9789137138220

leymah gbowee carol mithers

Tillsammans är vi starka Hur systerskap, bön och sexvägran förändrade ett land i krig

Översättning Anna Sandberg

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Leymah Gbowee 2011 Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Omslag Kerstin Hanson Omslagsfoto Michael Angelo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-37-13822-0

Till min syster, Geneva

INNEHÅLL

PROLOG 9 DEL ETT VÄRLDEN VAR MIN ”VI HAR SNART SATT STOPP FÖR ­ELÄNDET” JAG ÄR FÖR UNG FÖR ATT DÖ!

FAST I FÄLLAN HJÄLPLÖS PÅ EN FRÄMMANDE PLATS EN FÖRHOPPNING OM FRED

13 27 41 57 78 90

DEL TVÅ ”JO, DU KAN!” 99 ATT TA HAND OM ”TAYLORS POJKAR” 110 ETT NYTT HEM MED GENEVA 121 ATT HJÄLPA KVINNOR ATT FINNA SINA RÖSTER 129 NÄTVERKET FÖR KVINNORS F­ REDSARBETE FÖDS 141 ”SLUTA ALDRIG!” 153 ATT RESA SIG MOT CHARLES TAYLOR OCH SITT­STREJKA FÖR FREDEN 168 NÄR FREDSSAMTAL ÄR tomt PRAT MÅSTE MAN HANDLA 191

DEL TRE ÄR KRIGET VERKLIGEN SLUT? 209 DAGS ATT GÅ VIDARE 225 EN OFATTBAR FÖRLUST 237 ATT BYGGA ETT NYTT ­KVINNONÄTVERK 244 PRAY THE DEVIL BACK TO HELL 260 ATT HJÄLPA MITT LAND 266 HISTORIEN SLUTAR INTE HÄR 273 FÖRFATTARENS TACK 283 FÖRFATTARNA 284 FÖRKORTNINGAR I BOKEN 285

PROLOG

Moderna skildringar av krig liknar ofta varandra, inte för att omständigheterna är lika utan för att de berättas på samma sätt. Man citerar ledare som förutspår säkra segrar.

Manliga diplomater uttalar sig allvarstyngt. Och kombattanterna – alltid män, oavsett om de är regeringssoldater eller rebeller, oavsett om de beskrivs som hjältar eller skurkar – skrävlar, hotar, svänger sig med vidriga segerbyten, snackar skit och fyrar av sina vapen.

Så var det i mitt land Liberia. Under åren när inbördeskriget splittrade och trasade sönder oss kom ofta utländska reportrar för att dokumentera mardrömmen. Läs rapporterna. Se videoklippen. De handlar alla om destruktiva krafter. Barbröstade pojkar till fots eller på lastbilar som fyrar av jättelika maskingevär, som dansar runt som galningar på ödelagda stadsgator eller skockas kring ett lik och håller fram offrets blodiga hjärta. En yngling i solglasögon och röd basker betraktar oberört kameran. ”Vi dödar dig, vi äter upp dig.”

Titta nu på inslagen igen, men titta noggrannare, i bakgrunden, för det är där man hittar kvinnorna. Man kan se oss fly, gråta, knäböja vid våra barns gravar. I den traditionella beskrivningen av kriget finns kvinnorna alltid i bakgrunden. Vårt lidande är bara en kommentar till den stora historien. När vi flikas in är det för att göra det mer ”mänskligt”. Är vi dessutom afrikanska kvinnor är det än 9

mer troligt att vi blir marginaliserade och utmålade som enbart patetiska – med uppgivna miner, trasiga kläder, hängande bröst. Offer. Det är den bild av oss som världen är van att se och den bild som säljer.

En gång fick jag den här frågan av en utländsk journalist: ”Blev du våldtagen under kriget i Liberia?”

När jag svarade nej var jag inte längre intressant.

Under kriget i Liberia var det nästan ingen som rapporterade om den andra verkligheten i kvinnornas liv. Om hur vi gömde våra män och söner för soldater som var ute efter att rekrytera eller döda dem. Hur vi mitt i detta kaos gick kilometervis till fots och letade efter mat och vatten till våra familjer. Hur vi såg till att livet gick vidare för att det skulle finnas något kvar att bygga upp igen när freden kom. Och hur vi stärkte systerskapet och krävde fred för hela det liberianska folkets räkning.

Det här är ingen traditionell berättelse om krig. Den handlar om en kvinnoarmé i vitt som reste sig när ingen annan gjorde det – orädd, eftersom det värsta tänkbara redan hade drabbat oss. Den handlar om hur vi kom till moralisk insikt, hade uthållighet och mod att höja våra röster mot kriget och få vårt land att komma till sans.

Den här historien har ni inte hört förut, för det är en afrikansk kvinnas historia och våra historier blir sällan ­berättade.

Jag vill att ni lyssnar till min.

10

DEL ETT

1 VÄRLDEN VAR MIN

Nyårsaftonen 1989 samlades alla som tillhörde den lutherska S:t Peterskyrkan i Monrovia på kyrkogården för nyårsbön. Det var där man tog farväl av det gamla året och hälsade det nya. Alla fick en vit papperslapp. På den skrev man sina önskningar inför det kommande året, varefter den kastades i en stor plåttrumma som stod mitt på kyrkogården. Prästen bad en bön, tände en tändsticka och satte eld på högen. Röken steg rakt upp till Gud som såg till att önskningarna gick i uppfyllelse.

Som barn brukade jag önska att jag skulle få vara frisk.

Jag var ofta sjuk – mässling, malaria, kolera. Jag önskade också att jag skulle få fina skolbetyg och att det skulle gå bra för min familj. Det här året var jag sjutton och skulle gå ut high school och börja läsa vid universitetet. Mina önskningar var en snäll tonårsflickas: bra betyg, intressanta lärare och de rätta klasserna. Och jag bad att mina kära skulle skyddas från allt ont.

När det var min tur släppte jag ner min lapp tillsammans med de andras. Röken ringlade sig och steg medan församlingen bröt ut i tacksägelse- och lovsånger, och jag lutade huvudet bakåt för att se den försvinna upp i den varma stjärnglittrande himlen. En känsla av trygghet omsvepte mig. Gud var god. Jag visste att Han hörde alla mina böner.

13

Nu har jag väldigt svårt att minnas att jag en gång var den flickan. Så lycklig. Så ovetande om vad som skulle komma.

En månad senare samlades min familj till fest. Min ­syster Josephine, två kusiner och jag själv hade alla tagit vår high school-examen och mina föräldrar ställde till med den överdådigaste fest som grannskapet någonsin skådat för att fira oss. Över hundra människor kom till vårt lilla hus, så många att festligheterna bredde ut sig till min mormor som bodde i huset intill och sedan vidare ut i kvarteret.

Ingen protesterade. Trots att vi bodde i landets huvudstad var klungan av hus på Old Road intill flygplatsen Spriggs Payne som en by. De sex husen, som inte såg mycket ut för världen men var rejäla cementhus med tak av korrugerad plåt, låg så tätt att man kunde stå på verandan och lukta sig till vad grannen skulle ha till middag. Ungarna rände alltid omkring på grusstigarna och lekte på de öppna sandplättarna mellan husen. En festmåltid hade dukats upp i vårt hem – amerikansk mat som smörgåsar och sallader jämte traditionell liberiansk fisksoppa och soppa på getkött – och hela familjen njöt och hade roligt, till och med min blyga äldsta syster Geneva. Min yngsta syster Fata, som bara var tolv år, dansade runt och låtsades att hon sjöng traditionella sånger från vår etniska folkgrupp, kpelle. Orden var helt fel men melodin lät bra.

Massor av vänner från kyrkan och skolan hade kommit: Margaret, Kayatu, Flomo, Satta, Kulah och Emmanuel, som vi kallade ”Ayo”, lång och mörk med vild blick. Lustigkurren Koffa dansade omkring med ett fånleende på läpparna men var som alltid oklanderligt klädd, med putsade skor och vit näsduk i bröstfickan. Hans pappa var i det militära och i den familjen var prydlighet lag. Koffa drömde om att emigrera till USA och bli marinsoldat. ”Hallå, Red!” ropade någon – mitt smeknamn för att jag var så ljushyad. ”Vi behöver mer att dricka!”

14

Och jag sprang i väg för att hämta dricka. Vårt vardagsrum hade tömts på möbler men var ändå proppfullt, eftersom över femtio personer hade klämt ihop sig därinne. Det var ett enda stort dansgolv och ”Just got paid” spelades på högsta volym. Jag trängde mig inåt i huset, rättade till min nya byxdress. Den var sydd i fanti-tyg, akvamarinblått och guld, speciellt för mig av Kayatus bror som var skräddare. Örhängena, armbandet, halskedjan och ringen, allt i 18 karats guld, som mina föräldrar hade gett mig några dagar tidigare, glittrade. Hela tiden stack gästerna åt mig kuvert med pengar. Presenthögen växte – kläder, skor och bäst av allt ett par underbara Dexterstövlar i fuskskinn som såg ut som ormskinn. ”Vi vill att de nyutexaminerade träder fram!” ropade min far.

Musiken tystnade. Josephine var försvunnen och ingen visste vart hon hade tagit vägen, så jag och mina kusiner Fernon och Napah klev fram. Och min far, i sina fritidskläder jeans, T-tröja och basebollkeps, log med hela sitt vackra ansikte och förklarade hur stolt han var över mig. ”Och jag tackar för all kärlek och det stöd som ni har gett mig”, sa jag i mitt tal till mina föräldrar och såg på min mor som var så vacker i sin traditionella afrikanska lappa-dräkt (en lång omlottkjol och löst sittande blus), med guldsmycken och det svarta håret uppsatt i svinrygg. ”Och tack alla ni andra för att ni har kommit hit i kväll för att fira med oss.”

Alla applåderade och mina föräldrar glömde för stunden sina äktenskapsproblem och såg nöjda och glada ut.

Båda två hade haft en fattig uppväxt och i kväll kunde alla se hur väl de hade lyckats i livet, med två döttrar som hade tagit examen i en av Monrovias bästa privatskolor och nu skulle studera på college. Och en fest med ett sådant överdåd av mat och dryck att alla skulle tala om det länge 15

efteråt. För min del var det en perfekt avslutning på den lyckligaste tiden i mitt liv.

Jag älskade mitt barndomshem. Old Road var inget flott område. Det fanns inga stenlagda trottoarer eller någon luftkonditionering som kunde lindra den alltid lika tryckande hettan. Men våra hem hade teve, badrum och moderna kök. Det var ingen slum som Logan Town eller West Point, med fattiga barn som måste tigga och som jag hade sett stå tryckta mot grindarna till våra vänners hus när det var fest och titta på oss när vi åt. Ingen var hemlös eller hungrig här och i vårt grannskap fanns samhörighet och gemenskap. Vi fem flickor sprang jämt mellan vårt eget hus och mormors.

Egentligen var mormor vår gammelfaster, men det var hon som hade fostrat vår mor och vi kallade henne ”Ma”. Liksom andra traditionella barnmorskor i grannskapet förlöste Ma kvinnor som inte hade råd med läkare.

När den muslimska familjen som jag kände bröt fastan på ramadan, åt jag tillsammans med dem. När en vän åt batatablad till lunch, bytte vi så att hon fick lite kassava­ blad av mig och jag lite batatablad av henne. Vi hade massor av plats och frihet. På andra sidan gatan, som ledde till flygplatsen varifrån det gick dagliga flyg till Sierra Leone och Guinea, fanns en obebyggd tomt. Där lekte vi hela tiden och Mama hade ett grönsaksland med okra och paprika.

Resten av Monrovia var också vackert, en avlång stad med några hundra tusen invånare, på ena sidan kantad av Atlanten och på den andra av Mesuradofloden med dess mangroveträsk och bifloder. Det var rent och modernt.

Nästan allt, utom det jättelika frimurartemplet med sina ornamenterade vita pelare, hade bara några få decennier på nacken. John F. Kennedy Medical Center, där Geneva arbetade på journalarkivet, var den mest avancerade sjukvårdsinrättningen i hela Västafrika.

16

I stadens centrum, dit vi gick för att köpa skor och kläder, kantades de smala gatorna av pastellfärgade tvåvåningshus dekorerade med smidesjärnsräcken. Vägarna slutade vid kritvita sandstränder med höga palmer. Tubman Boulevard var en lång trafikled som gick i en båge genom Capitol Hill, förbi rådhuset och presidentpalatset, där president Samuel Doe bodde, och University of Liberia, som låg bakom ett valv av höga träd.

Den här festkvällen var också jag nöjd med mig själv.

Jag hade varit lite blyg och osäker i mina tidiga tonår, alltid stått i skuggan av Josephine som bara var ett år äldre och som jag tyckte var sötare och hade snyggare figur än jag. Men i high school kom jag till min rätt. Min blyghet försvann när jag skulle tala inför andra och jag valdes in i elevrådet. Jag talade på andra skolor i staden och utsågs till bästa elev. Killarna lät mig också förstå att de gillade mig och jag förstod att jag var snygg, lång och smal med mitt långa hår i en fläta på ryggen.

När jag var femton hade jag min första riktiga pojkvän, men det förhållandet blev inte långvarigt. En kväll när jag hade varit på skoldans och efteråt satt på trottoaren med en kompis, kom den här pojkvännen fram och sa: ”Du sa inte att du skulle komma i kväll! Gå genast hem med dig!”

Vi gick fram och tillbaka på trottoaren och till slut dängde han till mig. Då var det slut med honom. Sådant tänkte jag inte tolerera.

När examensdagen kom var jag säker på vem jag var: en söt tjej som dessutom var smart; en smart tjej som dessutom var söt. Jag njöt av att säga att jag skulle läsa vidare på universitetet och studera biologi och kemi, och jag visste att livet bara kunde bli ännu bättre. Mina föräldrars stränga kontroll över mig skulle minska, det skulle bli ett intellektuellt äventyr och i slutändan skulle jag uppnå det som jag i alla år hade drömt om, att bli läkare.

17

Livet låg framför mig: jag skulle studera, arbeta, gifta mig, få barn, kanske en dag bo i en av de vräkiga luftkonditionerade tegelvillorna som kantade Payne Avenue. Jag var sjutton år och kunde göra vad som helst, få vad som helst.

Världen var min.

Gemenskap. Kontakter. Självförtroende. Stora planer.

Inom ett halvår skulle allt vara borta.

Det bekväma liv som mina föräldrar gav mig och mina systrar var surt förvärvat, en mödosam klättring uppåt från i stort sett ingenting. Det är omöjligt att berätta den här historien utan att också beskriva deras väg och förklara Liberias historia. Mitt land grundades som en koloni 1822 av frigivna svarta amerikaner och afrikanska män och kvinnor som befriats från slavbåtarna som de skeppats på till den Nya Världen. Bandet mellan oss och Förenta Staterna förblev livsviktigt, som ett blodsband, långt efter att vi hade blivit en nation år 1847. Vår konstitution hade den amerikanska som förebild. Vår huvudstad uppkallades efter den amerikanske presidenten James Monroe. Fram till 1980 hade vi den amerikanska dollarn som officiell valuta, men även sedan vi hade fått en inhemsk liberiansk dollar var amerikanska pengar både accepterade och åtråvärda. Mina vänner och jag växte upp med teveserier som Sanford and son, Good Times, Dynastin och Dallas. Vi hejade på LA Lakers. Att resa till USA och utbilda sig eller slå sig ner för gott var många liberianers dröm, och de som emigrerade skickade hem tjusiga bilder på sig själva bredvid jättestora amerikanska bilar.

Förfädernas ursprung bestämde ens plats i den sociala hierarkin. Nybyggarna som kom från slavbåtarna kallades kongofolket och de från Amerika, varav många hade blandad etnicitet och var ljushyade, kallades americo-liberianer och tillsammans utgjorde de en politisk och ekonomisk elit.

De betraktade sig som mer ”civiliserade” och förmer än de 18

afrikanska stamfolken som redan var bofasta här – kpelle, bassa, gio, kru, grebo, mandingo, mano, krahn, gola, gbandio, loma, kissi, vai och bella.

I generationer var eliten koncentrerad i och runt Monrovia eller i förorter som Virginia och Careysburg där de anlade vidsträckta plantager som påminde om dem som fanns i den amerikanska södern. Och de höll ett stadigt grepp om makten. Den otäcka ironin i det hela var att de behandlade ursprungsbefolkningen på exakt samma sätt som de själva hade blivit behandlade i USA. De byggde separata skolor.

Separata kyrkor. Det inhemska folket blev deras tjänstefolk. Det är som att gå in i någons hus, ta emot mat och dryck, och sedan knuffa in värden i ett hörn och säga: ”Nu är det jag som bor här.”

Den sociala ojämlikheten, de ojämnt fördelade tillgångarna, exploateringen – och de inföddas krav på att få tillbaka det som var deras – är några av orsakerna till att vi fick så många problem.

Min far var kpelle, en fattig pojke från landsbygden i Sanoyea i Bongprovinsen, i centrala Liberia. Hans far arbetade faktiskt en tid som slav i den spanska kolonin på ön Fernando Póo, strax utanför Kameruns kust. Hans mor, vars barn brukade dö vid födseln, anklagades av byborna för att vara häxa och man tog min far från henne. Han bodde och togs om hand i det lutherska missionshuset, gick sedan i skola på Booker T. Washington Institute där ambitiösa infödda pojkar kunde få lära sig ett yrke. Han blev radiotekniker.

Mama, som också tillhörde kpellestammen, föddes i Margibiprovinsen på den centrala nordkusten. När hon var fem år övergavs hon av sin mor, som lämnade hennes far för en annan man. Hennes far blev så deprimerad att han inte kunde ta hand om henne på rätt sätt och han dog när hon var bara nio år. Hans syster, vår Ma, tog hand om henne.

19

Ma hade sin egen historia. I en inte alltför avlägsen dåtid brukade americo-liberianerna bege sig ut till byarna på landsbygden och leta efter ljushyade barn som de kunde fostra och ”modernisera”. Eftersom Ma var ljushyad hade hon valts ut och uppfostrats i ett överklasshem. Sedan gifte hon sig (och skilde sig) tre gånger och lyckades få en gummi­odling på landet och ett hus på Old Road. Hon förväntade sig att min mor skulle ”gifta upp sig” med en pojke som antingen hade pengar eller utbildning. När hon i stället förälskade sig i min far, som var söt i mun och tio år äldre, arbetslös och från en fattig familj, blev Ma rasande.

Min mor var bara sjutton år när hon födde min syster Geneva. Först tog Ma bebisen ifrån henne och tänkte fostra barnet, men hon veknade och lät mina föräldrar flytta in hos henne. Mama utbildade sig till apotekare och en av Mas inflytelserika vänner ordnade jobb åt henne. Senare var hon apotekare på flera sjukhus.

Sedan föddes Mala, därefter Josephine och sedan jag.

Min mor hade velat ha en pojke. Mitt namn Leymah betyder ”vad är det med mig?” – som i ”varför kan jag inte föda en pojke?”. Men min far kallade mig sitt ”lyckobarn”, för precis när jag hade blivit född blev han anställd av Liberias nationella säkerhetstjänst, det vill säga motsvarande FBI i Amerika. Så småningom avancerade han till chefs­ radiotekniker och fungerade som kontaktperson med USA och arbetade på den stora amerikanska ambassadbyggnaden belägen på en höjd i Mamba Point med utsikt över havet. Hans arbete var hemligt och vi visste egentligen inte så mycket om det.

En av Mas vänner ägde en tomt intill sitt eget hus och gick med på att sälja den till mina föräldrar. Där byggde de vårt hus, och när jag var fem år kom Fata till världen.

Många av våra grannar på Old Road skulle säkert ha sagt att vi var den lyckligaste familjen i grannskapet. Jag vet 20

att vi utåt sett verkade framgångsrika. Båda mina föräldrar arbetade hårt. Från Old Road tog det fem minuter att gå till en stor grusplan där barnen spelade fotboll och kickboll, och bredvid den fanns en marknadsplats där kvinnorna sålde forell, blåfisk och lax som de köpte av de lokala fiskarna.

Vi handlade aldrig på fiskmarknaden eftersom Mama sa att det var för dyrt, men år efter år steg hon upp klockan tre på natten för att baka majsbröd, mördegskakor och göra Kool-Aid (vatten blandat med socker och smaktillsatser) som hon sålde där vid slutet av dagen, när hon var klar med apoteksjobbet.

Det hårda arbetet lönade sig. Min far köpte en bil, en Peugeot. Vi barn fick gå i några av Monrovias bästa skolor och deltog i samma fritidsaktiviteter som överklassbarnen – simskola, flickscouter, bibelskola.

Men vårt liv var inte perfekt. Jag tror inte att jag någonsin såg mina föräldrar lyckliga tillsammans. Papa gick på fester och klubbar på veckoslutskvällarna och han sov fortfarande när vi andra gick i kyrkan på söndagarna. Och han var otrogen mot Mama – mycket ofta. Det var sannerligen inget ovanligt bland liberianska män – vissa tog till och med hem sina utomäktenskapliga barn för att låta fruarna ta hand om dem – men min mor kände sig djupt sårad.

När jag växte upp brukade hon säga att hon inte visste vad kärlek var. Och att ”man” stavades ”h-u-n-d”. Då och då skickades mina systrar och jag i väg till Mas hus eller också kunde vi vakna av att alla våra släktingar och de äldste från kyrkan var samlade i vardagsrummet – då visste vi att det var kris. ”Vem vill du vara hos om de skiljer sig?” frågade Jose­ phine och jag varandra allvarligt, för vi stod inte ut med tanken att vara skilda från varandra.

Mama stannade kvar hos Papa för vår skull. Hon berättade senare att hon aldrig hade glömt hur hon led när 21

hennes föräldrars äktenskap sprack. Men hon granskade pojkarna som vi tog hem med sträng blick och frågade: ”Vilken familj kommer han från?” Det gjorde mig vansinnig att hon, med sin enkla bakgrund, kunde vara så fördömande. Och det förekom inga fysiska ömhetsbetygelser mellan henne och oss barn. Hon kramades aldrig och sa aldrig ”jag älskar dig”. När vi hade blivit tonåringar var hon alltid arg. Vad som helst kunde få henne att explodera.

Om vi inte städade våra rum eller inte kom hem i tid blev det stryk! Hon brukade använda ett bälte eller en rotting att slå med, och hon lämnade sina randiga spår. Hon sa alltid: ”Säger du emot får du en hurring så att en tand ryker.”

Mama var en hård kvinna. Än i dag har mina systrar och jag ett hat-kärleksförhållande till henne. Vi tål henne inte men kan inte vara utan henne. Det finns ett liberianskt talesätt som låter så här: ”Du är för fet att slänga, men för besk att svälja.”

Nu när jag är äldre förstår jag henne bättre. Hon hade fem döttrar att ta hand om och en man som brukade säga ”dina barn” om oss (vi var hans bara när vi hade presterat bra). Hon fick stå till svars för Ma, som inte sa mycket men var väldigt stark och i själva verket den som egentligen bestämde. Ma var medlem av Sande, ett traditionellt liberianskt hemligt sällskap, och hon var nästan en prästinna, med makt över ormar och ormbett. Hon var oerhört respekterad, både i sin by och på Old Road. Hennes ord hade absolut auktoritet. När hon satte ner foten, gick ingen över gränsen. Min mor hade också sitt eget trauma. För inte så länge sedan berättade hon att när hennes mor lämnade hennes far och hon själv blev kvar i byn, utsattes hon för något hemskt. Hon ville inte säga vad, hon skulle ta hemligheten med sig i döden.

Det kändes som om vårt hus alltid var fullt av folk, med en massa släktingar som kom och gick. Eftersom min mor 22

fortfarande längtade efter en son tog vi oss an Eric, vars mor var en av fruarna till pappas styvbror, som var en traditionell byhövding. Och barnen till min mors kusiner kom alltid från sin by för att gå i skolan i Monrovia. I gengäld blev de våra tjänare.

Det är så det fungerar i Afrika. Du har kanske inte mycket, men det finns alltid någon som har mindre. När familjerna på landet skickar sina barn till släktingarna i staden för att få ”möjligheter”, betalar släktingarna skoluniformer och kopieböcker och i gengäld arbetar barnen åt dem.

När Papa växte upp i missionshuset fick han sopa, hämta vatten och klippa gräs för att tjäna sitt uppehälle. (Han talade sällan om sin barndom, men när vi ibland klagade över något kunde han säga: ”Jag fick sitta vid floden och laga min byxor med snören.”) Ma tog hand om Mama, men när hon var tio år lagade hon mat åt hela hushållet. Mas biologiska son kunde komma hem från skolan och hunsa henne, säga: ”Var är min mat?”

Våra bysläktingar var förbittrade över att vi hade mer än de, och Papa kunde verkligen vara grov och kränkande, håna dem för deras brist på utbildning och skrika ”dum­ jävel” när han var missnöjd med någon. Ibland hämnades de inneboende flickorna på mina systrar och mig, slog oss när ingen såg det och drog oss i håret när de skulle tvätta det. De flesta stannade inte mer än ett eller två år. De blev gravida och Papa skickade hem dem till byn igen för att de inte skulle ha dåligt inflytande på oss. Ibland önskade jag innerligt att få bo enbart med min närmaste familj.

Mina systrar kämpade var och en på sitt sätt. Geneva, som var sex år äldre än jag, var aldrig ute och lekte med oss andra. Hon hade fått polio när hon var liten och skämdes för sitt vänstra ben som var kortare än det andra och lite skevt. Geneva älskade Josephine, Fata och mig, och vi älskade henne så mycket att vi kallade henne Mammie, men 23

tillsammans med andra människor var hon väldigt tillbakadragen och så tyst att hon nästan blev osynlig.

Mala var mörkare än oss andra och kände sig alltid utanför i familjen. Hon hade dåliga betyg och strulade ofta till det för sig. Mina kompisar och jag brukade hålla till på ställen som King Burger efter skolan, men Mala höll helst till i nöjesområdet Monte Carlo där hon spelade biljard och njöt av att vinna över äldre killar och män. Första gången hon rymde var hon bara tolv år. När det gällde pojkvänner valde hon de fattigaste bland de fattiga och när hon var sjutton år var hon gift och gravid. Hennes man var en äldre libanes. (Libanesiska immigranter hade kommit till Liberia i slutet av 1800-talet och många var köpmän och affärsinnehavare.) Så småningom fick hon två barn och båda bodde hemma hos oss medan hon levde för sig själv.

Det var inget skamligt i det. I Liberia fungerar det så att om någon är sjuk eller av någon anledning inte kan ta hand om sina barn, ställer familjen upp. Det viktiga är att barnet får kärlek och omvårdnad, inte av vem.

Josephine och jag stod så nära vandra att vi hade kunnat vara tvillingar. Hon var egensinnig och viljestark. När vi var små gjorde vi allt tillsammans, även rackartyg och fuffens, till exempel gaddade ihop oss mot Mala. Senare, när vi var tonåringar, brukade våra föräldrar ta med sig nycklarna till bakdörren när de gick och la sig, så att den som smitit ut skulle bli avslöjad på morgonen. Men Josephine lärde sig att få upp låset med en kniv. Jag hade en period när jag brukade smita ut med mina kompisar, gå på klubbar inne i stan där vi drack och träffade killar. Jag kom hem sent och knackade på fönstret och Josephine låste upp åt mig med kniven. Om våra föräldrar blev arga på henne för något, stod hon på sig och gav aldrig vika. Fata, som föddes så långt efter oss andra, växte upp i skuggan av oss och blev en enstöring som tyckte att ingen hade tid med henne.

24

Och själv var jag framåt och ambitiös, men framför allt angelägen om att vara till lags. Under de fem åren innan Fata var född, var jag den bortskämda lillflickan, och för att få behålla den uppmärksamheten försökte jag vara perfekt.

Jag var aktiv inom kyrkan. Till och med i high school, när jag smet ut om kvällarna, skötte jag mitt skolarbete så bra att mina föräldrar aldrig misstänkte något. Jag kom alltid hem med bra betyg.

Numera får jag kämpa med vikten, men på den tiden var jag mager, vägde aldrig mer än femtio kilo, och jag kunde bli så uppslukad och engagerad i det jag höll på med att jag glömde bort att äta.

Dessutom verkade det som om jag fick varenda sjukdom som fanns. När jag var tretton fick jag magsår, förutom att jag drogs med kolera- och malariaattacker. Jag låg på sjukhus minst två gånger om året. Det var därför jag bestämde mig för att bli läkare. Två unga barnläkare hade hand om mig under en av mina sjukdomsperioder och de var så kärleksfulla. Jag minns att jag såg in i deras snälla ögon och tänkte: Det är så jag vill vara.

Mest av allt ville jag vara min far till lags. Jag älskade att få följa med honom när han hälsade på i Bongprovinsen.

Vi bodde hemma hos hans familj, där han satt på verandan och höll hov och drack palmvin tillsammans med sina styvbröder. Vilka blickar Josephine och jag fick – stadstjejer med skor! Och släktingarna skrattade. ”Joseph tar med sina civiliserade döttrar för att de ska få träffa oss!”

Jag var rädd för min fars tordönsstämma när jag var liten men jag tvivlade aldrig på att han älskade mig. Jag minns när jag var åtta och hade kolera och låg på sjukhusets isoleringsavdelning. Jag fick något mot smärtorna och gled in i och ut ur sömnen, men varje gång jag slog upp ögonen stod han utanför fönstret till mitt rum och vinkade åt mig.

När jag började på high school brukade jag titta in på hans 25

­ ontor och prata. Jag visste att han hade stora förvänt­ k ningar på mig. ”Jag vill inte att du blir som andra flickor som inte bryr sig om skolan”, sa han. ”Jag vet att du en dag kommer att bli något stort.”

Livet därhemma kunde vara tufft, men när jag tänker tillbaka på åren före kriget minns jag framför allt hur lycklig jag var. Stämningen kunde vara iskall i två veckor när mina föräldrar bråkade, men veckan därpå kunde allihop gå till stranden tillsammans. När byflickorna som arbetade i vårt hem ryckte och slet i mitt hår medan de tvättade och flätade det, skickade Mammie Geneva i väg dem och tog själv över, och hon hade världens snällaste, varsammaste fingrar. Om min mor knuffade ner mig från sitt knä efter fem minuter, fanns alltid Ma i huset bredvid till hands som jag kunde prata med om allt och som gärna kramades. Mina systrar och jag skapade vår egen värld i rummet som vi delade och utanför fanns gemenskapen på Old Road.

I semestertider brukade strömmen gå på kvällarna och då gick alla barn ut. Kvällarna var varma, månen sken.

Mina kusiner spelade trumma och andra tjejer skakade rumpa och alla försökte sig på traditionella stamdanser, medan föräldrarna satt på verandorna och tittade på. Det var mitt hem.

26

2 ”VI HAR SNART SATT STOPP FÖR E ­ LÄNDET”

Ungefär samtidigt som jag hade min examensfest gick en grupp beväpnade rebeller över gränsen från Elfenbenskusten till Nimbaprovinsen i norra Liberia. Deras ledare Charles Taylor proklamerade att de skulle störta president Doe. Mina föräldrar oroade sig inte. Nimbaprovinsen låg tre timmars bilfärd bort och det rörde sig om en liten rebellgrupp. Nog måste väl regeringen kunna hantera problemet. ”Ta det därute”, sa Mama så fort vi hade gäster och man började prata politik. Själv brydde jag mig inte, sådant där prat var för gammalt folk.

Under månaderna som kom skingrades mina klasskamrater, en del fortsatte i skolor som låg utanför Monrovia, andra sökte sig till Ghana och Sierra Leone. Josephine skrev in sig vid ett kristet privatcollege för att studera bokföring och entreprenörskap.

I mars 1990 började jag studera vid University of Liberia.

Efter åren i B.W. Harris Episcopal High, med dess välförsedda NO-laboratorium och bibliotek, var jag inte beredd på det kaos som rådde på en stor statlig institution, där man måste komma tidigt till föreläsningarna bara för att slåss om en stol. De studenter som hade gått i allmänna skolor – med underbetalda lärare som jämt och ständigt strejkade och där det ibland inte fanns några böcker – skrattade åt mig. De gångerna blev jag mycket medveten om att jag var ett bortskämt barn.

27