9789137143958

E RN S T KI R C HS T E I G E R och C A R I NA N U N S T E DT

Lyckan i det lilla

Forum

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Ernst Kirchsteiger och Carina Nunstedt 2015 Foto © Henric Lindsten Teckningar © Ernst Kirchsteiger Omslag och design Kerstin Hanson Sångtexten på s. 31 publiceras med tillstånd av Marie Bergman Sångtexten på s. 49 publiceras med tillstånd av Lasse Anderson Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2015 isbn 978-91-37-14395-8

Innehåll Inledning 7 1. Barnet inom dig 17 2. Nyckeln till kärleken 27 3. Ta plats – du är fin som du är 59 4. Hem ljuva hem 77 5. Familjen och vännerna – din Bullerby 101 6. Maten – enkelt, bullrigt och gott 127 7. Jobbet och pengarna – till vilket pris? 143 8. Den naturliga skönheten – vårt rätta element 183 9. Hälsan, döden och meningen med livet 199 10. Långsamhetens lov 217 Tack 231

Inledning

Lyckan i det lilla

ÂťDet lilla betyder ofta det stora.ÂŤ

Vad är lycka?

Det finns en typ av lycka som är som ett rus. Det pirrar i kroppen och bubblar som av kolsyra i blodet. Det känns som om man inte riktigt kan få luft. Man drar dubbla ande­ tag och fylls av värme och kärlek. Den sortens lycka är så överväldigande och självklar. Inget annat spelar någon roll, man känner sig stark som en grizzlybjörn och tänker: Det här, livet och jag, vi ska framåt!

Ibland är lyckan mer stillsam, liksom svepande, innan den drar vidare. Den kan uppstå i sammanhang när man känner sig älskad, när man får hjälp att förstå sig själv. När man känner att man passar in i ett stort underbart mönster.

Vi har alla olika definitioner av lycka. Det finns nog inget som är så personligt. Men oftast infinner sig känslan när man minst anar det, i de mest vardagliga stunder.

En stilla sommarmorgon kan lyckan komma som ett 9

hammarslag. Jag har för vana att gå ut och hämta tidningen och sedan kanske jag inte kommer in på en gång för att jag har hittat en blomma eller något annat och dröjt mig kvar ute i trädgården. Vart sjutton tog han vägen? undrar min fru Ulla efter ett tag. Sedan går hon ut, iklädd någon av mina för stora bomullsskjortor, och säger: ”Kom, vi tar med en kanna kaffe och går och ser efter om pionerna har slagit ut.”

Och när hon står där i morgonsolen, i min stora skjorta, lite rufsig i håret, då är lyckan total. Att ta vara på nuet till­ sammans med någon du älskar, det är väl egentligen det allt handlar om.

Jag är rädd att många tror att lyckan har med ekonomi och bra jobb att göra. Att kvaliteten på lyckan handlar om att ha det dyraste, bästa, största. Men finns det ingen kärlek så spelar det ingen roll hur flott du lever.

10

Tänk om vi istället mätte lyckan i sådant som inte går att köpa för pengar, då skulle vi kanske tänka: Åh, titta på grannarna, de håller om varandra och går hand i hand till affären. Det vill jag också göra! Eller: Jag har en fantastisk man, jag tror jag kysser honom på Ica! Lycka kan förstås se väldigt olika ut. Det finns inget givet kakrecept på hur man ska få lyckan att jäsa, svälla upp och bli snygga små muffins. Tvärtom tror jag det finns många olika sätt att bli lycklig på. Någon behöver religionen.

Någon älskar att träna. Någon vill sjunga. Någon lever för sina barn. Någon målar tavlor eller drejar. Någon orienterar i skogen, en annan håller på med hästar. Det gäller att prö­ va sig fram. Det viktiga är att inte göra våld på sig själv, inte förneka sin skönhet, och inte dansa för mycket efter någon annans pipa.

Jag har funderat mycket över mellanrummet mellan ”o” och ”lycka”. Det är ju i det mellanrummet vi rör oss mest.

Ibland nosar vi på lyckan, ibland rasar vi ihop och blir olyck­ liga. Vad gör vi av mellanrummet? Hur navigerar vi? Har vi en möjlighet att påverka riktningen i livet? Bli mer lyckliga.

Ja, det tror jag faktiskt att vi har. I det moderna samhället äter allt fler lyckopiller i jakten på balans och lycka, men jag tror att det finns alternativ.

För att själva bli lyckliga måste vi acceptera andras lycka.

Ibland är vi ganska dåliga på att vara glada för andras skull.

Vi har en speciell kultur i Sverige, där det inte alltid är helt 11

okej att vara lyckad. Man ska veta sin plats. Jag kommer från ett litet samhälle, Degerfors, där jantelagen gällde. Om en person berättade om sina framsteg eller lyckokast tänkte man att hon eller han hade gått och blivit märkvärdig.

Jantelagen ligger fortfarande som en blöt filt över oss. ”Du ska inte tro att du är något.”

För mig är vänlighet som blombuketter som kan delas ut generöst. Det borde vara en självklarhet att glädjas åt var­ andra. Testa gärna att fyra av ett leende i rulltrappan eller på vägen till jobbet. Det kan bli en kraft, en uppåtgående spiral som inte kostar någonting. Positiv suggestion. Det har inget med att vara ytlig att göra. För en stund kan du bli medveten om vilken kraft du besitter. Dessutom blir du glad av det själv.

När det gäller det inre livet ser jag ofta en rolig bild fram­ för mig. Tänk om våra inre liv syntes på utsidan. Då skulle vi ju vara stora som spärrballonger. Nu har vi huden som hål­ ler allt på plats, men om det inte vore så skulle vi se ut som Michelingubbar allihop, vi skulle inte få plats på bussen.

Innanför skalet finns det så oerhört mycket spännande tan­ kar. När man går in i varandras liv uppstår kärlek och vän­ skap, vi möts där i det som är större än våra kroppar. Och när vi använder hela vårt register – skapar, sjunger, skriver, formulerar oss – tar till vårt digra referensmaterial, det är då vi människor blir fantastiska.

12

Att skriva en bok om lycka är förstås att sätta sig på höga hästar. Så varför göra det? Jo, jag ser att jag har fått en röst, möjligheten att berätta en historia. Det är ett ansvar, men också en stor glädje. Om jag någonsin har hjälpt en män­ niska genom mitt sätt att vara i rutan, då kan jag känna att det är en sådan förmån. Alla kan göra någonting. Jag tror på fullt allvar att vi alla har en större kapacitet än vi ens kan drömma om. Till alla möjliga saker. Men kapaciteten blir frusen när vi inte tror på oss själva. Vi måste tro att vi är något.

Det är livsfarligt att ställa sig tyst i en kö och inte ta plats.

Se även upp för likgiltigheten när dagarna blir enahanda.

Du måste tro att livet går att förändra. Ofta handlar det om att hitta flera små lyckobitar som blir stora tillsammans.

Det pågår massa maraton och tävlingar överallt, SM i föräldraskap, VM i altanbygge. Man jämför sig gärna för att göra sig tydlig. Låt oss bryta jämförelsesjukan. Låt oss börja prata drömmar! Vi behöver bli mer tillåtande.

Min personliga förhoppning är att den här boken ska göra mig lite mer tredimensionell. Ibland i mitt jobb som inredare och programledare känner jag mig som en platt klippdocka. Bara ett enda stort leende ansikte i rutan när jag pratar om våra lyckligaste stunder. Sommaren och julen.

Och Italien. Det finns så mycket där emellan. Och för att ljuset ska synas behövs en mörkare fond, den är lika viktig för mig. Mörker och ljus, det är det som ger spänning i livet.

13

Jag är ingen expert, men väl en humanist som har sam­ lat på livserfarenhet och reflekterat mig fram längs vägen.

I livet kommer vi alla fram till korsningar med många oli­ ka vägval. Det är rejält guppigt emellanåt, och ofta ganska spännande att vägen inte är alldeles rak. Det är bra att ha en verktygslåda med olika verktyg att använda när det behövs, ibland får man skaffa sig nya redskap, det gäller att fylla på verktygslådan hela tiden. Tänka nytt, tänka om.

Jag vill gärna dela med mig av mitt sätt att tänka, min inre dialog. Hur jag har gjort för att hitta hem till mitt torp, till kärleken och mig själv. Vad jag har prövat och tänkt ut på vägen dit, och hur jag fortfarande håller på och testar mig fram hela tiden. För att bli mer sann mot mig själv och andra, veta vad som är äkta och inte, veta vem jag verkligen vill vara och hur jag vill bli uppfattad.

Om jag kan vill jag gärna hjälpa dig att hitta hem och släppa in mer ljus i ditt liv. Komma åt det som jag kallar för fruktköttet inom dig. Skala av. Bli mjuk. Förenkla. Min för­ hoppning med den här boken är att du ska ta det lite lugna­ re, sluta tävla och jämföra dig så mycket med andra. Kanske dra en lättnadens suck. Bli mjukare i kroppen, samtidigt som du vågar skärpa dina sinnen och öppna dig för lyckan i det lilla.

14

Kapitel 1

Barnet inom dig

»I resan från barn till vuxen är det den som kommer först som har förlorat.«

Låt oss börja med att bromsa lite. Inte bli vuxna för fort. Vi behöver utrymme att vara barn, även som vuxna.

Alla har vi varit barn. Du, jag, alla människor på gator och torg. Men alla har inte varit gamla, hur ålderdomen kommer att gestalta sig är för de flesta av oss fortfarande höljt i dunkel. Du kan bara spekulera i hur det kommer att bli för dig. Jag tror det är bättre att ägna kraften åt det vi vet och dra nytta av erfarenheten av att vara barn. Ta hand om barnet inom oss. Vi vet ju så väl vad vi behövde när vi var små: sova, äta, skratta, fråga, vara nyfiken, kramas, leka, drömma … Kanske behöver du allt det där fortfarande? Ta kontakt med barnsligheten inom dig, låt den bli ett viktigt redskap i ditt liv.

Barn är för mig de viktigaste människorna som finns.

De har en förmåga som vi vuxna ibland borde lära oss mer av. Deras absoluta gehör för fantasi och kreativitet, deras 19

omedelbarhet och deras sätt att skänka kärlek och glädje är något som jag för allt smör i Småland inte skulle vilja vara utan.

Jag lärde mig tidigt att min kreativitet hör nära samman med min barnslighet. Det går inte att skilja de två åt utan att förmågan att skapa blir lidande. Om jag till exempel har haft lust att sy så har jag gjort det, har jag velat måla, dre­ ja, koka sylt eller bygga en soffa, så har jag gjort det. Den barnsliga friheten inom mig har alltid funnits där och jag försöker möta livet med ett fnitter så mycket det går.

Om en vuxen man ska vara kreativ och kanske göra en smällkaramell – det är ju inte alla som tycker att det är värt besväret – så måste barnsligheten finnas kvar. Sedan kan väl folk få tycka vad de vill.

Jag tycker det är härligt med människor som kan fnittra i ena stunden och vara seriösa och professionella i nästa, människor som tillåter sig att använda hela sitt personliga spektra.

Vuxna är fortfarande barn, fast i andra kläder. Jag är fem­ tiosju år när det här skrivs men har tillgång till alla mina åldrar. Jag är alla mina åldrar.

KNÄPP UPP Ibland ska man inte ta den kortaste vägen genom livet, utan ta tid på sig och se sig omkring. När du återvänder hem efter 22

att ha varit bortrest, till exempel. Spring inte in och koka kaffe med en gång, utan promenera runt därhemma och titta på sakerna som om du såg dem för första gången. Om inte annat kan du i alla fall ha kul åt hur tokigt det är att ägna sig åt en sådan övning. Jag tror att det är nyckeln till många saker – att man vågar vara lite barnslig. Man kan välja att ha en vuxenulster på sig, men det är viktigt att inte knäppa den hela vägen upp. Barnet där inne måste få andas. Se till att det kommer in syre till den lille.

Jag är väldigt känslosam, har alltid varit busig och blir gärna som en galen humla som bara vill hålla på och brum­ ma i närheten av barn och djur. Om jag får tag i en hund blir jag alldeles till mig och det kan lätt bli för mycket av det goda – både för hunden och för mig.

23

»Jag försöker möta livet med ett fnitter.«

Som liten var jag en drömmare, ständigt i färd med nya pro­ jekt. Ungefär som nu. Mamma tittade på mina teckningar.

Förundrad över hur det skulle gå för den här gossen som inte ville jobba på järnverket i Degerfors utan ville bli desig­ ner, konstnär, scenograf eller barnboksillustratör. ”Låt en hållas”, sa hon.

Ibland trodde nog människor runtomkring att jag var bortom all räddning. En gång ringde en granne och frå­ gade mamma: ”Hördu, er yngste grabb, är han riktigt som han ska i huvudet?” Genom sin gardin hade hon sett den där udda pojken som satt och grävde för sig själv eller gick ensam i skogen.

Mamma försäkrade grannen att allt var i sin ordning.

Hon lärde mig att jobba hårt och att ta vara på den frihet jag fick. Mina föräldrar hade mest fokus på mina storasyskon som det ständigt brusade omkring, ungefär som i fören på en stor båt. Jag stod aldrig i fören, jag befann mig längst bak i stiltjen. Jag visade också tidigt att jag klarade mig själv. När jag var tio tolv år lagade jag min egen mat, gick till skolan och skötte mina läxor.

Mamma och pappa jobbade skift båda två. De var ofta trötta och när de var hemma sov de mycket. De hade nog inte riktigt tid att oroa sig för mig, och jag kände tydligt att jag inte kunde begära att de skulle engagera sig i mina drömmar. I stället hittade jag en annan vuxen som såg mig, lyfte mig och hjälpte mig att komma på rätt väg. Hon 25

var min första kärlek. Min underbara småskollärarinna som jag hade i ettan, tvåan och trean. Hon var det ljuvli­ gaste som har suttit vid en tramporgel någonsin. Hon såg ut som Malin i Saltkråkan och kallade mig för sin lilla drömmare. Hon hade överseende med mina dåliga betyg och såg att det fanns en annan talang bakom. Även efter att jag hade slutat i hennes klass gick jag gärna hem till henne med mina senaste alster: teckningar, målningar, keramik och tankar. ”Nämen, kom in!” sa hon. Sedan satte hon på te som vi drack i handdrejade koppar. Vi lyssnade på Merit Hemmingson, och annan jazzig svensk folkmusik. Jag la upp mina bilder på bordet och så tittade vi noga på varje teckning. Nästa gång jag kom hade hon ramat in dem och hängt upp dem på väggen.

Hon såg mig, tog in mig i sin värld och behandlade mig med respekt, som om jag vore en vuxen. Och då växte min övertygelse om att jag skulle jobba med något kreativt och uttrycka mig i bild, form och känsla. Utan henne vet jag inte om det hade blivit så.

Fortfarande mår jag bäst när jag får vara lekfull och kan skala av mig lager på lager av manlighet och vuxenhet och komma in till fruktköttet där den man är verkligen finns. Då är det lättare att njuta och älska.

26