Läs även:
Hälsningar från havets botten
Jack
Finns det björkar i Sarajevo?
Välj mig
Så nära att det bränns
Totalt bortglömd
Läs mer om Christina Lindström på
wahlstroms.se
Text © Christina Lindström 2023
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2023
Omslagsformgivning: Maria Sundberg
Omslagsfoton: Adobe Stock: Master1305, Gwens graphic studio, Boyusya, Djomas, Mochipet, Berkahjayamaterial, Surpasspro
Sättning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023
ISBN: 978-91-32-21743-2
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kapitel 1
Klasslistan
Ganska typiskt att ALLA i min familj såg min klasslista före mig. Japp, alla. Till och med Beppe, och han är ju ändå hund och inte helt läskunnig. Eller ens HALVT läskunnig.
Själv hade jag väntat på listan hela sommaren. I juni hade jag gått ut sexan och klassen hade skilts åt. Det fanns nämligen inget högstadium på min gamla skola, så inför sjuan behövde alla välja en ny skola. Vilka skulle bli mina nya klasskompisar? Vilka skulle jag känna redan? Jag var galet taggad på att få veta. Och, ärligt talat, inte så lite nervös.
Den här kvällen var det bara två dagar kvar tills jag skulle börja på högstadiet. Två futtiga dagar! Hela familjen satt och åt middag. Mamma multitaskade genom att kolla post och tugga på en morot samtidigt. Hon hade just öppnat två kuvert från kommunen. Ett var adresserat till ”Gabriels målsman”, vilket alltså betydde
att det var till henne eller pappa. Det lät tråkigt, så jag var inte så uppmärksam först.
”Åh! Din nya klass! Nämen vad kul, Gabriel!” sa mamma och prasslade med papperet.
Kuvertet innehöll tydligen min nya klasslista! Shit. Jag spratt till och satte nästan en makaron i luftstrupen. Äntligen skulle jag få veta vilka som skulle gå i min klass!
Men fick jag listan efter mamma? Svar: Nej. Det fick jag inte. I stället skickades listan runt absolut hela matbordet. Jag satt längst ut på ena sidan. Ungefär hundra olika händer drog i papperet innan jag fick tag i det.
Sofie, min storasyster, rynkade pannan sakkunnigt när hon såg listan. Som att hon satt inne med en del oroväckande information. Jag undrade så klart vad. Min
lillasyster Lo pekade fundersamt på ett namn på listan och sa:
”Jag tror att jag vet vem den där är. Rasim. Var det inte Rasim som släppte lös en giftig orm på Willys?”
Jag stirrade på henne.
”Va? Vänta nu! En orm?” frågade jag.
”Yes. En giftig”, nickade Lo nöjt. ”Jättegiftig.”
”Men på riktigt, ge mig listan!” sa jag.
”Er klassföreståndare heter Birgitta”, konstaterade pappa, som just hade fått se papperet. Han spetsade en fiskpinne på sin gaffel. ”Bara av att höra namnet blir man lite rädd att man ska ha glömt läxan. Men själv har jag ju inte haft läxor på över tjugo år.”
Till slut nappade vår labrador Beppe åt sig listan ur min lillebrorsa Wilmers nävar och sprang in i ett köksskåp. När jag några minuter senare fick tag i den var den blöt, men den gick att läsa om man jobbade hårt.
Sanningens ögonblick var här nu! Vilka skulle jag känna? Hur många?
Men svaret blev en besvikelse. Värsta besvikelsen. För jag kände verkligen ingen i min nya klass! Inte en enda!
Noll personer. Noll. Ingen alls. Riktigt dålig statistik. Inför sjuan hade som sagt alla sexor från min skola spridits ut på nya skolor. Många hade valt skolor i centrum. I klasserna blandades elever från olika skolor.
Men ingen jag kände hade hamnat i min klass. Det var så snopet att jag tappade min ungdomliga glöd. Åtminstone ett tag.
Jag visste redan att mina vänner Amal och Joel skulle gå i en annan skola än jag, men jag hade hoppats på att hamna i samma klass som Emmy. Eller någon jag kände från gamla skolan. Ödet hade tydligen andra planer. Hur schysst?
”Vilken superduperstor klass, Gabriel”, sa pappa.
”Trettio elever! Det är ju jättemånga! Någon älskar säkert hårdrock. Det skulle inte förvåna mig om minst en klasskompis är riktigt, riktigt styv på luftgitarr.”
Han började duka av tallrikar från bordet. Samtidigt slängde han med sitt långa hår. Hårdrock är det bästa
pappa vet och han har haft ”brutal frisyr” sedan han var fjorton år och fick en begagnad gitarr i julklapp.
”Jaha, Birgitta som mentor. Jag tycker att det låter bra, lärare borde reclaima namn som Birgitta”, sa Sofie medan hon drog i sin näsring.
”Vadå reclaima? Vad betyder det? Och vad spelar det för roll vad läraren heter?” undrade jag.
Fast jag fattade att hon bara försökte vara peppande. Pappa och hon förstod att jag var besviken. Det behövde man knappast vara detektiv för att kunna räkna ut. Jag tog ett djupt andetag.
”Innan jag säger något mer vill jag att ni ska veta att jag älskar människor”, sa jag. ”Alltså verkligen. Och en del klasskompisar är säkert i världsklass. Men jag känner ingen på listan. Absolut ingen. Allt jag vet är att någon heter Rasim och bussar giftiga ormar på folk. Därför är jag inte på bästa humöret någonsin nu.”
”Oroa dig inte, Gabriel. De andra känner säkert inte heller varandra än. Snart är du vän med allihop. Ormen också”, sa mamma.
Jo tjena. Stor chans. Alla skulle säkert redan känna någon i klassen. Utom jag. Skulle jag bli känd som den ensammaste killen på högstadiet? The loneliest guy ever. Killen som ingen ens skulle lära sig namnet på.
Pojken som kallades Det.
Under sommaren hade jag nästan förträngt att jag skulle börja i en ny klass. Jag ville inte tänka på det.
Dessutom kändes sommaren så lång och chill. Först hade jag varit på kollo i flera veckor. Då tältade vi på en ö, och en kille från Kristianstad åt upp en mask om dagen. (Eftersom han fick betalt för det alltså. Han såg det som sitt sommarjobb.) Med familjen hade jag varit på camping i Ullared (en klassiker) och badat i Tylösand. Oma och opa hade kommit på besök från Tyskland. I tre dagar hade jag varit förkyld. Något hade liksom hänt hela tiden.
Men nu var sommaren över. Snart skulle jag ta på mig ryggsäcken och gå in i klassrummet. Se andra klappa om varandra och säga: ”Kul att se dig igen.”
Jag skulle bara titta på. Ingen skulle vara glad över att se mig igen, eftersom de aldrig hade sett mig förut.
Ingen väntade på just mig.
Kapitel 2
Skolstart
”Välkomna!” sa Birgitta. ”Ser ni var ni ska sitta? Har alla hittat bänken med sin namnskylt? Tanken är att ni ska sätta er där ni ser ert namn. Inte någon annanstans.” Hon log. Ingen kunde le lika övertygande tillbaka. En del var för coola och resten var för nervösa. Shoutout till de tre som ändå försökte!
Alla såg sig om hela tiden. Nyfiket eller oroligt. Hade någon missat sin namnskylt? Jag visste i alla fall att jag hade hittat min. Det kändes skönt att det redan hade bestämts var vi skulle sitta. Att behöva välja en bänk skulle annars ha kunnat bli det sista jag gjorde. Blivit min död. Nu kunde jag helt lugnt slå mig ner utan att bli biten av en giftorm eller bortjagad av vildar.
För klassen såg vild ut. En tjej hade till exempel en T-shirt med texten Are you a biological error or do you just look like that? Och två killgäng välte stolar i olika hörn av rummet. Men framför mig satt en tjej som såg
schysst ut. Killen på stolen intill min välte heller inget alls, inte just nu i alla fall. Det ingav lite hopp ändå.
”Asså, varför ska jag sitta här? Varför får jag inte sitta bredvid Tobbe?” frågade killen bredvid mig.
Cringe. Han ville inte att jag skulle sitta bredvid honom. Nu visste alla det. Ingen kunde ha missat orden. Kul. Mitt främsta mål där och då var att INTE följa min instinkt och gräva ett hål i golvet: ett hål som skulle leda ut i friheten utanför skolan. Vi hade trots allt skolplikt.
Birgitta tittade på killen och sa: ”Därför att ni har fasta platser på mina lektioner och jag bestämmer var ni ska sitta.”
Jag sneglade på killen bredvid mig. Enligt namnskylten hette han Liam. Liam suckade och gav mig en trött blick. Han hade slappa ögonlock och kalla ögon. Irriterade ögon.
”Heter du Gabriel?” sa han.
”Ja, exakt! Och du heter Liam?” svarade jag. Glad över att han ändå ville snacka med mig, fast han egentligen önskade att jag hette Tobbe.
”Vad fult namn”, sa han.
Tjejen framför honom skrattade högt, hon som jag hade satt mitt hopp till. Dålig humor. Nu ville jag inte alls lära känna henne bättre. Om hon bönade och bad om att få komma mig bara lite närmare, skulle jag bestämt säga NEJ. Det borde hon ha tänkt på tidigare, till exempel innan hon skrattade åt mitt namn.
Fast om några år skulle jag säkert ge mig. Kanske på någon återträff med klassen när vi var runt tjugofem år. Man fick inte vara för långsint.
”Vet ni vad vi ska göra nu? Jo, det ska jag berätta. Vi ska göra namnövningar!” sa Birgitta.
Hon gjorde en paus efteråt. Inväntade nog vår reaktion. Såg ut över klassen genom runda, röda glasögon. Förmodligen förväntade hon sig applåder och busvisslingar.
”Fan, vad tråkigt!” sa Liam.
Birgitta satte armarna i kors framför sig. Lite som en överste i armén.
”Vet du vad jag tycker om det språket? Jag accepterar det inte. Inget svärande här inne”, sa hon. ”Har alla förstått?”
”Ugh!” nickade killen framför Liam. Han gjorde hårdrockstecknet med ena handen, pekfingret och lillfingret spretade utåt. A statement without saying a word. Han hade absolut förstått. Både klädstilen (jeansväst, en dödskalle runt halsen), tecknet och ordet ”ugh” fick mig att tänka på pappa. Det kändes så tryggt med en hårdrockare i klassen.
”Ugh!” ropade en kille från ett annat hörn av klassrummet. Något slags svar på det första ”ugh”-et. Han hade svarta jeans, långt, tunt hår och en T-shirt med AC/DC-tryck på.
Två hårdrockare? Med sina läten hittade de snabbt varandra. Som fåglar av samma art i djungeln.
Jag vände mig åt andra hållet när jag även hörde en tjej ropa ”ugh”. Alla tre nickade åt varandra.
Själv lyssnade jag ibland på hårdrocksband som Rammstein och Kiss. Det gick inte att undgå hemma. Vi fick det redan med vällingen. Pappa sa att det ingick i allmänbildningen att ha koll på minst tjugofem hårdrocksband. Men jag såg inte ut som en hårdrockskille i min gula T-shirt som jag hade ärvt av Sofie. Jag hade för kort, ljust hår också. Min blå reklamkeps, som hängde på kroken i tamburen, ropade inte heller: ”I LOVE THE SMELL OF METAL IN THE MORNING!”, som pappa brukade säga. Och jag hade ingen talang för att säga ”ugh!” på rätt sätt.
Skoldagen hade börjat för bara en kvart sedan, men jag hade redan hunnit sakna Joel och Amal två gånger. Nu gjorde jag det igen. Jag ville snacka hockeyspel med dem, eller prata om vilken hamburgerkedja som hade krokigast pommes frites. Det skulle vara grymt kul att ha kompisar i klassen. En dröm vore om hockeyspel började trenda!
Efter första skoldagen tog jag ut Beppe på promenad. Jag var deppig nu när jag hade träffat min klass live. Ingen hade visat sig vara min soul spirit. Eller ens bjudit på ett tuggummi. Ingen.
Å andra sidan var det bara första dagen. Det skulle säkert bli bättre. Jag intalade i alla fall mig själv att
den chansen fanns. Jag var också glad över att Rasims kungskobra inte hade synts till.
Mamma och pappa gick bananas över att min lillebror Edward hade bitit en dagiskompis hund. Dessutom var de oroliga över att Sofie hade skolkat halva sin första dag på gymnasiet. Så det var inte läge att berätta för dem om det deppiga, tuggummilösa mötet med klassen.
Just när Beppe och jag gick genom den stora skogsdungen (han älskade den efter att en gång ha hittat en hel varmkorv där) pep min mobil till. Jag tryckte entusiastiskt fram meddelandet. Även om jag hade haft en egen mobil i tre år, blev jag fortfarande lika glad varje gång någon hörde av sig.
Hej Gabriel! Hur var din klass? Jag hamnade med Sara J och fotbollstjejerna från min gamla klass. Grym
tur. Jag hade köpt en enkelresa till Asien om jag inte hade känt en enda i klassen!!! /Emmy
En resa till Indien kändes som en rimlig grej. Kul ändå att Emmy hade tur med sin klass. Jag kunde ju inte svara att min dag hade varit öken, så jag skrev att det vore jättekul att se Thailand. Eftersom vi ändå var inne på resor.
Ganska typiskt att ALLA i min familj såg min klasslista före mig. Japp, alla. Till och med Beppe, och han är ju ändå hund och inte helt läskunnig. Själv hade jag väntat på listan hela sommaren. Vilka skulle bli mina nya klasskompisar? Jag var galet taggad på att få veta.
Gabriel ska börja sjuan men när han får se klasslistan upptäcker han att han inte känner någon. Inte en enda person. Katastrof! Som tur är går kompisen Emmy i en parallellklass. Och så har han ju sin ständiga följeslagare, labradoren Beppe, där hemma. Men hjälper det verkligen när ens nya klass består av ett gäng hårdrockare, folk som tar med sig giftiga ormar till mataffären och en lärare som heter Birgitta?
Gabriel är inte så säker …
Totalt ocool är den andra, fristående boken om Gabriel och hans stora, kaosiga familj. Läs också Totalt bortglömd.
