L ARS FORSBERG
KLARA, FÄRDIGA, DÖ!
Tidigare utgivning
Rör inte mitt mord! (2014)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Lars Forsberg 2015 enligt avtal med Partners in Stories Omslag Nils Olsson/Katslosa Design Tryckt 2015 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-14380-4
Vi vill gärna tro att en berättelse om maktkamp, kärlek och ond bråd död har någonting att lära oss om livet. Vi vill gärna tro på jultomten också.
Persongalleri – presenterat av Torsten Rexelius himself
Torsten ”T-Rex” Rexelius: Vet inte alla vem jag är? Kriminalkommissarie och chef för våldsroteln i Erikshamn. Men framför allt en ödmjuk man. Omdömen som ”Sveriges vassaste mordutredare” och ”en förbannat stilig karl” får andra stå för. Johannes: Min egen doktor Watson är ung och oerfaren men en riktigt trevlig grabb. Har förmågan att spotta ur sig smarta idéer när de behövs som bäst – inte så konstigt eftersom han lärt sig av den bäste. Majsan: Min vassaste medarbetare på våldsroteln. Majsan är snabbtänkt och lojal och nästan lika smart som chefen i sina bästa stunder. Min enda invändning är att tjejen stundtals jobbar onödigt hårt – sådant kan aldrig vara nyttigt! Eliasson: Eliasson är – olyckligtvis – min biträdare på våldsroteln. En karriärsugen liten sprätt som gör sitt bästa för att krångla till livet för mig. Vad är det man brukar säga? Med sådana vänner behöver man inga fiender. Åkesson: Chefen på tekniska roteln. Kronisk besserwisser som alltid kommer och stör när jag traskar runt och filosoferar på brottsplatsen. Hysteriskt noggrann med detaljer som alla tekniker.
Ronny K: En duglig polis av den gamla sorten – åtminstone när han inte tänker för mycket och börjar ifrågasätta chefens slutledningar. En av få på roteln som inte glömt bort att kolhydrater är mordutredarens bästa vän. PG: Driftig och välklädd kille med mobilen klistrad vid örat. PG kan sälja vad som helst till vem som helst – och det ägnar han nästan hela dagarna åt att bevisa. Men mellan affärerna gör han faktiskt ett hyggligt jobb på våldsroteln. Sudden: PG:s ständige följeslagare och parhäst – varför kan ingen begripa eftersom Sudden är PG:s motpol i det mesta. Sudden är en duktig polis men så genomgrå och tystlåten att man nästan springer omkull honom i korridorerna. Ulla nr 1: Min exfru. I nästan trettio år var Ulla min trogna följeslagare. Sedan dansade getskägget Sune Dahl in och förvred skallen på henne. Om man bortser från det korkade beslutet att lämna mig är Ulla en förbannat klok och fin människa. Ulla nr 2: Min älskade sambo och livskamrat. Ulla är ett energiknippe. Jobbar som ögonläkare, springer i skogen och vräker i sig nyttigheter. Och så tänker hon en väldig massa på miljön också, när hon inte har fullt upp med att tänka på mig. Sune Dahl: Multikonstnären som stal (eller möjligen bara tog över) min första Ulla. Förutom Ulla har kulturfjanten herr Dahl också ett konstgalleri och en fånig skäggtofs som det är förtvivlat svårt att låta bli att rycka i. Greven: Aldrig mätt och aldrig nykter. Greven är kvarterets fylltratt – en illaluktande livsnjutare som dyker upp när man
minst anar det. Eftersom han inte gör en fluga förnär har jag inte haft hjärta att köra iväg honom, vilket han dessvärre har misstolkat som vänskap.
1
Det var fjärilen som lurade honom. Om han inte varit så upp tagen av den och de andra krumelurerna hade han genast förstått vad som var i görningen. Damen bakom disken hade just pekat ut den för honom. – Den här älskar jag. Ser du? Femtonhundra kronor. Torsten lutade sig över den sammetsklädda lådan. En svettdroppe passerade näsroten och letade sig vidare mot över läppen. Han fångade den med tungan precis innan den föll mot dyrgriparna därnere. Skulle värmeböljan aldrig ta slut? Han hatade sådant här. Varför hade han inte köpt fritösen som han tänkte från början? Då hade han kunnat överraska Ulla med hemlagade pommes frites till kycklingen. Skulle hon tycka om det där blänkande krypet? Det var omöjligt att veta. Det enda som var säkert var att tiden började ta slut. Om en timme skulle hon vara hemma och då ville han vara klar. Med allt. Han sneglade på damen som älskade fjärilar. Enorma glas ögon och nästan lika stora ringar i öronen. Skrikande rött läppstift fast hon måste vara en bra bit över sextio. Och den där storblommiga stickade tröjan. Den skulle Ulla aldrig ta på sig. – Inte den. Nånting annat. Än en gång lät han blicken vandra över smyckena i lådan. Det fanns för mycket att välja på. Som i alla butiker nu för tiden. – Den här är enkel och fin, sa damen och pekade på ett 11
meningslöst litet kors i silver. Och till ett bra pris. Fyrahundra femtio kronor. Torsten grymtade. Vem tog hon honom för? – Alldeles för enkel! Det är inget julklappsbyte vi pratar om. Han hörde ett irriterande mummel bakom ryggen och kastade en blick över axeln. Jaså, de två byfånarna var kvar. Stora kängor och tjocka tröjor med uppdragna luvor. I den här värmen! Torsten hade nästan sprungit omkull dem när han stormade in i guldbutiken tio minuter före stängningsdags. De måste ha klivit in strax innan och drabbats av plötslig kraftlöshet innanför dörren. Eller så kom de helt enkelt av sig när kriminalkommissarie Torsten Rexelius, stadens legendariske mordutredare, klev in genom dörren. Hur som helst stod de bara där och blockerade vägen för folk som visste vad de ville. Torsten hade blängt på dem i några sekunder utan att få ögonkontakt och sedan skyndat vidare till disken. Den som inte hade förstånd att hålla sig framme fick finna sig i att bli förbisprungen. Nu struntade han i deras mummel och fokuserade på smyckena. Hög tid att fatta ett beslut innan hela tidsplanen gick åt helvete. – Den där, sa han och pekade på en uppseendeväckande glittrig sak mitt i lådan. Den skulle föreställa ett träd såg han nu, med hängande frukter i rött och blått. – Den är fantastisk, sa damen. Silver i stammen och bladverket och små rubiner och safirer på grenarna. Fyratusenfemhundra. – Fel, sa Torsten och justerade sin pekning. Jag menar den andra. Till höger. – Också fantastisk, sa damen. Tre diamanter infattade i vitt guld. Sextusentrehundra. Torsten svalde. Det gick åt alldeles fel håll det här. 12
Ett nytt mummel borta vid dörren bröt åter hans koncentration. Nu stod luvtröjorna med ryggen mot honom och diskuterade med dämpade röster. Idioter! Damen tittade också mot dörren. – Jag måste stänga snart, sa hon. Så jag kanske ska ta nån emellan om du vill fundera. – Absolut inte. Jag har också bråttom. Han sneglade på klockan. Fem i sex! – Jag tar fjärilen, sa han. Den får duga. Det lilla skrinet i innerfickan på kavajen skavde mot bröstet när han kastade sig upp på cykeln och trampade iväg. Skulle han hinna, trots allt? Ett snabbt stopp i blomsteraffären och sedan Ica. Resten fick lösa sig. Presenten var det viktigaste. Presenten och champ… Han tvärnitade. Förbannat! Han hade glömt påsen med champagnen i guldbutiken. Han ställde den på golvet när han skulle titta på smyckena och där stod den kvar. Om inte ungdomarna lyckats sparka omkull den. En samling osorterade kraftuttryck passerade Torstens läppar under spurten tillbaka mot guldbutiken. Tänk om damen med läppstiftet hunnit stänga för dagen. Någon ny flaska skulle han inte hinna köpa. Tillbaka utanför entrén vräkte han sig av sadeln och störtade mot dörren. Den var olåst tack och lov men ändå fick han inte upp den mer än någon centimeter. Vad var det här för dumheter? Han tryckte till igen med full kraft. Plötsligt försvann allt motstånd och Torsten tumlade in i butiken med huvudet före. Han återfann snabbt balansen och upptäckte orsaken till dörrproblemen på golvet framför sina fötter. Tydligen hade en av luvtröjorna stått kvar precis innanför dörren och flugit i backen när den anföll honom bakifrån. – Hoppsan Kerstin, sa Torsten. Det där var inte meningen. 13
Men så går det när man parkerar mitt på motorvägen. Dörrstopparen rasslade iväg som en råtta och kom på fötter borta i hörnet, men då hade Torsten redan tagit tag i viktigare saker. Han stegade fram mot disken där den andra luvtröjan vände sig om med något blänkande i nävarna. – Min påse, hojtade Torsten och lutade sig fram för att kika bakom luvtröjans ben. Var har ni gjort av … jaså där! Han böjde sig ner och ryckte till sig påsen med champagne flaskan. På vägen upp mötte han en stirrande blick under luvtröjan och sedan ett par stora ögon bakom luvtröjans axel. Damen med läppstiftet verkade ur balans på något sätt. Kanske hade han skrämt henne med sin kraftfulla entré. – Glömde påsen bara, sa han och höll upp den i luften. Men nu är allt i sin ordning. Damen sträckte handen mot honom i någon märklig hälsning, men Torsten var redan på väg. – Låt inte mig störa, sa han över axeln. Jag reder mig själv. Han skyndade mot utgången. – Förresten ligger det glas här, hojtade han och nickade mot golvet. Inte konstigt att kunderna drattar på ändan. God kväll på er nu! Tillbaka på cykeln värderade Torsten situationen. Champagne incidenten hade kostat honom tio dyrbara minuter. Där rök blommorna. Nu fick han satsa allt på maten istället. Majsans baconlindade kycklingfiléer. ”Du kan inte misslyckas”, hade hon lovat när han för tredje gången bad henne förklara varje steg i tillagningen. De enskilda momenten var naturligtvis ingen match för en händig karl. Sedan skilsmässan för snart två år sedan hade han utvecklat en förvånande skicklighet i köket – åtminstone så länge recepten byggde på de pålitliga hörnstenarna kokt potatis, korv och ketchup. Men kycklingfilé var knappast kärnfysik 14
det heller. Egentligen var det bara helheten, att lyckas få färdigt de olika momenten i rätt ordning och tid, som bekymrade honom en smula. Misslyckande var hur som helst inget alternativ. Idag var det precis ett år sedan han och Ulla träffades och det skulle firas efter konstens alla regler. Han hade lovat sig själv att bli bättre på sådant där. Den där besvikna blicken som talade om för honom att han hade glömt något viktigt hade han sett tillräckligt många gånger i sitt första äktenskap. Och säkert var hans selektiva minne en av många pusselbitar när ”gamla” Ulla, eller Ulla nummer ett som han brukade kalla henne, hade fattat det uppseendeväckande beslutet att lämna honom för att flytta ihop med mannen med bockskägget, herr Sune Dahl. En sak var säker. Ulla nummer två skulle slippa den sortens besvikelser. Torsten tittade på klockan medan han trampade så snabbt som hans långa ben förmådde. Tio över. Om en knapp timme skulle Ulla kliva in genom dörren och upptäcka jubileums kycklingen på bordet, tinad och delad och putsad och lindad och allt vad Majsan hade förklarat. Det fanns fortfarande en chans att han skulle klara det. Han hade kommit in på den bredare delen av cykelvägen som korsade Kungsparken när något blått och vitt for förbi i ögonvrån. En polisbuss? Vad skulle den in på cykelbanorna att göra? Bussen passerade honom och bromsade in och ställde sig tvärs över cykelbanan ett tjugotal meter längre fram. Vilka dumheter! Även om fotfolket fått order att kontrollera cykelhjälmar eller trimmade mopeder kunde de väl inte stänga hela vägen för hederligt folk? Dessutom var det taktiskt rent åt helvete eftersom alla trafikbrottslingar skulle se dem på långt håll och byta riktning. Fick de inte lära sig någonting på polisskolan nu för tiden? Egentligen borde han göra dem en tjänst och stanna och förklara de grundläggande taktiska begreppen. Men den tiden fanns inte. 15
Istället tog han extra fart och siktade på den smala remsa av cykelväg som återstod framför nosen på polisbussen. I ögonvrån såg han att dörren på bussen öppnades. Han hann se ett skäggigt ansikte under en båtmössa som mönstrade honom. Men han såg inte att ägaren av skägget sedan satte sig i rörelse. Plötsligt stod han bara där, rakt framför cykeln, och kastade upp en näve i luften. – Polis! Stanna! Torsten stampade på bromsen, drog i styret och gjorde allt i sin makt för att inte parkera cykeln mellan benen på den självmordsbenägna kollegan. Ett bredställ av speedwaymodell blev resultatet när cykelns låsta bakhjul hamnade på gräset, och så var resan slut. Skuttande och svärande lyckades Torsten hålla sig kvar på benen medan cykeln skramlade mot marken med champagne och allt. Han stirrade på framhjulet som snurrade därnere på gräsmattan. Och på påsen som halkat av styret. Sedan tog han ett djupt andetag och vände sig mot idioten som var ansvarig för den här katastrofen. – Är du helt jävla dum i huvudet? morrade han. Men mannen med skägget visade ingen sinnesrörelse. Irriterande lugn och nästan nöjd såg han ut där han stod bredbent med tummarna i bältet. Bakom skägget skymtade en ung kvinnlig kollega och i ögonvrån kunde Torsten ana att ytterligare någon pappskalle i uniform närmade sig snett bakifrån. – Det gick ju bra det där, sa skägget. Men det var inte så klokt att försöka cykla förbi oss. Torsten gapade. Hade skägglurken mage att lägga skulden för trafikolyckan på honom? – Du ökade farten, eller hur? Och försökte komma förbi? – Klart som fan att jag försökte komma förbi när ni blockerar hela vägen! Jag har väl aldrig varit med om nåt dummare. Torsten böjde sig ner för att kontrollera hur det gått med cykeln. Och champagnen! Om något var skadat kunde den här 16
sorgliga patrullen räkna med ett saftigt löneavdrag, eller rent av en anmälan om tjänstefel. – Res dig upp! Visa händerna! Torsten stannade upp. Det var fortfarande skägget som pratade, men volymen och tonfallet var plötsligt uppskruvat. Torsten trodde inte sina öron. – Vad för slag? – Jag vill att du håller ut händerna från kroppen så att jag kan se dom. Och reser dig upp långsamt. Det kokade i Torstens skalle. Men han gjorde som han blev tillsagd. – Fint, sa skägget. Cykeln får ligga tills vi har pratat klart. Och nu skulle jag vilja veta vem du är. Har du nån id-handling som jag kan få se? Det var droppen. – VEM JAG ÄR? Jag är kriminalkommissarie Torsten Rexelius och att du inte ens känner igen mig säger ännu mer om din oduglighet än den här cirkusen som du just ställt till med. – T-Rex, är det du? Torsten snodde runt. Blinkade några gånger. Först såg han bara uniformen. Men sedan syntes ett välbekant leende under båtmössan. – Johannes? Vad i helvete! – Kul att se dig, sa Johannes och sträckte fram en näve. Jag tyckte att rösten var bekant, men jag kände inte igen kläderna. Det var nästan ett år sedan Johannes som nybakad aspirant hade varit Torstens vapendragare under några hektiska veckor uppe på våldsroteln. De hade inte setts på flera månader och Torsten insåg att han kanske förändrats en aning. En av Ullas första åtgärder i deras nya gemensamma liv hade varit att ta med sig Torsten på en shoppingrunda. De gamla slitna skorna, byxorna och kavajerna hade ersatts av nya. Dessutom hade Ulla knuffat in honom på en modern salong inne i centrum som tog dubbelt så mycket betalt som hans vanliga kvartersfrisör. 17
Möjligen hade han också lagt på sig ett kilo eller två, men det var strängt taget inte hans fel. Hon lagade så förbannat god mat den där kvinnan. – Och du! sa Torsten för att byta ämne. Titta på dig! Du har ju blivit en riktig konstapel. Men vad är det för sällskap du har hamnat i? Han blängde på den skäggprydde som inte såg lika barsk ut längre. – Det här är Elof, sa Johannes. Eller Elofsson rättare sagt. Han är veteranen i min tur och tar hand om oss färskingar. Torsten mönstrade skägglurken. Veteran? Den där? Torsten hade jobbat i Erikshamns polishus i snart fyrtio år och hade aldrig sett karln förr. Men nu för tiden krävdes inte många år för att bli äldst i tjänst på ordningsavdelningen. Inte konstigt att det blev som det blev. – Och det här är Lisa. Johannes vinkade fram den unga kvinnliga polisen som Torsten skymtat bakom skägglurken. Hon kom fram och skakade Torstens hand. – Och Torsten är alltså chef på våldsroteln där jag jobbade under aspiranttiden, förklarade Johannes. Lisa log mot Torsten medan skägglurken trampade på stället. – Så är det, sa Torsten och lade armarna i kors. Och nu skulle jag vilja veta vad herrarna och damen håller på med. Skägget sträckte på sig och försökte hitta tillbaka till sin myndiga stil. – En butik på Drottninggatan rånades för tio minuter sen, sa han. Vittnen rapporterade om en misstänkt gärningsman som flydde på cykel … – På så vis, avbröt Torsten. Och då fick ni den briljanta idén att ni skulle åka runt och preja omkull varenda cyklist i stan? Skägget kliade sig på hakan. – Nä, sa Johannes. Grejen var bara den att vi fick se dig bak ifrån. När du cyklade in i parken. 18
– Och vittnena på plats talade om en välklädd medelålders man på cykel, fyllde skägget i. – Som cyklade i full fart, avslutade Lisa. Torsten suckade. – Det föll er aldrig in att stan måste vimla av välklädda män som cyklar hem från jobbet, just vid den här tiden? – Det förstås, sa Johannes. Det var bara det att signalementet stämde så bra. Med kavajen och dom blanka skorna. Torsten sneglade på sina fina läderskor. – Och plastpåsen över styret, sköt Lisa in. Vittnet utanför butiken var helt säker på den saken. – Alla gör vi misstag, fortsatte Torsten. Det är ingenting att bråka om. Men nu tänker i alla fall jag cykla hem och laga middag. Om inte herrarna och damen här behagar visitera mig i jakten på det stora rånbytet? – Nej då, sa skägget. Det är inte nödvändigt. – Skulle inte tro det, nej, muttrade Torsten och vände sig mot cykeln. Han fick hjälp av Johannes att resa den upp medan Lisa fiskade upp påsen med champagnen och hängde tillbaka den på styret. – Vin till maten? sa Johannes. – Bättre upp. Champagne. Vi firar ett år idag, jag och Ulla. – Grattis! Vad roligt! Johannes vände sig mot Lisa. – Ulla är Torstens flickvän. – Tack, det förstod jag nästan, sa Lisa med ett leende. Och sedan hoppade de tre uniformerna in i sin buss och försvann. Det är säkert fullt möjligt att laga baconlindad kycklingfilé med tagliatelle och pestosås på trettioåtta minuter. Åtmin stone om man vet var kycklingen är. Det visste inte Torsten. 19
Han stod i skjortärmarna med sin bästa kniv i näven och stirrade på ingredienserna på köksbordet. Han dubbelkollade diskbänken, hallen och vardagsrummet. Ingen kyckling. Skjortan klibbade på ryggen när han sjönk ner på en stol för att rekonstruera förloppet. Han visste att han hade betalat för kycklingen i butiken. Och han var nästan säker på att han plockat upp paketet ur påsen när han kom hem. Han reste sig igen och tog ett nytt varv i lägenheten. Tittade länge i kyl och frys. Hade han slängt in paketet där av gammal vana? Han öppnade till och med toadörren för säkerhets skull. Men kycklingfan var borta och nu var det mindre än en halvtimme innan Ulla skulle komma. Torsten började nästan gråta. Han hade ansträngt sig för att allt skulle bli perfekt och så slutade det så här. Med att Torsten ”T-Rex” Rexelius, som med lätthet brukade spåra upp och gripa galna mördare, inte kunde hitta en fryst kyckling i sin egen lägenhet. En sista idé tog form i hans hjärna. Han skyndade fram till köksfönstret, lutade sig ut och kikade på den stinkande mannen som låg utsträckt på bänken därute på gården. För bara några minuter sedan hade Torsten parkerat cykeln strax intill den där kroppen. Kanske hade han också ställt ner matkassen på gruset ett ögonblick, lite för nära de där smutsiga nävarna? – Greven! hojtade han. Här borta! Greven var en regelbundet återkommande gäst på Backebogatan. Alla yrkesfyllon hade sina favoritkvarter och det här var hans. Till en början hade hyresgästerna fått snubbla över honom i trapphuset eller i källaren, men sedan värden placerat ut den där bänken hade Greven gjort den till sin. Många i huset hade åsikter om Greven som de regelbundet framförde till kommissarie Rexelius. Men Torsten orkade inte lyssna. Han hade viktigare saker att tänka på och för övrigt hade han redan börjat betrakta Greven som en fast installa20
tion i trädgården, varken mer eller mindre störande än den anskrämliga gjutjärnsgrillen. Nu sprattlade Greven till liv därute. Han vred på skallen och klippte med ögonen. – Har du sett min kyckling? ropade Torsten. Greven skakade på huvudet. – Säkert? Torsten scannade Greven och bänken och marken runt omkring. Inte en skymt av kycklingpaketet. Han skulle precis stänga fönstret när Greven sken upp. – I morse! Då såg jag henne. När hon schyklade till jobbet. Torsten skakade på huvudet och drog igen fönstret med en smäll. En halvtimme senare fanns det inte ett spår av det havererade middagsprojektet i köket. På det avtorkade köksbordet stod champagneflaskan med två glas och strax intill en liten ask i guldskimrande papper. – Grattis! sa Torsten när Ulla klev in i köket. Han satt på en köksstol, nyduschad och ombytt. Och för säkerhets skull pekade han på asken. Ulla gjorde stora ögon. – Grattis? – Till ett helt år med mig. Ja, med ”oss”, menar jag. Hon kom fram och gav honom en kram. Och så slet hon papperet av asken. – Den är underbar, sa hon och vände och vred på den blänkande insekten. Vilken god smak du har! – Dom säger det. – Och vilken överraskning, eftersom vi inte träffades förrän i slutet av juli. Medan Ulla duschade satt Torsten kvar vid köksbordet och räknade på fingrarna. Hur kunde han ha tagit så fel? Alla andra detaljer från den 21
där dagen mindes han perfekt. Promenaden på stranden. Hur hon varit klädd. Hur hon rört sig och pratat. Det hade varit romantik i luften från första stund den där dagen. Romantik och flugor, eftersom Ulla just hade hittat en ihjälslagen nakenbadare som hon ville visa för polisen. Han skakade av sig missen. Strunt samma. Han hade demonstrerat sin kärlek och Ulla hade blivit glad. Det var allt som räknades. I taxin till restaurangen gjorde han sitt bästa för att slappna av och njuta av ögonblicket. Men det var svårt när han inte visste vad som väntade. Som kriminalkommissarie hade Torsten bra koll på restauranglivet i Erikshamn. Åtminstone pizzerian snett över gatan från polishuset och de tre utmärkta inrättningarna vars namn började på Sib och slutade på Ylla. Men dagen till ära skulle Ulla få välja och han visste att hon gärna experimenterade med andra smaker. Mycket riktigt kände han sig obekväm så snart de klev in genom dörren. Det här var ett fint ställe. För folk med pengar och smak och näsan i vädret. Egentligen borde de passa in här: kriminalkommissarien och ögonläkaren. Snygga och välklädda var de. Och pengar fattades inte heller. Men ändå var det något som skavde. Kanske inte i Ulla, för hon såg lika avslappnad ut som vanligt. Men i honom. Något med de tunga besticken, de sträva servetterna och det överdrivet blanka golvet. Här skulle man inte fastna med sulan i någon Coca-Cola-fläck hur länge man än trampade runt och försökte. Saken blev inte bättre av att personalen inte kunde uppföra sig. För det första var de överdrivet trevliga. Det gick inte att tolka som något annat än en provokation. Sedan fick Torsten och Ulla vänta länge på ett bord, och ännu längre på att få beställa. När vinet äntligen serverades fick Torsten mindre än ett 22
halvt glas av den flinande servitören. Han glodde på mannen men fick bara ett ännu större flin till svar. – Provsmaka, sufflerade Ulla från andra sidan bordet. Så får du mer sen. – Vet jag väl, sa Torsten och stjälpte i sig hela slatten. En knapp timme senare var de små portionerna äntligen uppätna och betalda. Torsten reste sig med kraft och stormade ut från lokalen med Ulla småspringande efter. I taxin på väg hemåt tittade hon forskande på honom. – Det var fruktansvärt varmt därinne, förklarade Torsten och kramade hennes hand. – Okej, sa hon bara och kramade tillbaka. Och så borde dagen ha slutat, i lugn och relativ harmoni. Men det gjorde den förstås inte. För bara något kvarter senare stannade Torstens hjärta. Det var när taxin svängde upp på den folktomma Drottninggatan och passerade guldbutiken som Torsten besökt några timmar tidigare. Det satt en handtextad lapp i dörren och Torsten vred nästan nacken ur led när han stirrade på det korta meddelandet, först genom sidorutan och sedan genom bakrutan: STÄNGT P G A RÅN.
23