9789137138633

Siri Marie Seim Sønstelie och Erik H. Sønstelie

Jag lever, pappa Utøya 22 juli 2011 – dagen som förändrade oss

Översättning Margareta Järnebrand

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel – Jeg lever, pappa Copyright © Schibsted Forlag AS, 2011 Norwegian edition published by Schibsted Forlag AS, Oslo Published by agreement with Hagen Agency, Oslo Omslagsfoto Berit Roald, Scanpix Omslagsdesign Anne Andresen Grafisk Design Svensk typografering Anna Käll Tryckt 2012 hos SandBook AB, Falun isbn 978-91-37-13863-3

Förord

Det finns tusentals historier att berätta om terrorattackerna i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011. Det här är vår historia.

Vi får inte glömma, vare sig dem som dog, alla dem som drabbades eller allt det som hände. Den 22 juli bör bli en märkesdag – för demokratin, sammanhållningen och den humanistiska värdegrund som vårt samhälle vilar på.

Våra tankar går till de 77 som gick bort och deras efter­ levande.

Essex och Oslo den 20 oktober 2011 Siri Marie Seim Sønstelie och Erik H. Sønstelie

Vi står inför ett val.

Vi kan inte göra det som hände ogjort.

Men vi kan välja vad det ska göra med oss som samhälle och som enskilda människor.

Vi kan välja att ingen ska behöva stå ensam.

Vi kan välja att hålla ihop.

Det är upp till var och en av oss nu.

Det är upp till dig och det är upp till mig.

Ur kronprins Haakons appell på Rådhusplassen i Oslo den 25 juli

Den artige passageraren Rena station, torsdag 21 juli, klockan 13.10

Taxichaufför Arild Tangen jobbar. Han får en körning från Rena station. En ung, ljushårig och artig man kliver in i baksätet. Mannen är prydligt klädd, han bär på en datorväska och ser ut som en affärsman som har kommit med tåget från Oslo. Passageraren ber att bli körd till Åsta. Han ska till gården Vålstua, omkring nio kilometer söder om Rena, på östsidan av Glomma.

Gården är välkänd i trakten. För några år sedan bedrevs här haschproduktion i stor skala, för en del av bytet från NOKAS-rånet i Stavanger. På väg till gården pratar Tangen och hans passagerare om ditt och datt, även om gårdens förflutna som cannabisplantage. ”Det är ingenting jag sysslar med”, säger den unge, blonde mannen i baksätet. Han berättar att han har hyrt gården och att han har bott där i en månads tid.

Väl framme vid Vålstua betalar passageraren. Taxichaufför Tangen noterar att det står en liten ljus skåpbil på gårdsplanen men tänker inte närmare på det. Solen värmer när Tangen släpper av sin passagerare och lämnar gårdsplanen i Åsta.

Det har varit en regnig sommar på Østlandet, men i dag kan østlänningarna äntligen glädjas åt att kunna ta på sommarkläderna, sätta sig på uteserveringarna eller på altanerna, ta ett svalkande bad på eftermiddagen och njuta av en härlig, solig julidag. Men meteorologerna kan berätta att det torsdagen den 21 juli bara är en paus i regnandet. De förutspår mer nederbörd på fredagen.

9

Nyhetssändningarna förmedlar att ovädersmolnen fortsätter att hopas även över Europas ekonomi. Under dagen kommer rapporter om hur EU-ledarna sitter samlade, i desperat jakt på en lösning som kan hindra den ekonomiska krisen i Grekland från att sprida sig.

Men utöver det, och det faktum att Andy Schleck vinner dagens etapp i Tour de France, händer ytterst lite som kan väcka norrmännen ur semesterdvalan.

Norge går på sparlåga.

Och snart är det helg.

10

Sommarens vackraste äventyr Siri på Utøya, torsdag 21 juli på eftermiddagen

Torsdagen den 21 juli börjar gå mot kväll. Vi är ett litet gäng från Akershus AUF som sitter på marken mellan tälten och spelar kort. Gamla hederliga kortspel, som Skitgubbe, President och Finns i sjön. Omkring oss står tälten tätt, och det kryllar av unga människor. Ungdomar som gläder sig åt att AUF:s sommarläger – sommarens vackraste äventyr – är i gång igen.

Vi har brett ut filtar på gräset, så att vi inte ska bli kalla.

Datarocks musik dunkar i bakgrunden. Solen värmer fortfarande, och vi skjuter upp att gå bort till scenen. Just nu känns det lika bra att bara sitta tillsammans och njuta av den härliga kvällssolen, kortspelet och musiken. Äntligen får jag uppleva den jag också, känslan som andra AUF:are har pratat om och som äldre, erfarna politiker ofta återkommer till. Den speciella känslan av sammanhållning, gemenskap och engagemang. Utøyakänslan.

Omkring mig har jag Dana, Vilde, Marius, Fredrik och Diderik. Priya och Andreas är också där. Vi ingår i den nya generationen politiker. Ungdomar i AUF anno 2011. Vissa mer aktiva och skolade än andra, men vi är alla intresserade och engagerade. Kanske kommer några av oss att bli politiker på heltid en dag? Andra blir kanske lokala eldsjälar. I vilket fall som helst kommer vi att ha en gemensam bakgrund i AUF och samma minnen från sommaren 2011 på Utøya.

Dana är tjugoett år och kurd. Han är en livlig kille, alltid på alerten, vänlig och positiv.

Vilde är ledare för vår lokala klubb i Skedsmo, och det är 11

henne jag delar tält med. Vi har gått i samma klass på lågoch mellanstadiet. Vilde är en energisk tjej, och på Utøya är hon med i arbetsgruppen, där hon bland annat ser till att AUF:arna får sina populära våfflor.

Fredrik sitter snett emot mig. Jag känner honom inte så väl. Han är från Eidsvoll AUF och verkar vara en riktig nallebjörn, snäll mot alla. Han är energisk han också, och inte alls dålig i kortspel. Han och jag turas om att vinna. Jag tar ett par stick, men sedan kommer Fredrik och spöar mig.

Fredrik bara ler avväpnande. Ett avspänt leende. Inga skrytsamma gester därifrån.

Sedan är det Diderik. Han är vice ordförande i den lokala klubben på Nesodden som han leder väldigt bra tillsammans med den trevliga Bano. Diderik är en utåtriktad kille som verkar både klok och snäll. Även han ingår i Utøyas våffelgräddarlag och ser till att vi dagen lång kan få vad som måste vara världens bästa våfflor.

Priya har också tagit plats tillsammans med oss på filtarna på marken. Den unga Bærumstjejen sitter i distriktsstyrelsen och är vice ordförande i Akershus AUF. Hon är vänlig och öppen, och som säkerhetsansvarig på ön har hon full kontroll.

Andreas är från Skedsmokorset – som jag. Det är först genom möten i Skedsmo AUF som jag har lärt känna honom.

Han är ekonomiansvarig i vår lokalklubb och en trygg och bussig kille.

Marius sitter också med oss. Jag känner honom inte särskilt väl, men jag räknar med att vi har goda möjligheter att lära känna varandra bättre här på ön.

Vi har blivit många kortspelare, och jag erbjuder mig att kila ner till kiosken och köpa en kortlek till. På väg bort till kafébyggnaden slår det mig på nytt hur fin den här sommardagen i juli har varit.

Vi blev väckta klockan sju, av en mobiltelefon som någon 12

hade satt på väckning men inte orkat stänga av. Den ringde, tystnade, och sedan ringde den igen.

– Men för helvete, muttrades det innanför tältdukarna.

Innan ägaren till slut stängde av den. En kort stund senare strömmade signaturmelodin till barnprogrammet Bumbibjörnarna ur högtalarna och ut över tältplatsen. Varje morgon under sommarlägret är det den melodin som väcker landets vaknande arbetarungdom. Varför det har blivit så vet jag inte, men det är en kul tradition. Inga gamla arbetarsånger eller militanta reveljer här inte!

Efter frukost spelade vi ett par fotbollsmatcher. Den stora Akershusgruppen hade två lag. Jag var med i det ena.

Men den stora händelsen den här dagen var Mellanösterndebatten. Förutom min hjälte, utrikesminister Jonas Gahr Støre, var NRK-korrespondent Sidsel Wold med, och likaså en representant för Norsk Folkehjelp. Jonas hade varit klar och tydlig: – Jag är ingen anhängare av en bojkottlinje, jag är anhängare av en engagemangslinje!

Därefter förklarade Jonas för alla som satt i Bakken varför han inte ställde sig bakom AUF:s önskan om en bojkott av Israel. Han gjorde det tydligt varför han vill ha en dialog och varför det är viktigt för Norge att ha en fot i alla läger.

Bakken var full med folk, och det stampades med fötterna i marken varje gång det kom ett inlägg som folk stödde.

Uppmärksam, andäktig tystnad när något viktigt sades.

Det var en bra debatt. Så bra att vi betalade för den med solsveda. För ingen hade kommit ihåg att ta fram solkrämen, och det var inte svårt att känna nu när kvällen kom smygande.

Efter debatten i den brännheta Bakken var det bara en sak som gällde: bad!

Margrethe, Vilde, Kristoffer, Erik, Ragna och en hel drös andra, jag själv inräknad, begav oss raka vägen till Nakenodden.

13

En efter en slängde vi oss i vattnet. Eller … Några slängde sig i. Andra dök. Ett par tjejer blev stående kvar på land. I debatterna hade de varit tuffa, men vid strandkanten var de kanske lite fegare än i de hårdaste ordväxlingarna.

– Stänk inte på mig! I så fall pratar jag aldrig med er mer, ropade Margrethe skrattande.

Det var ett glatt Akershusgäng som just då njöt av det glittrande, härliga vattnet i Tyrifjorden.

På nytt var den där. Utøyakänslan.

Varje sommar i över sextio år har flera hundra ungdomar samlats på Utøya till socialt umgänge och politisk verkstad. År 1959 var AUF på väg att sälja ön för att ta sig ur en ekonomisk kris. I dag går det knappt att tro. För Utøya framstår som något grundläggande. En del av AUF:s själ. Vartenda år är ett fenomen, en händelse stor nog att få plats i mediernas nyhetsbild.

Utøya har varit arbetarrörelsens politikerskola nummer ett, ända sedan fackföreningsrörelsen skänkte ön till AUF strax efter kriget. På kurser och möten, år efter år, sommar efter sommar, årtionde efter årtionde, har nya generationer politiker inom Arbeiderpartiet skolats på ön, i politik och debatteknik. Vid lägerbålen om kvällarna har de haft evighetslånga diskussioner – både om politik och om livets stora frågor. Och under några intensiva sommardagar har AUF:arna som deltagit knutit vänskapsband och etablerat nätverk som blivit bestående livet ut.

Och så är det fortfarande.

Men det har inte bara handlat om politik och allvar. På Utøya har ungdomar också varit ungdomar. Det har varit fotboll, trivsel och skoj. Flört och förälskelse under långa sommarkvällar. Somliga kan stolt säga, efter många års äktenskap, att det var på Utøya de fann varandra. I både politiken och kärleken.

14

På Utøya har ungdomspolitikerna ställt frågor och diskuterat idéer. I de politiska verkstäderna har det smitts tankegods som har utmanat moderpartiets ledare. ”Partiets salt” har de kallats, AUF:arna. När ledande Ap-politiker varje sommar har tagit färjan ut till Utøya för att hålla föredrag och delta i debatter har de vetat vad de hade att vänta. Det har inte bara varit sötma och idyll. På Utøya har det också vankats salt och besk kritik, från en ny generation glödande engagerade ungdomspolitiker.

Men de utskällda partitopparna har säkert också smålett i mjugg när årets Utøyabesök varit över och de har åkt tillbaka med färjan. För så var det även på den tiden när de var unga. Då var det de som stod för kritiken. Då var det de som var ”partiets salt”.

Det är så det ska vara i ett ledande parti med en stark ungdomsrörelse.

Jag känner att det har blivit kyligare när jag kommer tillbaka till tältplatsen med den nya kortleken. Vi tar på oss mer kläder, så jag fryser inte. Den goda stämningen värmer. Danas lillasyster, Hajin, har också satt sig tillsammans med oss.

Sommarkvällen är inte över än. Vi packar ihop filtar och kortlekar, och tillsammans med flera andra traskar jag bort till stora salen för att delta i kvällens underhållning: karaoke.

Stämningen är redan hög när vi kommer in i lokalen. Det blir mycket fint att lyssna till, men också inslag av falskare toner och inte fullt lika lyckade framföranden. Men alla får lika mycket applåder, både talanger och amatörer. Ingen ska känna sig utanför.

Här sitter sammanhållningen och respekten i väggarna.

Den hänger i korridorerna också. På bilder. På affischer. Och till tonerna av sjungande och glada ungdomar sänker sig natten sakta och lägger sig över den lilla ön ute i Tyrifjorden.

15

Tankar som rör sig i en pappas huvud Erik hemma i Skedsmokorset, torsdag 21 juli på eftermiddagen

– Hej, pappa! Siri Maries röst är ljus, glad och öppen. Hon är på Utøya, på sommarläger med ungdomar från AUF. Vår äldsta dotter pratar fort. Har mycket att berätta. Men inte mycket tid. Hon ska spela kort med några kompisar. Hon vill inte missa det. Det är tydligt att hon har roligt. Dessutom verkar det viktigt att rapportera till pappa.

Båda delarna känns bra.

– Den gamla fotbollstjejen har plockat fram de gamla takterna. Spelade för Akershus i dag. Det var jätteroligt. Vann gjorde vi också, kommer det ivrigt.

– Kul, Siri, jag hör att du mår bra!

– Ja, jag försöker vara social och skaffa mig nya vänner.

– Har du lyckats med det då?

– Alla är väldigt trevliga. Positiva och vänliga. Äntligen blev det Utøya för mig också, pappa!

Sedan följer lite om möten och debatten hon har lyssnat till.

– Och i dag var det Jonas. Det var jättebra. Han pratade om dialog framför bojkott i Mellanöstern. Nu vet jag vad jag ska rikta in mig på när jag kommer till universitetet i Essex.

– Blir det något annat än politik med tyngdpunkt på mänskliga rättigheter?

– Nej. Men det blir kursen med internationella relationer också!

Några minuter senare har vi avslutat telefonsamtalet. Det var ett bra samtal. Utan skorranden någonstans.

Alla säger att Siri är pappas flicka, att vi är lika, både till 16

utseende och personlighet, och därför går vi bra ihop. Men vi har båda två temperament. ”Du är en stor barnunge, pappa”, kan hon säga. Ibland med rätta. Vid andra tillfällen anser hon att jag är en hopplös gammal tönt, i synnerhet om hon tycker att jag lägger mig i för mycket, att jag glömmer bort att hon faktiskt enligt lagen är vuxen, och mer än så.

Hon har rätt i det också. Ibland.

Fönstret i rummet där jag sitter står på glänt. Jag hör porlandet från fontänen i fiskdammen uppe på slänten, en lätt och svalkande bris drar mellan björkar och lönnar. Det svaga susandet från träden blandas med fågelkvitter, och i bakgrunden hörs röster från glada och sorglösa människor i bostadsområdet.

Allting säger mig att det är en fin eftermiddag.

Medan jag låter telefonsamtalet med Siri sjunka in hör jag Siris mamma rumstera på nedervåningen. Hon ska ge en väninna akupunkturbehandling. Hon förbereder sig inne i sitt behandlingsrum. Jag snarare anar än vet att Thea, Siris lillasyster, just nu befinner sig i vardagsrummet. Hon sitter i den stora soffan med MacBooken i knäet och blicken fäst på en serie på TV-skärmen. Hon har ätit – mangosallad och vattenmelon – och snart ska hon ut och träna. Hon har sommarledigt från handbollen, men hon har ett individuellt träningsprogram att följa.

Den här eftermiddagen måste vara en av sommarens bästa. Alla i familjen har det bra i dag, tänker jag.

Vår lilla kärnfamilj i det gula huset i Skedsmokorset, några kilometer norr om Oslo, består inte av fler än oss fyra.

Berit är akupunktör och intensivvårdssjuksköterska och har nyss fyllt femtio. Hon tycker om att träna och vandra i fjällen. Själv är jag fyrtionio, projektledare inom Schibsted men med många år bakom mig som journalist och redaktionell mellanchef på VG. Thea är sexton, har just gått ut grundskolan och drömmer om att bli politiker eller att jobba med 17

politik, alternativt satsa på handboll eller fotboll. Slutligen: storasyster Siri Marie, vår tjugoåring, har nyligen kommit hem efter studier i New York, är uttalad socialdemokrat och befinner sig just nu på Utøya som deltagare i sitt första politiska sommarläger.

Vi är med andra ord en helt vanlig norsk familj. Om något är otypiskt skulle det i så fall vara middagsbordet, där det alltid är dukat för en livlig politisk diskussion. För med en pappa med socialliberal bakgrund, en äldsta dotter på socialdemokratins skolbänk, husets yngsta med medlemskap i Sosialistisk Ungdom och en mamma som efter vad vi andra tror tillhör Höger-Ernas läger är familjen sällan hundraprocentigt enig. Men å andra sidan: Vilken norsk familj är egentligen det?

Jag tycker det är ett bra tecken att våra döttrar allt oftare kastar sig in i politiska diskussioner och att det allt oftare hänvisas till tidningsartiklar och olika utspel när vi sitter kring middagsbordet, framför TV:n eller vid kaffet i vardagsrummet. Både Berit och jag är glada över det gryende samhällsengagemang vi bevittnar.

Om det sedan är Høyre, Senterpartiet, Venstre, Ap eller SV som appellerar till dem bryr vi oss inte så mycket om. Det får bli deras egen sak, åtminstone så länge de håller fast vid vissa grundläggande demokratiska och humanistiska värderingar och inte bara svansar efter andra utan använder sina egna huvuden.

Sedan tidigt i gymnasiet hade Siri pratat om att åka på AUF-läger. Men de första åren blev det inte av. Antingen kolliderade det med handbollsturnering i Spanien, eller också sammanföll det med sommarjobb på ortens sjukhem. Kanske var längtan inte heller tillräckligt stark än.

Men i år hade det äntligen blivit dags för Utøya, som relativt färsk sekreterare och styrelseledamot i den lokala AUFklubben.

18

De sista dagarna innan hon åkte stod hon ideligen i dörröppningen till mitt arbetsrum hemma.

– Vet du vad, jag får med mig Jonas. Och Jens. Gro kommer också. Programmet är helt grymt!

– Vi i Akershus är flest. Runt hundra personer. Kan du tänka dig!

– Det kommer att bli en hel massa om Mellanöstern. Jag måste ta med mig mitt anteckningsblock.

Hon tyckte nog att jag bara lyssnade med ett halvt öra.

– Hmmm, väldigt bra, mumlade jag.

– Du sitter för mycket vid datorn, pappa! sa hon irriterat.

– Jättebra, flicka lilla. Jag är så glad över att du får vara med om det här, svarade jag, lite generad över att bli ertappad med att bara vara till hälften närvarande i samtalet.

Med sovsäck, liggunderlag, kläder och en splitterny North Face-väska i bagageutrymmet skjutsade jag Siri till Youngstorget tidigt nästa morgon. Jag var på väg till jobbet, hon skulle till Utøya.

När jag lämnade henne på det stora torget nedanför regeringskvarteret mitt i Oslos centrum var det fortfarande en timme kvar tills bussen skulle gå. I backspegeln såg jag flera glada ungdomar komma in på torget framför Arbeiderpartiets mäktiga högborg.

Jag kunde bara föreställa mig hurdan stämningen skulle vara i bussen allteftersom den närmade sig Tyrifjorden. Jag gissade att det skulle bli mycket skratt. Prat. Massor av förväntan. Ungefär som på 80-talet, då jag själv var i samma ålder och skulle ut på egna sommaräventyr.

Jag kände mig lättad och tacksam. Mission completed? frågade jag mig själv. Hade Siri hittat sin väg, sin färdriktning? Det är sådana tankar som rör sig i en pappas huvud.

Efter eftermiddagens telefonsamtal var jag frestad att svara ja. Det var åtminstone en glad och optimistisk flicka som avgav rapport.

19

”Jag tror att det här blir min sista föreställning” Oslo, fredag 22 juli

En ljushårig man sitter böjd över datorns tangentbord. ”Jag tror att det här blir min sista föreställning”, skriver Anders Behring Breivik.

Han avslutar arbetet med sitt manifest klockan 12.51. Där hävdar han att han har ägnat nio år åt att skriva det 1 500 sidor långa manifestet.

Han befinner sig inte längre på gården Vålstua i Åsta. Nu är han i Oslo.

Klockan 14.07 skickar Behring Breivik ut sitt manifest till 1 003 personer. En knapp timme senare sitter han i en skåpbil av märket VW Crafter och är på väg in mot Oslos cent­rum.

Mycket få har hittills öppnat mejlet från Behring Breivik. Ännu färre har öppnat bilagan med manifestet.

Klockan 15.17 parkerar Anders Behring Breivik bilen alldeles utanför entrén till Høyblokka i regeringskvarteret.

Vittnen ser hur en man med hjälm, visir och polisklädsel lämnar bilen och till fots förflyttar sig mot Hammersborg torg.

Sju minuter senare zoomar en vakt i regeringskvarteret in bilens registreringsskylt. BR99834. Klockan i nedre bildkanten visar på 15.24.17. En minut senare smäller det. Den våldsamma explosionen kan kännas över stora delar av staden och registreras också av NORSAR i Kjeller.

Glasskärvor, metallsplitter och byggnadsdelar slungas genom luften. Papper dalar från himlen, intill förväxling 20

lika stora snöflingor. Larm tjuter. Döda och skadade människor ligger på marken. Andra springer för livet.Regeringskvarteret ser ut som en krigszon.

Det största och allvarligaste angreppet på det norska samhället sedan andra världskriget är ett faktum.

21