VICTORIA EVERBRAND
Läs mer om Victoria Everbrand på rabensjogren.se
© Text: Victoria Everbrand 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsformgivning: Eric Thunfors
Omslagsfoton: Envato, Olha Romaniuk
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-75085-0
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
KAPITEL 1
MONSTRET
Dörren ut mot skolgården slits upp med en smäll. Amir och Finn i 9b rusar in i korridoren och skriker:
”Monstret kommer!”
De flyger skrattande förbi mig. Flaxande jackor och gnisslande skosulor.
Ett nytt brak i dörren och Monstret kommer efter dem med stora lysande ögon. Jag trycker mig mot skåpet. Amir och Finn har tio meters försprång. Monstrets tunga steg får golvet att gunga.
Jag känner vinddraget, de stora händerna sträcks ut och …
”Stella Monteserre!” Camillas röst ekar mot lysrören. ”Du har ingenting i den här korridoren att göra. Ut!”
Camilla pekar med hela armen. Monstret morrar. Den breda ryggen skakar under täckjackan.
Sedan vänder hon sig om. Jag kryper ihop. Böjer nacken och gömmer mig i matteboken. Alla suddiga ekvationer, mitt hjärta vill bryta sig ut ur bröstkorgen.
Men så slås dörren upp igen och Monstret är borta. Lukten av vanilj finns kvar i korridoren.
Sedan sitter jag i klassrummet och ser ut på den grå himlen. De grå husen. Gruset. Västhagas tomma gator.
Februari … Vem behöver februari? Årets mest meningslösa månad. Som tur var den kortaste. Men i år får vi en extra dag, nu på fredag, eftersom det är skottår.
Grattis! Tack. Jag undrar varför man inte lägger extra dagar i juli istället?
”Milo?”
Jag kollar bort mot Camilla. Hon står vid whiteboarden med händerna i sidorna.
”Har du lust att närvara lite?” säger hon.
Jag önskar att det var en fråga där mitt svar faktiskt spelade någon roll. Men jag nickar, och hon fortsätter:
”Vad kan du berätta om ett demokratiskt styre?”
”Att allas röst räknas”, säger jag.
Jag fattar inte att jag kan få fram orden utan att skratta. Eller gråta. Speciellt när jag fortsätter:
”Att alla är lika mycket värda.”
”Bra”, säger Camilla. ”Det är en del av det. Och mer då?”
Hon ser sig omkring i rummet. Alla tittar ner på bänkarna.
”Ni fattar att det här kommer att räknas i era betyg, va?”
Två händer glider tveksamt upp.
Man får ju ge Camilla cred för att hon försöker. Men eftersom hon letar efter någon annan att överraska med en fråga vänder jag mig mot fönstret igen.
Ser min spegelbild. Mitt spretiga hår och mitt bleka ansikte. I glasrutan blir ögonen bara svarta hål. Kanske i verkligheten också.
Mormor brukade ta tag om mina axlar, trycka in tummarna vid
nyckelbenen och säga att jag måste äta mer för att inte försvinna helt. Men sedan var det hon som gjorde det. Hon som fick bröstcancer och blev liten som en fågel innan hon till slut flög iväg för alltid.
Jag önskar att hon kunde dyka upp som en duva utanför klassrumsfönstret. Som i ”Bröderna Lejonhjärta”. Bara kuttra lite. Säga att allt kommer att bli bra.
Lukten av stekt fisk har letat sig in i vartenda litet hörn av skolan. Det är så man håller ordning på dagarna här.
Den lite söttjocka konservtomatslukten från måndagarnas linsgryta.
Tisdagarnas fisk.
Onsdagspastan.
Den mjuka doften av nybakat bröd till torsdagssoppan.
Fredagarnas kött och potatis.
Och alla har väl olika helger, men mina lördagar brukar lukta tvättmedel och söndagarna svett.
Jag ställer mig i matkön och väntar på att få ta min tallrik. Lägga upp lite morötter. Bli serverad kallnad skinnpotatis och mosade rester av det som kanske simmade i ett hav någon gång. Nu är det mest panering och stela kanter.
Jag tar ett vitdiskat glas från den blå backen och trycker in det mot vattenautomaten. Det pyser när vattnet rinner ut.
Sedan väljer jag en stol längst in i hörnet. Ber en liten bön om att ingen ska sätta sig bredvid.
”Tjena, Milo!” Finn dunsar ner intill mig. ”Läget?”
Amir drar ut stolen mitt emot. Han har sin fula keps med så
böjd skärm att det ser ut som om han tittar i en tunnel.
”Läget?” säger Finn igen.
Jag ser på fisken. På potatisen jag aldrig kommer att äta.
”Hallå?” Amir lutar sig fram över bordet. ”Hör du inte att vi pratar med dig?”
Hans hand är så nära min tallrik. Bara en liten förflyttning, sedan skulle jag kunna hugga gaffeln i honom. Rakt genom hud och senor.
”Såg din syrra förut”, säger Finn. ”Jävla snygg hon blivit ändå. Eller hur, Amir?”
”Visst”, säger Amir och tar mitt glas, låter en långseg spottloska ringla sig ner i vattnet.
”Kan jag inte få hennes nummer, Milo? Va?” Finn dunkar till mig på axeln. ”Kom igen.”
Jag reser mig. Vet att jag har förlorat.
Amirs skratt. De följer efter mig bort mot disken. Väntar så snällt när jag skrapar av tallriken och lämnar glaset i nästa blå plastback. Sedan går de som livvakter bredvid mig genom korridoren bort från matsalen.
Så fort vi kommit runt hörnet vid slöjden puttar Finn in mig i väggen. Amir drar så hårt i min tröja att tyget knakar.
”Tror du att du är något?” säger han. ”Va?”
Det tror jag verkligen inte.
”You’re fucking nothing!” skriker Finn.
Amirs spark sveper undan mina ben.
Jag kryper ihop. Sätter upp händerna.
”Fattar du?” säger Finn. ”Nothing!”
Jag försöker nicka. Eller jag vet inte, jag försöker nog bara kom-
ma bort. Men Amir sparkar igen, just som jag dumt nog försöker resa mig. Kanten på hans sko träffar mig i ansiktet, jag känner läppen spricka.
”Fuck!” säger Finn.
Snällt ändå, hinner jag tänka. Att de bryr sig om mitt blod.
Men en halv sekund senare fattar jag att det inte handlade om mig. Utan om en orkan som flyger in.
Den sveper både Amir och Finn med sig. En enda lång arm kastar dem åt sidan. Ett vrål och dunsen av deras bakhuvuden mot väggen. Någon annans rop och skrämda skratt, sedan hör jag Amirs och Finns springande steg försvinna bort i korridoren.
Jag tar mig upp. Håller handen för munnen.
Det smakar varmt, järn.
”Milo?”
Den flåsande heta andedräkten mot min kind.
”Milo?”
”Stella, bara gå”, säger jag och puttar undan henne.
Ser att blodet har droppat på min tröja.
Fan, skit.
”Stella? Vad händer?”
Det är John. Stellas nya assistent. Alltid två minuter för sen, de där baggyjeansen gör väl att han inte kan springa. Hans trassliga dreadlocks är snurrade till ett fågelbo uppe på huvudet.
Han gör en nick mot mig.
”Kompis, du blöder.”
Nähä?
Stellas nävar öppnas och stängs. Håller takten utmed Adidasbyxornas ränder.
”Man ska inte slåss”, säger John.
Han försöker lägga handen på Stellas axel, jag glider emellan.
John ser förvånad ut. Han tittar på Stella över mitt huvud och fortsätter långsamt, tydligt. Som om Stella skulle haft hörselproblem:
”Du ska inte ge dig på någon som är yngre, tjejen.”
Fan, jag är inte ens yngre, jag är tre minuter äldre. Jag vänder mig mot Stella och säger:
”Gå hem.”
”Hem?” säger John som verkligen inte fattar någonting. Han kliver runt mig och pekar mot sin handled. ”Nä, klockan är bara elva femtiofem, du ska vara kvar till tretton trettio idag, Stella. Det har vi bestämt.”
”Jag ringer mamma”, säger jag till Stella. ”Vänta på skolgården.”
”Mamma?” säger John, medan blicken flackar mellan oss båda. ”Men …”
Stella fräser som en arg katt. Jag ger henne min vuxnaste blick. Försöker låtsas att det är jag som bestämmer.
”Jag ringer henne”, säger jag. ”Bara gå nu. Okej?”
John öppnar munnen. Tungan glider över ringen han har i underläppen. Sedan backar han och låter Stella gå förbi.
En pust av regn blåser in när hon trycker upp dörrarna till skolgården.
”Så?” Johns kaffefyllda andedräkt ringlar mot mig. ”Hon är alltså din …?”
”Ja”, säger jag och känner på min fläskläpp. Får fortfarande blod på fingrarna.
”Det var som fan.” John kliar sig i fågelboet. ”Men jag antar att
jag inte behöver skriva en kränkningsrapport då, om ni ändå är familj?”
Jag orkar inte svara. Jag går bort i korridoren, in på toaletten. Den stickiga pisslukten. Pappersservetterna klistrar mot golvet.
Snus och klotter på väggarna.
Ansiktet som stirrar tillbaka på mig från den spruckna spegeln ser ut som en tolvårings. Det är ingen som tror på att jag snart fyller femton. Ingen som tror att jag går i åttan. Och det enda som är bra med det, är att de som inte redan vet det sällan fattar att Monstret är min tvillingsyster.
Milos liv går sådär.
Elsy, hans bästa vän, har börjat på en annan skola.
Stella, hans starka och oförutsägbara tvillingsyster, har tyvärr inte börjat på en annan skola. Och medan mamma kämpar för att hålla ihop familjen, drömmer Milo om att flytta någon annanstans.
Långt bort från mobbarna och allt ansvar.
Men efter ett bråk med Stella hamnar Milos inrutade dagar plötsligt i oordning. Och när hans frånvarande pappa oväntat dyker upp, samtidigt som Elsy drar sig undan och en liten hamster flyttar in i bröstkorgen, inser Milo att något är fel. Väldigt fel.
Det var ju inte riktigt så han tänkte sig det perfekta livet.