolikt att en brottsutsatt person ska tillskrivas en legitim, fullständig och otvetydig status som offer. 1. Offret är svagt i relation till förövaren – det ideala offret är ofta antingen kvinna, sjuk, mycket gammal, mycket ung eller en kombi­ nation av detta. 7


Ideala offer, och andra 2. Offret har vid tidpunkten för brottet ägnat sig åt legitim och re­ spektabel verksamhet. 3. Offret är fritt från skuld för det inträffade. Befinner sig på en plats där ingen kan klandras för att vara. 4. Förövaren är skrämmande, elak och ond. 5. Förövaren är okänd för offret. Brottsutsatta som inte uppfyller sådana kriterier blir för samhället svår­ gripbara och tillskrivs som en följd en mer oklar status. Ett tydligt exempel på detta är hur våldtagna kvinnor som ”gett sig i kast med” vissa män, som ”tagit risker” i ”skumma miljöer” eller som ”klätt sig utmanande” tenderar att ifrågasättas i såväl politisk och lagstiftande diskurs som i rättssalen och i medierna. Detta är dock endast ett exem­ pel på den typ av definitionsprocesser omkring brottsoffer som den här boken vill rikta uppmärksamhet mot. Det är viktigt att notera att också förövaren uttryckligen nämns i tre av de ovanstående kriterierna, och vidare att någon slags idé om förövarens beteenden och karaktärsdrag krävs för att få en fullständig bild gällande de två resterande kriterierna. Detta illustrerar att före­ ställningar om brottsoffer är oupplösligen förbundna med de sätt på vilka brottens förövare beskrivs, analyseras och tolkas. Offerbegreppet är med andra ord relationellt. Det är i relation till en förövare och den­ nes handlingar som någon blir till ett brottsoffer, såväl i materiellt faktisk som i kulturellt symbolisk mening. Detta kan tyckas vara självklart, eftersom man ju för att förstå och tolka ett brott rimligen måste förhålla sig i någon mån till båda si­ dorna av det. Men från ett mediekritiskt perspektiv, med hänsyn tagen till ideologiaspekter, är insikten av avgörande betydelse. Att mediernas bild och konstruktion av förövaren som social typ spelar en central roll i den process där ett samhälle eller en kultur definierar kategorierna vi och de andra har visats många gånger (Becker, 1963; Cohen & Young, 1973; Taylor, Walton, & Young, 1973; Wykes, 2001). Kriminella ten­ derar att framställas som syndabockar eller outsiders som ”vi normala” kan kontrastera oss emot. Men medan sådana ideologiska aspekter av mediekonstruktioner av brottslingar eller förövare sedan länge har 8


1. Ett kritiskt och ­konstruktionistiskt perspektiv

analyserats av forskare så tenderar fortfarande förståelser av hur brotts­ offer skapas socialt och kulturellt att vara överförenklande. Det här kan vara en följd av att frågan om vem som är ett brotts­offer kan framstå som vilseledande enkel. Det är lätt att anta att vem som helst som har utsatts för ett brott oundvikligen kommer att betraktas som ett offer i den ”ideala” bemärkelsen. Om man ser det på det sättet så uppfattar man viktimiseringen som en relativt rättfram och otve­ tydig process (Best, 1998, s. 107). Men i själva verket är frågor som handlar om definitionen av brottsoffer, och om brottsoffers identiteter, ofta såväl komplexa som kontroversiella (Dignan, 2005, s. 18–20). Den här boken är resultatet av ett treårigt forskningsprojekt, finan­ sierat av Brottsofferfonden, där vi har analyserat hur brottsoffer kon­ strueras i svensk press. De övergripande frågor som löper genom boken är följande: • I vilka sammanhang följer rapporteringen ”idealbilden” av offer/ förövare? • I vilka sammanhang bryter rapporteringen med idealbilderna, och vilka aspekter hos offer/förövare betonas då i stället? • Finns förklaringar i omständigheter runt fallen (i termer av exem­ pelvis kön, klass och etnicitet) till val av betoning och inramning i media? Av anledningar som diskuterats ovan finns alltså även förövare med i bilden. Poängen med boken är dock att särskilt rikta intresset mot offer­konstruktionerna, det vill säga de kulturellt präglade mediebil­ derna av de drabbade. Dessa är av stor samhällelig och politisk relevans, likväl som avgörande för individuella utsatta, i och med att tillskriv­ ningen av olika offerstatus (olika grader av skuldbeläggande/misstro­ ende eller erkännande/stöd) kan påverka allt från individuell rehabi­ litering till straffmätning och ersättningsnivåer.

9


Ideala offer, och andra

Bakgrund till forskningsfältet Man kan vid det här laget otvivelaktigt hävda att forskning om krimi­ naljournalistik är ett väletablerat fält såväl internationellt (Barak, 1994; Chibnall, 1977; Cohen & Young, 1973; Ferrell & Websdale, 1999; Jewkes, 2004; Schlesinger & Tumber, 1994), som i ett svenskt sammanhang (Pollack, 2001; Dahlgren, 1987; Gadd, 1994; Hvitfelt, 1994). Det stora intresset för dessa frågor är inte särskilt överraskande. Social avvikelse i allmänhet, och brottslighet i synnerhet, uppfyller nyhetsvärderingens krav på ett sätt som gör brottsskildringen till en av journalistikens mest litterära och dramatiska genrer. Vidare kan berättelserna om brott ses som en symbolisk arena för en rad olika kulturella konflikter. Mest tydligt är hur brottsrapporteringens inne­ håll spelar en både producerande och reproducerande roll för sam­ hällets kollektiva moral – för de kulturella koder, och gränser för rätt och fel, som är rådande i en given miljö vid en given tidpunkt. Med tanke på vilken rik resurs medieskildringar av brott generellt utgör, i form av analysobjekt för såväl kultur- och beteendevetenska­ perna som för kriminologin och rättsvetenskapen, är det förvånande att mediebilder av brottsoffer är ett så outforskat område. Denna brist påtalas i Brottsoffermyndighetens viktimologiska forsk­nings­program, där man skriver om en avsaknad ”av projekt som rör den sociala/kul­ turella konstruktionen av brottsoffer och [projekt] om brottsoffret i media” (Wergens, 2002, s. 37, 54, 60). Trots att ett antal år nu har gått sedan programmet publicerades är underskottet av sådana studier fortfarande påtagligt. Mediernas, och allas vår, fascination för brottshändelsers drama­ tiska förlopp och spektakulära detaljer, intresset för medel och hand­ lingssätt samt det fokus som riktas mot att göra moraliska omdömen rörande den brottsliga handlingen (Wykes, 2001, s. 202) innebär att konstruktionen av själva brottet och av förövaren lätt hamnar i cent­ rum även för medieanalyserna. Som en konsekvens av detta löper vi en risk att bortse från en ytterst betydelsefull aspekt, nämligen kon­ struktionen av offret. Även om brottsofferrörelsen har rönt framgång­ ar som inneburit att brottsoffrens roll i samhället generellt uppvärde­ 10


1. Ett kritiskt och ­konstruktionistiskt perspektiv

rats, så är medieforskningen med andra ord ett av de områden där brottsoffer fortfarande betraktas som marginella (jfr Wergens, 2002, s. 8). Från 1990-talet och framåt har brottsoffren kommit att bli alltmer framträdande i kriminaljournalistiken (Karmen, 2004, s. 7). Medie­ forskaren Ester Pollack (2001, s. 264) har visat på hur brottsoffret under det förra årtiondet framträdde i svensk press ”som en individ, en person med en historia”, inte sällan benämnd med sitt rätta namn. I en tvärsnittsstudie av sex stora dagstidningar under året 1995 kon­ staterar hon vidare att under detta år ”möter läsare oftare de av brott drabbade som huvudpersonerna i texter om brott än förövarna” (Pol­ lack, 2001). En annan grupp av forskare menar att sättet på vilket offer har kommit alltmer i förgrunden är en av de mest signifikanta föränd­ ringarna när det gäller hur brott och social kontroll har beskrivits sedan mitten av 1900-talet (Reiner, Livingstone & Allen, 2000). Från att ha haft en marginell position i brottsnarrativ har offer och deras lidande kommit mer och mer i fokus för berättelserna. Trots detta kan man alltså påstå att mediebilden av brottsoffer är ett område som inte har belysts tillräckligt av forskare. Majoriteten av tidigare studier har, av förklarliga skäl, huvudsakligen studerat den symboliska konstruktionen av brott och förövare som sådana. Denna slagsida, kombinerad med det faktum att brottsoffren på senare tid faktiskt tilldelats ett allt större utrymme i medierna, understryker vikten av att bedriva forskning på detta område. Viktigare än detta inomakademiska behov av nya studier är emel­ lertid de krav på mer kunskap om detta område som ställs av specia­ lister, praktiker och brottsoffren själva. Både nationellt och internatio­ nellt ser vi nu också allt fler initiativ som syftar till att värna brottsoff­ rens rättigheter och integritet i mötet med medierna.1 Även om långt ifrån all rapportering kan sägas vara okänslig eller sensationsinriktad, 1 Se t.ex. www.boj.se/index.pl/press, www.ovc.gov/publicationos/infores/media. htm, www.crimevictims.net/media/, http://www.avonline.org/media.html eller www.yourrights.org.uk/your-rights/chapters/the-rights-of-vic­tims-andwit­nes­ses-of-crime/your-right-to-privacy-from-the-media/

11


Ideala offer, och andra uppstår nämligen ofta kollisioner mellan det så kallade allmänintresset och offrens rätt till en privat sfär (Karmen, 2004, s. 18; Young, 1997, s. 200). Inte bara det fysiska mötet mellan journalist och brottsoffer, utan också mötet mellan den drabbade och mediernas bilder av det inträf­ fade har visat sig vara av avgörande betydelse – som hjälp eller, tyvärr kanske oftare, som hinder – när man fortsättningsvis försöker hantera sin situation (Lindgren m.fl., 2001, s. 217; Wallace, 1998, s. 92). Detta har att göra med det faktum att brottsoffer inte är en objektiv kate­ gori, utan en symbolisk kategori som produceras: Offren konstrueras socialt, kulturellt och moraliskt. Det är inte bara genom att bli utsatta för vissa händelser som offer blir till. Kriminologen Malin Åkerström (2001, s. 265) betonar hur offret också ”gestaltas”, och skriver vidare om hur ”offerskapet formuleras genom bilder, i dokument, i männi­ skors agerande, genom samtal. På samma sätt som ’hjälten’ eller ’för­ rädaren’ kan ’offret’ ses som en social typ.” Såväl medierna som brottsoffren måste med andra ord relatera till de så kallade diskurser som råder – till de sätt att förhålla sig till och tala om brottsoffer som är dominerande i vårt samhälle. På något vis ger man alltid röst åt dessa diskurser. Genom att falla in i dem, eller genom att ta avstånd från dem. Åkerström skriver vidare: ”När en kategori människor på detta sätt skapas och blir välkänd får det kon­ sekvenser för dem som ingår. De kan identifiera sig med bilden, men de kan också opponera sig mot attributen och generaliseringarna” (ibid). I och med att såväl forskare som praktiker i dagsläget saknar en hel del fundamental kunskap rörande produktionen av brottsoffer i medi­ erna står vi alltså inför något av ett grundforskningsproblem, vilket också är symtomatiskt för viktimologin i allmänhet (jfr Wergens, 2002, s. 39). Fältet är nytt och innan vi bedriver studier av exempelvis jour­ nalisters eller brottsoffers sätt att förhålla sig behöver vi därför kunskap om vad de har att förhålla sig till. Hur ser mediebilden av brottsoffer ut? Vilken är diskursen om brottsoffret? Dessa vida frågor knyter också an till ett av de genomgripande teman som framhävs i det ovan refererade viktimologiska forskningsprogrammet, näm­­li­gen breda stu­ 12


1. Ett kritiskt och ­konstruktionistiskt perspektiv

dier av själva brottsofferbegreppet (Wergens, 2002, s. 59ff). Detta behov är i ett svenskt perspektiv delvis tillgodosett av etnologen Bo Nilssons (2003) förträffliga genomgång och analys av dominerande föreställ­ ningar och bilder av offerskap. Behovet av såväl övergripande som ingående mediestudier på området kvarstår dock. I en rapport från ett forskarseminarium trycker exempelvis Åkerström på vikten av att studier av ”den sociala produktionen och konstruktionen” av brotts­ offer bedrivs (Brottsoffermyndigheten, 1997). Området är emellertid inte fullständigt outforskat. Det främsta bi­ draget till fältet internationellt är kanske kriminologen Steven Chermaks bok Victims in the News (1995), i vilken han visar på vilka karaktärsdrag hos offren som medierna tenderar att ta fasta på. Studien är dock huvud­ sakligen kvantitativt orienterad, och begränsar sig dessutom uteslutande till USA. Rättsvetaren Robert Elias och sociologerna Kennedy och Sacco berör också mediernas roll för skapandet av offer i sina böcker Victims Still (1993) respektive Crime Victims in Context (1998), men endast i kort­ het och även här med nordamerikanskt fokus. Medie­forskaren Marian Meyers bok News coverage of violence against women (1997) är ett viktigt bidrag när det gäller kvinnor som offer för misshandel. I Sverige har Annika Eriksson & Ulf Dalquist (1995) belyst vålds­offer i fiktionsmedia, och Eva Tibys (1999) avhandling om hatbrott inklude­ rar en mindre presstudie av rapportering om våld mot homosexuella under perioden 1985–1995. Vidare berörs pressens bild av brottsoffer i yttersta korthet i Peter Dahlgrens (1987) studie av ett pressmaterial från 1984–1985. Även om frågor om brottsoffer i media sannolikt har be­ handlats i en eller annan studie som vi inte känner till, och även om enskilda artiklar i olika vetenskapliga tidskrifter kommer in på ämnet i vissa avseenden, visar sammantaget en inventering av fältet att det måste sägas vara i ett synnerligen tidigt utvecklings­skede.

Brottsberättelsernas sociala funktion Medierade berättelser om brott, kriminalitet, offer och förövare får sin särskilda laddning och lockelse genom att de är kopplade till frågor om moral och värderingar – om rätt och fel – som är centrala för samhälls­ 13


3. Offerberättelsernas ­grundläggande form Reportage som fokuserar på brottsoffer är idag en framträdande genre, inte minst i nyhetsmedierna. Det här kan sättas i samband med ett medieklimat som är karaktäriserat av reality-tv och generellt en slags besatthet av ”verkligheten”. Detta innebär att ”vanliga människors” upplevelser relaterade till brott lyfts fram alltmer i hel- och halvdoku­ mentära sammanhang. Samtidigt har en del av nyhets­journalistiken antagit ett underhållningsformat – en utveckling som innebär att spek­ takulära aspekter av brotts­händelser tenderar att kommuniceras på ett alltmer dramatiserande sätt. Det här kapitlet riktar fokus mot den här typen av berättelser (Pres­ dee, 2004b, s. 41) – offerberättelser – såsom de framträder i den popu­ lärkriminologiska tidskriften Misstänkt. Vi vill diskutera hur den ge­ nerella offerbilden ser ut i dessa sammanhang. Vilka offer visas, och vilka saknas? När sociologen Émile Durkheim (1912) skulle studera religioner underströk han poängen med att inrikta forskningen mot det han kal­ lade primitiva religioner. Detta eftersom han menade att här fram­ trädde de ”elementära former” som utmärker alla möjliga olika slags religioner – gamla som nya, sekulära och inte – på ett tydligt sätt. Även om vi studerar något helt annat så är det här en vetenskapsfilosofisk tanke som ligger till grund för det vi har gjort i det här kapitlet. Vi har nämligen − istället för att härleda offerberättelsernas grundstruktur ur det omfattande och mer komplexa dagspressmaterial som analyseras i kapitel 2, 4, 5 och 6 – valt att studera den ”elementära” men alltså 33


Ideala offer, och andra y­ tterst talande berättelseform som framträder när offerskap avbildas som underhållning. Offerberättelser som genre inrymmer förstås en viss variation, och man kan heller aldrig vara helt säker på vilka aspekter som kan gene­ raliseras och i vilken grad. Men man kan ändå i någon mån se de po­ pulariserade historierna som ”genvägar” till en förståelse av hur offer­ skap tenderar att berättas. Durkheim (1912, s. 6) menade att den här typen av spektakulära fall tillåter oss att ”isolera de konstituerande elementen” eftersom ”fakta är enklare och relationerna mellan dem är mer uppenbara”.

Offerbilder på gränsen mellan fakta och nöje I kapitel 1 behandlade vi i korthet framväxten av ett så kallat kultur­ kriminologiskt perspektiv inom forskningen. En av de aspekter som särskilt betonas inom detta postmodernt orienterade synsätt är faktu­ met att vi i dagens medielandskap ser allt fler glidningar mellan och över genregränser. Denna utvecklingstendens har behandlats av en rad forskare (se t.ex. Cavender & Fishman, 1998; Dowler, Fleming & Muz­ zatti, 2006; Surette, 2007), och den har sedan slutet av 1980-talet kommit till uttryck i tv-serier som amerikanska ”Cops” och ”America’s Most Wanted”, brittiska ”Crimewatch UK” och svenska ”Efterlyst” samt i form av en ökad förekomst av dramatiserade doku­mentär­­ skildringar av brott inom litteratur, film, tv och populärpress. Reella brott används i sådana sammanhang för nöjeskonsumtion och för att väcka känslor av spänning, fara eller möjliggöra ställföre­ trädande upplevelser (Presdee, 2000). Att utvecklingen går i den här riktningen kan tolkas i linje med sådana medieforskningsbegrepp som infotainment (Dahlgren, 1987; Postman, 1986), tabloidisering och sensationalism (Grabe, Zhou & Barnett, 2001). De perspektiv som ligger bakom sådana begrepp har det gemensamt att de utgår från att innehåll som väcker känslomässiga reaktioner hos publiken har ökat under de senaste decennierna. Ofta produceras den här typen av innehåll i rent kommersiella syf­ ten, men precis som nyhetstexter har det ideologiska funktioner. Det­ 34


3. Offerberättelsernas ­grundläggande form

ta inte minst på grund av att de i vissa fall kan ses som samarbetspro­ dukter mellan medieorganisationerna å den ena sidan och polis och rättssystem å den andra (Cavender & Fishman, 1998, s. 11). I det här kapitlet undersöker vi hur brottsoffer beskrivs och framställs i den populärkriminologiska tidskriften Misstänkt. Denna tidskrift mark­ nadsför sig som ”Sveriges enda kriminalmagasin” och har en upplaga på 45 000 exemplar. Den grundades 2008 och kommer ut med tio num­ mer per år. I marknadsföringen sägs vidare att ”I Misstänkts värld får historierna och människorna bakom brotten – på bägge sidorna om lagen – ta plats”.2 Analysen utgår från alla nummer sedan starten till och med nummer 8, 2009. Det innebär fyra nummer från 2008 och åtta nummer från året därpå. En av de längre artiklarna i varje nummer ut­ görs av reportage som man kan kalla för brottsofferporträtt. Det är historier om hur drabbade personer mår en tid efter brottshändelserna. Det handlar i princip uteslutande om våldsbrott och berättelserna går ut på att ge en bild av hur personerna lever idag, hur de nu ser på det inträffade och hur de ser på fram­tiden. Vi bygger med andra ord på tolv sådana reportage och vi har ana­ lyserat dessa i syfte att kartlägga hur den generella offerbilden ser ut. Vad är det för typ av offer som träder fram? Vad har de gemensamt? Vilka mönster är avvikande i relation till den generella bilden? Vilken typ av offer saknas?

Offerberättelser i Misstänkt: en narrativ ansats Som berättelser betraktade följer samtliga tolv berättelser om brotts­ utsatta personer en likartad form. Var och en av historierna präglas av ett inledande harmoniskt tillstånd, en därpå följande konflikt och en avslutande bearbetning och nyorientering. I centrum finns vålds­ handlingen och dess konsekvenser för de enskilda offren. Att på detta sätt betrakta det analyserade textmaterialet med utgångspunkt i hur det struktureras när det gäller tidssekvens och berättelsetekniska bygg­ stenar, kallas för narrativ analys. 2 http://bonniertidskrifter.se/varumarken/misstankt

35


Ideala offer, och andra Grundtanken är att alla kulturyttringar, som exempelvis artiklarna om brottsoffer i Misstänkt, medvetet eller omedvetet berättar historier. En viktig influens för den narrativa inriktningen är den bulgariske filosofen Tzvetan Todorovs modell (Lacey, 2000, s. 23ff). Detta per­ spektiv kan användas på alla typer av texter och utgår från fem steg: 1) jämvikt, 2) störning, 3) erkännande av störningen, 4) försök att reparera störningen, 5) ny jämvikt. En annan förgrundsgestalt inom den narrativa forskningen är Jerome Bruner som argumenterar på ett likartat sätt: Alla är överens om att en berättelse börjar med en störning i sakernas förväntade tillstånd […] Någonting går snett, annars finns det inget att berätta om. Berättelsen handlar om försök att hantera eller lösa stör­ ningen och dess konsekvenser. Och slutligen kommer ett utfall, något slags upplösning (Bruner, 2002, s. 17, författarnas översättning).

Det här ligger som synes tydligt i linje med de mönster som vi har identifierat i brottsofferporträtten. De steg som vi har funnit bland artiklarna kan beskrivas så här: 1. Livet innan händelsen (jfr Todorovs jämvikt) 2. Chock och hjälplöshet (jfr Todorovs störning) 3. Det svåra livet efteråt (jfr Todorovs erkännande av störningen) 4. Bearbetning (jfr Todorovs försök att reparera störningen) 5. Åter till trygghet (jfr Todorovs ny jämvikt) Slutsatsen av detta är att porträtten är ytterst tydliga narrativ. De är historier om hur människor är och fungerar. Den här strukturen, som genomsyrar dessa populariserade historier om brottsoffer, kan med utgångspunkt i narrativforskaren Will Wright tolkas som sedelärande: De ”lär oss” hur vi ska agera och reagera genom att fungera som refe­ renspunkter eller förebilder. De visar på situationer som är typiska eller eftersträvansvärda. Enligt Wright (1975, s. 186) anger den nar­ rativa strukturen en modell för social handling genom att den presen­ terar identifierbara sociala typer (som exempelvis ”brottsoffret”) och visar hur de fungerar och interagerar med andra. Den som förhåller 36


3. Offerberättelsernas ­grundläggande form

sig till narrativet lär sig hur han eller hon ska agera genom att jämföra sin egen situation med narrativets, och genom att där observera hur den (bör) hanteras.

Livet innan händelsen Innan våldtäkten var Elin en glad tolvåring med många vänner. I skolan var hennes favoritämnen bild och musik och det gick bra för henne. På fritiden spelade hon basket i den lokala klubben och hon var ofta i stal­ let där hon tog hand om en häst (Misstänkt 1:2008).

En av de grundläggande byggstenarna i det narrativ som fungerar som ordnande princip för hur de artiklar som vi har analyserat är upp­ byggda handlar om livet innan brottshändelsen. Läsaren får här en introduktion som syftar till att ge en bild av vilken typ av person offret är, eller var innan han eller hon drabbades. Det som tas upp är huvud­ sakligen ålder, personlighetsdrag, fritidsintressen och familjerelatio­ ner. Citatet ovan illustrerar detta. ”Innan våldtäkten” var offret en positiv, social, framgångsrik, aktiv och omvårdande person. Offren framställs genomgående som omtyckta, familjeorienterade, sym­ patiska, hjälpsamma och glada. Vidare betonas ofta deras normalitet. Rörande samma person som i utdraget ovan skriver man exempelvis att ”Elin ser ut som en helt vanlig, blond, söt 14-åring”. Det följande citatet är hämtat från ett annat fall. [Hon] kommer från en medelklassfamilj i centrala Stockholm och har nära kontakt med sin familj. Rebecca är liten och har en mycket feminin framtoning (Misstänkt 2:2008).

Uppenbart negativa egenskaper, som att offret skulle vara naivt, oför­ siktigt eller dumdristigt, saknas helt (jfr Smolej, 2010). Detta förstär­ ker ytterligare bilden av att offret är oskyldigt. En annan parallell till Christies definition av det ideala offret återfinns i det faktum att per­ sonerna ofta beskrivs som att de har varit sysselsatta med alldagliga rutinaktiviteter när de drabbades. Detta illustreras av utdrag som de nedanstående. 37


Ideala offer, och andra Konstruktioner av brottsutsatta i medier Simon Lindgren & Ragnar Lundström Utsatt, svag och fri från skuld. Så måste den som utsatts för ett brott uppfattas för att i allmänhetens ögon vara ett brottsoffer men också för att fullt ut värnas av polisen och rättssystemet och för att få stöd av brottsofferorganisationerna. Brottsutsatta som inte uppfyller sådana kriterier blir inte lika lätta att definiera och därför blir deras status mindre tydlig. Begreppet ”idealt offer” används av kriminologer och medieforskare för att ge en bild av vem som ses som ett offer. I den här boken lyfter författarna fram medieberättelser om ideala offer men fokuserar även på berättelser som inte handlar om ideala offer. Vad är det då som betonas? Är det kulturen och det omgivande samhället som påverkar vad som lyfts fram i mediernas rapportering? Eller är det mediebilden som påverkar samhällets föreställningar om vem som är ett offer? I boken studeras övergripande mönster i brottsofferrapporteringen i svensk dagspress från 1995 till 2008. Här finns också ingående studier av brottsofferframställningar i uppmärksammade fall som exempelvis det så kallade Englamordet, Knutbydramat, mordet på Anna Lindh och fallet med Hagamannen.

simon Lindgren är professor och ragnar Lundström är doktorand vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet.

ISBN 978-91-40-66736-6

9 789140 667366


9789140667366