1
Mau var en småvuxen karl med ett ärr över vänster kind. Jag valde ut honom på ryska marknaden ur en skock förare med vädjande ögon. De körde cykel och tuk-tuk, rikshawer och motorcykeltaxi. Några få hade bil. De trängdes runt mig, försökte fånga min blick, skilja ut mig ur mängden. Ljuset i Maus blick var ett nålstick genom svart papper. Han bedömde och beräknade. Jag valde honom därför att när han kom fram drog de andra sig undan. Jag sa att det kunde ta många kvällar. Jag sa att jag måste till alla nattklubbarna i Phnom Penh. Ljuset i hans blick borrade in sig i min. När jag berättade för honom vad jag höll på med öppnades och slöts nålspetsen över en flyktig medkänsla. Sedan uppgav han priset, som var högt, och sa: Jag kan hjälpa er, borng srei. Skelettdelar letar sig upp till ytan. Det har gått trettio år sedan den dagen på marknaden i Phnom Penh. Jag kan fortfarande höra din röst. Första gången jag träffade dig var på L’air du temps i Montreal, dit jag hade gått för att höra Buddy Guy sjunga ”I Can’t Quit the Blues”. Jag var sexton år och det var halloween. Charlotte och hennes kompisar var inte utklädda, men jag passade på att dölja min ålder genom att ta på en blank, röd ögonmask som i tinningarna var prydd med gula och purpurröda fjädrar. Mitt långa, lockiga hår var utslaget och jag hade en ribbad, svart tröja, mina mest utsvängda jeans 13 •
Echlin_Den försvunne_inlaga.indd 13
2011-06-29 15:05:40