ISABELLA LรถWENGRIP SPรฅNGBERG
! t s o o b y Bab ir tre l b t t e s Ett plu
Innehåll FÖRORD
7
INLEDNING 9
DEL 1 – FÖRE HUR VET MAN ATT MAN TRÄFFAT DEN RÄTTE?
13
NÄR VET MAN ATT DET ÄR LÄGE?
20
ETT FÖRVIRRAT FRIERI
26
ATT SÄTTA BARN TILL VÄRLDEN …
28
ATT BLI FÖRÄLDER MED ADHD
36
KAMPEN MOT KROPPEN
41
DEL 2 – GRAVIDITETEN DEN FÖRSTA TIDEN
47
NÄR SKA MAN BERÄTTA?
51
EN KRÄKPARAD UTAN LIKE
54
BLI VÄN MED DIN BARNMORSKA
59
FRÅN FUL, FET OCH FINNIG TILL VÄRLDENS VACKRASTE
65
DET DÄR MED KÖN …
70
VISUALISERA MERA
75
EN LITEN SPARK BETYDER SÅ MYCKET 82 ATT GIFTA SIG SOM GRAVID
85
ATT HITTA SIN OAS
91
OCH SÅ VAR DET DET DÄR MED SEX … 95 KRONOR & ÖREN & SÅNT …
100
Försäkringsfrossa 101 Vad ska man köpa och när?
102
Praktiska prylar
104
FÖRLOSSNINGEN – DEN OSMINKADE SANNINGEN
110
Fem dagar över tiden
112
Tillbaka på ruta ett
115
Förnedringsfest med lyckligt slut
116
DEL 3 – EFTERÅT ETT LITET UNDERVERK
123
AJ, AJ, AJ – DET KALLAS AMNING
125
ATT KOMMA HEM MED ETT BARN
133
ATT HITTA SITT SJÄLVFÖRTROENDE SOM MAMMA
135
EN DAG MED GILLIS
144
ATT AMMA OFFENTLIGT
146
JOBB & BARN – KONSTEN ATT GÖRA DEN OMÖJLIGA EKVATIONEN MÖJLIG
149
MAMMALEDIG – INTE BARA MYS
154
KÄRA KROPPEN MIN …
162
ATT UPPFOSTRA EN LITEN MÄNNISKA 167 EN RELATION I CHOCK
172
EN HELT ANNAN SORTS NYÅRSAFTON …
179
ATT BLI BLOGGMAMMA
183
VÄRLDENS BÄSTA GILLIS
187
Förord Det här är boken jag själv letade efter när jag var gravid. En peppande storasyster att hålla i handen under livets mest magiska resa. Inga stränga pekpinnar, inga jobbiga krav, inga plågsamma skräckhistorier. Oavsett om du funderar på att skaffa barn, är mitt uppe i graviditeten eller nyligen har fått en liten en, så vill jag fi nas där vid din sida och dela med mig av mina personliga tankar, erfarenheter och tips. Allt för att få dig att se lite ljusare på tillvaron. Själv slogs jag av att många gravidböcker verkade fokusera på kroppens fysiska förändring och på hemska förlossningshistorier. Det var inte vad jag behövde läsa. Jag längtade efter stöd, förståelse och positiv motivation. Därför vill jag i stället berätta om hur det kändes att vara med om det häftigaste i mitt liv. För graviditeten är en himlastormande berg-och-dalbanetripp som jag aldrig skulle vilja vara utan. Den absolut fi aste och roligaste resa som fi ns. Men som ung mamma ställs man också inför en helt ny livssituation och har inte många jämnåriga att vända sig till. Kompisgrejen förändras, relationen till föräldrarna, kroppen, sexlivet och kärleken likaså. Det är mycket man kan bli rädd för. Men ännu mer att bli lycklig över. Varenda blivande mamma borde få chansen att läsa om allt det positiva som väntar. Jag vill ta tillbaka glädjen i graviditeten. För tro mig, det fi ns inget bättre än att få barn. Isabella 7
Inledning En sak var glasklar: Jag skulle aldrig ha några barn. Aldrig någonsin. Redan som tonåring deklarerade jag högt för alla som ville höra på att jag minsann skulle sterilisera mig. Ångande av ilska marscherade jag ut från kliniken och svor över den svenska stelbenta byråkratin som krävde att man måste ha fyllt tjugo för att få göra ingreppet. Folk runtomkring skakade på huvudet, sa att det bara var en fas, att det skulle gå över. Jag var fast besluten om att bevisa motsatsen. Lite senare i livet hade jag fullt upp med att göra karriär, förverkliga mig själv och hitta den rätte. I den ordningen. Jag skulle bli en ny Oprah, jag hade minsann inte tid med några barn. Dessutom hade jag en trasslig uppväxt bakom mig och ett synnerligen komplicerat förhållande till mina föräldrar. Inget som jag tänkte utsätta någon annan människa för frivilligt. Det skulle bara inte hända. Jag fladdrade hit och dit i hundraåttio och hann sällan känna efter hur jag egentligen trivdes. Mötena avlöste varandra, det var resor hit, resor dit, uteliv, shopping, stress, blogg och jobb, jobb, jobb. Med tiden blev jag medlem i ett nätverk för kvinnliga entreprenörer. Jag föreställde mig att det skulle vara en peppande och positiv erfarenhet. Men efter ett tag smög sig en underlig känsla in i magtrakten. De här framgångsrika, smarta, snygga och välvårdade kvinnorna hade alla fyllt fyrtio och var på väg i raketfart mot toppen – men de såg liksom aldrig … glada ut. Inte en enda en. De drack lite för mycket vin och verkade egentligen inte må så himla bra. 9
När jag pratade mer personligt med dem jag träffade visade det sig att ingen av dem hade barn. Självklart var det inte alla som var olyckliga bara för att de inte hade barn, men ändå … Jag fick mig en liten tankeställare. Det var något som klingade falskt med hela den klassiska framgångssagan. Men det var smygande tankar och känslor som jag var snabb att sortera in i någon sorts förträngningsmapp. Klart man kunde vara lycklig utan barn, herregud. Pusha vidare, Isabella. Pusha vidare. Nästa möte väntar. Så där höll jag på. Och när jag så småningom efter idogt letande kom fram till att den rätte faktiskt hade väntat runt hörnet hela tiden, fick jag mig en rejäl kalldusch. Han ville ha barn. På riktigt. Det var väldigt viktigt för honom, något han längtat efter hela sitt liv. Han kunde helt enkelt inte tänka sig att leva med mig om jag inte var beredd på att få barn med honom. Alarmknappen blinkade tokrött, alla kroppens signaler skrek i protest och jag blev totalt handlingsförlamad. Vad skulle jag ta mig till? Och framför allt – hur kände jag själv egentligen? Det var ingen lätt process, kan jag tala om. Du får läsa mer om den lite längre fram. Men jag tvingades ta ställning till en hel massa saker som var otroligt nyttiga för mig. Både som person och som ung blivande mamma. Och plötsligt dök den där bilden upp i mitt huvud igen. En framgångsrik kvinna mitt i karriären, snyggt klädd, perfekt frisyr. Hon står där framme i talarstolen och pratar sig varm för något hon brinner för, ett abstrakt IT-projekt som kanske, kanske inte, kommer att bli en succé. Hennes engagemang är äkta, det syns. Men hennes ögon är inte glada. Var det jag om tio år? Femton? Det sved. Men en sak lärde jag mig tidigt – negativa förebilder är inte det sämsta. Jag ville inte bli den där kvinnan. Jag ville verkligen inte det. Jag valde i stället att se på livet som en tårtbuffé. Man vill gärna smaka på alla sorter, det räcker inte med att välja ut den som ser läckrast ut och hoppas på att du valt rätt. Det är en bit av varje som gör en mätt och lycklig. 10
Och nu sitter jag här. Gillis ligger och snusar i sin babysitter intill mina fötter. Jag har aldrig känt mig så hel. Jag vill så gärna att du ska kunna känna likadant. Jag kan ju bara utgå från mig själv och mina tankar och erfarenheter, men förhoppningsvis kan de stärka dig på vägen mot livets maffigaste tårta.
11
e r Fรถ DEL 1
HUR VET MAN ATT MAN TRÄFFAT DEN RÄTTE? Odd och jag träffades för första gången när jag var fjorton. Han var sexton. Sedan hade vi ett klassiskt on and off- örhållande under några år, med andra relationer emellan. Så där höll det på, fram och tillbaka. Jag dejtade runt massor, men det klickade liksom aldrig. Och hela tiden kom jag på mig själv med att jämföra alla potentiella pojkvänner med Odd. Till slut skällde jag mer eller mindre ut mig själv. Det var ju honom jag ville ha och trivdes allra bäst med. Varför krångla till saker när det inte behövs? Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök. Tredje gången gillt. Men så kom det där barnkruxet. ”Min största dröm i livet är att bli pappa”, sa Odd plötsligt en dag när vi var ute och fikade. Helt out of the blue. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen och hann knappt svälja innan han fortsatte. ”Så jag vill gärna veta hur du känner det. När och hur och om du skulle kunna tänka dig att få barn med mig?” Jag fick så klart en chock. Blev iskall och genomsvettig på samma gång och svarade något svävande och undvikande. Nästa dag hördes vi inte av. Inte nästa heller. Det gick så långt att jag slutade ringa helt och hållet. I stället jobbade jag till tolv på natten var och varannan dag, efteråt gick jag ut och hängde på barer. Magsåret kom som ett brev på posten. Och så jäkla kul hade jag faktiskt inte … 13
Jag började brottas med mig själv och mina egna nojor och förutfattade meningar. Som så många i min ålder är jag skilsmässobarn. Mina föräldrar fick mig när de var tjugotre. Ungefär lika gamla som jag själv, med andra ord. När de skildes var jag fyra år, och mina föräldrar hittade aldrig något vettigt sätt att hantera det på för att det skulle bli så bra som möjligt för mig och min bror. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när jag fick börja ta hand om mig själv. Hemma hos pappa åt vi sällan lagad mat. Jag köpte oftast frukost på 7-Eleven på väg till skolan (fralla och en Pucko), och middag från ett take away-ställe på Rörstrandsgatan. Pengarna hittade jag i bokhyllan. Jag jämförde mig med Pippi Långstrump. Kunde hon klara sig själv, kunde väl jag. När jag var fjorton fick jag nog och flyttade hemifrån. En vilsen fjortonåring fylld av både kärlek och hat till min familj. Jag hade blivit cynisk och hård. Min tro på kärnfamiljen var krossad till småsmulor. Och så kommer det en människa och påstår att han vill ha barn med mig?! Det fanns inte i min världsbild. Rädslan över att inte kunna vara en bra förälder fladdrade som ett rött skynke framför mina ögon. Jag hade ju ingen aning om hur en sån såg ut. Ärligt talat tror jag inte att jag någonsin hade stött på en bra förälder i verkligheten. Odd kommer däremot från en praktäkta kärnfamilj, kärleksfull och fin. öräldrarna är fortfarande gifta, han är sladdisen som alla älskar. Jag klarade inte att ta in det. Det måste vara fejk. Sånt fanns ju inte på riktigt. I varje fall inte i min värld. När jag till slut samlat mod nog att ta kontakt med Odd igen dröjde det inte länge förrän jag blev medbjuden på en middag ute på familjens lantställe på Vindö. Jag fick så klart ett utbrott, ställde till med en scen, ringde efter en taxi och åkte därifrån med buller och bång. Familjelyckan stod mig upp i halsen, jag kunde helt enkelt inte ta in det. Men som tur är råkar Odd vara utrustad med en ängels tålamod. Till slut fick han mig att förstå. Det var inte barnet jag var rädd för. Det var mig själv. Att jag skulle svika en annan människa som var beroende av mig. Vi tog oss samman och pratade. På riktigt. Och till slut tillät jag mig själv att släppa fram den där urstarka stenålderskänslan, lite i taget. Beho14
vet att vilja föröka sig. Har man väl träffat rätt partner är det som om den känslan inte går att hejda. Kärlek läker. Och kärlek vill barn. Eftersom jag är rationellt lagd började jag resonera med mig själv. Och kom fram till en väldigt avgörande slutsats. Vad som än hände mellan oss skulle Odd alltid vara en perfekt pappa. Om vi skulle separera visste jag att jag både skulle stå ut med och kunna lita på honom. Han skulle alltid sätta barnet i första hand. Hur det än gick med allt annat. Det blev grunden till ett beslut som sakta började ta form. Det och bilden av den där lyckade karriärkvinnan med ledsna ögon som jag aldrig ville bli. Till slut sa jag det, bara. ”Okej, Odd. Det där med barn – det är nog ingen omöjlighet. Men vi kanske kan vänta några år.” Jag har nog aldrig sett honom så glad. Och eftersom jag är som jag är och alltid vill strukturera och se livet i faser satte vi oss ner och gjorde upp en treårsplan. Den gick naturligtvis åt helvete.
15
MR RIGHT – CHECKLISTA Okej. Du är lätt knäsvag, hjärtat hamrar lite extra när du ser på mobilen att det är han som ringer, du skulle kunna ge ditt vänstra ringfinger för att få vakna tillsammans med honom vareviga dag. Men är han en bra pappa? Det är inte alltid samma sak. Och hur ska man egentligen kunna avgöra en sån sak på förhand? Det finns alltid varningssignaler att hålla koll på. Liksom motsatsen – sidor som lovar gott. Hur förälskad du än är kan det vara läge att skingra de rosa molnen för en stund och försöka resonera rationellt med dig själv. Visst är det härligt att kunna vara spontan och impulsiv, men barn har ingen ångervecka. På nästa sida har jag listat några saker jag tycker att du ska tänka på innan ni bestämmer er för att skaffa barn:
1. VÅGA PRATA OM DET Jag har kompisar som varit ihop med sin kille i flera år och inget hellre skulle vilja än att förlova sig och skaffa barn. Men de är livrädda för att ens våga fråga. De är övertygade om att killen skulle lägga benen på ryggen och springa därifrån så fort ämnet kommer på tal. Sånt kan göra mig riktigt arg. A och O för mig är att man måste våga ta upp viktiga frågor i ett förhållande. Helst redan när man börjar dejta. Lika viktigt som det är att få reda på var han står politiskt, hur han ser på pengar, vad han har för värderingar i största allmänhet – lika viktigt är det att veta hur han ser på giftermål och barn. Särskilt om det är någon du känner att du skulle kunna tänka dig att leva med på längre sikt. Det är bara dumt att vänta. Ju senare du upptäcker att ni har totalt olika inställning i frågan, desto svårare blir skillnaderna att hantera. Själv behövde jag tid att tänka på saken, men det betydde inte att vi inte kunde prata om det. Alltså: Ta upp det tidigt – Klarar han inte av att prata om det nu, kommer han inte att klara av det om fem år heller. Ju längre du väntar med att prata om det, desto krångligare blir det. Men: Tjata inte – Livets största beslut är inte värt att bygga på tjat. Vill han inte, så vill han inte. Deal with it. Känns det väldigt viktigt för dig är det kanske lika bra att bryta upp?
2. PÅ LIKA VILLKOR Odd och jag har alltid delat lika på allt. Det var en självklarhet för honom att följa med till barnmorskan, på profylaxkursen och på ultraljudsundersökningar, vilket jag så klart är otroligt glad för. Men egentligen är det inget man ens ska behöva tänka på.
17
Rannsaka dig själv och din killes syn på det här med jämlikhet. Är det du som står för all markservice redan nu? Ja, då är oddsen ganska låga att det är du som får ta hand om alla nattvak, blöjbyten och vällingkok också. Är du verkligen beredd att dra det lasset själv? Och kom ihåg att det här med att bli tre är något som faktiskt berikar relationen. Upplevelsen blir ännu härligare när man kan dela den med någon. Ingen annan i hela världen kommer att tycka att det är lika fantastiskt när barnet tar sina första steg som ni två. Är han inte beredd att hoppa på tåget fullt ut är det trist för honom, men också tråkigare för dig och ditt barn. Våga prata om pappaledighet, barnuppfostran och vem som ska ansvara för vad – innan det är dags för barn. Efteråt kan det vara för sent. Alltså: Har han en vettig syn på jämlikhet? Är det du som står för all städning, tvätt och matlagning redan nu, lär det bli du som får byta varenda blöja. I tre års tid. Minst. Det kan vara värt att tänka på. Men: Kritisera inte. Ditt sätt att sköta saker är inte alltid det rätta. Ge honom frihet att göra misstag och hitta sin egen metod att dela på jobbet.
3. LYSSNA PÅ DIN EGEN MAGKÄNSLA Helst ska du förstås checka av allt det här innan, men det är ju inte alla som får den chansen. Kanske graviditeten inte alls var planerad, men du vill ändå behålla barnet? Har du den minsta koll på din magkänsla kan jag lova att du känner när det är rätt. Annars kanske ni ska ta ett allvarligt snack om hur mycket han är beredd att hjälpa till innan du bestämmer dig. Gör listor med plus och minus, det brukar hjälpa. Kanske det till och med kan vara läge att skriva ett kontrakt där ni delar upp ansvaret.
Oavsett hur situationen ser ut är det viktigt att komma ihåg att det är DU som bestämmer över din egen kropp och framtid. Låt ingen annan styra beslutet och påverka dig till något du innerst inne inte vill. Alltså: Innerst inne vet du – lyssna på magkänslan innan det är för sent. Var ärlig mot dig själv när du föreställer dig honom som pappa. Men: Beslutet är ditt – det är inte dina föräldrar eller din arbetsgivare som ska få bestämma när det är dags för dig att skaffa barn och med vem. Sånt får aldrig styra livets viktigaste beslut.
19