mons kallentoft
hรถr mig viska
Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 Vindsjälar 2013 Jordstorm 2014 Eldjägarna 2015 Djävulsdoften 2016 Bödelskyssen 2017 Himmelskriket 2018 Se mig falla 2019 På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011 Herkulesserien 2014 – 2019
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Copyright © Mons Kallentoft 2020 Svensk utgåva enligt avtal med Ahlander Agency Omslagsdesign Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbilder Shutterstock Tryckt hos ScandBook EU, 2020 isbn 978-91-37-15342-1
Who ripped into my dream? federico garcĂa lorca
De fick samtalet i Stockholm. Han var tillbaka igen efter att ha visat polisen vägen till resterna av kroppen, sett till att de tog hand om Emme på rätt sätt, och han tänkte stanna i Stockholm, Rebecka ville ha honom här. Tidigare samma dag, i ett nedsläckt behandlingsrum på Karolinska, hade de sett varelsen i henne simma, det första ultraljudet, det var en flicka eller pojke, och nu satt de i köket med hämtpizzor framför sig, deg och tomat och ost som kallnade i draget från fönstret, och Tim tog samtalet, kände igen chefen för Policía Nacional, Juan Pedro Salgados, nummer. ”Det är en annan flicka.” ”Men jackan …” ”Det såldes tusentals sådana jackor det året. Åren innan.” ”Håret?” ”Det är inte hon. Dna:t stämmer inte. Det är en annan flicka.” ”Vem?” ”Hur ska vi kunna veta det?” Och vissheten, allt han intalat sig och vilat i efter den längsta av skoningslösa vandringar, försvann och så fanns hoppet igen, det hopplösa jävla hoppet, universums lek med dem, slutet som bara hade blivit en ny början, ett kommatecken i stället för en punkt. Rebecka såg på honom. Hörde hans ord, förstod dem kanske inte fullt ut, men hon visste, och när han och Salgado lade på viskade hon, 7
”Det var inte Emme du hittade.” Han skakade på huvudet och hon log, och de reste sig, kramade varandra. Levande, död, kanske, kanske inte. ”Jag visste det, jag visste det”, viskade hon och han önskade att han kunde mumla detsamma, för han skämdes, jag skäms så, Emme, för att jag tillät mig vila i känslan, vissheten om din död, och hur kunde jag göra det innan vi visste säkert, vilken pappa gör så? De borde ha jublat tillsammans, det var inte du, men deras blickar flackade, försökte fästa på olika punkter i köket, en list, ett tumavtryck på fläktens rostfria stål, ett solkigt blad i korianderkrukan inköpt för sexton kronor och sjuttio öre på Hemköp. Emme. Whatsapp. Sågs senast. ”Men du stannar väl här?” Rebecka lösgjorde sig från honom. ”Du åker väl inte igen?” Ett pulserande ljud, en vit kontur av en människa mot svart. Hon lät blicken dröja vid hans, och han fingrade på en pizzakant som inte ens var ljummen längre och sa, ”Jag vet ingenting, Rebecka.” Hur gör man? ”Berätta”, sa hon. ”Vad vill du jag ska berätta?” ”Vad vi ska ta oss till. Det är det enda jag undrar över.”
I
Palma och Stockholm, sjunde augusti En saknad som aldrig får bli en sorg. En lättnad som är en förtvivlan som är en skam. Det kanske hade varit skönt att få gå vidare, sa någon som inte visste bättre. Rebeckas ansikte bleknar framför Tim men är tydligare än någonsin. Vad ska vi göra? Du måste stanna, du måste åka. Jag åker, jag kommer tillbaka. I djupet av natten viskar Rebecka, och ansiktet är skuggor och ljus i det lilla fönstret på dataskärmen. Han har tänt en lampa på byrån bredvid köksbordet, den hon köpte när hon var här, när hon var tung mot marken, och lampans strålar färdas genom mörkret, ger kontur åt hans ansikte, och han försöker se in i skärmens kameraöga. Vårregnet föll ur molnen då, slet sönder himlen över Palmabukten och gjorde den skiftande grå, massiv och våldsam, och de gick tysta i regnet, försökte hitta in i varandra, in i det som skulle kunna komma, och nu rör sig hennes ord in i honom, försiktiga men inte tvekande, och hon drar honom till sig trots att han vet att hon både vill och inte. Ambivalens. Det är vad de är nu. Oförlöst väntan. Oförlöst allt. Älska mig. Älska oss. Det är ju det enda jag gör. ”Du måste se henne, hon sover nu, du borde se henne, Tim?” Och han vill se henne, men han orkar inte höra Rebeckas röst, 11
det räcker med att ana de mörka rundlarna som är hennes ögon, de som rymmer så mycket han varken vill eller kan se, ens om hon var här, med honom i lägenheten på Calle Reina Constanza. Hon tar sin telefon från vardagsrumsbordet i lägenheten vid Tegnérlunden, lyfter den varsamt från den lilla kaktus den står lutad mot, och han slår av ljudet, hör bara sina egna andetag när hon går genom hallen, den korta biten till sovrummet. Rebecka filmar framåt, med mobilens lampa påslagen, kanske för att han ska slippa se henne, och han undrar vad hon säger, vill slå på ljudet igen och höra henne viska flickans namn, men i stället närmar hon sig ljudlöst den stora vita sängen. Mobilljuset blandas med skenet i rummet där han själv sitter, och så konturen under täcket, hon går långsamt nu för att inte väcka det sovande barnet, och hon sätter sig på sängkanten, vinklar mobilen, det blonda håret som videung mot den ljusgrå kudden, flickan som ligger på rygg med armarna sträckta över huvudet, och om han slog på ljudet, vad skulle han höra Rebecka viska då? Allt det han vill och inte vill höra. ”Kom hem, Tim. Du borde vara här med oss. Det är här du borde vara.” ”Kom inte hit, Tim. Stanna kvar.” Huden på kinderna är tunnare än glas, och hon har samma näsa som du, Emme. Han vill titta bort, vill låta blicken dröja kvar, och han slår på ljudet igen. Rebecka är tyst, och han viskar, hon är fin, han tror att han säger de orden men han lyssnar bara på barnets lätta andetag och så viskar han, ”Vad åt hon i dag, till middag?” Och Rebecka svarar, ”Spelar det någon roll? Jag minns inte. Är det inte bättre att du svarar på min fråga?” Vilken fråga, vill han säga, jag stängde av ljudet. Hon håller kvar kameran mot flickan vars namn han inte orkar uttala inom sig och han önskar att han kunde sträcka handen genom skär12
men, smeka flickans kind och sedan lägga armen om Rebecka, hålla henne tätt intill sig, somna tillsammans, vaggade in i drömmarna av barnets andetag, och nere på gatan hörs skrik, några av de nya hallickarna som håller till på gathörnet mitt emot Las Cruces, de är upprörda, kanske arga på någon kund som inte vill betala, eller på någon av de prostituerade som inte orkar jobba sig igenom en hel augustinatt som hettan har i sitt grepp. ”Du har alltså inget svar på min fråga?” ”Nej.” Hon är irriterad nu, och Tim vet att han borde säga något, något kärleksfullt, försäkra henne om vad som helst, säga att han vet vilken dag det är, att det betyder allt, inget, det är bara en dag, men han förblir tyst, stirrar på flickan som är hans andra dotter, som femton månader gammal ligger med armarna sträckta över huvudet, öppen, som om den här världen vill henne gott, och Rebecka säger, ”Jag är trött, det är lika bra att vi lägger på”, och innan han hinner svara är fönstret på skärmen där han nyss såg flickan svart. Det är inte längre hennes andetag han hör. Inte heller sina egna. I stället upprörda skrik. ”Jag ska döda dig.” Människor som trängts in i hörn som de inte ens visste fanns, och han slår igen datorn, gnuggar sig i ögonen, och Rebecka lägger sig bredvid Maia, trycker handen lätt mot hennes bröstkorg, vet att Tim slog av ljudet, han gör alltid det, och hon undrar vad det är han inte orkar höra, vilka ord, läten som gör mest ont. Men hon har inte tid med sådana undringar, barnet är här, nu, ingen annanstans och Maia känner hennes hand, vänder sig mot henne i sömnen, och flickans andedräkt är söt och ljummen mot hennes panna nu, hon känner hennes andetag om och om igen, de föds, dör ut, föds. 13
Allt kommer att bli bra, någonstans där ute finns din syster, Maia, och hon orkar inte uttala Emmes namn inom sig, men någonstans finns hon, du kommer att få känna hennes kärlek, hur den öppnar springor i din själ, precis som vi en gång fick känna.
14
Whatsapp, sågs senast. Tim har gjort en glipa i gardinen. Polisbilens blinkande ljus skär i ögonen, och poliserna har klivit ur och lyckats lugna de bråkande männen som står fem meter från varandra på trottoaren, två hallickar som med tunga andetag och uppblåsta bröstkorgar försöker driva bort det sista av adrenalinet ur sina kroppar. Det var en knivskärning i kvarteret för någon vecka sedan. En man som inte fått betalt för ett halvt hekto marijuana av en vän fann det för gott att sticka ett tio centimeter långt köksknivblad i magen på vännen efter att de ätit middag på kebaben om hörnet. Tim vet inte hur det gick för offret, men på trottoaren utanför restaurangen finns det kvar små stänk av intorkat blod. Han drar sig undan från fönstret. Strupen är torr, så han hämtar en öl i kylskåpet, sträcker ut sig på sängen och ser upp i taket, där den nya blå färgen blir en natthimmel i mörkret. Han tycker sig höra musiken från klubbarna i El Arenal men vet att det är inbillning, de ljuden når inte hit, men takterna finns, det är han säker på, så kanske är det fest på den ecuadorianska restaurangen Casa del Sabor, kanske dansar och dricker de utarbetade sig genom natten. Sängen svankar under honom. Han borde köpa en ny, men vart ska de pengarna komma ifrån? Nattsömn är ändå inget han kan prioritera. Det är inte mycket kvar av Peter Kants pengar, de hundratusen euro han fick för att försöka få den mordanklagade tysken frikänd. 15
Han hann aldrig så långt. Kant mördades i en cell på häktet. Men hans unga fru Natascha lyckades Tim rädda. Hon skriver små korta sms från Polen ibland, eller skickar en bild från en paradisstrand dit hon rest med sin mamma. Tidningen ligger prydligt hopvikt vid sängens fotända. Han har inte velat öppna den. Vill inte se uppslaget på sidan sjutton till arton, där hon kommer att stirra på honom från papperet, bilden av henne, den i bilen på Arlanda, där hon ler rätt in i kameran med regnet som en vägg av droppar bakom henne. Det finns ingen vila. Det finns inget annat än han själv och ölen som rinner kall ner i strupen. Han måste intala sig själv det, annars kan han inte ligga så här, annars kan han aldrig vila, och får han inte vila går han under och då tar allt slut. Han vill klona sig själv, vara på fler ställen samtidigt, men framför allt vara fler människor, så att han kan rymma alla de känslor han inte får plats med inombords. Men nu ligger han här, utsträckt i sängen på svettiga lakan och vill inte öppna den Diario de Mallorca han köpte av den svarta mannen i tidningsståndet ute på Avenidas tidigare i dag. ”Hon är med”, sa mannen. Och Tim nickade. Axel Bioma, hans vän som är journalist på Diario de Mallorca, hade sms:at på morgonen. Artikeln kommer i dag. Han hade bett om en kommentar tidigare under veckan, och Tim hade bett honom fara åt helvete. ”Prata med mig. Det här är din enda chans, kanske hennes enda chans. Du vet det, Tim, du fattar väl det?” Jag har inget att säga. Capisce? Han kramar ölburken hårt, men inte så hårt att den går sönder. Sedan sätter han sig upp, tar tidningen, slår upp artikeln om Emme Kristina Blanck, den sextonåriga flicka som försvann just detta datum för fem år sedan i Magaluf, och det 16
är ett slags retrospektiv i saknad, sorg och längtan som Axel skrivit. Dina ögon, Emme. Bilden är i färg och det darriga trycket gör dem nästan jadegröna. Chica sueca desaparecida hace ya cinco años. Vad hände henne? Polischef Juan Pedro Salgado har inga kommentarer. Ingen har några kommentarer, ingen vet någonting, och så den oundvikliga passagen om pappan, Tim, han som letade och letar, som trodde att han hittade henne i bergen utanför Deià en novembermorgon då solen föll ur himlen, men som några veckor senare fick ett samtal från polisen som sa: Det är inte hon, det är inte din flicka vi har hittat, det är en annan person, vi vet inte vem, men det är inte din dotter. DET ÄR INTE HON. Förstår du, förstår ni vad det är vi säger till er? Salgados röst tjock i andra änden. Det är inte din dotter, Tim. Ett telefonnummer avslutar artikeln. En hotline till Policía Nacional. Har ni tips, ring det här numret. De låtsas inte ens längre, tänker Tim. Det är bara jag som letar efter dig, Emme. Jag och din mamma, fast hon gör det på sitt vis. Han bläddrar i tidningen, som om artikeln inte finns. Hoppas att någon ska ringa numret. Det har varit en demonstration i Madrid. Barn som stals från sina föräldrar under Franco, hundratals av dem, vill ha ersättning av staten. De är alla vuxna nu, och det är en brokig skara på bilderna tagna i början av Calle Gran Vía, där de blockerar trafiken och kräver att staten tar på sig ansvaret. ”Jag har aldrig hittat hem i mig själv”, säger en man klädd i en sliten rosa skjorta. ”Smärtan tar aldrig slut.” Tim bläddrar vidare. 17
En av högerpartiet Vox representanter i Andalusiska parlamentet har skjutits ner på öppen gata i Málaga. Miguel Albern. Han ska ha representerat Vox i El Ejido, där partiet fick trettiofem procent av rösterna i regionvalet. En kropp under en gul plastfilt. Uniformerade poliser framför en ambulans. På ledarsidan spekuleras det om att det har kommit en ny våg av terrorism till landet efter ETA, men högermannen ska ha haft ett tvivelaktigt förflutet, så det handlar nog om det, konstaterar skribenten. Sedan förlorar sig Tim i de vanliga sommarartiklarna, om fylla i El Arenal och bulgariska droghandlare i Magaluf, om bristande renhållning överallt utom där turisterna är, om överfyllda avlopp. Men det råder i varje fall ingen brist på vatten mer, den stora nya källan utanför Marratxí levererar som den ska och mer därtill. En glassprovning, och den lokala butiken Ca’n Miquel slår både Häagen Dazs och Amorino i ett blindtest som utförs av en av öns kända kockar. Ingen större överraskning att den inhemska sorten vinner. Till och med glasstesterna är korrupta här. ”Amorino smälter för fort”, säger kocken. ”Det är felet med utländsk glass.” Tim slår igen tidningen. Ser flickan inom sig, hennes huvud mot kudden, allt det fjuniga håret, du hade inget sådant hår, Emme, ditt var tunt och låg perfekt över ditt perfekt formade huvud, och i köket slamrade mamma med kastrullerna när jag låg bredvid dig i sängen, och jag visste att jag aldrig skulle få vara med om ett bättre ögonblick än det. En himmel slits itu. Av blåa färger, av gråa. Han tömmer ölen, som blivit ljummen och avslagen. Maia. Emme. 18
Sedan drar han på sig skorna och ger sig ut i natten, även om han vet att det kommer att vara fruktlöst. För det är det han gör. Han letar. Och innan han hittat det han söker, kan ingenting annat finnas. Allt det som är vattnet och jorden, molnen och mandel träden, sprickande betong, hackande motorer och pysande kaffemaskiner, allt annat, allt det som finns i en människas rymd, det får vänta.
19
Han går i bergen, med en ficklampa framför sig. Tycker se sig något bakom en sten, konturen av en kropp, en bit av ett skelett. Är det du? Det är aldrig du, och han känner sig dum där han snubblar fram i mörkret, nära avgrundsdjupa stup och stenar med vassa kanter. ”Emme, Emme.” Hennes namn är som en meditation, plastpärlor på ett radband, genomskinliga utan materialitet, som om han för fingrarna över ingenting, som om hon är hans allt men samtidigt inte finns. Hennes försvinnande har gjort honom till det som finns bortom den sista gränsen. Han rör sig utanför världen, ser in i den och den är inte hans, inte Rebeckas, inte Maias, den är inte deras och det enda som kan föra dem tillbaka är Emme. De sa det inte, men ingen av dem kan förneka lättnad när de för en stund fick tro att hon var död. Nu kan vi begrava dig, sörja dig, gå vidare och alltid minnas. Nu befinner han sig i limbo igen, ett limbo som består i att gå här, se i syner i natten och tröttna, åka ner till Magaluf och dricka, sakna det nya barnet som han inte kan vara nära, inte förmår ge sin kärlek. Ibland tänker han att känslorna är lönlösa, och han försöker finna sig tillrätta i tomheten, bara göra, varken känna, tänka eller hoppas. Klockan är strax efter fem när han ringer. Rebecka vaknar inte av signalen utan av Maias gråt, och telefonen surrar, nästan ylar ut i rummet. Det är redan ljust utanför fönstret och hon 20
sätter sig upp i sängen, vill inte svara, vill inte, men tänk om han har hittat något, tänk om, så hon tar telefonen med ena handen, lyfter Maia tätt intill sig med den andra, drar upp t-shirten och ger henne bröstet, känner hur hennes läppar suger tag om bröstvårtan, och hon trycker fram samtalet. Maia nästan gnager nu, det gör ont men hon är tyst, säkert är ögonen stilla i mörkret. Tims röst släpar, han är full, men bara en aning, och hon vet vad han har gjort, han har varit i Magaluf, frågat efter Emme på klubbarna, på barerna, kanske vandrat i bergen, ropat efter henne, tappat orken, modet, satt sig vid bardisken på Benny Hill och druckit en två tre fyra öl, och sedan tagit bilen hem igen, försökt hålla sig inom körfältet och nu är han hemma i lägenheten, ensam, och hon säger, ”Du väckte oss, Tim.” Hon hör honom svälja. ”Vad dricker du?” ”Vatten.” ”Bra.” ”Sover hon nu?” Hon känner hur Maia drar henne inåt, hungrig. Hon sover och äter på samma gång. ”Hon har fått bröstet. Hon sover igen. Om det får dig att må bättre.” ”Jag tog en av de vanliga rundorna”, säger han. ”Magaluf?” ”Ja. Efter bergen.” ”Hur var det?” ”Som alltid. Vad ska ni göra i morgon?” ”Vi ska till Hagaparken. Med några andra.” ”Vilka andra?” ”Några som jag träffade i Vasaparken. Jag har berättat om dem. Yngre mammor, de som har bekymmer som jag älskar att förlora mig i.” 21
Och de älskar att förlora sig i hennes, verkar älska den enkla psykologin i att man förlorar ett barn, eller att det åtminstone tycks vara hopplöst försvunnet, och så kommer det ett nytt, ett ersättningsbarn och ett slags ordning är återställd, ett lyckligt men inte banalt slut. Hennes närvaro verkar ge dem trygghet i deras egna bekymmer med män som jobbar för mycket, barnvagnar som går sönder, ungar som inte vill sluta amma, förskoleplatser som inte finns att få på rätt förskolor, sojamjölk eller havremjölk till ekologiskt nyrostat bryggkaffe som inte är tillräckligt varmt, eller alldeles för varmt, och mest av allt tycker de nog om att hon ger dem en chans att vara speciella på nästa middagsbjudning, kommer ni ihåg henne, sextonåringen, hon som försvann på Mallorca, vet ni, hennes mamma, jag träffade henne i Tegnérlunden och hon … Ja, vad är hon? Jag är för hård, tänker hon. De är vettiga unga människor som försöker hitta sin plats i tillvaron. Försöker vara goda medborgare och allt det där. ”Rebecka, är du kvar?” Ett blågrått gryningsljus utanför fönstret. ”Jag är kvar, Tim.” Hon ser hans ansikte framför sig. De ljusa rynkorna i pannan som aldrig blir bruna, som små skåror är de, ristade med trubbig sandsten, det lilla ärret vid ögonbrynet, håret kammat i slarvig sidbena och ögon som ser på henne, uppfordrande, frågande, som om han tror att hon har svar på allt, som om hon vet vad som är det rätta i varje situation, under alla omständigheter. Men jag vet ingenting, Tim. Och det vet du. Jag vet bara om människan som släpper mitt bröst med munnen, som söker sig mot mitt andra bröst, otålig, gnyende, och jag för det mot hennes läppar, tystar henne, ”Säg hennes namn en gång. Jag vill att du säger det nu.” ”Varför?” Hon kan höra den druckna irritationen i hans röst. 22
”Säg det, hon är din dotter.” Hon är själv irriterad nu, i tonen men inte inom sig. ”Det var en stor artikel om Emme i dag, i Diarion. Axel hade skrivit den. På årsdagen, femårsdagen. Det är i dag.” ”Jag vet att den är i dag.” Tjugoett. Emme är tjugoett nu. Kniven i magen, läpparna om vårtan, gnagandet och det gör så ont, så ont. ”Eller det var den dagen i går”, får hon fram. ”Det är en ny dag nu.” ”Det fanns ett nummer i artikeln, till en hotline. Kanske ringer någon.” ”Artonhundratjugosju dagar”, säger hon. ”Vad?” ”Hon har varit borta så länge nu. Artonhundratjugosju dagar.” ”Är det så många? Jag har tappat räkningen.” Så säger hon orden hon inte får säga, inte vill säga, men ändå så säger hon dem. Liksom tokan Marta på kvartersbaren nära Tims lägenhet kan hon inte hålla inne de förbjudna orden. ”Tror du hon är vid liv efter så lång tid, Tim? Hon är död. DÖD. Men vi lever. Jag och Maia. Och vi väntar inte länge till på dig.” Hon gör en paus. Försöker att tro på sina egna ord. Hör Tim när han avslutade samtalet med polisen. Det var inte Emme. ”Och om hon lever, hur tror du att hon mår då?”
23