Läs mer om Eva Hildén på wahlstroms.se
© Eva Hildén 2023 Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2023 Omslagsformgivning: Maria Sundberg Omslagsbilder: Staffan Hemmingsson, Watman, Poliorketes & Zef art/Adobe Stock Sättning: RPform Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2023 ISBN 978-91-32-21656-5 B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Underjorden Vattnet sipprade långsamt fram. Det kände ingen stress. Under lång tid hade det trängt igenom den täta marken, och sakta men säkert gjort den alltmer porös. Nu var berggrunden som en schweizerost, full av hål. Snart fanns inget kvar som höll den samman. Men det visste inte människorna som gick där uppe på det populära grönområdet. De rörde sig ovetande över gräset, rastade sina hundar, sprang sina löprundor och drog sina barnvagnar med sovande bebisar. De tänkte inte en endaste sekund på vad som fanns under dem. Eller snarare på vad som snart inte skulle finnas. Så de fortsatte att gå. Och vattnet fortsatte att sippra fram.
SPEGELFLICKAN
H
on satt vid frukostbordet med sin familj. Framför henne stod en skål med yoghurt och flingor som hon slevade i sig. Efter det tryckte hon i sig en macka. Hon visste att hon måste ladda ordentligt, för det skulle bli en lång dag. Men hon var så pepp! Tränarna hade sagt att de hade stor chans att ta hem turneringen. Hela laget var på topp och vädrade vinst. Som vanligt satt de på sina bestämda platser. Hennes mamma mitt emot, hennes pappa bredvid och lillasystern Emma snett över bordet. Trots att det var lördag var alla trötta, fotbollsturne ringen lämnade inget utrymme för sovmorgon. Pappan gned sig i ögonen och kvävde en gäspning. Mamman bredde en knäckemacka och försökte hyvla en sista skiva från osten. – Är du laddad? frågade pappan. Hon nickade sömnigt. 4
– Det blir väl kul att få hänga hela dagen med dina gamla kompisar? – Mm, svarade hon med munnen full av macka. – Och nästa vecka är det skolavslutning, sa hennes mamma och tog en klunk av sitt te. Skönt va? Längtade hon till sommarlovet? Hon visste inte. Hon kände sig avstängd och de senaste veckorna hade känslan av att vara frånvarande ökat. Hon kom ofta på sig själv med att känna att hon befann sig på fel plats. Som om det liv hon levde egentligen inte var hennes. Hon betraktade sin lillasyster som satt där, glad som alltid, och berättade om någon rolig lek hon kommit på. Det var något med hamstrar. Emmas pladder fick deras mamma att skratta och när hon gjorde det dansade de blonda lockarna över axlarna. Emma var en liten kopia av henne. Bekymmerslösa lil la Emma. Hon mindes inte att hon varit så där sprudlande när hon var liten och fast hon inte ville stack avundsjukan till. Emma, som med sitt ljusa änglahår och busiga uppsyn alltid trollade fram leenden hos alla. För hennes lillasyster verkade allt lätt, det var som om hon bara utgick från att alla gillade henne. Själv var hon mycket mer tillbakadragen. Hon kände sig älskad, det var inte det. Föräldrarna sa ofta hur fin och bra hon var. Ändå fastnade deras ord aldrig riktigt. De liksom rann av henne och lämnade en gnagande tomhetskänsla, som ett skavsår. 5
Det där skavet var hennes ständiga följeslagare tillsam mans med det där andra, onämnbara. Att de andra tre liksom hörde ihop mer. När hon ätit upp sin frukost, dukade hon av och gick ut i hallen. Hon ställde sig framför hallspegeln och förde bors ten genom det bruna, spikraka håret. Strök det bakom öronen och beundrade sina nya fina örhängen som hon fått i födelsedagspresent. – Hej då, nu sticker jag, ropade hon in till sin familj som fortfarande satt kvar vid köksbordet. Från mamman och pappan kom peppande svar: – Lycka till idag! – Vi håller tummarna! Puss! Tunnelbanestationen i Gamla stan låg bara ett kvarter bort. Trots att de var rätt nyinflyttade rörde hon sig redan vant i den nya miljön. Hon älskade att vara en i mängden av människorna som myllrade runt. När hon gick in genom spärrarna och tog trappan upp mot perrongen hörde hon ett tåg rulla in på stationen och började springa. Hon hade tur. Det var hennes och hon hann precis kasta sig in i vagnen, innan dörrarna slog igen bakom henne. Framme vid idrottsplatsen stod de flesta i laget redan och väntade. Vinstvittringen låg i luften och hon kände att det skulle bli en härlig dag. 6
Och det blev det. Matcherna avlöste varandra och när hon hoppade på tåget hem igen senare på eftermiddagen var hennes ben alldeles darriga av allt springande. Hon satte sig vid fönstret och ställde ryggsäcken med fotbollsskorna och resterna av matsäcken mellan fötterna. Lutade huvudet mot fönsterglaset och lät tankarna fara iväg. Drömde sig bort. Till det där andra. Som hon anade fanns där ute någonstans. Tågets rytmiska dunkande fortplantades i hela krop pen. Det vaggade henne utan att ge någon ro. Hon suck ade. Kände sig med ens trött på sig själv. Trött på att hon var en sådan hopplös grubblare. Hon önskade att det fanns en knapp som kunde sätta tankarna på paus. Ganska ofta önskade hon dessutom att något skulle hända, vad som helst egentligen. Bara det var tillräckligt dramatiskt för att flytta hennes fokus från det där i magen. Det där som kändes som ett stort hål.
7
IRIS
J
ag stod i hallen, handen vilade på dörrhandtaget. Det var eftermiddag, men mamma sov fortfarande. – Hej då, jag sticker nu! – Iris, vänta! Mammas yrvakna röst hördes inifrån sovrummet. Jag blev stående i dörröppningen. Blicken sökte sig till fotografiet ovanför hallbyrån. Det som föreställde mig, inklämd mellan mamma och pappa, och där de såg helt överlyckliga ut, medan jag själv mest verkade förvånad. Jag visste att det var den allra första bilden på oss tre. Den var tagen på barnhemmet och jag älskade att titta på den, för mina föräldrars leenden avslöjade hur efterläng tad jag var. När mamma kom ut hade hon den ljusblå morgon rocken löst knuten i midjan. Jag såg hur trött hon var, nattpasset på sjukhuset gav henne bara några få timmars sömn. 8
– Jag måste få säga hej då ordentligt, sa hon och gäs pade. Jag klarar mig inte utan en riktig kram. Jag kröp in i mammas öppna armar och drog in hen nes varma doft. – Åh, vad jag älskar dig, sa hon och strök mig över kinden. Hoppas du får det bra hos pappa och att bebisen inte håller dig vaken om nätterna. – Det är lugnt, svarade jag. Hon är faktiskt rätt gullig. Jag lirkade mig ur mammas famn och klev ut genom dörren. Slängde ryggsäcken över axeln och tryckte upp hissen. Mamma stod kvar i dörröppningen och såg på mig medan jag klev in. – Välkommen tillbaka om tre veckor, sa hon. Hennes ögon var blanka. – Men vi kommer ju ses innan dess, sa jag. – Ja, annars skulle jag aldrig överleva, sa mamma. Du är välkommen när som helst, det vet du? Jag nickade. – Och så rings vi ofta! Puss, puss! Jag slängde tillbaka en puss genom det lilla fönstret innan hissen gled iväg. Jag sprang den korta vägen mot Skanstulls tunnelbanesta tion, tog trappan ner förbi Gunnarssons konditori i så få steg jag kunde, och halade upp SL-kortet i farten. Först i rulltrappan stannade jag och gick igenom rygg säckens innehåll i huvudet. Hade jag glömt något? Nej, 9
jag trodde inte det. I varje fall inget livsviktigt som telefon och dator. Förutom på sommaren var det samma sak varje vecka. Varje söndag packa ner det jag inte kunde vara utan och byta hem. I början, precis efter skilsmässan, hade det varit jobbigt, men nu hade jag vant mig. Även om det var som att röra sig mellan två olika världar. Hemma hos mamma var det alltid stökigt, men lugnt och mysigt. Hos pappa och hans nya fru Karin rådde däremot ordning, var sak stod på sin plats och diskbänken var alltid utan smulor. Men sedan min halvsyster Lisa föddes var det definitivt inte lugnt där längre. Lisa hade kolik, ett slags magont som tydligen får bebisar att skrika hela nätterna. Jag höll på att bli tokig av att aldrig få sova ordentligt när jag var där. När Lisa inte skrek var hon rätt söt, men jag saknade att vara pappas enda dotter. Dessutom verkade han tro att jag var så stor att jag klarade mig själv. Att jag skulle förstå att bebisen behövde honom mer än jag. Och det gjorde jag väl, men det kändes ändå orättvist. Egentligen ville jag inte dela med mig av pappa alls. Perrongen var nästan tom på människor och jag satte mig på en bänk och väntade. Jag frös i min huvtröja, men orkade ändå inte stänga dragkedjan, och undrade när den efterlängtade värmen skulle dyka upp. Den här sommaren hade kommit av sig innan den ens hade börjat. Skärmen som hängde ner från taket visade att tåget skulle komma om två minuter. Vid Gamla stan skulle jag 10
byta till röd linje för att ta mig till pappas lägenhet vid Gärdet. Jag tänkte på mitt rum där. Det var stort och ljust och hade fönster som vette ut mot det vidsträckta grönområ det. Jag älskade det där rummet. Ett gnisslande från den bortre änden av perrongen förvarnade om att tåget var på väg och strax rullade det in på stationen. Jag reste mig, dörrarna gled isär med ett pysande och jag slog mig ner på en fönsterplats. De var de bästa. Jag blickade ut i mörkret när tåget körde genom tun neln, då och då glimmade en ljuspunkt till och lyste upp den skrovliga bergväggen. Vid nästa station gick det på några tanter och de log vänligt mot mig när de passerade i sina tunna små dun jackor. Man kunde nästan tro att det var höst när man såg dem. Tåget gled vidare, lämnade snart även Slussen bakom sig och på bron såg jag ut över den vackra staden. Solen glittrade i Strömmen och husen i Gamla stan avtecknade sig ståtligt mot den blå himlen. Ett tåg kom körande på spåret bredvid och när de båda var mitt på bron kunde jag för några sekunder se in i vagnen mitt emot. Jag lutade huvudet mot rutan, suset från de båda tå gen smälte samman till ett. Mitt ansikte speglades, både i fönstret på mitt tåg och i det andra. Jag såg det raka, 11
bruna håret falla ner över pannan och den smala näsan. Vid örsnibben glittrade något till. Ett silvrigt örhänge? Automatiskt åkte min hand upp till örsnibben, trots att jag visste att jag inte hade hål i öronen. Jag tittade igen. Tunnelbanetåget krängde till. Nu såg jag att det var fler saker som inte stämde med spegel bilden. Jag skymtade en bit av en randig tröja. Det såg ut som någon slags träningströja, inte alls den mörkgrå huvtröjan som jag hade på mig. Huden på mina armar knottrade sig. Det var ingen spegelbild. Det var en verklig flicka som satt i det andra tåget. En flicka som såg ut exakt som jag själv, förutom kläderna då, och hon verkade djupt försjunken i sina egna tankar. Det bet till i magen. Hur var det möjligt? Instinktivt slog jag handen hårt mot glaset för att fånga hennes uppmärksamhet, men precis då gled hennes tåg iväg. Lika snabbt som hon dykt upp, lika snabbt var hon borta. – Fan, ropade jag högt. Inte nog med att det gjorde ont i handen, flickan ver kade dessutom inte ha lagt märke till mig. Tanterna ojade sig ljudligt och mumlade något om dagens ungdomar, men jag orkade inte bry mig om vad de tyckte. I nacken, över hela armarna, ja hela kroppen, pirrade och stack det som av tusen nålar. Vem, eller vad, hade jag precis sett? 12
Jag tittade igen. Tunnelbanetåget krängde till. Nu såg jag att det var fler saker som inte stämde. Det var ingen spegelbild. Så länge Iris kan minnas har hon levt med en känsla av tomhet, av att något saknas. Så en dag ser hon någon genom fönstret på tunnelbanan, någon som sitter på ett förbipasserande tåg. Först tror hon att det är sin egen spegelbild hon ser, men sedan förstår hon att det är en annan person. En flicka som ser ut exakt som hon själv! Ungefär samtidigt dyker ett slukhål upp på Gärdet i Stockholm, precis intill där Iris bor. Alla är förskräckta, hela Kaknästornet håller på att rasa! Men det är något mycket märkligt med slukhålet …