9789137148694

stephen booth

På väg mot döden Översättning Jan Malmsjö

Tidigare utgivning Svarta hunden 2001 Jungfrudansen 2002 Iskallt spår 2003 Blindspel 2004 Ett sista andetag 2005 Dödens plats 2006 I skydd av mörkret 2007 Svart som synden 2008 Sista samtalet 2009 Flickan i floden 2010 Djävulsklippan 2011 Död och begraven 2012 Redan död 2013 Bron 2015

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Stephen Booth 2015 Engelska originalets titel The Murder Road Omslag Fredrik Stjernfeldt Tryckt hos ScandBook, Falun 2017 isbn 978-91-37-14869-4

Till Lesley, som alltid

1 För åtta år sedan Vägbanan var våt den natten, som alltid när det värsta inträffar. Regnet hade förvandlat asfalten till ett halt, mörkt band, lika mörkt som i den värsta mardröm. Vattnet som sprutade från däcken på den Tesco Scania som plöjde fram genom ösregnet femtio meter framför honom sköljde över vindrutan.

Vid det här laget kändes ratten hal att hålla i och mullret från dieselmotorn låg som ett monotont dån i bakhuvudet.

När han tappade koncentrationen för ett ögonblick girade nosen på hans tunga Iveco Stralis ut mot den vita sidolinjen.

Han tvingade sig att hålla ögonen öppna och bländades av alla ljusen från det norrgående körfältet, ett sken som blänkte och flimrade i vattnet mellan torkarbladen.

Han hade skruvat upp värmen för fullt och fläktarna gick för högvarv i kampen mot imman på rutorna. Men efter alla mil som han redan hade kört idag täcktes hela lastbilen av en smutsig hinna. Halmstrån från ett traktorsläp satt fortfarande kvar i den kletiga film som torkarbladen misslyckades med att svepa bort. Det var som att köra med förbundna ögon genom en storm av sörja.

Det fanns ingen belysning på den här sträckan. Han hade bara vägmarkeringarnas svaga återsken, de mörka skuggorna från träden och de våta reflexerna från mitträcket att hålla sig till. Han lyssnade på Planet Rock på sin DABradio. Det var den enda musik som gav honom tillräckligt med adrenalin så att han kunde hålla sig vaken och köra 7

lastbilen även på natten de gånger när han hade arbetat hela dagen. Han skrattade för sig själv när låten ”Driving to fast” med Stones började. Naturligtvis körde han inte för fort. Han visste bättre än att göra det med en bil som den här, även om den inte hade varit fartbegränsad. Han hade inte råd att bli fotograferad av en fartkamera. Om han blev av med körkortet skulle han bli arbetslös.

Du klarar inte mycket mer. Pressa dig inte så hårt.

Det sa de allihop. Chefen, hans fru, alla som ville lägga sig i hans liv.

En knapp kilometer efter avfarten mot Macclesfield dis­ traherades han av något vitt i mörkret. Men det var bara en parkerad bil på en bro som korsade vägen. Dess ljusa färg fick den att se ut som ett svävande spöke i regnet.

När lastbilen var på väg att passera in under bron fick han syn på två personer som lutade sig över räcket. Ett par mörka konturer med ljusa ansiktsovaler som skymtade i huvorna som de hade dragit upp till skydd mot regnet. Det var definitivt ingen kväll att vara ute i ens för den som gillade att titta på trafik. De borde vara hemma framför teven eller sitta på puben med en öl. Men det fanns människor som inte hade något bättre för sig och som inte hade någonstans att ta vägen. Han hade slutat med att försöka förstå vad som pågick i andra människors huvuden. Det var alldeles för svårt, även om det gällde någon som han hade känt i åratal.

Telefonen vibrerade och han kastade en blick på skärmen. Det var ett sms från hans fru. Som på beställning.

Var är du? Vi måste prata. Viktigt.

Hon envisades naturligtvis med det gamla vanliga. Hon skulle aldrig släppa det. Hon hade aldrig förstått att han fick allt större lust att göra tvärt om ju mer hon tjatade.

Hon hade babblat om samma gamla historia om och om igen. Han hade försökt få tyst på henne genom att säga det 8

hon helst ville höra. Men det var ändå inte tillräckligt. Nu började hon faktiskt irritera honom på allvar.

Vad har du gjort med alla pengar?

Han suckade djupt. Idag handlade det om hur mycket de hade kvar på sparkontot. Hon ville ha en ny soffgrupp och vid det här laget borde det ha funnits tillräckligt. Men det fattades tydligen pengar och hon visste naturligtvis vems fel det var. Det var alltid hans fel.

En röd BMW kom farande i ytterfilen, körde snabbt förbi både honom och Scanian framför och accelererade iväg i mörkret tills bakljusen inte längre syntes. Han höll i ratten med den ena handen, tog upp telefonen och började knappa in ett svar. Han var både arg och irriterad när han tryckte på knapparna.

Vibrationerna överraskade honom. De var den enda varning han fick när lastbilen var på väg att komma för långt åt sidan. Han fumlade med telefonen, fick inget riktigt grepp om ratten och Ivecon kom ännu längre åt vänster istället för tillbaka in på körbanan. Trädgrenar svepte förbi farligt nära hytten när hjulen närmade sig vägkanten. Under ett panikfyllt ögonblick var lastbilen utom kontroll.

Just då dök infarten till rastplatsen upp framför honom och under en kort sekund trodde han att han var räddad. ”Jäklar! Det var nära ögat!” sa han.

Han drog in luft för att släppa ut en suck av lättnad och skulle precis lägga ifrån sig telefonen i passagerarsätet.

Det innebar att han inte ens hade hunnit börja bromsa när lastbilens front träffade bilen framför. Kollisionen slungade honom mot ratten och telefonen flög ner på golvet när Ivecon fortsatte framåt medan den föste den tillknölade personbilen framför sig. Remsor av bortsliten metall studsade upp från vägbanan, glas krossades till glittrande fragment i regnet, en knäckt stötdämpare virvlade förbi vindrutan och försvann i natten.

9

I strålkastarljuset fick han syn på bakdelen av en annan lastbil och äntligen trampade han på bromsen. Alldeles för sent, naturligtvis. Alldeles för sent. Hjulen låste sig och det tjöt om däcken när han fortsatte att kasa på det hala underlaget. Den parkerade lastbilens släp lyftes lite och föll tillbaka ner igen när personbilen trycktes ihop som ett trasigt dragspel mellan dem.

Krockkudden löste ut när hytten rammade släpet framför. Det kändes som om han blev tyngdlös för ett ögonblick när Ivecons trailer svängde runt som en jättelik pendel bakom honom och svepte ut i trafiken. Den levande kraften vräkte hytten åt sidan tills trailerns bakdel slog emot mittbarriären och stannade.

Chockad och förvirrad försökte han fösa undan de sladdriga resterna av krockkudden. När han rörde sig exploderade smärtan i det ena benet och han knöt nävarna och skrek högt. Dieselstanken strömmade in i hytten genom ett krossat fönster.

Han öppnade ögonen försiktigt och upptäckte att han såg rakt ner i undervegetationen vid sidan av vägen. Strålkastarna lyste fortfarande och han såg träden och fälten längre bort medan ånga vällde upp från kylaren och skapade ett scenario som hämtat från en skräckfilm i väntan på monstret. Motorn gick fortfarande, radion spelade fortfarande Stones. Men han kunde ändå höra den kväljande tystnaden utanför.

10

2 Måndagen den 9 februari Kriminalkommissarie Ben Cooper stannade till ett ögonblick innan han fortsatte in genom dörröppningen. Han tog ett par djupa andetag och insöp luftens lukt och smak. Man kan lära sig mycket av hur ett hus luktar. Damm och gamla mattor, fukt och vittrande murbruk. En bild började redan ta form i hans huvud, en stark känsla av vanvård och dolt förfall.

Sedan lade han märke till den underliggande odören, något medicinskt som påminde om vårdavdelningar på sjukhus. Det var något starkt, en salva eller ett linement.

Eukalyptusolja eller vintergröna, mentol och kamfer. Innan han ens steg in i hallen visste han att det var en gammal människas hus. ”Hallå?” ropade han. ”Hallå?”

Inget svar. Han sköt upp dörren lite till och tog några steg in i den smala hallen. De gamla golvbrädorna jämrade sig under hans fötter. Ljudet ekade i den ödsliga passagen, som om huset protesterade mot hans närvaro.

Till vänster fanns två dörrar och ytterligare en längst ner i hallen. Till höger ledde en trappa upp till övervåningen.

På några av stegen hade mattan skrynklats till, lossnat från trappstängerna och blottat filtunderlaget. Den var gammal och sliten och på vissa ställen gick mönstret knappt att urskilja. Men det syntes att man nyligen hade släpat ner något tungt för trappan så att det hade blivit märken i mattan och en lång reva i tapeten.

11

Det verkade inte vara någon hemma, trots att dörren hade stått öppen som om han hade varit väntad. ”Hallå?” ropade han igen.

Han fortsatte genom hallen, klev försiktigt över en trasig golvbräda och skymtade ett svart tomrum därnere. Han tog fram en liten LED-lampa ur fickan och lyste ner genom hålet. Gamla kablar löpte längs golvbjälkarna fram till en kopplingsdosa som måste vara av bakelit. När kunde den ha installerats? Antagligen på 1950-talet. Numera betraktades den säkert som en dödsfälla.

Han öppnade den första dörren. Rummet innanför vette mot gatan. Ljus silade in genom spetsgardinerna framför fönstret. Några kvarlämnade möbler stod längs väggarna.

Rummet kändes märkligt välbekant, trots att det var nästan tomt. Han hade varit här förut, i en annan tid, i ett annat skede av livet. Mycket hade hänt sedan dess. Döden hade gjort entré i hans liv, på samma sätt som den hade gjort i det här huset.

Han stod där en stund, mitt i rummet, tittade mot fönstret och såg skuggorna från människor som passerade förbi utanför. De var som hämtade ur en avlägsen dröm, en glimt av en värld som han aldrig mer skulle vara en del av.

Trots att det var tyst i huset kändes det som om de kala väggarna viskade och mumlade. Rummet hade ett eget liv, isolerat men bevarat, som i en fängelsecell. Allt som skett här virvlade fortfarande runt i dammet. Minnet av människorna som hade bott här fortsatte att sätta luften i rörelse. Man kunde höra en stares sång genom skorstenen, en bil som tutade utanför. Men de ljuden störde inte Coopers dagdrömmar.

Han befann sig fortfarande i samma transliknande tillstånd när ytterdörren plötsligt smällde igen. Han ryckte till som om han höll på med något otillåtet och under ett kort ögonblick var han osäker på var han befann sig och varför han stod där i någon annans hus. Han trevade automatiskt 12

efter teleskopbatongen som han bar i en djup ficka, dold men alltid lättillgänglig.

Men så slappnade han av. Det här var inget hot. Och han hade en bra anledning till att befinna sig i huset. Han var till och med väntad. ”Ah, Ben”, sa en röst. ”Där är du. Vad tror du om det här?”

En tunnhårig man i början av de femtio stod i dörröppningen och tittade på honom. Guy Thomson. Rödlätt ansikte, inställsamt leende. Cooper hade aldrig gillat honom, men det var den här mannen som han var tvungen att försöka hantera. ”Hur mycket var det du begärde nu igen?” frågade Cooper. ”Hundrafemtiotusen.” ”Det är lite mycket, med tanke på skicket.” ”Men vi har ju trädgården också.” ”Visserligen.”

De gick genom de resterande rummen på bottenvåningen innan de återvände till hallen och den nötta trappan. ”Som du ser så har vi har fått ut nästan alla möblerna”, sa Thomson. ”Ett par av de tunga viktorianska pjäserna på övervåningen var lite knepiga. En enorm garderob i mahogny, till exempel. Ett tag trodde jag att vi skulle bli tvungna att slå sönder den. Men efter en del trixande så fick vi ner den till slut.” ”Jag tror att jag hörde er”, sa Cooper. ”Trots de massiva väggarna?”

Thomson skrattade när han slog handen mot den närmaste väggen så att lite murbruk släppte från en av sprickorna. ”Är det en ny bil du har där ute?” sa han. ”Jag kände inte igen den. Har du gjort dig av med den gamla?” ”Ja, jag har precis köpt den”, sa Cooper.

13

”Det är väl en Toyota RAV4? Trevlig bil.” ”Tack.”

Thomson kastade en beräknande sidoblick på honom. ”Då har du tydligen kommit över en del pengar?” ”Jag har blivit befordrad.” ”Aha. Ska vi titta på övervåningen?”

Cooper hade aldrig varit på övervåningen på Welbeck Street nummer sex förut. Faktum var att han knappt hade varit på övervåningen i huset bredvid, i åttan, trots att han bodde där. Han hade visserligen alltid stött på de som hyrde lägenheten ovanför för tillfället, men det hade varit åtskilliga som passerat genom åren. De hade kommit och gått ganska snabbt och han hade aldrig lärt känna någon av dem ordentligt. Han hade fått höra att det helt enkelt var så det fungerade när man hyrde. Nu började han känna sig som något av ett unikum som hade stannat så länge.

Han undrade om grannarna på Welbeck Street betraktade honom som en udda typ, en ensamstående man som bodde för sig själv och höll sig på sin kant. Vid det här laget hade de kanske glömt att han nästan nått fram till altaret, att han hade varit beredd att gå kyrkgången fram och börja ett helt normalt liv som gift.

Men nu var ingenting normalt. Inte längre. Grannarna hade kanske börjat betrakta honom som lite märklig och tillbakadragen – men de hade också börjat se främmande ut i hans ögon. Det kändes inte längre som om han förstod sig på vissa av dem, de som levde sina bekväma liv längs sidogatorna i Edendale med gardinerna fördragna mot världen.

Av någon anledning stängde inte hans gardiner världen ute på samma sätt som deras.

Han insåg att det var löjligt, men det började kännas som om han hade avverkat en alltför stor del av trettioårsåldern för att kunna börja om på nytt. Han hade intalat sig att han skulle ha varit far vid det här laget och slagit sig till ro 14

i ett eget hem. Nu kändes det som om det var för sent att planera för en familj tillsammans med någon.

Cooper följde Guy Thomson uppför den smala trappan till övervåningen medan husägaren pladdrade på som om han var född till fastighetsmäklare. ”Jag behöver väl knappast påpeka hur bra läget är, eftersom du redan har bott här i några år.” ”Nej, det behöver du inte.” ”Hur många år är det egentligen?” ”Det minns jag faktiskt inte”, sa Cooper, trots att han visste exakt på dagen hur länge han hade bott på Welbeck Street. Att flytta till den där lägenheten hade varit ett stort steg i livet för honom, ett steg mot frihet från uppväxten på Bridge End Farm. ”Men det måste vara ganska länge sedan”, sa Thomson. ”Jag minns att min moster pratade om det – att hon hade hyrt ut lägenheten till en trevlig polisman. Hon var alldeles till sig.” ”Hon var mycket vänlig mot mig.” ”Präktiga gamla moster Dorothy.”

Guy Thomson var den äldsta av hans före detta hyresvärdinnas systers barn. När Dorothy Shelley dog hade uppdelningen av kvarlåtenskapen komplicerats av det faktum att hon inte hade skrivit något testamente och, utan tvekan, av de vanliga konflikterna mellan potentiella arvingar. Cooper hade svårt att tänka sig att hon hade efterlämnat särskilt mycket, förutom parhuset. Men det innebar att båda fas­ tigheterna måste säljas innan arvet kunde fördelas. ”Det är skicket som bekymrar mig mest”, sa han. ”Åh, de här kåkarna byggdes för att hålla. De är inte som nya hus.” ”Men de kräver mycket underhåll. Och moderniseringar.

Det kommer att kosta en hel del för att få ordning på allt det här.”

15

Thomson betraktade honom fortfarande en smula nyfiket och rynkade pannan som om han försökte minnas något. ”Du känner väl Lawrence?” sa han till sist. ”Ja, det var han som tipsade om att det fanns en ledig lägenhet här.” ”Det var mycket sorgligt det här med Lawrence.” ”Han var väl din kusin?” sa Cooper. ”Ja. Det var länge sedan nu. Men ändå …”

Mrs Shelley hade aldrig sagt något om Lawrence Daley, åtminstone inte efter begravningen och Cooper flyttat in i lägenheten i åttan. Det berodde antagligen på att det inte hade känts riktigt passande, en känsla av att det inte skulle vara trevligt att prata om en sådan tragedi. Eller så kanske det var av hänsyn till Coopers känslor, med tanke på hans egen inblandning i det som Lawrence råkade ut för.

Han tänkte på när mrs Shelley stod och väntade i hallen den där första dagen för att ta en närmare titt på honom.

Han mindes till och med kashmirtröjan som hon hade haft på sig och den andra som hon bar hängande över axlarna.

Tröjorna hade varit en smula trådslitna på ett sätt som gav intryck av bättre dagar som flytt. Hon accepterade honom genast, kanske för att han var rätt sorts person och svarade mot de krav man kunde ställa på en hyresgäst. Endast pålitliga och stabila yrkesarbetande. Eller så kanske det berodde på att han var villig att ha kvar den lata katt som följde med lägenheten. Ja, det var antagligen katten som avgjorde saken för mrs Shelley. ”Farbror Gerald hade planer på att riva mellanväggen och göra ett enda hus av alltihop”, sa Thomson. ”Men det blev tyvärr aldrig av.” ”Jag minns att Lawrence berättade det. Men det var väl bara de två som bodde här? Din moster och morbror, alltså? Inga barn?”

16

Thomson betraktade honom med en viss misstänksamhet, som om Cooper precis hade ifrågasatt hans rätt att ärva fastigheterna eftersom han bara var syskonbarn. ”Nej, det fanns inga barn”, sa han. ”Inga.” ”Synd. Hon måste ha varit ganska ensam på senare år.”

Cooper kände plötsligt hur han fylldes av skamkänslor efter sina egna ord. Den gamla damen hade varit mycket vänlig mot honom, men själv hade han inte ägnat henne någon större uppmärksamhet när hon blev allvarligt sjuk.

Hon hade väl nästan behandlat honom som ett barnbarn och han var säker på att hyran skulle ha höjts rejält på senare år om hon inte hade varit så efterlåten mot honom.

Han borde ha återgäldat hennes vänlighet och hållit ett öga på henne när hon blev allt skörare och alltmer förvirrad.

Och han borde definitivt ha varit där den kväll när hon verkligen hade behövt honom. Om hon bara hade bankat i väggen så skulle han ha kommit omedelbart. Men mrs Shelleys stroke hade varit av det allvarliga slaget. Hon hade sett mer än skör ut när hon låg i sin säng på intensivvårdsavdelningen. Hon hade varit så mager och tunn att de spröda nyckelbenen stack ut från den insjunkna huden över axlarna. Det första slaganfallet följdes av ännu ett och det blev slutet för henne.

Det var chockerande att se hur mycket som förändrades efter hennes död. Trots att han hade bott granne med Dorothy Shelley så hade han nästan aldrig märkt att hon var där.

Men när hon dog blev allt annorlunda. Från den stunden var det inte längre detsamma att bo i åttan. Döden hade krupit en smula närmare hans väggar och på nytt påmint honom om att den inte gick att undkomma.

Thomson hade gått vidare och väntade på honom i ett av sovrummen. Han hostade otåligt medan Cooper låtsades betrakta väggarna och knackade på murbruket med knogarna. Han hade aldrig gillat den här mannen som inte 17

visat något intresse för sin moster förrän hon var döende.

Utsikten att få ärva fastigheterna på Welbeck Street hade lockat honom till sjukhussängen. Om Cooper inte köpte ett av husen, så var han övertygad om att de skulle säljas till första bästa entreprenör.

Nu hade han råd med huset – eller i alla fall de månatliga amorteringarna och räntan till banken. Däremot hade han inte bestämt sig för om han verkligen ville stanna i Edendale. Å ena sidan så var det en utmärkt plats att bo och arbeta på. Men å andra sidan, ville han verkligen fortsätta att bo på Welbeck Street med alla minnen och leva mellan dessa väggar? Det var en fråga som han ställde sig själv om och om igen. Och han kunde fortfarande inte besvara den.

Cooper kastade en förstulen blick på klockan medan Guy Thomson fortsatte med sitt försäljarsnack. Han hade planer för ikväll. Och i morgon var det torsdag, början på en ny arbetsvecka efter hans lediga dag.

Han funderade på vad som väntade honom på kontoret på polisstationen i Edendale. Men oavsett vad det handlade om så skulle det vara något med blod. Det var ett faktum i hans nuvarande liv.

18

3 Ljudet var det första varningstecknet. Det lät som klor som skrapar mot metall, ett skärande ljud i lastbilshytten, tillräckligt högt för att han skulle bita ihop tänderna.

Mac Kelsey kunde se att vägen redan var för smal.

Undervegetationen fortsatte ut i vägbanan så att den verkade ännu smalare. Kvistar raspade mot trailerns duksidor, löv slog mot vindrutan och något som kunde ha varit en sten smällde till mot taket, men det var antagligen bara en kastanj från något av träden.

Det var inte första gången som Mac Kelsey hade hamnat fel när körde åt Windmill Feed Solutions. Trots satellitnavigatorn verkade han ofta hamna bortom allfarvägarna, på någon omärkt landsväg. Och faktum var att han befann sig här idag på grund av den där förbaskade satellitnavigatorn.

Han var säker på att den senaste svängen hade varit fel.

Det hade han förstått i samma ögonblick som han lyckades klämma in lastbilen i utrymmet mellan två stenmurar. På sina ställen var vägen så smal att två personbilar inte kunde mötas. Än så länge hade han inte haft någon mötande trafik, men om det kom någon från andra hållet skulle den bilen bli tvungen att backa till en infart någonstans så att han kunde komma förbi.

Mac var alltså inte särskilt glad. Han var redan sen med leveransen och hade ingen aning om vart vägen ledde honom. Han tryckte irriterat på skärmen i förhoppning om att bli anvisad en alternativ väg. Den hånfulla rösten sa: ”Gör en U-sväng så snart som möjligt.” Han tittade på 19

stenmurarna som verkade komma allt närmare på båda sidor av hytten. En U-sväng, på den här vägen? Det var sista gången som han skulle följa instruktionerna utan att tänka efter. Och definitivt sista gången som han tänkte köra vilse i Peak District.

Han kunde bara hoppas på att det skulle finnas tillräckligt med plats för att vända lastbilen när han nådde fram till kunden. Om han nu någonsin kom dit. Men smågårdarna i bergen var ökända för att ligga besvärligt till. De låg på sluttningar och hade smala infarter, ofta mitt i skymda kurvor, byggda för häst och vagn. Tjugohundratalet har ännu inte nått fram till de här trakterna.

Kelsey tittade på leveransadressen. Bankside Farm. Han hade varit på ställen som hette Bankside Farm förut. Namnet sa allt man behövde veta om dem.

Han trampade hårt på pedalen till de hydrauliska bromsarna. Var kom alla får ifrån? Någon bonde eller herde syntes inte till, eller vem det nu var som skulle passa dem. Och det var flera hundra, som strövade omkring planlöst utan att vara på väg åt något särskilt håll. De bara stod där och blockerade vägen från den ena stenmuren till den andra och bräkte på sitt idiotiska sätt. Mac varvade motorn i förhoppning om att det plötsliga ljudet skulle skrämma bort dem. ”Grillat lamm till middag ikväll alltså?” skrek han genom det öppna sidofönstret.

Men fåren rullade bara med ögonen och stirrade på honom. De brydde sig inte. Han såg att de struntade fullständigt i honom. Han hade hört att får har ett slags självmordsinstinkt och den här skocken tiggde verkligen om att bli mosad. Om han körde över några av dem skulle de andra antagligen bara stå kvar och vänta på sin tur att krossas under hjulen. ”Förbaskade ullpuckon! Flytta på er för helvete!”

Plötsligt var det som om allt ljus i hela dalen bara för20

svann. Kelsey lutade sig fram över ratten och tittade upp mot himlen. En mörk molnmassa kom indrivande från väster. De få ljusblå fläckar han nyss hade sett höll snabbt på att försvinna. ”Förbannat också!” svor han för sig själv. ”Förbannade skit!”

En kamrat som kände trakten väl hade sagt en gång att vädret i Peak District var så opålitligt att man kunde få uppleva alla fyra årstiderna under en och samma dag. Kelsey hade trott att mannen överdrev. Men nu visste han bättre.

För en timme sedan hade han svettats där han satt i hytten, men nu rös han och kisade uppåt efter de första regndropparna. En vindpust fick trailerns duksidor att smälla. Det kändes som att vara instängd i en tunnel, ett exemplar av människoarten som naturen kunde experimentera med.

Han tittade på navigatorn igen. Den här delen av kartan verkade inte stämma eftersom skärmen visade att han befann sig på en väg som måste ligga ett par hundra meter längre norrut. Satellituslingen måste ha kommit ur läge eller något sådant. Antingen det, eller så hade marken under hjulen glidit iväg och han själv kört in i ett parallellt universum.

Om bara någon minut kanske han skulle komma ut ur en övernaturlig dimbank och hamna i en omöjlig värld, ungefär som en intet ont anande turist i en kuslig skräckfilm.

Kelsey hade faktiskt tittat på navigatorn när han svängde in på den här vägen. Han kanske hade reagerat för långsamt, men var ändå säker på att pilen hade pekat in mot den här sidovägen. Han hade redan kört flera kilometer innan han började misstänka att det var fel. Och då var det för sent för att försöka backa tillbaka.

Han grimaserade när lastbilen passerade in i mörkret under en bro. Han vevade ner sidorutan. Men det enda han hörde var dieselmotorns muller som studsade mot de välvda stenväggarna. Avgaser som inte hade någonstans att 21

ta vägen i den trånga passagen virvlade in i hytten. Kelsey hostade medan han vevade upp fönstret.

Nu körde han på ettan och växellådan protesterade när han kröp framåt. Han svor när något dunsade mot chassit, en gren eller kanske en sten som lossnade från muren.

Det kliade under kepsen. Han skulle ha den på sig hela tiden eftersom firmans logga fanns på framsidan, den där fåniga väderkvarnen. Men kepsarna var av dålig kvalitet och satt alltför hårt så att de inte släppte igenom tillräckligt med luft. Dessutom var det något som kliade i nacken, en nästan plågsamt stickande känsla som fick honom att skruva på sig i förarsätet. Han kanske var allergisk mot djurfoder. Eller mot väderkvarnar.

Kelsey ryckte till när ett skärande vasst ljud ekade genom förarhytten. Det lät så högt att trumhinnorna var nära att spricka. Han tittade upp och förväntade sig nästan att få se en varelse med röda ögon och blottade huggtänder stirra på honom genom framrutan, ett monster som störtat fram ur dimman. Men istället upptäckte han att lastbilen sakta rullat in under bron. Valvet var visserligen tillräckligt högt på mitten, men bilens sidor skrapade mot kanterna. Han bromsade in men kände redan hur bron klämde ihop taksidorna som en jättelik tång. ”Helvete!”

Där satt han. Vad skulle han göra nu? Han kunde förstås ringa till kontoret och berätta att han hade fastnat. Men han hade fått en rejäl utskällning av chefen efter den förra incidenten och de andra chaufförerna hade retats med honom ända sedan dess. Kelseys rykte var redan kört i botten och han insåg att han var på vippen att bli av med jobbet. Han kunde inte gå igenom allt det igen. Inte efter förra gången.

Det var för åtta år sedan som han hade varit nära att gå under. Varje gång han tänkte på det fylldes han av en känsla av förtvivlan och skräck och det räckte med bara en glimt 22

av det mörker som han hade sjunkit ner i då för att han skulle må fysiskt dåligt. Skuldkänslorna hade tagit honom oerhört hårt och det var mycket värre än vad polisen, domstolarna och tidningarna hade gjort honom, till och med värre än skilsmässan. Delar av det som hade hänt kunde han lägga bakom sig. Men skuldkänslorna var omöjliga att komma undan.

Något dunsade mot hyttens tak och föll till marken. Ett djur av något slag? Kelsey hade kört tillräckligt länge på den ödsliga landsbygden för att veta att djurlivet här var rikare än vad de flesta stadsbor hade en aning om. Han hade kört på hjortar, grävlingar, rävar – och till och med en vallaby på väg över Roaches mot Staffordshire. Då och då, i skymningen, inbillade han sig att han såg en skymt av de mystiska stora kattdjuren. En panter eller en puma. Djur som inte borde finnas på den engelska landsbygden, men som kunde finnas där ändå.

Kelsey plockade upp telefonen och suckade djupt. Det skulle bli ett himla liv. Men han kunde inte sitta kvar under bron hur länge som helst som ett förstenat troll. Det började redan bli mörkt och han blockerade vägen. Om han inte gjorde något nu skulle han bli kvar här hela natten.

Han hade inget val annat än att bita i det sura äpplet och ta emot en ny utskällning.

Men det blev inte så, han lyckades aldrig ringa efter hjälp.

Mac Kelsey låste aldrig dörrarna när han var ute och körde.

Han hade aldrig tyckt att han behövde göra det. Men nu vände han sig förvånat om när han hörde handtaget tryckas ner och passagerardörren började svänga upp.

Amanda Hibbert var sen hem till Shawhead den eftermiddagen. Hon hade hjälpt till bakom scenen på Arts Theatre i New Mills, där drama- och operagruppen Amateur Operatic and Dramatic Society var i färd med att välja aktörer för 23

Blood Brothers. När repetitionerna började skulle de hålla på tre kvällar i veckan i sex veckor. Hon hade precis börjat inse vilket stort jobb hon hade tagit på sig. Och anade vad hennes make skulle säga när han fick reda på det.

När bilstrålkastarna lyste upp bakdelen på en lastbil som stod parkerad under bron rynkade hon irriterat på pannan. Ännu ett dröjsmål. Cloughpit Lane var så smal att allting kunde blockera vägen. En nedfallen gren, en sten, en slarvigt parkerad bil. En gång var det till och med ett dött får som ingen ville röra vid. Det sista de behövde i den här trakten var att folk lämnade sina bilar mitt på vägen.

Amanda stannade ett par meter bakom lastbilen och tutade. Den hade inga lyktor tända och det verkade faktiskt inte riktigt klokt. Någon kunde bli allvarligt skadad om de passerade genom kurvan lite för fort och körde in i den. Hon signalerade på nytt, ilsknare den här gången. När chauffören dök upp skulle han få en rejäl utskällning.

Men hon såg inte till någon chaufför. Hade han somnat eller vad höll han på med? Hon såg firmanamnet på kapellet, ovanför en av de där små gaffeltruckarna som hängdes upp baktill. Windmill Feed Solutions. Hon skulle ringa till dem i morgon och klaga.

Hon tittade på klockan. Ian väntade antagligen redan otåligt därhemma och undrade var hon höll hus. Och som det här såg ut så skulle hon inte vara hemma än på ett tag, trots att hon bodde bara några hundra meter bort på andra sidan bron.

Hon ringde till makens telefon och han svarade nästan omedelbart. Hon hörde hundarna skälla i bakgrunden och hur klorna smattrade mot köksgolvet. Och nog var det väl deras yngsta pojke, Adam, som skrek grinigt någonstans i huset? Ian hade antagligen tappat kontrollen vid det här laget. Hon hoppades bara att han inte hade förlorat humöret också och låtit det gå ut över barnen eller hunden.

24

”Var fan är du någonstans?” fräste han. ”Jag sitter fast vid järnvägsbron, kan du fatta det?” sa hon och försökte låta munter. ”Det är någon idiot som blockerar vägen med en fodertransport.” ”På väg till Higher Fold? Jag ska prata med de där jäkla Swindells.” ”Nej, innan dess”, sa hon. ”Han har stannat mitt i vägen.

Inga ljus på eller någonting. Jag har inte en chans att ta mig förbi.” ”Jag kommer ner. Jag ska lära den där jäkeln ett och annat.”

Som så ofta när Amanda pratade med sin man ersattes hennes irritation av oro för vad han kunde ta sig till om hon inte fick stopp på honom. Han var så lättprovocerad att hon alltid måste tänka på hur hon uttryckte sig. ”Gör inget dumt, Ian”, sa hon. ”Det är inget som du behöver oroa dig för. Han har säkert bara kört fel.” ”Jag ska slå ihjäl fanskapet när jag får tag i honom.” ”Nu stannar du där du är. Jag är säker på att det snart kommer att vara uppklarat.”

Han dröjde lite innan han fortsatte. ”Nej, jag kommer ner.”

Amanda avslutade samtalet. ”Gode Gud”, sa hon.

Hon stängde snabbt av motorn och klev ur sin Ford Ka. Hon funderade på om hon borde lämna ljuset på. Om hon gjorde det skulle batteriet kanske ta slut och då skulle Ian bli rasande. Men det var väldigt mörkt där framme vid bron.

Plötsligt kände hon sig olustig till mods. Hon hade känt sig relativt trygg medan hon satt i bilen. Men nu blev hon allt oroligare. Kvällen var så mörk, vägen så tyst och ödslig, undervegetationen så tät och trädens grenar hängde ut över vägen. Det var nästan en kilometer till närmaste gatubelysning, så det här var riktigt mörker. Utan ljuset från bilstrål25

kastarna skulle hon befinna sig i totalt mörker därframme vid bron utan någon möjlighet att se vad som väntade.

Hon borde kanske trots allt vänta på att Ian kom dit. Det skulle definitivt vara säkrare. Men hon ville inte ge honom tillfredsställelsen av att få se henne gömma sig i bilen me­dan hon överlät åt honom att lösa problemet. Och det var egentligen en bagatell. Det här kunde hon reda ut själv.

Amanda gick fram till lastbilen och slog med handen på trailerns sida. Hon fick syn på något märkligt på marken.

Flagor av grönt. Det var först då som hon förstod problemets fulla vidd. Dragbilen var fastklämd under bron. I skenet från den egna bilens strålkastare kunde hon nätt och jämnt urskilja märkena i valvet ovanför. Flagorna var grön färg som skrapats loss av stenen.

Järnvägsbron över Cloughpit Lane hade två valv, det ena efter det andra. Det såg ut som om dragbilen hade passerat under det första, men sedan fastnat under det andra.

Amanda suckade när hon insåg att det skulle dröja innan hon kunde ta sig härifrån. Och om bron var skadad skulle de som bodde i Shawhead verkligen få problem.

Hon trevade sig fram i sidled längs lastbilen och vred sig av obehag när ryggen strök mot den kalla, fuktiga stenen.

Hon kände lukten av dieselavgaserna som lastbilen måste ha pumpat ut innan motorn stängdes av. Nu började hon känna att det nog var en dålig idé, men bestämde sig ändå för att fortsätta istället för att vända tillbaka. Hytten var alldeles framför henne, i den öppna delen mellan de båda valven.

Spänningen inom henne var så stark att hon knappt kunde andas när hon knackade på dörren. Men vid det här laget var det uppenbart att chauffören inte längre var kvar.

Hon kände på handtaget och förvånades över att dörren inte var låst. Amanda öppnade och kikade försiktigt in i hytten. Hon förväntade sig nästan att något skulle hoppa 26

ut mot henne. Men det enda hon såg var den tomma förarplatsen och en skrivplatta med en massa papper.

Vad skulle hon göra nu? Det skulle förstås hjälpa om hon visste vart chauffören hade varit på väg med sin leverans.

Han hade antagligen gått dit till fots för att berätta vad som hänt och därför borde han befinna sig antingen på Higher Fold Farm hos Swindells eller vid Lawsons gård längre upp.

Men det var konstigt att han hade lämnat lastbilen olåst.

Lugnet i Shawhead hade väl inte lurat honom att tro att det inte fanns några tjuvar här?

Hon hävde sig upp på fotstödet. Nu såg hon ett sovutrymme bakom stolarna, avskärmat med ett draperi. Det kunde finnas vad som helst bakom den där gardinen. Nervöst sträckte hon sig in i hytten. Det var långt fram till gardinen och hon balanserade osäkert på fotsteget. När hon drog tillbaka handen med en hastig rörelse tappade hon balansen, föll ner på vägen och vrickade fotleden.

Amanda Hibbert tittade upp på lastbilen och undrade om hon verkligen hade sett rätt. När hon lyfte på skrivplattan hade en liten rännil av blod runnit nedför papperet, långsamt som ett slags insekt. Bilden av blodet som sakta droppade ner på hyttgolvet dröjde kvar på näthinnan.

27