En mardröm i källaren
Tobias Söderlund Stef Gaines
En mardröm i källaren
Tobias Söderlund Stef Gaines
Läs mer om Tobias Söderlund och Stef Gaines på rabensjogren.se
© Text: Tobias Söderlund, 2022 © Bild: Stef Gaines, 2022 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2022 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2022 ISBN 978-91-29-73609-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Pappas protest
Nästippen är röd när jag och Buster kliver in i hallen. Pappa pratar med hög röst i vardagsrummet. Mitt namn nämns. Jag stänger dörren försiktigt och smyger närmare. ”Jag har verkligen provat allt, men den där rektorn är så trög! Allt går in genom ena örat och ut genom andra.” Jag håller tillbaka en fnissning. Lorraine måste få höra att pappa kallade rektorn trög! Buster är på väg att springa in till pappa. Jag plockar upp honom för att minska risken att bli påkommen med att tjuvlyssna. Även min klasskompis Katie nämns, så jag antar att det är hennes pappa han pratar med. De är barndomskompisar. ”Ja, jag har skickat en protest till kommunen också. Men de bryr sig inte heller”, säger pappa. 7
Jag förstår direkt vad det handlar om: Vårt nya klassrum. I höstas fick vi veta att vi skulle byta eftersom vårt vanliga ska renoveras. Istället har vi fått ett rum i ett gammalt hus på andra sidan skolgården som stått tomt i evigheter. Varje gång vi ska till gympan, slöjden eller matsalen måste vi passera hela den långa högstadiebyggnaden. Men det är långt ifrån det värsta. Ända sedan min storebror Oscar berättade att det kallas för spökhuset har jag haft en dålig känsla inför den här terminen. ”Även om de skiter i den gamla olyckan måste de förstå att det är ett olämpligt ställe för barnen”, fortsätter pappa. Jag vet att han hade lektioner i samma hus på 80-talet. Men någon olycka har han inte nämnt tidigare. Det hörs att pappa vankar fram och tillbaka. Han kan aldrig stå still när han är upprörd. Själv står jag blickstilla och hoppas att han ska säga något mer om vad som hände. ”Jag påpekade också att huset ligger alldeles för nära 8
vägen. Det är så himla mycket trafik på Almgatan nu och de har höjt hastigheten. Tänk om nån springer rakt ut i vägen.” Jag vill egentligen säga åt pappa att vi inte är några förskolebarn. Det är klart att ingen springer ut framför en bil. Vi vet ju att vägen ligger där. Jag tjuvlyssnar ett tag till, men när pappa byter ämne smyger jag upp till övervåningen.
Mamma
sitter på sitt kontor. Dörren är stängd, men jag hör tangentknattret. Hon verkar ha flyt i bokskrivandet igen, så det är bäst att inte störa. Dörren till Oscars rum är däremot öppen. 9
”Hej”, säger jag försiktigt. ”Kan jag komma in?” Min bror ligger i sängen och kraxar något som jag tror betyder ja. Innan jag skjuter igen dörren hinner Buster också smita in. Oscar stönar när han vänder på sig. Bara att se hans beniga ansikte ger mig en klump i magen. Trots att han är friskare än vad han varit på länge ser han sjukare ut än någonsin. Efter att ha pumpats full med cellgifter hela sommaren och genomgått flera operationer under hösten tror läkarna att de fått bort all cancer ur Oscars kropp. Men för att vara på den säkra sidan måste han ta cellgifter igen. Liksom för att döda det allra sista, om det skulle finnas några cancerrester kvar. Och trots att de här cellgifterna är svagare har de fått honom att må superdåligt. Det är som att han helt har förlorat kontrollen över sin kropp. Håret som hade börjat komma tillbaka har fallit av igen. Hans glada humör är borta. Och han har rasat i vikt. Medan vi andra i familjen har proppat oss fulla med mat och godis hela jullovet har han knappt kunnat äta. Och då 10
var han redan tunn efter alla behandlingar. Jag hoppas att jag aldrig behöver ta mediciner som gör att jag inte är mig själv längre. ”Hur mår du?” frågar jag och sätter mig i fotändan på sängen. Han grymtar till. ”Nästa fråga.”
11
Jag suckar. Vill att han ska säga som det är, men vill inte tjata. Samtidigt är det en annan sak jag verkligen vill prata om. ”Kan du inte berätta nåt mer om spökhuset? Jag hörde pappa prata om en olycka.” Oscar pressar fram ett snett leende. ”Nästa fråga igen.” ”Men åh!” Buster tassar över till Oscar och slickar på hans haka. För någon sekund syns ett riktigt leende innan trött heten tar över igen. ”Kom igen! Om det faktiskt är farligt där borde jag få veta. Det är orättvist att jag som måste ha det som klassrum vet minst!” ”Okej, okej”, säger Oscar. Hans fingrar glider genom Busters päls. Han ser ut att samla kraft. Mina händer, som äntligen återfått värmen efter promenaden, blir klibbiga. ”Sorry alltså, men jag vet inte så mycket om den där olyckan. Jag har försökt googla, men internet fanns ju 12
inte på den tiden, så jag hittade ingenting.” Han hämtar andan och verkar se besvikelsen i mitt ansikte. ”Men jag har ju hört saker. Om det är sant vet jag där emot inte.” ”Men berätta bara!” säger jag. Han harklar sig. Hostar till ett par gånger. När han börjar prata igen är rösten mörkare och lite raspig. ”Det jag har hört är att en lärare dog där inne.”
13
Skolans ödehus
”Är det här verkligen en bra idé?” frågar jag när vi går hemifrån. Luften från min mun bildar ett litet rökmoln. ”Klart det är”, svarar Lorraine. ”Vad kan gå fel?” Jag kan tänka mig rätt mycket som kan gå fel, men det säger jag inte. Buster tassar iväg först. Hans reflexjacka blänker i mörkret. Han försöker dra oss mot kyrkogården. Jag vägrar. Visst, vi ska på spökjakt, men på kyrkogården vet vi att det finns spöken. Ikväll ska vi undersöka om det finns spöken någon annanstans. På skolan närmare bestämt. När vi nästan är framme smyger jag, Lorraine och Buster mot huset där vårt nya klassrum ligger. 14
15
Gatlyktan närmast är trasig, så jag lyser med mobilen. En iskall vind får de vinterdöda buskarna att rassla till, annars är allt tyst. Men i huvudet stormar det. Stämmer det verkligen att en lärare dog i den gula byggnaden framför oss? Är huset hemsökt på riktigt? ”Ser du nåt?” frågar Lorraine när vi kliver upp på trottoaren. Jag kisar mot husets fönster, ett i taget. Ingenting spöklikt vad jag kan se. Allra mörkast är det i de låga fönstren i markhöjd. De måste leda till en källarvåning. ”Nej, vi behöver gå närmare.” Hela jullovet har jag tänkt att vi ska komma hit med Buster för att undersöka huset. Men innerst inne har jag hoppats att flytten inte ska bli av. Pappas försök att stoppa den verkar inte ha fungerat, för imorgon är lovet slut – och då är det dags. Jag försökte få pappa att berätta mer om huset efter telefonsamtalet. Det enda han ville säga var att när han gick i högstadiet hade man kemilektioner här, men efter att något hemskt hände har huset stått öde. 16
Vi tar de sista stegen mot entrén. Busters tassar lämnar avtryck i det tunna snötäcket. ”Spöksök!” säger jag och visar honom hundgodiset som väntar efter utfört uppdrag. Med några språng tar han sig fram till dörren. Han sniffar på den. Ingen reaktion. ”Det kanske bara kallas för spökhuset för att det ser så gammalt ut?” säger jag. Min blick sveper över fasaden. Fönsterkarmarna är murkna. Om hela huset varit byggt i trä skulle det säkert ha rasat ihop. Men de smutsiga stenväggarna står stadigt. Lorraine rycker i dörrhandtaget. Dörren rubbas inte. ”Man måste ju försöka”, säger hon. Medan vi går vidare lyser jag mot ett källarfönster. På andra sidan glaset sitter en träskiva uppspikad som gör det omöjligt att se in. Plötsligt blir Buster som galen. Kopplet sträcks och han vräker sig fram så att snön yr. Rycket får mig att tappa telefonen. Den landar mjukt på det snötäckta gräset. 17
Medan Buster drar mig framåt plockar Lorraine upp mobilen. ”Vad är det, Buster?” frågar jag samtidigt som jag springer efter honom. ”Känner du nåt?” Mitt hjärta slår snabbare av både spurten och spänningen. När vi viker runt hörnet tornar högstadiebyggnaden upp sig bakom buskarna. Men Buster har fullt fokus på något inne i spökhuset. Han tvärstannar vid källarfönstret på kortsidan och krafsar mot rutan. Morrar. Till sist släpper han ut ett gällt skall. ”Oj, oj, oj!” tjuter Lorraine i falsett när hon kommer ikapp. Jag lyfter upp Buster. Han är alldeles spänd och skakar. Jag darrar också.
18
Det här fönstret ser ännu mörkare ut. Ingen träskiva syns. Inte ens när Lorraine lyser med mobilen ser vi något. Det är bara kolsvart. Buster blir inte glad när jag tar med honom runt nästa hörn. Han försöker sprattla sig ur mitt grepp medan vi spanar mot fönstren på baksidan. Alla är täckta med träskivor. ”Vänta! Kolla här”, ropar Lorraine vid det sista fönstret. På huk och med båda våra mobillampor som strålkastare lyser vi mot ett hörn där träskivan har gått sönder och låter oss se en liten del av källaren. En brant trappa leder ner från entrévåningen. Mot väggen står en halvtom bokhylla och samlar damm. Jag kisar, men inget spöke syns till. Kanske slappnar jag av för mycket, för Buster lyckas slita sig ur mitt grepp. Han sticker direkt mot fönstret på kortsidan igen, ställer sig med ena framtassen i luften och fortsätter morra. ”Visst betyder det där …” 19
En duns hörs från källaren och avbryter Lorraine. Även Buster tystnar. ”Vad tror du det där var?” frågar jag. ”Är det nån där nere?” frågar Lorraine i sin tur. Vi står som förstenade och lyssnar. Inget mer hörs. Inga steg. Och Buster är helt lugn igen. ”Jag tror att det som Buster kände av precis flyttade på sig”, viskar jag och reser mig försiktigt. ”Vad sjukt! Då stämmer det alltså”, säger Lorraine med allvarlig röst. ”Mm”, säger jag och nickar. ”Det finns nog ett spöke i källaren.”
20
Ellens klass måste byta klassrum eftersom det gamla ska renoveras. När den nya terminen börjar ska de ha sina lektioner i det gamla kemihuset, som stått öde i många år efter en olycka. Det sägs att en lärare spökar där, och märkliga ljud hörs från källaren. Ellen, hennes bästa vän Lorraine och Buster, som är expert på att nosa upp spöken, måste ta reda på hur det ligger till. Spökhunden Buster är serien för de yngre bokslukarna som inte drar sig för att läsa om spöken och annat nervkittlande.