9789137143132

CIRCLE

DAVE

EGGERS

Titelsida_Eggers_Circle.indd Eggers-korr 3.indd 3 1

2014-09-04 2014-09-08 15:44 09:58

Tidigare utgivning Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet 2001 Hur vi hungrar 2006 Vad är detta Vad 2008 Vildingarna 2010 Kungens hologram 2013

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel: The Circle Copyright © 2013, Dave Eggers All rights reserved Tryckt hos Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-37-14313-2

Eggers-korr 3.indd 4

2014-09-08 09:58

Det fanns inga gränser för framtiden, inga inskränk­ ningar alls. Det skulle bli så att man inte hade utrymme för all sin lycka.

John Steinbeck, Öster om Eden

Eggers-korr 3.indd 5

2014-09-08 09:58

Eggers-korr 3.indd 6

2014-09-08 09:58

Herregud, tänkte Mae. Det här är himmelriket.

Området var stort och spretigt och sprudlande av stillahavsfärger, men samtidigt väl planerat in i minsta detalj och elegant formgivet. På den mark som en gång tjänat som skeppsvarv, sedan drive in-biograf, sedan loppmarknad och som därefter förfallit, låg nu böljande gröna kullar och en fontän av Calatrava. Och ett picknickområde med bord ordnade i koncentriska cirklar. Och tennisplaner på såväl grus som gräs. Och en volleybollplan där småbarn från företagets förskola sprang runt och tjoade i flodlikt slingrande banor. Mitt i allt detta låg också en arbetsplats, en byggnad i glas och borstat stål som täckte en yta på en och en halv kvadratkilometer och utgjorde huvudkontor för världens mest inflytelserika företag. Himlen ovanför var molnfri och blå.

Mae banade sig väg genom allt detta när hon gick från parker­ ingen till entrén och försökte se ut som om hon hörde hemma där. Stigen vindlade runt citron- och apelsinträd och de diskret röda kullerstenarna hade här och var bytts ut mot plattor med uppmaningar ämnade att väcka inspiration. ”Dröm”, stod det på en av dem, inskuret med laser i den röda stenen. ”Var delaktig”, stod det på en annan. Det fanns dussintals: ”Hitta gemenskap.” ”Hitta nya sätt.” ”Gör dig en bild.” Hon var nära att trampa någon på handen. Det var en ung man i grå overall som just höll på att sätta in en ny sten med ordet ”Andas”.

På denna soliga måndag i juni stannade Mae till framför huvudentrén och tittade upp mot loggan som etsats in i glasru7

Eggers-korr 3.indd 7

2014-09-08 09:58

tan ovanför. Trots att företaget var mindre än sex år gammalt var dess namn och logotyp – cirkelformad med ett flätverk som omgav ett litet c i mitten – bland de mest kända i världen. Här på huvudkontoret fanns över tio tusen anställda, men Circle hade filialer över hela världen och anställde hundratals nya begåvade unga människor varje vecka. Det hade fyra år i rad utsetts till världens mest ansedda företag.

Mae hade inte trott att hon skulle ha en chans att få arbeta på ett sådant ställe om det inte vore för Annie. Annie var två år äldre, och under tre terminer på college hade de bott tillsammans i ett fult hus som blev beboeligt enbart på grund av deras alldeles särskilda band till varandra, ett vänskapsband som påminde om det mellan två systrar eller två kusiner som önskade att de var systrar och aldrig ville vara ifrån varandra. Under deras första månad som rumskamrater hade Mae en kväll svimmat och brutit käkbenet på grund av att hon hade fått influensa och hade ätit för lite i samband med examensproven. Annie hade sagt åt henne att stanna i sängen, men istället hade Mae gått till 7-Eleven för att skaffa koffein och vaknat upp på trottoaren under ett träd. Annie körde henne till sjukhuset och väntade medan de satte ihop käkbenet med ståltråd. Sedan stannade hon hos Mae hela natten, sov bredvid henne på en trästol, och när de kom hem matade hon Mae med sugrör i flera dagar. Hon hade visat en sorts engagemang och kompetens som Mae aldrig tidigare sett hos någon skapligt jämnårig, och alltsedan dess var Mae lojal på ett sätt hon inte trott att hon var kapabel till.

Medan Mae ännu gick på Carleton och ständigt bytte huvudämne, från konsthistoria till marknadsföring till psykologi, som hon tog examen i utan att ha några som helst avsikter att fortsätta på den banan, hade Annie gått ut skolan, avlagt masterexa8

Eggers-korr 3.indd 8

2014-09-08 09:58

men vid Stanford och fått vartenda jobb hon sökt, men framför allt hade hon fått jobb på Circle, bara några dagar efter avslutad utbildning. Vid det här laget hade hon en stilig titel – chef för tryggandet av framtiden, som hon skämtsamt kallade den – och hade uppmuntrat Mae att söka jobb där. Mae hade gjort det, och trots att Annie vidhöll att hon inte dragit i några trådar var Mae övertygad om att hon ändå hade hjälpt till, och Mae tyckte sig stå i en oerhörd tacksamhetsskuld. En miljon människor, nej, en miljard, hade velat vara i Maes skor i denna stund, när hon klev in i detta atrium, tio meter högt i tak och dränkt i den kaliforniska solen, på sin första dag som anställd på det enda företaget som verkligen betydde något.

Hon knuffade upp den tunga dörren. Entréhallen var lång som en paradplats och hög som en katedral. Ovanför fanns kontor överallt, fyra våningar upp på vardera sidan, och alla väggar var av glas. Hon blev yr i huvudet och var tvungen att titta ner, och i det oklanderligt blanka golvet såg hon spegelbilden av sitt eget nervösa ansiktsuttryck. Hon tvingade fram ett leende i samma stund som hon kände att någon stod bakom henne. ”Är det du som är Mae?” Mae vände sig om och såg ett vackert ungt ansikte sväva ovanför en klarröd scarf och en vit sidenblus. ”Jag heter Renata”, sa kvinnan. ”Hej, Renata, jag söker …” ”Annie. Jag vet. Hon är på väg.” Ett digitalt litet ploppljud hördes från Renatas öra. ”Faktum är att hon …” Renatas blick riktades mot Mae men tittade på något annat. Retinalt gränssnitt, tänkte Mae. En av många saker som hade uppfunnits här. ”Hon är i Vilda Västern”, sa Renata och tittade på Mae igen, ”men hon kommer snart.”

9

Eggers-korr 3.indd 9

2014-09-08 09:58

Mae log. ”Hoppas hon har proviant och en rejäl häst med sig.”

Renata log artigt men skrattade inte. Mae visste sedan tidigare att företaget döpte alla sina avdelningar efter epoker. Det var ett sätt att få ett enormt kontor att kännas lite mindre opersonligt, lite mindre affärsmässigt. Det var bättre än Hus 3B-Öst, där Mae senast hade arbetat. Det hade bara gått tre veckor sedan hennes sista dag på el- och gasverket i hemstaden – de hade blivit helt bestörta när hon sagt upp sig – men redan kändes det ofattbart att hon slösat bort en så stor del av sitt liv där. Så skönt, tänkte Mae, att äntligen få slippa det där Gulaglägret och allt som det representerade.

Renata tog fortfarande emot meddelanden i sin hörsnäcka. ”Nej, vänta”, sa hon. ”Nu säger hon att hon inte kan komma ifrån riktigt än.” Renata såg på Mae med ett strålande leende. ”Jag kan väl visa dig ditt skrivbord så länge? Hon säger att hon kommer dit om ungefär en timme.”

Mae rös av spänning när hon hörde dessa ord, ditt skrivbord, och kom genast att tänka på sin pappa. Han var stolt. Så stolt, hade han sagt i röstmeddelandet. Han måste ha lämnat det klockan fyra på morgonen. Hon hade hört det när hon vaknat. Så väldigt stolt, hade han sagt, och orden hade stockat sig i halsen på honom.

Det hade gått två år sedan Mae tog sin examen, och här stod hon nu, anställd av Circle, med egen sjukförsäkring, egen lägenhet i centrum, och inte längre någon börda för sina föräldrar, som hade gott om andra saker att oroa sig för.

Mae följde med Renata ut från atriet. På gräsplanen, i det spräckliga ljuset på en konstgjord kulle, satt ett ungt par med något slags genomskinlig surfplatta och förde en livlig diskussion. ”Du kommer att arbeta här borta på Renässansen”, sa Renata och pekade på en byggnad i glas och oxiderad koppar på andra 10

Eggers-korr 3.indd 10

2014-09-08 09:58

sidan gräsplanen. Det är här alla sitter som arbetar med kundvård. Har du varit här förut?”

Mae nickade. ”Ja, några gånger. Men inte i den byggnaden.” ”Då har du sett poolen och sportavdelningen.” Renata pekade mot en blå parallellogram och en vinkelformad byggnad, gymmet, som reste sig bakom den. ”Där borta har du yoga, crossfit, pilates, massage och spinning. Du går på spinning, hörde jag?

Lite längre bort finns boulebanor och den nya tetherballplanen.

Kafeterian ligger på andra sidan gräsmattan …” Renata pekade mot den frodiga, böljande gräsplanen där några unga människor i kontorskläder låg utsträckta som på en badstrand. ”Nu är vi framme.”

De stod utanför Renässansen, ännu en byggnad med ett över tio meter högt atrium, med en Caldermobil långsamt snurrande ovanför sina huvuden. ”Åh, jag älskar Calder”, sa Mae. Renata log. ”Såklart att du gör.” De tittade båda upp på den. ”Den där har tidigare hängt i franska parlamentet. Eller var det nu var någonstans.”

Den vind de haft i ryggen när de kom in snurrade mobilen så att en av armarna pekade på Mae, som om den ville välkomna henne personligen. Renata tog henne i armen. ”Är du redo? Den här vägen.”

De steg in i en svagt orangetonad glashiss. Den lystes upp och Mae såg sitt namn projiceras på hissväggarna, tillsammans med ett foto hämtat ur hennes årsbok från high school. VÄLKOMMEN, MAE HOLLAND. Mae flämtade till. Hon hade inte sett det fotot på åratal, och hade verkligen inte saknat det. Säkert var det Annies påhitt att utsätta henne för det. Mae var fullt igenkännlig – med sin stora mun, sina tunna läppar, sin olivfärgade hy och sitt svarta 11

Eggers-korr 3.indd 11

2014-09-08 09:58

hår – men på bilden, mer än i verkligheten, framträdde hennes höga kindben på ett sätt som fick henne att se allvarlig ut, och de bruna ögonen log inte utan såg bara små och kalla ut, som om hon var redo för strid. Sedan bilden tagits – när hon var arton, ilsken och osäker – hade Mae lagt på sig några välbehövliga kilon, fått en mildare uppsyn och dessutom kurvor vilka drog till sig uppmärksamhet från män i vitt skilda åldrar och med vitt skilda avsikter. Efter high school hade hon försökt att bli mer öppen, mer accepterande, och att på det här stället återse detta foto, detta dokument från en fjärran tid då hon trodde det värsta om världen, besvärade henne. Just som hon kände att hon inte stod ut längre såg hon bilden försvinna. ”Ja, allt styrs av sensorer”, sa Renata. ”Hissen avläser din idbricka och säger hej. Det var Annie som gav oss den där bilden.

Ni måste vara väldigt nära vänner eftersom hon har bilder på dig från high school. Hoppas att du inte tog illa upp. Det där är något vi brukar göra för våra gäster. Det imponerar.”

Medan hissen åkte upp syntes dagens aktiviteter på alla hissens väggar, med bilder och texter som rörde sig från den ena väggen till den andra. Alla meddelanden åtföljdes av filmer, bilder, animationer eller musik. Klockan tolv skulle man visa Koya­ anisqatsi, vid ett hölls en lektion i självmassage och vid två ett bålträningspass. Vid halv sju skulle en ung men gråhårig kongressledamot som Mae aldrig hört talas om hålla ett politiskt anförande. I filmen på hissdörren sågs han stå och tala på ett podium på en annan plats, med flaggor vajande i bakgrunden.

Han hade ärmarna uppkavlade och nävarna knutna för att visa att han menade allvar.

Dörrarna öppnades och kongressledamoten delades på mitten. ”Då var vi framme”, sa Renata och steg ut på en smal stålbryg12

Eggers-korr 3.indd 12

2014-09-08 09:58

ga. Mae tittade ner och kände hur det knöt sig i magen. Hon såg hela vägen ner till bottenplanet fyra våningar nedanför.

Mae försökte skämta om det: ”Jag antar att ni inte placerar anställda med höjdskräck här uppe.”

Renata stannade upp, vände sig mot Mae och såg mycket oroligt på henne. ”Naturligtvis inte. Men det stod ju i din profiltext att …” ”Nej, nej”, sa Mae. ”Det är ingen fara.” ”Seriöst. Du kan få en plats längre ner om …” ”Nej, nej. Inte alls. Det är perfekt. Förlåt. Jag skojade bara.”

Renata var tydligt uppskakad. ”Okej. Säg bara till om det är några problem.” ”Det ska jag göra.” ”Säkert? För Annie är särskilt mån om att du ska trivas.” ”Ja, det är säkert. Jag lovar”, sa Mae och log mot Renata, som lugnade sig och sedan fortsatte gå.

Bryggan ledde fram till huvudplanet, som var stort och med mycket fönster och som genomkorsades av en lång korridor. Kontorsrummen på vardera sidan av korridoren hade alla glasfront så att man såg vem som satt där. Var och en hade inrett sitt rum med omsorg och personlig smak – ett av dem var fyllt med båtredskap, varav de flesta hängde från nakna takbjälkar så att det såg ut som om de svävade i luften, medan ett annat rum var dekorerat med bonsaiträd. De gick förbi ett litet kök vars skåp och hyllor var helt i glas, besticken stod i ett prydligt ställ som var magnetiskt fäst på kylskåpet, och alltsammans var upplyst av en stor handgjord ljuskrona med olikfärgade glödlampor och spretande orange­ gula, persikofärgade och rosa armar. ”Okej, här är din plats.”

De stannade framför ett litet grått bås vars väggar var klädda 13

Eggers-korr 3.indd 13

2014-09-08 09:58

med något som liknade syntetisk linneväv. Mae fick panik. Det såg nästan exakt likadant ut som det hon hade arbetat i under det senaste ett och ett halvt året. Det var det första hon hade sett på Circle som inte var innovativt, det första som på minsta lilla vis erinrade om gamla tider. Hon kunde inte tro sina ögon: skiljeväggarna var klädda med juteväv.

Mae visste att hon var iakttagen och att Renata måste ha sett hur förskräckt hon blivit. Le, tänkte hon. Le. ”Ser det okej ut?” frågade Renata med blicken flackande över Maes hela ansikte.

Mae tvingade sin mun att signalera lite belåtenhet. ”Det blir jättebra.”

Det här var inte vad hon hade tänkt sig. ”Bra. Då ska jag lämna dig i fred så att du får göra dig hemmastadd. Denise och Josiah kommer snart och visar dig runt och hjälper dig att komma igång.”

Mae tvingade fram ännu ett leende och Renata vände sig om och gick. Mae satte sig ner och upptäckte att stolsryggen var halvtrasig och att stolen inte gick att flytta, att alla hjulen satt fast.

Det stod en dator på skrivbordet, en urgammal modell som hon inte hade sett någon annanstans i byggnaden. Mae var förbryllad, och kände humöret sjunka ner i samma sorts avgrund som hon tillbringat de senaste åren i.

Fanns det verkligen fortfarande folk som arbetade på el- och gasverket? Hur hade Mae hamnat där? Hur hade hon stått ut? När folk hade frågat henne vad hon arbetade med hade hon oftast ljugit och sagt att hon var arbetslös. Hade det varit bättre om det inte hade varit i hennes hemstad?

Efter att i sex år eller så ha hatat sin hemstad, förbannat sina 14

Eggers-korr 3.indd 14

2014-09-08 09:58

föräldrar för att de flyttat dit och utsatt henne för staden och dess begränsningar och ringa tillgång på allt – nöjesliv, restauranger, upplysta människor – hade Mae på sistone börjat minnas Longfield med någon sorts ömhet. Det var en liten stad mellan Fresno och Tranquillity som grundats och namngivits av en fantasilös bonde 1866. Hundrafemtio år senare hade befolkningsmängden nått sin höjdpunkt med knappt två tusen invånare, varav de flesta arbetade i Fresno, tre mil därifrån. Det var billigt att bo i Longfield, och Maes kompisars föräldrar var säkerhetsvakter, lärare och lastbilschaufförer som tyckte om att jaga. Av de åttioen ele­ verna i Maes årskurs var hon en av tolv som gick vidare med en fyraårig collegeutbildning, och den enda som flyttade öster om Colorado. Att hon tagit sig så långt, och skuldsatt sig så högt, och sedan kommit hem igen och börjat arbeta på el- och gasverket, var knäckande för både henne och hennes föräldrar, även om deras offentliga inställning var att hon gjorde det enda rätta som tog vara på en bra chans att börja betala tillbaka sina lån.

Byggnaden hon arbetat i, 3B-Öst, var ett tragiskt betongblock med smala vertikala springor till fönster. Kontorens väggar var av slaggbetongblock och allt var målat i ljusgrönt. Det var som att arbeta i ett omklädningsrum. Hon hade varit ett tiotal år yngre än den näst yngsta i huset, och till och med de som inte fyllt fyrtio var som från ett annat århundrade. De häpnade över hennes datorkunskaper, som var högst grundläggande och inte bättre än någon av hennes vänners. Kollegerna på el- och gasverket var förbluffade. De kallade henne Svarta blixten, vilket samtidigt anspelade på hennes hårfärg, och förklarade för henne att hon kunde se fram emot en ”strålande framtid” på företaget om hon spelade sina kort rätt. Om fyra eller fem år skulle hon kunna bli IT-chef för hela kontoret! Hon var gränslöst bitter. Hon hade läst 15

Eggers-korr 3.indd 15

2014-09-08 09:58

humaniora på college, avslutat en utbildning värd tvåhundratrettiofyra tusen dollar, och fått ett jobb som detta. Men ett jobb var det likväl, och hon behövde pengarna. Hennes studieskulder var skyhöga och skulle betalas månadsvis, så hon tog jobbet och lönen och höll ögonen öppna efter grönare betesmarker.

Hennes närmaste överordnade var en man som hette Kevin och som skulle fungera som teknikchef på företaget men som underligt nog inte visste ett dugg om teknik. Han visste mycket om olika sorters kablar och borde ha blivit radioamatör i sin egen källare istället för att agera handledare åt Mae. Varenda dag, varenda månad, bar han samma kortärmade skjorta och samma rostfärgade slips. Han gick till våldsam attack mot sinnena, med sin andedräkt som stank skinka och sin pälsaktiga, yviga mustasch som liknade två små tassar som pekade åt sydväst och sydost från hans ständigt uppspärrade näsborrar.

Alla dessa förseelser hade hon kunnat stå ut med om det inte vore för det faktum att han verkligen trodde att Mae brydde sig.

Han trodde att Mae, med sin examen från Carleton och sina storslagna drömmar, brydde sig om hans arbete på el- och gasverket.

Att hon skulle bry sig om huruvida Kevin tyckte att hennes prestation den ena eller andra dagen var undermålig. Det drev henne till vansinne.

De gånger han kallade in henne på sitt rum, stängde dörren om henne och slog sig ner bakom sitt skrivbord var ytterst plågsamma stunder. Förstår du varför du är här? brukade han fråga, som om han var en vägpolis som tvingat henne att stanna. Andra gånger, när han var nöjd med vad hon åstadkommit under dagen, gjorde han något ännu värre: han berömde henne. Han kallade henne sin ”protegé”. Han älskade det ordet. Det var så han brukade presentera henne för besökare: ”Det här är Mae, min protegé.

16

Eggers-korr 3.indd 16

2014-09-08 09:58

Hon är ganska vass, för det mesta.” Och så blinkade han till henne som om han var kapten och hon var hans styrman och båda var veteraner som varit med om många vilda äventyr tillsammans och var varandra evigt trogna. ”Om hon inte ställer till det för sig så har hon en lysande framtid att vänta här.”

Hon stod inte ut. Varenda dag under det ett och ett halvt år hon jobbade där frågade hon sig själv om hon faktiskt kunde be Annie om en tjänst. Hon hade aldrig varit den som bad om sådant, att bli räddad, att någon skulle ge henne ett handtag. Det var krävande, fräckt – påfluget, som hennes pappa skulle ha sagt, och påflugen var hon inte fostrad till att vara. Hennes föräldrar var försynta personer som inte ville vara till besvär för någon, försynta och stolta personer som inte tog emot några allmosor.

Och Mae var likadan, men det där jobbet gjorde henne till en annan, någon som var beredd att göra vad som helst för att komma därifrån. Det var vidrigt, alltsammans. Den gröna betongen.

Det faktum att de hade en vattenautomat. Att de hade hålkort.

Att man delade ut diplom när någon ansågs ha gjort något särskilt berömvärt. Och arbetstimmarna! Att man verkligen jobbade nio till fem! Allt kändes som från en annan era, en med all rätt bortglömd era, och fick Mae att känna att hon inte bara slösade bort sitt eget liv utan att hela företaget slösade bort liv, slösade bort människans potential och hindrade jorden från att snurra.

Båset på det där stället, hennes bås, sammanfattade allt. De låga väggarna runt om henne, som skulle göra det lättare för henne att helt och hållet koncentrera sig på sitt arbete, var klädda med jute, som om något annat material skulle ha distraherat henne, påmint henne om mer exotiska sätt att fördriva sin tid. Så hon hade tillbringat ett och ett halvt år på ett kontor där man tyckte att jute, av alla material som mänskligheten och naturen hade att erbjuda, 17

Eggers-korr 3.indd 17

2014-09-08 09:58

var det som personalen borde se på dagarna i ända. En ful sorts jute, en mindre raffinerad jute. En jute som köptes i stora volymer.

En fattigmansjute, en budgetjute. Herregud, tänkte hon: när hon lämnade den där platsen lovade hon sig själv att aldrig mer se eller röra vid det där materialet, eller ens erkänna dess existens.

Och hon hade aldrig trott att hon skulle återse det. Hur ofta, annat än på artonhundratalet, annat än i artonhundratalets lanthandlar, kommer man i kontakt med jute? Mae hade antagit att det aldrig skulle hända, och ändå stod hon nu här, på sin nya arbetsplats på Circle, helt omgiven av det, såg på det, kände dess unkna lukt, och hennes ögon tårades. ”Förbannade jute”, mumlade hon för sig själv.

Hon hörde en suck bakom sig, och sedan en röst: ”Nu slår det mig att det här kanske inte var någon vidare bra idé, trots allt.”

Mae vände sig om och såg Annie stå där med händerna knutna längs sidorna och pluta med munnen som ett tjurigt barn. ”Förbannade jute”, sa Annie och härmade Maes sura min, varpå hon brast ut i skratt. När hon skrattat klart sa hon: ”Det där var underbart. Tack för det, Mae. Jag visste att du skulle hata den här platsen, men jag ville ändå se hur mycket du skulle hata den.

Förlåt att jag nästan fick dig att börja gråta. Herregud.”

Nu tittade Mae på Renata, som höjde händerna som för att kapitulera. ”Inte min idé!” sa hon. ”Det var Annie som tvingade mig! Hata mig inte!”

Annie suckade belåtet. ”Jag blev faktiskt tvungen att beställa det här båset från Walmart. Och datorn fick jag också köpa! Det tog mig evigheter att hitta en sådan på nätet. Jag hade trott att vi bara skulle kunna släpa upp sådana grejer från källaren eller något i den stilen, men ärligt talat hade vi ingenting på hela campus som var tillräckligt fult och gammalt. Åh, du skulle ha sett din min.”

18

Eggers-korr 3.indd 18

2014-09-08 09:58

Maes hjärta bultade. ”Du är ju helt sjuk i huvudet.”

Annie låtsades oförstående. ”Jag? Jag är inte sjuk. Jag är fanta­ s­tisk.” ”Jag kan inte fatta att du gjorde dig så mycket besvär bara för att göra mig upprörd.” ”Men det gjorde jag i alla fall. Det är så jag har kommit dit jag är idag. Det handlar bara om att planera och att genomföra det som man planerat.” Hon blinkade åt Mae sådär som en försäljare gör, och Mae kunde inte hålla sig för skratt. Annie var helt galen. ”Nu går vi. Jag ska visa dig runt överallt.”

Eggers-korr 3.indd 19

2014-09-08 09:58