9789137145518

ÅSA FOSTER

FÖRRESTEN GÖR FOLK SÅ MÄRKLIGA SAKER NUFÖRTIDEN

Tidigare utgivning Man måste inte alltid tala om det 2014

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Åsa Foster 2015 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslagsdesign Sara R. Acedo Omslagsbild Sara Mac Kay/Folio Tryckt hos CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2015 isbn 978-91-37-14551-8

INNEHÅLL Titanic 7 Omplåstring 33 Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden 45 Harens mod att vänta 67 Ett bultande liv 89 Skadedjur 103 Oväder 133 En hamn i stormen 145 Sommarax och fykvinter 167 Evolutionen bryr sig inte om lycka 189

TITANIC

”Du borde skaffa dig några vänner här”, sa Filip medan han masserade mina fötter framför teven, och jag nickade och sträckte lite på tårna för att han bättre skulle komma åt. ”Mmm.” Agnes hade sagt att det var hopplöst att flytta till Lund om man inte var student. ”Lika värdelöst som att flytta till Australien om man inte gillar att surfa.” Vad vet du om det, hade jag undrat och då sa hon att hennes brorsa kände en kille som hade gjort just det och det var det sämsta beslut han någonsin hade fattat, att varje gång han blev full snackade han om det och hon hade till och med hånglat med honom en gång på en fest, så varför skulle jag alltid hålla på och ifrågasätta. Jag blev aldrig riktigt klar över om det var Australien eller Lund det handlade om.

Men vi flyttade ändå till Lund. Filip hade äntligen kommit in på juristlinjen och jag tänkte att det skulle vara bra med lite luftombyte. Agnes och Linnea och jag hade hållit ihop sedan mellanstadiet, och visst hade vi kul ihop, men det var också som Filip sa: Man kunde bli jävligt trött på de där brudarna.

9

Ett tag funderade jag på att hoppa på någon kurs. Jag hade redan läst ett par där hemma: historia, för det tyckte jag var kul på gymnasiet, och företagsekonomi, mest för att jag tänkte mig att man skulle kunna få ett jobb där man fick ha snygga dräkter och höga klackar, men inget var riktigt som jag hade tänkt mig. Istället skickade jag in en ansökan till ett vikariat som receptionist, fick napp och så var den saken klar.

Vi fick tag i en tvåa på Klostergården och varje morgon promenerade jag in till stationen och tog tåget till Malmö där företaget låg. Jobbet var helt okej. Jag svarade i telefon, hänvisade folk till rätt avdelning, ja, satt av mina timmar helt enkelt.

Filip kom snabbt in i livet i Lund, gick på nation med sina nya kursare, satt uppe hela natten med kaffe och energidrycker för att tentaplugga. På morgnarna när jag stack till jobbet låg han ofta och snarkade i soffan med en bok över bröstet. Det gjorde mig inget. Någon gång hängde jag med honom och hans nya kompisar ut, men vi hade alltid haft våra egna gäng som vi rörde oss i, och dessutom var jag inte särskilt road av att lyssna på alla deras interna skämt om underliga professorer och hetsiga diskussioner om vem som haft A eller AB på vilken tenta.

Men så hände något. Jag blev gravid. ”Det är mest att det är så dålig tajming”, sa Filip. ”Sjukt dålig tajming”, sa jag.

Fast jag hade redan bestämt mig. Kuratorn på barnmorskemottagningen hjälpte mig att räkna på föräldrapenningen och Filip och jag kom överens om att inte berätta för våra föräldrar förrän minst tre månader gått.

10

”Det kommer att bli en söt unge i alla fall”, sa Filip. ”Och smart”, sa jag.

Han böjde sig ner och kysste mig på magen. ”Du borde skaffa dig några vänner”, sa han. ”Så att du inte känner dig ensam när du ska vara föräldraledig.”

Sedan hade vi sex och jag funderade över det han sagt.

Kanske låg det ändå något i det. I och för sig fanns det väl mammagrupper och sådant, men då kunde man ju bli hoptussad med vem som helst. Och det ville man ju inte.

Jag satt på tåget och såg på mina medpassagerare.

Alla människor tycktes ha så ordnade liv, med stora umgänges­kretsar, telefoner som ständigt ringde och fullbokade kalendrar. Jag hade aldrig haft det så. Jo, jag hade ju haft Agnes och Linnea, men det var mest en slump att det blev vi, tre ungar som alla tyckte om att mima framför spegeln tillsammans, eller cykla runt mellan gårdarna och låtsas att vi var häxor ute på uppdrag. Om vi hade så mycket gemensamt vet jag inte. Hur fick man nya vänner egentligen? Nu, när man var vuxen? Det var lättare när man var barn. Eller, okej då, när man var student.

På jobbet åt jag lunch i städerskornas fikarum. De åt tidigt, jag åt sent. Det fanns ett lunchrum uppe på andra våningen också, som kontorspersonalen använde, men ingen hade sagt att jag kunde sitta där. Jag tittade på människorna som kom och gick. En del var trevliga, bytte några ord och så där. Andra inte.

Kanske skulle det ordna sig när bebisen kom. Jag skulle strosa runt i affärer, sitta på kafé, gå på gympa och yoga, sådant man hade hört att folk gjorde. Det skulle kunna bli så. Eller kanske inte.

En eftermiddag kom det in en tjej på jobbet med en 11

barnvagn. Jag kände genast igen henne. Hon jobbade på marknadsavdelningen uppe på fjärde våningen, men jag hade inte sett henne på ett par månader. Nu förstod jag varför.

Hon brukade ha kjol och höga stövlar, men nu hade hon jeans istället. Ändå snygg. Jävligt snygg. Hon var en sådan som allt liksom alltid satt perfekt på. Som såg ut som om hon var mitt uppe i karriären.

Hon såg sig om i lokalen och sedan kom hon fram till disken. ”Du”, sa hon. ”Kan jag ställa vagnen här någonstans?

Så slipper jag krångla med den upp i hissen.” ”Visst”, sa jag.

Hon sköt in barnvagnen mot väggen, drog ut en påse från underredet, hängde skötväskan över axeln och lyfte upp bebisen. ”Jag ska bjuda på fika”, sa hon och viftade lite med påsen. ”Trevligt”, sa jag och nickade. Sedan försvann hon ut i trapphuset.

Medan jag försökte komma ihåg vad hon hette tog jag ett par samtal. Samtidigt slog jag fram alla anställda på hennes avdelning. Där var hon. Valerie Aggebjörk. Föräldra­ledig fram till februari nästa år. Då skulle vi överlappa varandra några månader i alla fall. På måfå klickade jag på några av hennes kollegors kalendrar. Tre av dem var uppbokade i möte just nu. Det var väl dem hon skulle fika med.

Sedan kom det ett bud som behövde en underskrift och en man som skulle träffa någon av revisorerna men glömt vem. Jag hade tänkt gå och ta en kopp kaffe, men beslöt mig för att avvakta.

12

Vid halvfyra kom Valerie tillbaka. ”Tack för att du höll ett öga på vagnen”, sa hon medan hon försiktigt la ner det sovande barnet i den. ”Det var så lite så”, sa jag så vänligt jag kunde.

Bebisen gnydde och hon gungade barnvagnen lite lätt. ”Fin vagn”, sa jag. ”Skulle du rekommendera den?” ”Ja, den är faktiskt bra.” Hon hängde skötväskan på plats och slätade till håret. Så vände hon sig mot mig och sträckte på halsen för att kunna se in innanför disken och ner på mig. ”Hurså?”

Jag ryckte på axlarna lite lätt och försökte le hemlighetsfullt. Hon log tillbaka. ”Okej”, sa hon, ”jag ska inte fråga mer. Men lycka till.

Och grattis.”

När jag kom hem tappade jag upp ett bad och kröp ner i det varma vattnet. Valerie var väl lite äldre än jag.

Fem eller åtta år kanske. De flesta som fick barn var ju det, åtminstone här. Hemma var det kanske annorlunda, men jag kände ju ingen som fått barn där heller direkt.

Linnea hade gjort en abort häromåret, men det var inget vi fick prata om, då snörpte hon ihop munnen och gick.

Jag borde bli lite mer målinriktad, tänkte jag. Kanske blev man det när man fick barn? Jag skulle kunna studera på distans medan jag var föräldraledig, ta upp mina studier igen. Skaffa mig en examen i ekonomi.

En jurist och en ekonom tillsammans, det lät snyggt.

Kanske skulle jag kunna jobba med marknadsföring?

Det skulle passa mig.

Jag böjde på knäna och sjönk längre ner i badet tills bara nästippen stack upp.

13

Det var inget planerat. Det ringde och någon sökte Sara på marknadsavdelningen. Jag kollade i systemet. ”Tyvärr”, sa jag. ”Hon är på lunch.”

När jag lagt på slog jag på ett par av hennes kollegor.

De var på lunch. Kanske var jag också hungrig. Jag kopplade över till växeln, tog min matlåda och så gjorde jag det: jag åkte två våningar upp.

Ett avlångt bord stod tvärs över rummet och i ena ändan satt tre personer: två kvinnor och en kille. Den rödlätta var Sara, jag kände igen henne från bilden på hemsidan. Jag stoppade in min pasta i mikron och när den var färdig satte jag mig vid andra bordsändan. De tre snett mittemot skrattade högljutt. Jag bläddrade i min telefon, och då och då tittade jag upp för att se om det gick att få ögonkontakt med någon, men de verkade helt uppslukade av sitt samtal.

Jag drog den sista pastabiten fram och tillbaka i plastlådan som om det fanns sås att suga upp. Då reste sig killen upp. ”Jag sätter på kaffe”, sa han ut i luften. ”Vem vill ha?”

Jag tittade upp. ”Du kanske också …?” sa han. ”Gärna”, sa jag.

Sedan drack vi kaffe ihop och när jag sa att jag jobbade i receptionen låtsades de som om de redan visste det.

De närmaste veckorna lyckades jag oftast pricka in dem. Någon gång blinkade telefonen av så många inkommande samtal att jag inte hann upp förrän de var på väg ut ur lunchrummet. Ibland – oftast på fredagarna – gick de ut och åt lunch. Efter ett par gånger frågade de om jag ville följa med, och det gjorde jag någon gång, men de 14

hade nog en annan lön än jag, så oftast åt jag lunch inne hos städerskorna då.

En kväll stod jag hemma i sovrummet och försökte para ihop udda strumpor ur tvättkorgen när jag plötsligt kände något röra sig i magen. Snabbt la jag händerna mot. Alldeles still stod jag och väntade. Då kände jag det igen. ”Filip!” ropade jag ut i vardagsrummet.

Han hummade något till svar. ”Den rör sig”, sa jag. ”Vilken?” sa han och jag hörde hur han bläddrade i boken han satt med. ”Bebisen.”

Försiktigt tryckte jag fingrarna mot magen, men inget mer hände. Filip kom in i rummet. Hans t-shirt satt snett så att det blev en glipa mellan den och träningsbyxorna. ”Coolt”, sa han. ”Väldigt.”

Sedan stod vi där och fånlog, hans hår på ända precis som allt inuti mig.

Det var en fredag och jag hörde hur de kom ut ur hissen. ”Ska du hänga med ut på lunch?” sa de liksom i förbifarten när de gick förbi disken. Jag skulle precis skaka på huvudet när Sara sa: ”Vår kollega Valerie kommer också. Hon är föräldraledig, så det ska bli kul.” ”Valerie?” sa jag. ”Okej, jag följer med.”

Vi gick tillsammans upp mot Lilla torg.

Jag borde ha valt en tajtare tröja, tänkte jag, en där det verkligen syntes, men det var så dags nu.

15