Tidigare utgivning Jag brukade drömma om dig 2010 Så länge jag minns 2012
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Petra Holst 2016 Omslagsdesign: Maria Sundberg/ArtbySundberg Omslagsfoton: Linnéa Andersson Rodén/Getty Images (villa området), Jaroslavs Filsh/Dollar Photo Club (spindel), ZaZa studio / Dollar Photo Club (himmel), celiafoto/Dollar Photo Club (glas) På sidorna 316–322 samt 348 återfinns textrader ur följande sånger framförda av Carola Häggkvist: ”Se på mig” (text Ingela ”Pling” Forsman), ”Du försvinner i natten” (text Liza Öhman), ”Du lever inom mig” (text Ingela ”Pling” Forsman) ”Evighet” (text Thomas G:son och Carola Häggkvist) och ”Fångad av en stormvind” (text Stephan Berg). Tryckt hos CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2016 isbn 978-91-37-14676-8
Ängeln i rummet, det är henne du ser Eva Dahlgren
Dold bakom köksgardinen ser Liv ut över det stillsamma villakvarteret. Det verkar som om alla har gett sig av nu. En efter en har grannarna lämnat sina hem för att skynda till dagis, skolan och jobbet. Bortsett från pensionärsparet längst ner på gatan är hon nog den enda som stannar hemma i dag. Hon sneglar på klockan. Halv nio. Även om det verkligen inte händer ofta att hon är sjuk känner hon ett styng av dåligt samvete. Troligtvis var det omöjligt att få tag på en lärarvikarie med så här kort varsel. Hon famlar efter hushållsrullen, snyter sig ljudligt och slänger pappret i slasken. Medan hon dricker en kopp kaffe bläddrar hon ige nom gårdagens post. Ett par räkningar, det nya num ret av tidningen Chef till Martin och nyhetsbrevet från ridklubben. Sportlovsaktiviteter i stallet. Hon hoppas att flickorna vill vara med. I år blir det ju för ovanlighetens skull ingen skidresa och det skulle kännas bra mycket bättre om tjejerna mockade hästskit istället för att sova bort halva dagen. Hon ler lite grand när hon minns hur trött hon själv var i den åldern. Hela högstadiet snubb lade hon runt i ett töcken av hormonell sömnbrist som inte ens tolv timmars nattsömn kunde rå på. 7
När hon är färdig plockar hon undan frukosten och kör igång diskmaskinen. Sedan går hon ronden genom huset. Puffar upp kuddarna i vardagsrumssoffan, sorterar och viker lite tvätt, bäddar dubbelsängen, allt det där småpysslandet som ingen annan i familjen tycks intres sera sig för. På väg till badrummet stannar hon till vid köksfönstret och kikar ut. En skåpbil har parkerat på andra sidan gatan. Flyttpågarna står det med klatschigt röda bokstäver. Hon ser två av dem nu, baxande en stor garderob mellan sig. En tredje flyttgubbe kommer precis ut från radhuset mitt emot. Liv drar frånvarande i skärpet på morgonrocken medan hon försöker minnas vad grannfrun berättade. Något om att köparen hade lagt ett skambud. Men efter som de tidigare ägarna redan hade separerat och flyttat på varsitt håll hade de väl inte haft något annat val än att acceptera. Liv skakar lite på huvudet. Hon gillade verkligen Annelie och Peter, och tjejerna brukade sitta barnvakt åt deras lille Milton. Men den nya grannen är säkert också trevlig. Hon duschar länge och varmt och drar sedan på mju kisbyxorna och en urtvättad bomullströja. Ute i hallen tvekar hon en stund framför handväskan. Men huvud värken har ju släppt och det är väl lika bra att utnyttja tiden till något vettigt. Med en suck drar hon fram sju ornas engelskprov, hämtar en rödpenna och slår sig ner vid köksbordet. Emellanåt tittar hon ut genom fönstret. Flyttgubbarna traskar fortfarande fram och tillbaka mel lan skåpbilen och radhuset. Staplade kartonger, stoppade stolar, ett matsalsbord i ek … Precis när hon är färdig med proven plingar det till i 8
mobilen. Sms från Martin. Hur mår sjuklingen? Hon ler lite grand och svarar med en nedåtvänd tumme och en smiley med pussmun. Det är när hon lägger ifrån sig tele fonen igen och höjer blicken som hon får en första skymt av den nya grannen. En svart Golf stannar på uppfarten till radhuset och ur kliver en blond kvinna i jeans och dunjacka. Hon smäller igen bildörren och sedan är hon borta ur synfältet, men även om det gick fort var det något med axlarnas raka hållning som kändes bekant på något vis. Liv rynkar pannan. Nej, säkert bara inbillning. Hon öppnar kylskåpsdörren och stirrar håglöst på de välfyllda hyllplanen. I en plastburk från Linas matkasse finns resterna från gårdagens kycklinggryta som hon stjälper upp på en tallrik och värmer i mikron. Hon äter snabbt och lämnar mer än hälften kvar, har verkligen ingen större aptit i dag. Kanske har hon ändå lite feber? Kroppen är öm och ögonen känns grusiga. Huttrande lägger hon sig i vardagsrumssoffan och drar fleecefilten över sig. Hon måste ha slumrat till, för när hon vaknar faller det bleka eftermiddagsljuset in genom fönstren och läm nar skuggor på parketten. Långsamt sträcker hon på sig och fäller sedan benen över soffkanten. Nu när hon för ovanlighetens skull är ensam hemma kanske hon kunde läsa en stund? På det lilla bordet bredvid läsfåtöljen ligger några inredningsmagasin och en hel hög med nyinköpta böcker. Hon skulle kunna tända i kaminen också och brygga en kopp te. Jo, så får det bli. Men först måste hon kolla om posten har kommit. Ytterst motvilligt går hon ut i hallen där hon kliver i ett par slitna träskor och drar på sig Martins vindjacka. Som hon längtar till sommaren. 9
Inte för att de skånska vintrarna är särskilt kalla egent ligen, men regnet och blåsten gör inte precis underverk med humöret. Mycket riktigt är himlen grå och luften tung av fukt. Liv traskar nedför stengången till brevlådan, öppnar den svarta plåtdörren och kikar in. Tomt. Hon rätar på ryggen och hajar till när hon inser att hon inte längre är ensam. På andra sidan gatan står en kvinna och iakttar henne. ”Jag tyckte väl att det var du!” Blont hår och ett leende så stort att nästan alla tän derna syns. Liv blinkar, kan inte riktigt tro det hon ser. ”Malena!” ”I egen hög person.” Innan Liv hinner reagera korsar kvinnan gatan och stannar precis framför henne. Omtumlad stirrar Liv på sin gamla väninna. ”Vad gör du här?” Malena skrattar till. ”Tydligen är jag din nya granne. Vilket sammanträf fande, va? Världen är allt bra liten.” En sekund senare är hon innesluten i Malenas hårda famn. Trots att Liv knappt har något luktsinne kvar kän ner hon en svag doft av parfym och hudkräm. Hon sling rar sig ur väninnans armar och ler urskuldande. ”Vill inte smitta dig”, säger hon och pekar på näsan. ”Jag är superförkyld.” ”Äsch, jag blir aldrig sjuk. Bra gener, vet du.” Men Malena tar ändå ett steg tillbaka och iakttar hen ne med huvudet på sned. Låter blicken glida från de fula träskorna och upp längs mjukisbyxorna tills den slutligen landar på Livs svullna och rödmosiga ansikte. 10
”Du är dig precis lik”, säger hon. ”Nja, det vet jag väl inte precis.” Liv drar lite i jackärmarna som naturligtvis är allde les för långa. Varför tog hon inte sin egen jacka? Eller åtminstone drog en borste genom håret innan hon gick ut? ”Du har inte heller förändrats särskilt mycket”, säger hon efter en stunds tystnad. Malena nickar. ”Jag vet. Det är precis som om tiden inte påverkar mig på samma sätt som alla andra.” Hon fnittrar till när hon ser Livs min. ”Jag bara skojade. Nog åldras jag också. Bara lite långsammare. Men hur länge sedan är det vi sågs egentligen, Liv? Tjugofem år sedan?” ”Minst.” ”Det måste ha varit på studenten, eller hur?” Liv minns det alltför väl. Den ljusa sommarnatten, musiken och skrålandet inifrån festlokalen, och hon själv gråtandes på en parkbänk utanför. Vid ljudet av fotsteg hade hon tittat upp. Där stod Malena, klädd i vitt och med studentmössan käckt på sned. ”Men nu får du väl ändå ge dig, Liv”, sade hon. ”Sitter du här och bölar över Julian igen? Tycker du inte att det börjar bli lite väl tjatigt? Är det inte dags att släppa det där och gå vidare i livet?” ”Ja, det var nog på studentfesten”, säger Liv och hostar till. ”Och nu blir vi grannar. Helt otroligt egentligen.” Malena ruskar på huvudet och ser därefter värderande på huset bakom Livs rygg. ”Så det är här du bor nuförtiden.” ”Ja.” ”Villa, Volvo, vovve?” 11
”Villa och Volvo, som du ser. Men ingen hund.” ”Barn?” ”Två flickor.” ”Hur gamla?” ”Fjorton. De är tvillingar.” Malena spricker upp i ännu ett leende. ”Lyckliga familjen.” ”Ja, det kan man väl säga.” ”Härligt att höra. Själv är jag frånskild sedan sju år tillbaka. Men det är nog bäst för alla parter, åtminstone nu när jag är mitt uppe i karriären.” ”Inga barn?” ”En pojke på femton. Men han bor hos sin pappa för det mesta.” Malena ger ifrån sig ett beklagande litet läte och rycker sedan på axlarna. ”Det var jobbigt i början men nu börjar jag vänja mig.” Liv försöker se intresserad ut, men hon har nog inte riktigt kommit över chocken ännu. Medan hon nickar och ler studerar hon sin före detta väninna. Hon har verk ligen inte förändrats mycket sedan de var nitton. Visst har hon några rynkor och ögonlocken är tyngre, men till sättet förefaller hon vara densamma. Pratsam på gränsen till pladdrig. ”Men titta vem som kommer här”, utbrister hon nu. ”Du gick inte ut i onödan trots allt, Liv.” Liv följer hennes blick. Längre ner på gatan kommer brevbäraren trampandes på sin gula cykel. Det axellånga håret fladdrar i vinden och lårmusklerna spänner under jeanstyget. Han stannar mitt framför Liv, gräver i väskan och räcker över två fönsterkuvert. ”Tack ska du ha, Oliver.” 12
”För all del”, säger han och blinkar med ena ögat. Malena står alldeles stilla, men när Oliver sätter fart igen hötter hon med ena pekfingret i luften. ”Fy på dig, Liv. Inte flirta med brevbäraren. Han är alldeles för ung för dig.” Liv ler stelt. ”Ingen risk.” ”Nåja, nu måste jag in och fortsätta packa upp mina lådor. Det var verkligen kul att se dig igen, Liv.” ”Detsamma.” ”Titta in på en fika någon dag. Vi har ju så himla myck et att ta igen, du och jag. Ta med dig familjen om du vill. Det skulle vara roligt att lära känna dem också.” Liv nickar, men när hon vänder upp mot huset igen vet hon att det aldrig kommer ske. Även om hon har en god relation till grannarna har hon alltid varit mån om att värna privatlivet. Och med någon som Malena blir det nog svårt att dra den gränsen. Hon var alltid så nyfiken och överväldigande på något vis. För att inte tala om okänslig. Liv huttrar till och skyndar sig att stänga ytterdörren. När hon lägger posten på hallbyrån får hon en skymt av sig själv i spegeln. Ögonen är blanka och på kinderna brinner två hektiskt röda rosor. Hon drar handen genom håret. Står alldeles stilla en stund och betraktar sig själv. Sedan skakar hon långsamt på huvu det. Malena påminner alltför mycket om sådant hon helst vill glömma. Det kommer definitivt inte bli någon fika inne hos den nya grannen. Liv står vid spisen och bryner köttfärs när hon hör tje jerna kliva in genom ytterdörren och slänga ifrån sig 13
skolväskorna på golvet. Strax därpå är Ebba framme hos henne, lutar sig över hennes axel och sniffar i luften. ”Hej mamma. Vad blir det för något? Bolognese?” Hon ruskar på huvudet. ”Chili con carne.” ”Mm, gott. Men glöm inte att krydda ordentligt.” ”Det brukar jag väl göra?” ”Jo, men det kan aldrig bli tillräckligt starkt.” Liv skrattar till och sträcker sig efter burken med chili peppar. ”Vi får väl se om du står fast vid det uttalandet sedan också.” Frida sluter upp vid hennes andra sida och norpar åt sig en bit strimlad paprika. ”Hur mår du i dag?” ”Bättre. Jag kan nog jobba i morgon”, säger hon och häller på de krossade tomaterna. ”Vill någon räcka mig saltet?” Medan de dukar berättar tjejerna om ännu en ofantligt trist skoldag och beskriver målande hur vidrig skollun chen var. Liv lyssnar bara med ett halvt öra. Hon vet att den negativa attityden hör åldern till. I själva verket trivs båda två i skolan och så länge de jämt kommer hem med fina resultat finns det ingen anledning att oroa sig. ”Så där, ja. Nu ska det bara puttra en liten stund innan jag häller i bönorna.” Hon lägger locket på grytan och vänder sig om. Ebba sitter på ena sidan köksön med mobilen i hand och ett frånvarande uttryck i ansiktet. Mitt emot henne sitter Frida i exakt samma pose. De långa ljusa hårmanarna hänger fram över kinderna och munnarna är två kon 14
centrerade streck. Det är nästan som att se dubbelt. Hon skrattar till. ”Vad är det?” Båda två tittar upp på henne med brungröna ögon och fransar tyngda av för mycket mascara. ”Man kan ju tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget”, säger hon. De ser frågande först på varandra och sedan på henne. ”Vid att ni är så lika varandra.” ”Äsch, jag är mycket snyggare”, säger de simultant. Sedan ser de på varandra och fnissar, och om det inte vore för att näsan droppar skulle hon ha gått fram och gett dem varsin kram. En stund senare hör de Martins bil på uppfarten. Liv häller i bönorna och rör om en sista gång i grytan. Därefter går hon ut i hallen och öppnar ytterdörren. Martin sätter ifrån sig portföljen och ger henne en puss på pannan. ”Hur är det, gumman?” ”Snuvigt.” Han ger henne ett ömkande ögonkast innan han häng er av sig rocken. Kavajen åker upp på en annan galge och kostymskorna hamnar prydligt i skostället. När han ställer sig framför spegeln och börjar knyta upp slipsen möts deras blickar i glaset. ”Hur har du haft det i dag?” säger hon. ”Hektiskt. Själv då?” ”Inte fullt så hektiskt.” Hon harklar sig lite grand. ”Jag träffade vår nya granne i dag. När jag hämtade in posten. Malena heter hon.” ”Jaha, verkar hon trevlig då?” ”Jodå”, säger hon svävande. ”Men jag känner henne 15
sedan tidigare. Det är min gamla kompis från gymnasiet.” Han hejdar sig med båda händerna runt slipsknuten. ”Du låter inte särskilt entusiastisk.” ”Nej. Jag har visserligen inte sett henne på evigheter, men hon kan vara ganska påträngande. Hela familjen är redan inbjuden på fika och jag … Jag vet faktiskt inte om jag har någon lust, Martin.” Det rycker lite i hans mungipor. ”Då får du väl se till att hålla henne på avstånd då.” Hon ler och känner sig med ens lite fånig. ”Precis. Kom nu och ät. Det blir chili con carne.” Han lägger armen om henne och tillsammans går de ut i köket. De sitter länge till bords och när de har hjälpts åt att duka av ser de tionyheterna tillsammans. Liv glöm mer helt bort den nya grannen. Men precis innan hon ska gå och lägga sig ser hon att hon har fått en vänförfrågan på Facebook. Malena Malmström vill bli din vän. Acceptera? Bortsett från den svaga belysningen ovanför vitrin skåpet är det alldeles mörkt i köket. Liv står med mobi len i hand och tittar bort mot radhuslängan på andra sidan gatan. Det lyser på övervåningen i Malenas hus. Förmodligen kommer hon vara upptagen halva natten med att plocka ur sina flyttlådor. Liv tvekar bara några sekunder innan hon trycker på Avböj. Visserligen var hon väldigt fäst vid Malena en gång i tiden, men så här i efter hand är det svårt att förstå varför. Kanske var hon bara smickrad av den intensiva uppvaktningen? Hur som helst dröjde det inte särskilt länge innan hon insåg hur olika de var. Med en sista blick på radhuset mitt emot lägger Liv undan mobilen på köksbänken och går för att sova. 16
Hand i hand gick de, arton år gamla och oskiljaktiga. Banade sig fram genom folkmyllret på gågatan i lika dana spetsklänningar och vita ballerinaskor. De passe rade kebab- och falafelstånden och andades njutnings fullt in sötman som svävade över bodarna med våfflor, kanderade mandlar och chokladdoppade munkar. Men den här kvällen stannade de inte ens upp för att köpa varsin lakritsrem. Det var Malmöfestivalens näst sista dag och under den gångna veckan hade de prövat på det mesta som fanns i matväg, tittat på drakbåtstävlingen, fått sina handstilar analyserade i en grafologmaskin och lyssnat på flera av de olika band som spelade. Mätta på alla intryck var de nu på väg till ett avsides tält i utkan ten av festivalområdet. De pressade sig förbi mammor med barnvagnar, tonåringar med ölburkar i händerna och en och annan gammal tant med handväskan tryckt mot bröstet. Och om trängseln blev för stor så att Liv tvingades släppa greppet dröjde det bara några sekunder innan Malena fanns vid hennes sida igen. Väl framme ställde de sig längst bak i den förvånans värt korta kön. Sibylla spår din framtid stod det på affi schen utanför tältet. På en annan fanns ett fotografi av 17
en mörkhårig kvinna med händerna svävande över en kristallkula. För att dämpa nervositeten började Liv leta i handväskan efter sina cigaretter. Innan hon ens hade hunnit få fram paketet var Malena redo med tändaren. Så hade det varit hela sommaren. På något oförklarligt sätt var Malena alltid medveten om exakt vad Liv behövde. Bara en liten stund senare blev det deras tur att betala och därefter kunde de träda in genom draperiet som täckte tältets mynning. Det tog några sekunder för ögo nen att vänja sig vid det skumma ljuset, men snart kunde Liv urskilja Sibylla sittande bakom ett litet runt bord. Ovanpå en duk stod kristallkulan och bredvid den låg en sliten tarotkortlek. Även om sierskan fortfarande var vacker var det uppenbart att hon var mycket äldre än på bilden. Den grå utväxten i hårbottnen syntes tydligt och ögonlocken var tunga. Hon bar massvis med guld armband och berlocker som klirrade när hon slog ut med handen. ”Varsågoda och sitt.” Sierskans blick vandrade från Liv till Malena och sedan tillbaka igen. ”Bandet mellan er lyser starkt”, sade hon tankfullt, ”och ändå är ni två olika som natt och dag.” Det kunde väl ändå inte stämma? Liv öppnade mun nen för att protestera men efter en titt på Malena tyst nade hon. Väninnan satt alldeles stilla i stolen. Rörde inte en muskel, såg faktiskt inte ens ut att andas. ”Vi börjar med dig.” Sierskan böjde sig framåt så att den fylliga bysten nästan trillade ur urringningen. Hon fattade tag i Livs hand och strök med tummen över hand flatan. ”Du har ett stort hjärta”, sade hon efter en stund. ”Jag ser både kärlek och sorg för dig. Ljus, men också 18
mörker. Dina instinkter kommer att vägleda dig många gånger – om du bara vågar lita på dig själv.” Hon fällde in Livs fingrar och log. ”Du förälskar dig lätt, men du kommer bara gifta dig en gång. Låt mig se … tre barn får du … Nej, två förresten. Två flickor kommer du få.” Fast Liv egentligen inte trodde på spådomar blev hon lättad när sierskan släppte hennes hand. Det var omöj ligt att inte påverkas av atmosfären i tältet. Skimret från stearinljusen, den svaga doften av rökelse och känslan av att vara totalt avskild från omvärlden. ”Din tur”, sade spåkvinnan och vände sig mot Malena. Väninnan räckte ut sin hand – och sedan hände ingen ting. Med rynkad panna såg sierskan ömsom på handfla tan ömsom på Malena. Efter en stund slöt hon ögonen. Sorlet från gatan utanför tycktes upphöra helt och det enda som hördes var deras egna sträva andetag. En evig het senare öppnade sierskan ögonen och såg på Malena. ”Det är mycket konstigt”, sade hon och ruskade lite på huvudet. ”Men det går inte att läsa dig. Jag får inga som helst bilder av vem du är.” ”Vad menar du?” Malenas röst var skarp. ”Försöker du påstå att jag snart ska dö, eller?” ”Nej, nej, det är ingenting sådant alls. Snarare är det som om du aldrig har funnits.” Sibyllan skakade villrådigt på huvudet. ”Eller kanske gömmer du dig för mig?” Liv stelnade. Även om hon inte riktigt förstod kom mentaren gav den obehagliga associationer till demo ner och onda andar. Därför förvånade Malenas reaktion henne. Väninnan reste sig bara, hängde väskan över axeln och log därefter ett änglalikt leende. ”Du är ingen riktig sierska, eller hur? För om du var 19
det skulle du se att jag är precis som alla andra”, sade hon. Sedan sträckte hon ut handen mot Liv och de började gå mot utgången. Då draperiet föll igen bakom dem vän de Liv sig om och i ögonvrån såg hon ytterligare något hon inte kunde begripa. Det gick visserligen väldigt snabbt och belysningen var minst sagt dålig, men det såg faktiskt ut som om spåkvinnan gjorde korstecknet. ”Vilken idiot”, sade Malena när de kom ut på gatan igen. ”Finns det verkligen någon som går på hennes polska dravel? Hon hade blåmärken på överarmarna. Säkerligen är det hennes man som pryglar henne om hon inte drar in tillräckligt med stålar. Jag tror inte att hon kan se in i framtiden, Liv. Sorry, men det blir nog ingen äkta man och två ungar för din del. Vem vet, du kanske får ett förfärligt liv och slutar dina dagar som en bitter gammal ungmö, om du inte hinner dö en plågsam död innan dess förstås.” Liv sneglade på väninnan. Visst förstod hon att Malena reagerade, men den här hätskheten var lika skrämmande som spåkvinnans ord. Dessutom var det väl knappast Livs fel att spådomen var en bluff? Som om hon hade hört Livs tankar sken Malena genast upp i ett av sina allra ljusaste leenden. ”Jag bara skojade”, sade hon och började fnittra. Skrattet värmde utifrån och in och när det nådde hjär tat ville Liv bara glömma och förlåta. Så hon krokade in sin arm under Malenas och tillsammans traskade de över kullerstenarna mot parken. ”Du Malena”, sade hon efter en liten stund. ”Jag tror aldrig jag har frågat dig, men vad vill du egentligen bli när du blir stor?” 20
Det var en berättigad fråga. Om bara ett år tog de studenten, och själv ägnade hon åtskilliga timmar åt att fundera på vad hon skulle göra efteråt. Men Malena bara tittade på henne med en tom blick. ”Ingen aning”, sade hon och ryckte på axlarna. ”Jag gifter mig väl och kläcker ur mig några ungar, precis som alla andra.” ”Men vad vill du jobba med?” Malenas svar dröjde så länge att Liv insåg att det här troligtvis var något hon aldrig hade funderat över. Det var faktiskt lite märkligt. Hur kunde man inte vara stres sad över att vuxenlivet snart började? ”Jag ska tjäna så mycket pengar som möjligt på att göra så lite som möjligt”, sade hon till slut. ”Varför slita ut sig som morsan och farsan har gjort? Det finns väl ingen som tackar en för det? Nej, då låter jag hellre andra göra jobbet.” De fortsatte i tystnad under någon minut, och sedan kramade Malena om hennes arm och log sitt änglaleende igen. ”Det enda jag är helt hundra på, Liv, är att vi två alltid kommer vara bästa vänner.” ”Tvillingsjälar”, flikade Liv in, nöjd över att sprickan mellan dem redan hade läkt. Skymningsljuset föll över trädkronorna och borta i dammen syntes svanarna som vita skuggor mot det mörka vattnet.
21
Redan innan morgonkaffet har hunnit rinna ner är Malena rastlös. På bordet framför henne står datorn. Hon drar den åt sig och scrollar snabbt igenom nyheter na. Inget som förmår väcka hennes intresse. Hon trum mar med fingrarna mot bordsskivan. Stirrar otåligt på kaffebryggaren. När strålen äntligen börjar tunnas ut reser hon sig, lyfter av kannan och fyller koppen. Sedan ställer hon tillbaka kannan med en smäll och går mot fönstret. Det lyser i Livs kök och båda bilarna står fort farande kvar på uppfarten. En glänsande Range Rover och en splitterny lyxutrustad Volvo. Hon dricker en klunk kaffe och värmer händerna runt muggen. Alltid så kalla. Kanske kunde hon börja med sådana där vantar som torggummorna har? Fingerlösa. Nej, det skulle förmodligen se märkligt ut. Som om hon hade klor istället för fingrar. En stund står hon kvar och tittar på huset på andra sidan gatan, sedan sätter hon sig igen. Klickar fram till lokalsidorna i hopp om att hitta åtminstone en liten notis som bryter tristes sen. Men Malmö med omnejd bjuder på precis samma förutsägbara nyhetsflöde som resten av riket. Stölder, fylla, gängvåld. Blicken far över rubrikerna och fastnar 22
som hastigast på en liten artikel om en våg av åldrings rån som sveper genom staden. Två unga kvinnor som utger sig för att komma från hemtjänsten tränger sig in i lägenheterna och medan den ena uppehåller offret län sar den andra hemmet på allt av värde. Oftast upptäcker gamlingarna inte att någonting fattas förrän flera dagar senare. Malena skrattar till. Är man så in i helvete dum att man öppnar dörren för en främling har man väl bara sig själv att skylla. Morgontrafiken inne på Facebook är gles. Malena scrollar sig igenom de senaste uppdateringarna men hej dar sig efter bara några sekunder och tittar klentroget på skärmen. Det här kan väl ändå inte stämma? Varför har Liv inte accepterat hennes vänförfrågan? Malena lutar sig bakåt på stolen och rynkar pannan. Det hade varit en sak om väninnan bara hade låtit bli att svara, men att avböja på det här sättet … Tankfull drar Malena åt sig kaffekoppen och dricker en klunk. Blir sedan sittande med huvudet på sned. Hon förstår det inte. De som ändå var så tajta en gång i tiden, hon och Liv. Kanske råkade väninnan bara trycka på fel knapp? Ja, så måste det vara. Allt annat vore ju faktiskt en förolämpning. När Malena druckit upp kaffet går hon in i sovrummet och klär sig framför den stora väggspegeln som de förra ägarna lämnade kvar. Jeans och vit blus. Den svarta kava jen. Inget uppseendeväckande – propert och anständigt ska det vara. Medan hon applicerar eyeliner och mascara noterar hon de fina linjer som har uppstått i ögonvrårna. Hennes attraktionskraft sitter egentligen inte främst i utseendet, men kanske kan rynkorna bli ett problem längre fram? Hon borstar noggrant igenom det axel 23
långa håret där några få silvervita strån glimrar till i allt det blonda. På det stora hela är hon otroligt välbevarad. I den trånga hallen står fortfarande flera kartonger staplade på varandra. Hon får kryssa mellan flyttlådor na för att komma fram till hatthyllan, där hon drar på sig dunjackan och kliver i stövlarna. När hon har stängt och låst ytterdörren efter sig står hon alldeles stilla och betraktar den frusna lilla gräsplätten och det kala plommonträdet. Inga bussar eller taxibilar som dundrar förbi på gatan nedanför. Nästan inga ljud överhuvud taget. Om det inte varit för hennes sinnessjuka grannar hade hon aldrig sålt lägenheten inne i stan. Hon kommer bli tokig av tristess här ute i familjeidyllen. Stenplattorna är täckta av ett tunt lager snö som inom kort kommer att förvandlas till sörja, men fördelen med att bo på landet är i varje fall att hon har en carport till bilen. Hon slänger in handväskan på passagerarsätet och startar motorn. Precis när hon tänker lägga i backen plingar det till, så hon plockar fram mobilen och läser meddelandet. Tänkte bara påminna dig om Robins födelsedag nästa lördag. Han önskar sig ett nytt dataspel. PS. Han blir besviken om du inte kommer. Hälsningar Mats. Hon skakar förundrad på huvudet. Varför tror de alltid att hon behö ver påminnas om högtids- och bemärkelsedagar? Hon som aldrig glömmer bort någonting. Irriterad lägger hon undan mobilen. Mats kan gott få sväva i ovisshet några dagar. Däremot tänker hon natur ligtvis uppvakta Robin på födelsedagen. Hon är ju trots allt hans mamma. Malena rullar lite med nacken och släpper därefter på handbromsen. Precis när hon kör förbi Livs hus öppnas ytterdörren 24
och en man kliver ut. Grå rock och randig halsduk. Lite för proper för hennes smak, men han fullkomligen osar pengar. Malena höjer handen och vinkar. Han vinkar tillbaka. Leende trampar hon på gasen, och efter tjugo minu ters bilfärd är hon framme på jobbet. Dörrarna till pro duktionen står på vid gavel. När hon passerar ser hon Conny där inne, manövrerande den stora gaffeltrucken. En varubil väntar utanför, med flaket fullt av kartonger. Malena svänger in på en ledig ruta på parkeringen och stänger av motorn. Sedan lutar hon huvudet mot nack stödet och väntar. Två minuter senare svänger en konjaksfärgad Merce des in på parkeringen och stannar två rutor bort. Malena plockar fram borsten ur handväskan och drar den igenom håret. Därefter tar hon fram läppstiftet. Svagt rosa, näs tan hudfärgat. Hon smackar lite med läpparna medan hon iakttar Leif som just kliver ur Mercan med port följen i hand. Lite tunnhårig och kutig i den skräddar sydda mörkblå rocken. Företagets vd och grundare. Utan tvivel en sexig karl en gång i tiden. Vid sextiotre år fyllda har dock playboy-looken falnat betydligt. Men han är fortfarande skarp. Ledamot i styrelsen och respekterad av alla i ledningsgruppen. Malena smilar mot sig själv i backspegeln, och på bara några sekunder har hon låst bilen och skyndar över par keringen. Leif ser upp när hon ropar hans namn. ”Hur är det med Karin?” säger hon och faller in bred vid honom. Så pass nära att deras armar snuddar vid var andra medan de går mot entrén. Han drar sig inte undan. ”Jodå”, säger han. ”De där jäkla cellgifterna tar nästan 25
knäcken på henne. Just nu har hon en liten paus, men snart är det dags för nästa omgång.” ”Fy, så jobbigt det måste vara för dig.” ”Det är nog värst för henne”, säger han torrt. ”Jo, men att se sin partner lida på det sättet”, fortsätter hon och skakar lite på huvudet. ”Jag kan inte ens före ställa mig hur det måste kännas.” De är framme vid glasdörrarna. Innan han hinner öpp na lägger hon handen på hans arm, låter den ligga kvar. ”Du vet var jag finns om du behöver något”, säger hon och kramar åt lite extra. ”Säg bara till om det finns något jag kan göra för att underlätta för dig.” Han nickar, och först då drar hon undan handen. De skiljs åt i vestibulen och Malena nickar kort åt receptio nisten Christel som sitter och iakttar dem med runda ögon. Väl framme vid sitt kontor fiskar hon upp nyck elknippan ur jackfickan, låser upp och hänger jackan på kroken. Hon låter dörren stå vidöppen. På plats bakom skrivbordet sätter hon igång datorn. Trettiotre mejl. Hon himlar med ögonen. Reklam, offer ter, försenade leveranser. Kunder som hör av sig stup i kvarten och kräver än det ena än det andra. Beställ ning av material, leverantörsträffar, reklamationer – hur hon står ut med jobbet är en gåta. Om hon bara hade fått mer uppmuntran hemifrån hade hon ju kunnat bli något riktigt stort. Men efter gymnasiet hade hon först fått komplettera betygen på komvux och sedan hade hon gått några enstaka kurser på högskolan. Därefter hade hon valsat runt på åtskilliga företag i olika befatt ningar tills hon slutligen landade här, som platschef på ett företag som tillverkar inkontinensskydd. Malena 26
fnyser irriterat och klickar sig vidare ut på de sociala medierna. Efter ett par minuters surfande har hon en bitter efter smak i munnen. Alla dessa felfria människor som lägger upp bilder på sina gourmetmåltider och välartade barn och som skryter om sina underbara resor till exotiska resmål. Är de verkligen så lyckliga som de vill ge sken av? Men så hör hon en harkling och tittar upp. Utanför tröskeln, på behörigt avstånd, står Vibeke, ekonomi assistenten. Hon är ung, fyllde trettiotre för bara ett par veckor sedan, och vibrerar av en alldeles särskild energi. ”Stör jag?” säger hon och ler mot Malena. Det lik som glimrar om henne i en härlig blandning av vördnad, integritet och livsglädje. Precis en sådan människa som Malena alltid har dragits till. ”Inte alls”, säger hon och slår ut med handen. ”Kom in och berätta vad du har på hjärtat.” Medan den yngre kvinnan slår sig ner läser Malena snabbt av hennes känslotillstånd. De bleka kinderna fär gas av en svag rodnad. Hon bär en rutig pennkjol, för modligen utvald för att den får henne att se äldre ut. Hon är nervös, men också en smula upprörd. Och hon påmin ner om någon, men Malena kan först inte komma på vem. Hon lutar sig tillbaka i stolen. Ler uppmuntrande. ”Jo, det är så att Henke kom till mig häromdagen”, börjar Vibeke och harklar sig kraftigt. ”Han har tydli gen kollat igenom frånvarorapporteringen för de senaste månaderna, och han påstår att du har … fuskat vid flera tillfällen. Att du inte lägger in dina sjukdagar och ledig heter i systemet.” Vid tanken på företagets verkstadschef rycker det lite 27
i en nerv vid tinningen. Som en irriterande mygga, så har han varit ända sedan hon tillträdde som platschef för tre år sedan. Ifrågasatt alla hennes beslut med det där överlägsna flinet han har. ”Det måste ha skett något missförstånd”, säger hon och rynkar pannan. Vibeke ser olyckligt på henne. ”Jo, det trodde jag också. Men jag gick också igenom datumen, och det stämmer tyvärr inte, Malena.” ”Då måste jag ha glömt bort att lägga in det.” Hon skakar på huvudet och ler förläget. ”Så pinsamt. Tänk om Henke tror att jag gjort det med flit.” Vibekes lättnad är så påtaglig att den nästan går att smaka på. ”Det sa jag till honom också. Att du måste ha glömt.” ”Självklart är det så. Jag måste verkligen bli bättre på det administrativa, men jag har så otroligt mycket att göra att jag inte riktigt hinner med att tänka på alla detal jer. Tack för att du kom till mig, Vibeke, jag uppskattar verkligen att du inte misstrodde mig.” Hon sänker rösten och ler menande. ”Men man vet ju aldrig med Henke. Han har verkligen letat fel på sistone. Ibland får jag näs tan en känsla av att han vill sätta dit mig.” Vibeke spärrar upp ögonen. ”Menar du att det är han som har mixtrat med …” ”Hyssj! Nej, det hoppas jag verkligen inte. Så lågt har han väl ändå inte sjunkit? Men om du hör något mer vore jag väldigt tacksam ifall du kom och berättade för mig.” ”Självklart!” ”Det hade ju varit trist om det kom fram till Leif, menar jag.” 28
”Ja, jag tänker då inte säga något! Men Henke kanske är så fräck, eller vad tror du?” Malena suckar lite. ”Säkert inte avsiktligt, men du vet ju hur vi kvinnor fortfarande får kämpa i motvind. Det är precis som om en del män inte klarar av att hantera en kvinnlig chef, eller hur?” Vibeke nästan pulserar av indignation, och med ens är alla de mörka tankarna som bortblåsta. ”Det är därför vi kvinnor måste hålla ihop”, tillägger Malena. ”Du och jag får ha vår egen lilla pakt, Vibeke, så att inte gubbarna kör över oss fullständigt.” Till sin tillfredsställelse ser hon att kollegan rodnar av förtroendet. Snabbt bockar hon av vad hon vet om Vibeke: nygift, barnlös och ambitiös. Dessutom är hon ett riktigt hälsofreak. Tränar var och varannan dag och sitter jämt med sina trista sallader och örtteer i fikarummet. ”Ska vi gå ut och käka lunch sedan?” säger hon när den yngre kollegan är på väg ut genom dörren. ”Jag bjuder.” ”Visst. Gärna för mig.” ”Är det okej med dig om vi går till den där nyöppnade vegetariska restaurangen förresten? Jag försöker vara lite mer noggrann med vad jag stoppar i mig nuförtiden.” Vibeke stannar till på tröskeln och ler varmt mot henne. ”Visste du att jag inte har ätit kött på tre år? Inget sock er eller vitt mjöl heller. Det är ju rena giftet för kroppen.” ”Nähä! Du också?” Vibeke nickar och rodnar. ”Vi ses senare då”, säger hon och höjer handen till en liten vinkning. 29
Precis när hon glider ut genom dörren kommer Malena äntligen på vem hon påminner om. Liv. Precis som Vibeke hade hon också alla känslorna utanpå kroppen. Glädjen, rädslan, sorgen. Malena tvekar bara några sekunder innan hon går in på Livs profil igen och skickar ytterligare en vänförfrå gan. Den här gången lär väninnan bli så smickrad att hon genast tackar ja. Kanske hon rentav ringer på Malenas dörr och frågar om de ska hitta på något roligt tillsam mans i helgen. Malena ler. Det var länge sedan hon hade en riktig tjejkväll.
30