9789132214820

IDA ÖMALM RONVALL

Läs mer om Ida Ömalm Ronvall på wahlstroms.se

© Ida Ömalm Ronvall Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2022 Omslagsformgivning: Denise Leonéus Omslagsfoto: Westend61/Getty Images Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2022 ISBN 978-91-32-21482-0 B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Till Sofie

FANNY Killen, eller snarare mannen, som sitter mitt emot mig heter Markus och har en finne strax ovanför överläppen.

En helt enorm jävla finne, som bara skulle behöva en liten putt för att komma ut.

Jag. Kan. Inte. Sluta. Titta. På. Den. Jag kämpar för att se honom i ögonen, men min blick dras mot finnen hela tiden. Dessutom har han en väl­struken mörkblå skjorta. Vem stryker kläder men struntar i att klämma finnar? Det är ju faktiskt en helt orimlig prioritering. ”… så som jag sa, att erbjuda wow-service till våra kunder är superviktigt”, säger han och ler brett.

Jag lyckas bända min blick rätt och ler tillbaka. Undrar om detta är ett sätt att testa om jag passar för jobbet.

Klarar jag av att hålla ögonkontakt med någon som har en finne på överläppen? Det borde ju i och för sig vara rätt oviktigt, eftersom jobbet går ut på att prata i telefon med folk. ”Det låter … inspirerande.”

7

Hur kan man gå omkring med en finne utan att klämma den? Han är säkert en sån ordentlig människa som viker istället för knölar pappret när han bajsat också. Det kanske i och för sig är ett tecken på stark karaktär. Än en gång motstår jag reflexen att luta mig fram och göra jobbet åt honom. Jag börjar diskret pilla på nagelbanden för att inte mina händer plötsligt ska flyga upp i hans ansikte.

Fan, jag måste ju vara sjuk i huvudet som sitter och tänker på det här nu?

Jag försöker att koncentrera mig på vad han säger.

Han är kundservicechef på samma företag som min kusin Saras kompis Anton. Anton har jobbat med något kommunikationsgrejs här, men slutade nyligen och flyttade till Göteborg. ”Ett av våra mål är att 90 procent av kunderna som ringer ska få hjälp inom fem minuter. Hittills i år har vi hållit det målet, det är jag riktigt stolt över.”

Jag nickar mot honom samtidigt som jag försöker se imponerad ut. 90 procent, BRA JOBBAT, tänker jag och hoppas att det avspeglar sig även utåt. ”Nu får du berätta om dig! Varför har du sökt just det här jobbet?”

För att jag behöver ett jobb? Och för att Sara sa att jag skulle få komma på intervju bara jag ringde?

Jag svamlar ihop någonting om att jag växer av möten med människor, och att trots att jag inte har jobbat med att svara i telefon förut är det ju faktiskt inte så 8

annorlunda mot att jobba i butik för det handlar ju också om att möta människor och ge dem service och att jag verkligen brinner för service och kundmöten.

Jag tar ett andetag och lägger till att mobilabonnemang är extra spännande att jobba med eftersom i princip alla är potentiella kunder. ”Alla har ju en telefon, menar jag.”

Markus spricker upp i ett stort leende. Han brinner verkligen för det här företaget. Mindblowing. Hans entusiasm är fan helt jävla orimlig. Min entusiasm är fan helt jävla orimlig. Han nickar. Finnen guppar upp. Och ner. ”Vem är du när du inte jobbar då?” ”Öh …” ”Ja, jag tänkte, var bor du? Familj?” ”Jag bor tillsammans med en kompis på Hägerstens­ åsen. Flyttade hemifrån i höstas. Jag är uppvuxen här i Stockholm med min mamma.” ”Har du några syskon? Det är ju spännande det där med placering i syskonskaran, tycker jag. Hur det påverkar hur man blir och så”, säger han och lutar sig förtroligt framåt. ”Nej, inga syskon.” ”Det har faktiskt inte jag heller”, säger Markus. ”Tror att det är därför jag alltid varit så … driven. Och det verkar du också vara. En person som går sin egen väg.” ”Mm, ja, det skulle jag absolut säga att jag är”, säger jag och nickar fejkat eftertänksamt fast jag mest känner mig otålig. Ge mig det här jobbet nån gång då!

9

”Men du, det här låter ju toppen. Vad säger du om att börja här hos oss? Det är en timanställning, men som det ser ut de närmaste månaderna, ja, minst fram till hösten, kan du få pass som motsvarar en heltid.” ”Gärna”, säger jag glatt och andas ut inombords.

Jag tittar på klockan ovanför hans huvud. Den är 9.45. ”Så … Ska vi säga på måndag? En fresh start efter helgen.” ”En fresh start efter helgen”, upprepar jag och nickar. ”Det blir bra.”

Vi reser oss upp. Det har blivit en lerig pöl på golvet där jag haft mina skor, men det verkar inte som om han märker det. Han följer med mig till receptionen och vi skakar hand innan jag åker med den talande hissen ner till huvudingången där jag lämnar mitt gäst-passerkort till en vakt. Sen firar jag med att köpa en dyr kaffe och glo på folk som stressar runt på Centralen innan jag tar tunnelbanan hem till Hägerstensåsen.

Det är typiskt marsslaskigt väder, som stänker upp smuts på mina nytvättade svarta jeans medan jag går den korta vägen hem. I lägenheten är det knäpptyst, eftersom Melina är på föreläsning på KTH hela dagen. Jag byter om till mjukisbyxor och en t-shirt och lägger mig på sängen. Jag tittar på lyftkranen som sticker upp ovanför husen längre bort. Sen somnar jag.

10

ISAK Noel kommer gående med skuttande steg över golvet i ljushallen. Han ser riktigt peppad ut. Nej, han ser helt övertaggad ut. ”Vad?” säger jag när han närmar sig.

Han flinar och drar handen genom sitt mörkbruna hår.

Jag tar upp min väska och slänger den över axeln.

Egentligen borde jag ha gått till gymmet och tränat medan jag väntade på att han skulle sluta, men jag orkade inte, så jag har slöskrollat på telefonen i nästan en timme. Det är nästan inga andra som är kvar, men jag gillar att se den skiftningen. Från en gymnasieskola vid lunchtid då det är folk överallt, och se hur den blir mer och mer bara en byggnad. Ett skal. Det blir helg och alla lämnar för att leva sina liv någon annanstans än här. På måndag börjar allt om igen. Då är det här livet är. ”Ska vi dra hem till mig, då?” säger jag bara. ”Olivia har fest ikväll!” väser han medan vi går mot utgången.

11

”Olivia?” ”Hallå, är du trög? Din tjejs kompis.” ”Driver bara med dig! Okej, vi drar dit senare då?”

Inte för att jag är sugen på fest, egentligen. Inte idag.

Idag hade jag hellre hängt med Noel hemma. Spelat spel och kollat på film. Eller ännu hellre, varit med Kajsa.

Hånglat och inte kollat på film. Men det är ju vad man gör, antar jag. Både Noel och Kajsa vill såklart gå på Olivias fest, så då gör jag också det. Jag har inte jättemycket emot att gå på Olivias fest, jag är bara inte så jättemycket för det. ”Du får vara lite mer pepp, Isak. Bara för att du är stadgad är inte alla det.” ”Äh”, muttrar jag samtidigt som jag skrattar till. Så typiskt Noel att dra en sån kommentar. ”Fan, jag har glömt min plånbok i skåpet, vänta.”

Medan han springer uppför trapporna passar jag på att skicka ett mess till Kajsa om att jag längtar efter henne.

Hon svarar direkt.

Längtar efter dig med. Ses hos Olivia väl?

Jag och Kajsa blev ihop på en fest strax före jul, efter att jag hade försökt att inte glo på henne för mycket sen första dagen på gymnasiet. Jag gick bokstavligt talat rätt in i henne på väg till uppropet i aulan. Jag var svin­nervös, det är jag alltid när jag ska göra saker som jag inte har gjort förut. Jag bad mumlande om ursäkt och hon sa typ 12

”det är lugnt” och sen pratade vi inte med varandra, och hälsade inte ens på varandra förrän den där festen, då vi hamnade i samma soffa. Jag blir fortfarande varm i hela kroppen när jag tänker på det för det hade ju lika gärna kunnat bli så att det inte hände något, att jag bara hade inbillat mig att våra blickar på något sätt alltid sökte varandra när vi var på samma ställe. Värmen från hennes lår när vi makade oss närmre varandra i soffan för att fler skulle få plats. Hennes fot mot min under soffbordet.

Hennes mun som viskade i mitt öra och frågade om jag ville ta en promenad eftersom det var så sjukt varmt där inne. Sen gick vi inte tillbaka till festen igen. Vi pratade istället. Och sen kysste vi varandra på den kvällstomma skolgården. Och sen var det vi. Det är vi. Det är … ”Okej, ska vi gå då?” säger Noel som plötsligt står framför mig.

Han låter lite andfådd.

Jag sneglar på honom medan vi går ner mot stan. Han försöker se avslappnad ut, men slickar sig om läpparna och sväljer oftare än vanligt. Hans blick flackar fram och tillbaka medan vi går längs med Storgatan. Det här med honom och Olivia har varit på gång ganska länge nu och det är uppenbart att det är på den här festen som det kommer att hända. Jag skulle gissa att det är ungefär den enda anledningen till att Olivia ens har fest. Noel försökte övertala mig att ha fest för några veckor sen, när mamma och pappa var bortresta över helgen. Jag skyllde på att grannarna i andra delen av parhuset vi bor i är hemma ungefär jämt och att de är sjukt ljudkänsliga 13

och griniga. Bara tanken på att ha en massa folk hemma hos mig och att det kanske dyker upp folk som jag inte känner, gör mig obekväm. Mina föräldrar skulle dessutom märka det direkt, det skulle inte spela någon roll hur noggrant jag städade dagen efter.

Noel blev rätt sur, vilket i hans fall betyder att han var sur ungefär en dag, och nu har han antagligen redan glömt bort det. ”När ska vi gå dit, tycker du?” säger jag samtidigt som vi kliver på bussen hem till mig. ”Hm, inte för tidigt va?” säger Noel, trots att jag vet att allt han vill är att åka dit så fort som möjligt.

Låset protesterar lite när jag låser upp dörren. Jag ställer ner väskan på det grönaktiga marmorgolvet i hallen, tar av mig skorna och ställer dem på skohyllan. ”Det är alltid så tyst hemma hos er”, säger Noel. ”Ja, det är ju ingen annan här just nu”, säger jag och hänger upp jackan på kroken precis innanför dörren. ”Jo … men annars med. Så lugnt, liksom. Som att man får tänka ifred.” ”Mm.” Jag sneglar mot den tre år gamla familjebilden som hänger på väggen ovanför trappan. Jag står i mitten med nytvättat hår och med mamma och pappa på varsin sida om mig. Pappa och jag har vita skjortor och mamma en grön klänning. När Kajsa var här första gången och såg den höll jag på att dö av skam, även fast hon sa att jag var söt. Hon brukar fortfarande säga det då och då när hon är här. Jag skulle inte ha jättemycket emot om någon 14

flyttade på den. Till exempel till mammas och pappas sovrum. Eller till källaren, för den delen. Men jo, det är sant att man får tänka ifred hemma hos mig. När vi alla är hemma sitter pappa oftast i soffan i vardagsrummet och läser, medan mamma sitter och gör samma sak i tv-rummet på övervåningen. På sommaren sitter någon av dem, oftast mamma, på verandan på framsidan av huset. ”Längtar så sjukt mycket efter att flytta hemifrån”, fortsätter Noel.

Han säger det minst en gång i veckan. ”Är ju ett tag kvar”, svarar jag och tar fram mackor ur skafferiet.

På köksbordet ligger en lapp.

Hej Isak! Kan du sätta igång diskmaskinen när du kommer hem? Kram mamma.

Det är lite gulligt att mamma skriver lappar om sånt istället för att messa mig. Jag petar in en disktablett, klickar fram till ekoprogrammet och sätter igång maskinen innan jag sätter mig ner mitt emot Noel. ”Du ska vara glad att du inte har en massa störiga syskon”, säger han medan han brer smör på en macka.

Jag tar en klunk sodastreamat vatten. Jo, jag ska väl vara glad för det. Fast när jag var yngre saknade jag alltid att ha syskon. ”Hemma hos er ligger ju saker kvar där man har lagt dem. Imorse höll jag inte på att hitta min jacka eftersom Wilma hade lånat den igår kväll. Höll på att få spel. Hon kan väl för fan skaffa en likadan jacka själv istället.”

15

”Ja, för du skulle älska att du och din syrra hade matchande kläder”, flinar jag.

När jag gick på lågstadiet tjatade jag massor på mina föräldrar om syskon. Sen blev jag äldre och … ja, det hade väl inte gett så mycket att få ett syskon när jag var tio. Så då slutade jag att tjata på dem om det. Sen gick något år till och så slutade jag att bry mig om det. Jag har inte tänkt på det på länge, och jag tänker inte på det mer än några sekunder nu heller, eftersom jag och Noel övergår till att prata om festen vi ska gå på.

16

DE KANSKE HAR TÄNKT ATT DE SKA BERÄTTA DET FÖR MIG. DE KANSKE HAR TÄNKT ATT DE SKA BERÄTTA DET FÖR MIG VILKEN DAG SOM HELST. Isak bor i Örnsköldsvik med sin pappa och mamma.

Han går första året på gymnasiet, tränar, umgås med sina vänner och flickvännen Kajsa.

Fanny är uppvuxen i Stockholm med sin mamma.

Hon har precis flyttat hemifrån och börjat jobba på en kundtjänst medan hon funderar på vad hon vill göra med livet.

Isaks och Fannys vägar hade förmodligen aldrig korsats om det inte vore för pappret Isak hittar inne på sin pappas kontor. Bekräftelse av faderskap.

Vad gör man när man upptäcker att man har en hemlig syster?