Lördag 23 november
Blåljus … det är hans första tydliga tanke efter att han slagit upp ögonen. Medvetslösheten kan inte ha varat mer än några ögonblick, en liten mikropaus i hans huvud. Ändå verkar världen så främmande, så obekant. Som om han fortfarande inte riktigt är vaken. Blå reflexer dansar runt honom. I backspegeln, studsar mot betongväggarna, taket, den blöta vägbanan, till och med mot de blanka plastdetaljerna på instrumentbrädan. En bil. Han befinner sig i förarsätet på en bil, på väg genom en lång tunnel. Smärtan kommer ikapp. Han minns den vagt sedan före med vetslösheten. En briljant, isblå svetslåga rakt igenom skallbenets vänstra sida som förvandlar hans tankar till en trögflytande sörja. Han kan till och med känna lukten. Metall, plast, elektricitet. Något håller på att hända med hans kropp, något allvarligt som hotar hela hans existens, men märkligt nog känner han sig inte särskilt rädd. Han sluter fingrarna kring ratten, känner det mjuka skinnet mot handflatorna. En behaglig, lugnande känsla. För ett ögonblick är han nära att ge efter för den. Bara släppa taget och följa alla de släta molekylerna tillbaka in i medvetslösheten. Istället kramar han ratten så hårt han kan, försöker förmå sitt värkande huvud att förklara för honom vad det är som händer. ”David Sarac.” ”Du heter David Sarac och …” Och vadå? 1