9789137144108

Björn Ferry

FERRY TALES Inte så förbannat tillrättalagt

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Björn Ferry 2014 Utgiven efter överenskommelse med Partners in Stories Stockholm AB Omslagsfoto Johnny Johansson Omslagsdesign Patrik Lindvall Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-37-14410-8

Innehåll

1

Kärlek, pengar och vilsenhet 7

2

Uppvaknande, utrensning och beslutsamhet 141

3

Försöka, misslyckas, men vinna ändå 335

1 Kärlek, pengar och vilsenhet

Onsdag 14 december 2011 Hochfilzen, Österrike.

Säsongen är igång. Carl Johan Bergman har vunnit två av de inledande tävlingarna och jag mötte schweizaren och skidskytten Simon Hallenbarter uppe på stadion. Han hängde med huvudet och tyckte att det gick tungt. ”Hur ofta onanerar du nuförtiden?” frågade jag.

Han såg ut som en fågelholk i ansiktet. ”Du vet, om mjölken ligger för länge i pungen, ja, då surnar den. Kan sprida sig till benen!” ”Jaha, jasså”, sa han. ”Dra en runk varje dag, eller bjud ut nån av svenskorna på dejt, men vila sista dagen innan tävling. Det är viktigt. Pungen ska vara full vid tävling. Livskraft. Testosteron!” ”Jaha. Inte dagen innan tävling alltså”, sa han ganska allvarligt.

Jag blev osäker på om han förstod att jag skämtade. Jag brukar av vana ordinera onani mot diverse åkommor. Främst vid förkylning, triggar igång immunsystemet sägs det. Men även som förebyggande behandling mot prostatacancer.

9

Torsdag 15 december 2011 Vaknade tidigt. Låg kvar i halvslummer. Inga livstecken från Fredrik Lindströms rum. Jag gick upp strax efter åtta. Vädrade ut natten, blött på vägen. Det är det nästan alltid här i Hochfilzen eftersom de saltar så förbannat. Minus fem och plus tre låter likadant när bilarna kör förbi. Man måste gå ut för att veta vilka kläder som gäller.

Steppade ner till matvarubutiken i bottenvåningen. Slängde Carl Johans sopor i tunnan runt hörnet. Det hör inte till vanligheterna att jag är så hjälpsam, men det är inte första gången i år. Brudarna har noterat en mer omtänksam Björn, de undrade om det var faderskapet som lett till denna positiva förändring.

Kanske.

Smör, ost, bröd, tepåsar. Något mer? Nej. Fredrik hade vaknat till när jag kom upp igen. Kompressionskalsongerna var på. De långa. Såg lustigt ut. Och vad fan ska det ge? Bättre återhämtning enligt tillverkarna. I helvete heller. Men om nån säger att man blir bättre av att ha tighta kalsonger på sig så kan man ju testa. Jag gör det dock inte. Jag lyssnar istället på en hypnosfil varje dag för att om möjligt bli lugnare och mer fokuserad i skyttemomentet. Om det ger nåt vet jag inte, men det är skönt, fungerar mycket bra som avslappning för stunden.

Trivs jag när jag skjuter, så kommer fler luckor att falla. Så är det.

Jag säger inget till de andra om hypnosen, det får bli mitt eget lilla hemliga vapen. Jobbigt dessutom att förklara.

Vi åt frukosten under tystnad. ”Finns det kaffe hos grabbarna, tror du?” frågade Fredrik efter en stund.

Och grabbarna är de övriga lagmedlemmarna: Magnus Jonsson, Tobias Arwidson och Carl Johan Bergman.

10

Jag hämtade. Fredrik brukar hämta. Oftare. Idag hade jag en snäll dag. Man brukar ha igen det på nåt vis.

Magnus sov fortfarande, Tobias och Carl Johan satt och åt tyst. För att inte störa. Jag gled tillbaka med två rykande kaffe­ muggar i händerna. Lite mjölk i min. Fredriks var svart. Gott.

Rivigt. Precis som det ska vara.

Fredrik spelade Björn Rosenström på Spotify, kul, jag borde skaffa ett eget abonnemang, har dock allvarlig allergi mot att betala för saker jag egentligen inte behöver. Så har det alltid varit.

Bra för plånboken. Men tråkigt.

Tävlingsstarten var inte förrän på eftermiddagen. Magnus låg kvar och drog sig medan Tobbe och Carl Johan slog följe med mig och Fredrik på en halvtimmes promenad – för att få bort stelheten från natten och för att få tiden att gå. Längs järnvägen, under, vidare genom ett industriområde, föråldrat, slitet.

Carl Johan fick syn på en, i mina ögon, gigantisk fallossymbol, en enorm rykande skorsten. Han blev uppriktigt glad när han noterade en massa paraboler och annat tekniskt och för mig obegripligt på den stora betonglemmen. ”Det som ser ut som lakrits är elkablar”, förklarade han.

Fredrik såg intresserad ut. Jag halvlyssnade. Tobbe gick i sin egen värld. Vad tänkte han på? Kvinnobröst? Troligen. Så var det för mig i den åldern.

Jag funderade på formen och dess varande eller icke varande och på Dante och Heidi. Jag längtar efter dem, tittade på bilder på Heidis hemsida i morse. Fin bebis. Stor fet glad. Min. TUUT, TUUT! Brudarna på väg upp till stadion i bussen. Anna Karin Strömstedt glad vid ratten, Helena Ekholm neutral. Som vanligt.

Upp på rummet igen, dags för stretching, lite lagom. Det ska finnas spänning och spänst i musklerna när det ska tävlas. Fredrik la sig igen, med lurarna och datorn på bröstet. Individuell uppladdning, man vill att tiden ska gå, men ändå inte. Svårt att 11

göra nåt vettigt, kanske läsa lite, men oftast är det för krävande.

Energispara, sucka, gruva sig, hoppas, tro. Lite depressivt faktiskt. Så är det. Tävlingsångest. Mest är det nog smärtan jag fruktar. Det gör ont att tävla.

Jag tog ett varv med hypnosfilen. Sen lätt lunch: lite pasta med kallrökt lax, en skvätt kaffe. Kaffe, kaffe. Vi dricker mycket kaffe.

Packade ryggsäcken med ombyte, på med trikåerna och nummerlappen, klickade tio klick med bössan och sen iväg upp till stadion.

Det snöade. Mer och mer. Ymnigt. Inskjutningen avlöpte enligt plan, lätt lätt vind från vänster. Inga problem. Dock blött. Jag klafsade in i det gemensamma omklädningsrummet vid målområdet. Där satt norrbaggar, tyskar, fransmän och Carl Johan Bergman. Världscupledaren.

Jag är road av kiss och bajs. Samtalet kretsade kring det. Det visade sig att Tarjei Böe bajsade tre, fyra gånger om dagen, precis som jag själv. Av nån outgrundlig anledning gissade jag att Emil Hegle Svendsen bara la ur sig en, maximalt två gånger per dag.

Fick rätt. Jag frågade honom när han kom in med immiga glas­ ögon. Lättsamt, grabbigt. Fransmännen hamnade lite utanför.

De andra tycker nog att jag är en rejält konstig typ, nästan lite sjuk. Så kan det vara. Men vi hade kul därinne. Jag gick iväg och sket för tredje gången. Litegrann bara. På damtoan givetvis.

Oftast fräschare där.

Började värma upp 35 minuter före start. Hann precis åka ett varv innan de första gav sig iväg. Jag blev omkörd av en snöskoter med sladd. Gick lättare att åka där skotern precis kört, men det snöade mycket. Nummer 43 borde vara bra, de första får det inte lätt i snön.

Hämtade skidorna i vallalastbilen. Fjorton minuter kvar. In till ryggsäcken i omklädningsrummet, på med torra handskar, torkade glasögonen, spände åt pjäxorna. Ut, märkte skidorna, tidtagningsbanden runt fotlederna. Fem minuter. Hoppade, jog12

gade, av med kläderna, kontrollerade magasinen, bössan på ryggen, skidorna i näven och iväg till starten. Såg i ögonvrån hur Carl Johan missade två i sin liggserie. Inte bra.

Pip, pip, pip, pip, piiiip! Och iväg! ”Femtonde plats, åtta sekunder från andraplats!” ropade min tränare Jonas Johansson efter en kilometer. ”Tre före Carl Johan”, ropade damtränaren Marko Laaksonen på toppen innan utförsåkningen in till skjutvallen. Såg inte mycket, snön vräkte ner. Okej känsla i kroppen.

In på vallen. Ingen vind. I med magasinet, såg målgången från OS-guldet framför mig, känns alltid bra att tänka på det. Fullt hus! Lite tveksamt, men likväl – fullt hus!

Elva, tjugotre sekunder från täten vid utgången. Hyfsat, inte mer. Tjugosju efter hos Marko. Och in till stående: Träff, träff, träff, BOM, hann tänka: oj, ska jag missa sista också? Höll tillbaka en sekund extra, siktade, och satte det. Mitt i. Bra, hopp, hopp, iväg. In i rundan och ut igen. Hos Jonas fortfarande elva, ”tätt uppåt”, skrek han. Kände att jag hade kontroll på krafterna och klev på rejält i långbacken upp till Marko. Det hade nu slutat snöa och spåren blev genast blankare, snabbare. ”Du åker jättebra! Fyra sekunder upp till nummer sju!”

Och utför, utför, stå på benen och full fart in över mållinjen.

I mål som sexa, 39 sekunder från täten.

Bra, kan bli topp tio trots en miss, tänkte jag och kände mig nöjd. Bra lopp. Ont i kroppen. Flåsade länge i målfållan. Vapenkontroll, varm saft, mixade zonen, rysk tv och svensk.

TV4: ”Du åkte fort på slutet.” ”Ja, jo. Kändes bra. Bra lopp. Ungefär samma utgångsläge som inför förra veckans jaktstart. Om det nu inte kommer nån raket som startat sent.”

Vilket det gjorde. Och inte bara en. Snöfallet hade som sagt upphört, nya förutsättningar, snabbare och snabbare ute i spåret.

13

Det kom ett helt gäng på slutet och gled in före mig i listan. Med flera bomskott dessutom. Jag blev nittonde till slut.

Bara jag och Fredrik av svenskarna får åka jakten på lördag.

Resten hamnade utanför topp 60. Carl Johan missade fyra skott, och blev av med ledningen i världscupen. Mest troligt även för resten av säsongen.

Skidskytte är en utomhussport. Ibland blir det orättvist så förbannat.

Carl Johan besviken. Förståeligt. Magnus uppgiven. Åt helvete med både bössa och skidor. ”Elda upp skiten.” Förstod även honom.

Tobias helt ur slag. Ordinerade runk till honom också.

Kändes snopet efteråt. Jag är dock med i matchen, 58 sekunder från täten till slut. Kan plocka många på jakten, tänkte jag när jag promenerade hem till boendet igen med bössan på ryggen och ryggsäcken på magen.

Efter massage, middag och kort möte blev vi grabbar sittande framför Fredriks dator och Spotify. Vi lyssnade på klassiskt, Mikael Wiehe, hårdrock och Lena Philipsson. Starkast intryck gjorde en pianovariant av Mozarts turkiska marsch.

Det sista som hände innan läggdags var att Fredrik, med tandborsten i munnen, bad mig trycka på hans stortå. I samma ögonblick som jag tryckte till på tån fes han ljudligt.

Min humor. En värdig avslutning på dagen.

14

Fredag 16 december 2011 Denna mellandag började på samma sätt som gårdagen slutade.

Med en fis.

Stämningen något dämpad i gruppen. Magnus har problem med skidorna och ägnade både för- och eftermiddag åt diverse tester. Antingen måste han byta märke eller kräva en massa nya skidor och börja testa.

Carl Johan vill nog bara åka hem till Norge och den väntande kärleken. Och magen. De ska ha barn i mars. Att fördriva tiden i Österrike och titta in i väggen fram till söndagens b-betonade mixstafett rockar inte. Men nu är det lite sent att ändra sig.

Själv drar jag hemåt på söndag. Helt rätt.

Drog upp på stadion och sköt lite. Runt vallen. Kraftiga vindar från vänster, 5–8 snäpp på dioptern. Två upp. Gäller att ligga hårt på trycket även i vind.

Kaffe på eftermiddagen. Igen. Vi dricker mycket kaffe nuförtiden.

Fredrik utbrast: ”Kaffe är ju otroligt gott. Men det är ju påtåren man vill åt.

Om det vore möjligt skulle jag vilja börja med den!”

Sant.

Jag har egentligen alltid varit tedrickare. Mamma och pappa gillar engelsk kultur. Tv-deckare och otympliga skinnmöbler.

Och te. Alltid en slät kopp te direkt på maten hos morsfarsan.

Kaffe kom på allvar in i mitt liv i byn Ensamheten. ”Dricka te mitt på dan?”

Så fan man gör! Kokkaffe ska det vara. Rejält rivigt. Dock i små koppar, med fat. Som det var förr. Poängen kan ju vara att påtåren kommer ganska omgående. Den man vill åt. Ibland även tretår.

Imorgon jaktstart.

15

Lördag 17 december 2011 Snöfall. Tätt, kort avstånd mellan flingorna. Tävlingen gick både dåligt och bra. Snö i dioptern första liggande. Blåste rent, stress, miss, skruva fel, mera miss, tre varv i rundan och i princip sist ut på andra varvet.

Sen tre fulla hus och stark åkning. I mål som sjuttonde, upp två pinnhål sen sprinten. Okej. Femte bästa åktid. Alltid nåt. Jag kan åka fort och skjuta bra. De riktiga framgångarna kommer, det handlar bara om tid och tålamod. Hoppas jag. Tror jag.

På Twitter går det desto bättre. Drog, efter viss tvekan, igång ett konto förra veckan, 24 stycken tweets nu, 2 814 följare. Otroligt. Var ska det sluta? 5 000? 10 000? 100 000? Ingen aning.

Förstår bara att det är ett bra sätt att nå många fort, men jag vet inte vad jag ska ha det till.

Det är 2 814 som följer mig. Jag följer ingen. Drygt, tyckte David Ekholm, min gamle kollega och numera kommentator i skidskytte. Jag ser det inte så. Jag vill inte fastna i att ägna flera timmar om dagen åt att växla mellan Twitter, Facebook och kvällstidningarna. Jag har nåt luthersk krav inpräntat i mig, det jag läser ska ge mig nåt, inte bara nöje för stunden, nåt mer, kan inte precisera vad riktigt, men jag mår oftast lite sämre när jag kastat bort två timmar av livet på förströelse.

Jag följer Carl Bildt. Bloggen, inte Twitter. Hans liv verkar spännande och intressant. Carl Bildt är intressant. Hur orkar han åka kors och tvärs över tidszonerna dygnet runt, år efter år?

Hur funkar det med familjen? Har det varit ett självklart val, har han nån gång tvekat?

Han skriver inte om sånt, men det skulle vara spännande läsning, tror jag. Carl Bildts privata, öppna dagbok. Tyvärr blir den nog aldrig skriven, och mest troligt skulle han bli av med jobbet om han ventilerade sina innersta tankar om andra länder 16

och deras statschefer. Putin skulle nog starkt överväga att börja bomba Sverige.

Carl Bildt är trängd just nu. Får känslan av att han vet mer än han säger om de fängslade svenska journalisterna i Etiopien.

Nåt lurt är det. Vad tänker han om detta? Vore intressant att läsa. Men där är det tyst.

Varför Twitter?

Min affärsidé är att leva på mitt varumärke genom skidskytte.

Strategin har därför alltid varit att vara tillgänglig och öppen och därmed bygga mitt varumärke starkt. Det har funkat. Man kan inte drömma om att bli bäst i världen och samtidigt vägra att bli känd.

Med Twitter kan jag lobba för blogginlägg och nyheter. Och ibland skriva nåt kul eller kärnfullt. Det når tydligen väldigt många människor på direkten och sprids ohämmat vidare. Bra för mig, media och skidskyttefansen. Tar det för mycket tid eller leder till obehagligheter, ja, då lägger jag ner. Så blev det med Facebook. Jag skaffade kontot tre dagar innan mitt OS-guld, det rasade in vänförfrågningar, jag var inte redo alls, blev stressad och stängde ner omgående.

Läste analyslistan från tävlingen innan jag släckte lampan.

Simon Hallenbarter har fått upp farten. Sjätte åktid!

17

Söndag 18 december 2011 Upp i ottan och in i en buss. Ett snörikt men mörkt Storuman väntar. Och Heidi och Dante. De väntar inte, de lever. Jag har bebisabstinens, tidvis stark.

Tobbe, Helena, Strömmen och Emelie ska också hem. Övriga stannar kvar och kör mixstafett. Norrmännen åker i samma buss, och ryskan Jurlova. Eller Haber som jag kallar henne. Hon är lite lik Peter Haber, skådespelaren, han som gör Beck. Rund näsa.

Den trevlige Tarjei Böe var på väg hem till Stryn på norska Vestlandet, elva stycken skulle de vara kring julbordet. Jag hann tänka på den retirerade norske skidskyttelegenden Halvard Hanevold. ”Man blir bara fet och sjuk av att åka hem under julen”, sa han. Och slutade helt sonika med det. Firade jul i Alperna istället.

Seriös kille. Framgångsrik.

Jag funderar på att göra samma sak. Nån gång. Vet dock inte om det är möjligt längre. Tresamheten. ”Rockstjärnan” Emil Hegle Svendsen satte sig längst fram med sin ”accessoar”. Nysminkad donna, ögonfransar som en docka och med en handväska av det rätta märket. Hon matchar Emil rätt bra. Undrar vad hon gjort i Hochfilzen den här veckan. Emil har seglat upp som skidskyttevärldens fixstjärna, han utmanar Northug om att vara Norges Zlatan.

Bussresan gick fint, de flesta sov. Strulet började som vanligt när gevären skulle checkas in i München på vad tyskarna kallar ”världens bästa flygplats”.

Poliser kom. Allt okej. På med grejerna på bandet. Specialbagage. Poliserna måste komma igen. Allt okej. Igen. Det tog tid. Gubben vars jobb bestod i att sitta och titta på bagage hela dagarna var en stadig pjäs. Såg ut att ha levt på bratwurst och weissbier och han fick plötsligt för sig att kliva upp på bandet – 18

bagagevågen visade 114 kilo. Han såg att vi såg, och skrockade lite om att han inte hunnit röra på sig så mycket de senaste åren.

Jag frågade: ”Hur lång är du? En och åttiofem?” ”En och åttiotre”, svarade han. ”Vad tror du att jag väger då?” ”Vet inte”, sa han, ”mindre.”

Jag gissade på 84 kilo, kläder och skor var ju på.

83,5.

Gubben skrattade. Helena Ekholm fnittrade lite hon också, men ville inte väga sig.

Sov igenom flygningen och hann knappt checka in väskorna innan planet mot Lycksele mullrade iväg.

I Lycksele möttes jag av en igloo till Saab, trots att flygplatspersonalen satt i kupévärmaren som utlovat. Sopa sopa, skrapa skrapa. Jag bytte strumpor och skor. Bort med gympadojjorna och på med vinterkängor. Skönt. Jag brukar passa på att prata i telefon när jag kör bil. Ringde Björn Åke, min sparringpolare, nyfiken på hur det hade gått i hans premiärtävling Tannbergsloppet. Inget svar. Ringde mellanbror Mathias, golfaren och multi­talangen, just nu tränare på Umeå Golfklubb. Han släppte en nyhet: ”Vi har köpt hus! Två komma sju miljoner. Vi la bud, tvåhundratusen under utgångspris, i somras, och nu hörde de av sig och sa att vi får det!”

Se där. Jag har väntat några år på bostadskraschen. Kanske är den här nu? Helt plötsligt köparnas marknad. Säljarna får vara glada om de överhuvudtaget får in ett bud. Det lär hålla i sig några år. Minst.

Jag är domedagstypen. Eller realisten. Euron går åt helvete, klimatet likaså, och oavsett om ”den arabiska våren” når Saudi­ arabien eller inte så står den stora oljekrisen runt hörnet och stampar. Det blir kraftiga omställningar och få är förberedda.

Så ser det ut i min bok. Och att det skulle råda bostadsbrist i 19

Jämtland och Västerbotten? I helvete heller! ”Ni har väl köpt huset för att bo där?” sa jag. ”Ja, jo. Visst är det så. Vi klarar detta även om räntan sticker upp till tio procent.” ”Bra.” Den som tror att husköp är en bra investering och inte har tänkt bo där länge, ja, de blir skuldsatta för resten av livet. Tror jag.

Fick tag i storebror Anders också. En magnetröntgen av hjärnan hade visat att det kan vara nåt skumt, det vill säga inte bra, som syns. Vidare undersökningar väntar. Kanske måste han opereras igen.

Anders föll ihop i duschen en morgon i Melbourne för tolv år sen.

Hjärntumör. Värsta sorten. Sen dess har han spelat schack med döden, opererats fyra gånger. Cancern är en djävulsk motståndare, anpassar sig hela tiden, men det gör Anders också, han är docent i experimentell fysik. Två gånger har läkarna sagt att det är slut snart, ”lek med barnen och njut av den tid som är kvar”. I helvete heller. Han gräver fram den allra senaste forskningen och blandar egna mediciner, och när tumören började minska i storlek trodde vi att han löst cancerns gåta – men nu har döden gjort ett motdrag. Där är vi nu och det lutar åt att det blir en femte operation inom ett år. Det senaste ingreppet gjordes februari 2010, när jag var på OS i Vancouver. Jobbig tid. Mentalt pressande. Operationen gick bra och en dryg vecka senare vann jag OS-guld. Anders såg loppet, tillsammans med mellanbror Mathias, från ett sjukhus i Belgien. Det kändes som om Anders sjukdom hjälpte mig att få perspektiv på idrotten. Tävlingarna blev inte lika viktiga. Och då kom resultaten.

Samtalet bröts i Barsele. Nåt fanskap med berggrunden där, guld säger vissa, radioskugga andra. Funkade igen i Forsvik.

Anders sa: ”Vi kommer inte till Storuman över jul i år.”

20

”Hörde det. Blir nog bäst så. För alla.” ”Ja, jo”, sa han.

Mellanbror Mathias ska åka upp till Gällivare med sin familj.

För mig känns det skönt. Med lugn och ro.

Fem ungar och hysteriska vuxna, och min mor springande i köket på randen till stroke. Och jag: rädd för att bli fet och sjuk.

Huvvaligen!

Svängde in på Höjdvägen, kånkade in väskorna. En stor, en liten och vapenlådan. Heidi var på armbrytarträningen, hennes lillebror Frank vaktade Dante. Det fanns tomtegröt på spisen.

Dante sov och jag och Frank satt och teg med varandra en stund innan han lommade hem till sig.

Heidi kom hem strax innan nio, rosenkindad och glad. Kram, kram! Puss! Ekorre i blicken. Fika, duscha och sen mysa. Dante hade somnat för natten. Jag läste, eller hörde, för inte så länge sen, att över femtio procent av Sveriges kvinnor vill bli dominerade i sängen, oklart varför. Har funderat lite på det där. Jag tog en snabbdusch och sen flög jag på Heidi ordentligt. Jag bjöd henne på en rejäl åktur och efteråt sa hon: ”Jag tycker om dig.”

21

Tisdag 20 december 2011 Glimrande ”manchester” i Storuman! Stig Jonsson har gjort jobbet med pistmaskinen, suveräna spår. Pappsen hjälpte mig att duka i ordning på skjutvallen. Skjutmattorna låg kvar i förrådet på rullskidbanan, pappsen hämtade, alltid glad och hjälpsam. 35 kilometer i halvhårt tempo, okej. Sköt sex serier.

Efter lunch tog jag tag i skrivbordet. Fullt med fakturor och post efter en månad utsocknes. Signerade 73 kokböcker ”Ferry Food”, skickas som express nånstans söderut. Bråttom var det.

I övrigt lek med Dante, gosa gosa, byta bajsblöjan, kissblöjan och bajsblöjan igen.

Styrketräning och löpning på kvällen. Sen slängde jag in en stadig regnbågsfilé, som grannen Egon Jonsson fångat, i ugnen.

Salt och vitpeppar, mer behövs inte, cirka fjorton minuter. Fisk ska vara nätt och jämnt färdig när man tar ut den. Mums! Ett glas vitt och sen ett till. Heidi såg djävulskt vinsugen ut, matade Dante från bröstet tills han blev stinn och somnade, sen tog även hon ett glas. Och jag det som fanns kvar i flaskan.

22

Onsdag 21 december 2011 Sex minus. Långpass skejt. Sköt åtta serier, alla träff. Hela spårsystemet uppkört. Vinterparadiset Storuman. För mig.

Stökig lunch på Hotell Toppen. Folk till förbannelse, julbord.

Jag åt dagens, kryddad kycklinggryta. Frågor, frågor. ”När drar det igång igen?” ”Hemma och tar det lugnt?” ”Varför åker du så sakta?”

Stressande.

Joel Reisek, Heidis kusin, jobbar på skogsstyrelsen och hade vett nog att inte prata skidskytte. Vi pratade skogen, nyckelbiotoper, arga virkesköpare och jaktområden. Jag tinade upp, axlarna ner.

Skogen. Min mentala frizon.

På väg ut från hotellet basunerade en löpsedel ut att Kajsa Bergqvist blivit lesbisk. Eller ”både och”. Det såg jag som logiskt då hon alltid undvikit ribban, och var det inte så att hennes mormor kom från Dorotea? Måste kolla det.

Två timmar klassiskt med Björn Åke på kvällen. Han laddar för Vasaloppet och kör skogsmaskin på dagarna. Häromkvällen var han med om ett märkligt möte på skidspåret.

Det kom en gubbe och gick motspårs. Gubben sa att han hade kört fast bilen i korsningen uppe på E 45:an och nu gick han längs vägen för att få hjälp, trodde han.

Björn Åke försökte förklara att han stod på skidspåret. Det gick trögt.

Efter att ha forslat ut gubben till vägen, stoppat en bil för vidare transport till sjukstugan, fortsatte så Björn Åke träningen.

Följde gubbens fotavtryck. Långt.

Längst upp, där spåret korsar vägen till slalombacken, stod bilen. Tio meter in. Fastkörd.

Ett under att gubben lyckats framföra en bil i ett så förvirrat 23

tillstånd. Från Sorsele kom han. Gubben.

Gjorde min patenterade ”chicken-curry-gryta” till middag.

Två gånger kyckling samma dag. Min är dock mer än ett strå vassare än hotellets. Curry, gul lök, kokosmjölk, crème fraîche, mer curry, en tesked sambal oelek, cashewnötter och på slutet en otippad, men fantastiskt passande, skivad banan. Ris till. Ekologiskt. Koka upp, stäng av plattan, 25 minuter på eftervärmen.

Perfekt!

Aftonbladets Johan Flinck ringde och undrade vad jag hade för kommentar till att jag röstats fram som Sveriges fjärde mest populära idrottare 2011. ”Kul. Otroligt kul”, sa jag. Och menade det, men ändå svårt att ta in. Fyra av allihop?

Zlatan, Kalla och Therese Alshammar var före.

Det är en Sifo-undersökning, så man får dessutom fram vilka det är som röstar på vem.

Ifjol kom jag på sjunde plats, med ett starkt stöd bland kvinnorna. Mycket stolt över det. I år fanns tydligen mina största fans bland centerpartister och arbetslösa. Centerpartister är logiskt i och med mitt stora skogsintresse. Men arbetslösa? Kanske för att de har tid att sitta och glo på skidskytte en torsdag? Jag hade nog gissat att pensionärerna skulle vara de som diggade mig mest, men deras favorit var Kalla.

Hur som haver är det kul att hamna högt på listor. Vet inte varför jag klättrat i år. Kanske är det gästspelen i Doobidoo och Skavlan som inverkat?

24