anna hansson GUSTAF LORD
mumiekatt försvunnen!
Läs mer om Anna Hansson och Gustaf Lord på rabensjogren.se
© Text: Anna Hansson 2025
© Bild: Gustaf Lord 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Form omslag: Jonas Lindén
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74895-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
KAPITEL 1
Måna Gast satt på en pall utanför kråkslottet där hon bodde och väntade på sin bästa kompis, den snälla varulven Varg.
Snart såg hon honom komma springande. Det såg alltid extra roligt ut när en så lurvig varulv sprang, för pälsen fladdrade liksom i vinden. Särskilt när det blåste lite, vilket det ofta gjorde i Monsterstaden. Det var därför alla monster trivdes så bra där, de gillade ju regn och rusk och oväder. Alla utom Måna då, som faktiskt drömde om att solen skulle skina ibland.
– Varför sitter du här ute och väntar? frågade Varg förvånat när han dök upp.
– Jag ville bara ha lite frisk luft, svarade Måna.
Varg la armarna i kors.
– Jag har känt dig länge nog för att veta när du ljuger. Och det gör du nu. Måna suckade.
– Jag tror att det spökar hemma hos mig, sa hon och rös till.
– Det är klart att det gör, skrattade Varg. DU bor ju där!
På sätt och vis hade han rätt. Måna var faktiskt ett spöke, men hon var inte som de andra gastarna och vålnaderna i Monsterstaden, som gillade allt som var mörkt och läskigt och som älskade att skrämmas.
Måna skakade på huvudet.
– Det var inte så jag menade, sa hon. Det är inte jag eller min faster som spökar. Det är någon annan. Jag har hört konstiga ljud, och inatt lät det som om någon sprang fram och tillbaka över golvet uppe på vinden.
– Det var nog inget spöke, sa Varg i ett försök att lugna henne.
– Tror du inte? sa Måna. Menar du att du tror att det var något annat? Som en stor spindel, till exempel?
Hon tittade upp på Varg med stora, rädda
ögon. Hon var livrädd för spindlar. Det skulle vara ännu värre med en jättespindel på vinden än med ett spöke.
– När vi är klara med vårt uppdrag följer jag med dig hem och tittar, sa Varg och klappade sin vän på axeln.
Deras uppdrag var att finna ett par försvunna glasögon. Det var Vargs farbror Käftis som hade bett dem om hjälp. Egentligen hade Måna bestämt sig för att ta några dagars semester från detektivarbetet. Hon hade haft fullt upp den senaste tiden.
När hon började jobba som privatdetektiv hade hon inte alls förstått hur många brott och mysterier det fanns att lösa i Monsterstaden. Men hur mycket hon än tyckte om det så var det också lite jobbigt. Hon hade knappt haft tid till sina två största intressen: att läsa och lösa korsord. Nu hade hon bunkrat upp med en stor hög nya böcker från biblioteket och sett fram emot att vara ledig.
Men nu, när det var Vargs egen farbror som bett henne om hjälp, hade Måna känt att hon måste ställa upp ändå. Farbror Käftis hade lagt sina glasögon någonstans och sedan glömt var, och utan dem såg han för dåligt för att kunna leta reda på dem själv. Det var inte första gången
det hände, och sedan Måna började jobba som privatdetektiv hade han bett henne om hjälp flera gånger. Men Varg hade hjälpt till att leta förstås.
KAPITEL 2
Måna och Varg gick först ett varv i parken för att leta. Många monster i staden tyckte om att vara där, även Vargs farbror.
De såg en massa saker: svarta rosor som nyss slagit ut, mördarsniglar i mängder och en huvudlös riddare som spelade minigolf med sitt huvud under ena armen. Men inga glasögon.
Måna svepte med blicken över en rabatt med
välklippta brännässlor och såg sedan ut över parken igen. Fortfarande inga glasögon i sikte.
Däremot fick hon syn på någon hon kände igen:
Liemannen, rektorn på förskolan Döden. Måna och Varg hade hjälpt honom att lösa ett brott för
inte så länge sedan.
Liemannen vinkade glatt där han kom gående mot dem. Han hade famnen full av fiskespön och ett gäng små förskolemonster bakom sig. Alla hade blodröda västar med svarta dödskallar på.
– Måna! Varg! sa han när de kom närmare.
Löser ni brott? Behöver ni hjälp?
Måna pressade fram ett leende.
Hon visste att Liemannen drömde om att bli
detektiv, men hon var inte så säker på att han skulle vara bra på det. Dessutom ville hon inte ha hjälp av någon annan än Varg. Vad skulle hon svara? Hon gillade inte att ljuga, men hon ville
egentligen inte säga sanningen heller.
– Nej, vi löser inte något brott, svarade Varg innan Måna hann öppna munnen. Vi letar efter min farbrors glasögon bara.
Måna pustade ut.
– Det låter som ett jobb för mig! sa Liemannen
glatt. Jag ska bara hjälpa de här sötnosarna att komma igång med fiskandet så hjälper jag er sen.
Han gav de små monstren var sitt spö och sjasade iväg dem mot dammen med pirayor.
Men Måna hade tur, det dröjde inte länge förrän monstren började ropa på hjälp. Några hade trasslat in sina spön i varandra och ett monster hade dragit upp en alltför stor piraya. Liemannen fick fullt upp med att hjälpa till.
– Kommer strax! ropade han till Måna och Varg. Jag ska bara …
I samma sekund fick ett av småmonstren napp igen. Men det var ingen piraya utan – ett par glasögon!
– Är det de här ni letar efter? frågade Liemannen.
– Ja, sa Måna som kände igen dem. Det är det faktiskt.
– Då får jag tacka för att jag fått vara med och
lösa ett mysterium, sa Liemannen. Och så bugade han och räckte fram glasögonen till Måna.
Hon öppnade munnen för att säga att han bara hade haft tur, men Varg knuffade henne försiktigt i sidan.
– Tack, sa han.
Måna tog glasögonen.
– Usch, de är alldeles slemmiga, sa hon och sträckte sig mot Vargs päls för att torka av dem.
– Är du galen? sa Varg och hoppade undan.
Han rotade runt i den lurviga pälsen och drog fram en vit näsduk.
– Använd den här istället, sa han. Och jag vill INTE ha tillbaka den när du är klar!
ETT NYTT UPPDRAG FÖR MÅNA GAST!
I Monsterstaden händer det alltid mystiska saker. Nu är mumien Ras katt Mjaunubis borta!
Är han kanske stulen? Eller, ve och fasa, uppäten? Ra ber detektiverna Måna och Varg om hjälp att lösa det kluriga fallet.
Det här är fjärde boken i serien Mysterier i Monsterstaden – en mysdeckare full av monsterhumor.
LÄS BÖCKERNA I VILKEN ORDNING DU VILL.