9789127825079 by Smakprov Media AB

”Jag har givits tillträde till många

MANNEN SOM INTE kunde välja, kvinnan

avsikter eller alltför stora egna behov och vi kan lyssna utan att döma eller värdera. […] Vi får klienternas berättelser och många gånger blir vi också de enda människorna ALLAN LINNÉR är legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut, verksam i Stockholm och känd för allmänheten som Radiopsykologen i P1 fram till januari 2019.

i deras liv som i detalj känner till deras svår aste känslor och mörkaste hemligheter. Vi blir några som hör dem och som även kan bidra till att de hör och förstår sig själva på sätt som de inte gjort tidigare. Vi får deras förtroenden för att de är villrådiga, förtvivlade, ibland desperata, alltid modiga.”

Vi slog folje en stund

”Som psykoterapeuter kan vi lyssna utan

olika slags rum och arenor, fått ta

Allan Linnér

som var lat, pappan som hade en älg och paret med garderobsdörrarna är några personer som radiopsykologen Allan Linnér slagit följe med en stund. Här har han samlat sina tankar och reflektioner kring vanliga dilemman, sorger och frågor hos de klienter han mött. Temat är samtal och möten som förändrar – och att terapeuter också är människor.

del av rikliga och rika berättelser och bevittnat otaliga exempel på mod, tålamod och självövervin-

Allan Linnér

Vi slog folje en stund MOTEN OCH MINNEN F R Å N T E R A P I RU M O C H R A D I O

nelse. Några av dessa berättelser vill jag dela med mig av här. De flesta erfarenheter som jag skriver om är mina egna, andra har jag fått från mina klienter eller hämtat från kollegors och vänners vardag. Boken kan läsas på olika sätt. Den kan läsas som en samling exempel på mänskliga villkor och den kan ses som en provkarta på den fantasi och uppfinningsrikedom människor ofta lyckas mobilisera när det behövs. Jag har fogat samman skärvor och fragment till en löst sammanhållen mosaik i förhoppning om att göra läsaren delaktig i den mångfald och rikedom som kan rymmas i möten mellan människor.”

Omslag: John Persson/ArtStory Illustration: VectorStock Författarfoto: Jenny Frejing

ISBN 978-91-27-82507-9

9 789127 825079

Linner_ViSlogFolje_Hela3.indd 1

2019-06-18 11:43

Innehåll

Förord 9 När jag somnade De första samtalen ”Min man stjäl klockor” Radiosamtalen – ett vågspel Snön ger mig panik När jag ljög för min pappa Rymningssäkra fängelser Anna och hennes bröder På fjällhotellet Symtom eller förklaring? Kvinnan och katterna Eriks impotens Att visa vad man behöver Pappan som hade en älg ”Jag blev bortlämnad som liten” Viktiga vittnen Pluskvamperfekt är bitterhetens signum Kvinnan som tyckte att hon var lat Vi får berättelser Mannen som inte kunde välja

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 5

11 12 15 17 20 24 25 26 28 29 31 32 35 38 40 44 45 47 49 52

2019-06-18 07:07

Moa och Peter 54 Självupptagen? 55 Mannen på gården 57 Mannen som ville att hustrun skulle ångra sig 58 Köttbullesmörgåsen 61 Nivåpytt 62 Vara med delfiner 67 Hur använda en annans erfarenhet? 69 Definierandets kraft 71 Farlig förbindelse 75 Maktmedel 77 En övergreppstrappa 79 ”Nisseklubben” 80 Bandhagens Rör 82 En trygg plats 83 I fantasins värld är allting möjligt 85 ”Den har jag köpt av prästens dotter” 88 Barnets trots 89 Singla slant 90 ”Jag vill inte vara rädd för min son” 91 Den dubbla offerpositionen 98 Att ”gasljusa” någon 100 Demaskering 104 Egna och andras behov 109 Mamman som väntade en timme 111 Telefonkatalogerna 113 Skriva brev 114 Stalltips 116 En glåma 118 Någon vid min sida 119

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 6

2019-06-18 07:07

Barnen som satte sig i knät 124 En ständig kamp och tävling 124 Ställföreträdande hopp 130 Sofia och hennes gamla mamma 136 Det är aldrig för sent att få en olycklig barndom 138 Händelsen vid floden 142 Vid hoppbacken 144 Ställföreträdande känslor 145 En grekisk kör i Götgatsbacken 147 ”… som en liten lotsbåt i dimman” 149 Pojken på kollo 154 Var är Hampus? 156 Vändning under galgen 159 Anpassning 159 En kropp som kan bära erfarenheterna 160 Åttiotusenkronorsinterventionen 161 ”Jag är inte dum i huvudet ” 162 Besvärjelser 167 Tack 173 Litteratur 175

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 7

2019-06-18 07:07

” Om livet bestod av psykologi, ja då skulle mycket vara enkelt, men det består ju av en vardag också. ” Géza Pátkai

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 8

2019-06-18 07:07

Förord

Det lär ha funnits en korvhandlare i Härnösand som brukade stå med sin korvlåda utanför Allmänna Läroverket när eleverna hade lunchrast. Maten i skolbespisningen var ju inte den bästa på den tiden – det här var på 50-talet – så många samlades i stället runt korvgubben. Bland ropen från eleverna kunde man ibland höra: ”Snälla farbror, jag kan väl få den största?” Och farbrorn brukade svara: ”Javisst, varsågod, den här är störst i sin storlek!” Anekdoten får tjäna som ett uttryck för en av många saker som psykoterapi kan syfta till – att finna och värna om de sätt att leva på som bäst svarar mot den man är och vill vara. Psykoterapi har alltid fokus på förändringar av olika slag, oavsett om dessa handlar om att tänka, känna eller handla annorlunda, inte sällan en kombination av alla tre. I det psykoterapeutiska arbetet kan jag tillsammans med enskilda, par och familjer identifiera och uppmärksamma såväl hinder som resurser – både de som ryms inom människan på grund av gener, självbild, vanor och erfarenheter och de som finns utanför, för att världen och tillvaron ser ut som den gör. Jag har träffat enskilda, par och familjer i drygt fyrtio år. Ibland har det rört sig om några enstaka gånger, men oftast har samarbetet pågått i flera månader, inte sällan har vi slagit följe i många år. Jag har givits tillträde till många olika slags rum och arenor, fått 9

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 9

2019-06-18 07:07

ta del av rikliga och rika berättelser och bevittnat otaliga exempel på mod, tålamod och självövervinnelse. Några av dessa berättelser vill jag dela med mig av här. De flesta erfarenheter som jag skriver om är mina egna, andra har jag fått från mina klienter eller hämtat från kollegors och vänners vardag. Boken kan läsas på olika sätt. Den kan läsas som en samling exempel på mänskliga villkor och den kan ses som en provkarta på den fantasi och uppfinningsrikedom människor ofta lyckas mobilisera när det behövs. Jag har bemödat mig om att undvika facktermer och diagnoser och min förhoppning är därför att den ska kunna läsas av den som är allmänt intresserad av psykologi och psykoterapi, men också av den som professionellt jobbar med människor. Jag har fogat samman skärvor och fragment till en löst sammanhållen mosaik i förhoppning om att göra läsaren delaktig i den mångfald och rikedom som kan rymmas i möten mellan människor. Mitt arbete har känts som ett privilegium, jag har blivit tagen i anspråk och det har berikat mitt liv. För det är jag tacksam. Stockholm våren 2019 Allan Linnér

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 10

2019-06-18 07:07

När jag somnade Jag vaknar av att jag hör någon säga: ”Allan, du sover!” Rösten är min klients, jag befinner mig på min mottagning och har uppenbarligen somnat. Min klient är rasande och skäller ut mig efter noter. ”Du kunde ha berättat att du var trött, du kunde ha öppnat fönstret och släppt in lite frisk luft, du kunde ha föreslagit en paus, men att somna … jag tycker att du beter dig ytterst oprofessionellt!” Det var frestande att skylla på något, säga att jag råkade vara väldigt trött just idag till följd av nattens många sömnapnéer, vilket i och för sig hade varit sant. I stället var jag tyst och lyssnade tills han var klar. ”Du har helt rätt”, svarade jag. ”Jag är verkligen ledsen över att jag försatte dig i den här situationen. Och du har helt rätt i att jag både kunde och borde ha handlat annorlunda.” Vi hade inte mycket tid kvar av sessionen, så mycket mer blev inte sagt. Vi sågs igen följande vecka och min klient öppnade samtalet med att säga att han funderat mycket på det som hade hänt förra gången. ”Jag kan nog förstå att du hade svårt att behålla uppmärksamheten på min berättelse, jag kunde i efterhand inse att jag bara satt och malde på om något som i själva verket inte var särskilt viktigt. Egentligen var jag jättearg på min fru och min vana trogen höll jag igen utan att säga något, och fortsatte att hålla igen även när jag var hos dig.” Vi kunde skiljas åt med ett leende, uppmärksammade på det 11

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 11

2019-06-18 07:07

ansvar var och en av oss hade. Vi kunde prata på ett bra sätt om det som inträffat. För min klient blev händelsen ett viktigt exempel på hur han fortsatte att göra som han alltid gjort, det vill säga höll tillbaka sin ilska i stället för att uttrycka den direkt och på ett tydligt sätt. För mig blev det ett exempel på något liknande. Även jag hade blivit alltmer irriterad av att lyssna på min klients malande, och precis som han hade jag hållit igen och varken sagt eller gjort något.

De första samtalen I filmen En kvinnas doft är Al Pacino, som spelar huvudrollen, en pensionerad, blind och alkoholiserad överstelöjtnant. Tillsammans med sin ledsagare är han på en restaurang i sällskap med en ung kvinna. Det hörs musik i bakgrunden och han frågar om hon vill dansa en tango med honom. Hon tvekar, kanske känner hon sig osäker på sin egen eller på hans förmåga, men han lugnar henne och hon bestämmer sig för att våga. Innan han går mot dansgolvet ber han sin ledsagare Tom om koordinaterna för golvet, så att han har storleken på den yta de ska dansa på. Den unga kvinnan tvekar fortfarande och Al Pacino säger: ”Det är inget att vara rädd för, det är bara en tango, trasslar vi in oss kan vi trassla oss ut, det är inte som i det verkliga livet.” Dansgolvet kan tjäna som en av många möjliga metaforer för det terapeutiska rummet. Vi är två som ska ta ställning till om vi ska påbörja ett terapeutiskt samarbete. Vi vet inte om vi kommer att ses ytterligare gånger eller om dessa samtal blir våra enda och därmed sista. 12

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 12

2019-06-18 07:07

De första samtalen, de som i psykoterapisammanhang brukar kallas bedömningssamtal eller orienterande samtal, erbjuder möjligheter för såväl min klient som mig. Innan dansen börjar kan man säga att vi tar varandra ”för påseende”: klienten får tillfälle att ställa frågor och på andra sätt bilda sig en uppfattning eller åtminstone en föreställning om huruvida jag är någon som klienten kan tänka sig att inleda ett samarbete med. Jag som terapeut får möjlighet att bilda mig en uppfattning om klientens historia, resurser, personlighet och de bekymmer som klienten vill ha hjälp med. Det kan naturligtvis även innebära att klienten presenterar frågor eller svårigheter som jag saknar kompetens för, eller som jag av praktiska skäl inte har utrymme för och att en annan terapeut därför skulle kunna vara till större hjälp. En ytterligare poäng med de orienterande samtalen är att de innebär en möjlighet för den som tagit kontakt att prova på hur det kan kännas att vara i en terapisituation. Jag ställer inte endast frågor om personens liv, tankar och erfarenheter, utan jag uppmuntrar, eller till och med uppmanar, den jag pratar med att stanna upp, känna efter och vara i de känslor som väcks eller redan finns där. Jag försöker vara uppmärksam på det som förmedlas på andra sätt än med ord, till exempel skiftningar i hudfärg, andning, leenden eller en bortvänd blick. I en terapi är vi inställda på att det ska hända något som på kortare eller längre sikt kommer att leda till förändring. Båda är vi dessutom mer eller mindre osäkra, vi ska ju göra något som just vi två aldrig har gjort tidigare. Det är en öppen fråga vem av oss som kommer ha störst nytta och behållning av vårt samarbete. Som psykoterapeut är jag för det allra mesta helt utan information om den jag ska träffa. Klienterna kan vara ovana och även osäkra, så vi måste vara beredda på att något kan gå fel, eller att det kan ta tid innan vi hittar vårt sätt att samtala på. Vi kan också 13

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 13

2019-06-18 07:07

välja att avstå, antingen genom att inte påbörja ett samarbete eller genom att endast hålla oss på kända och inte alltför djupa vatten, ett slags torrsim. I all psykoterapi som utgår från ett psykodynamiskt perspektiv och som använder sig av ett relationellt förhållningssätt finns en mer eller mindre stark betoning av individens erfarenheter i det förflutna. Som psykoterapeuter har vi som en av flera utgångspunkter att det som hände i våra tidiga år, det vi lärde oss tillsammans med andra, även utspelar sig i nutid i samspelet med andra människor – inklusive terapeuten. Terapisituationen rymmer därför rikligt med tillfällen att fånga upp och använda dessa ekon från det förgångna. Som terapeut kommer jag av alla möjliga skäl att göra misstag, hur mycket jag än bemödar mig om att undvika det. Det ligger i sakens natur – vi var ju människor långt innan vi bestämde oss för att även vara psykoterapeuter. Vad jag däremot kan och bör göra i kraft av min utbildning och erfarenhet är att vara uppmärksam på när och hur misstagen eller ”brotten” sker. När de inträffar kan vi använda oss av det som hänt i reparativt syfte, det vill säga till att fördjupa såväl klientens som min egen förståelse av vårt samspel och oss själva. Om vi skulle bli alltför upptagna av att försöka undvika att göra misstag kan det leda till att vi blir alltför självmedvetna och förlorar i frihet. Vi skulle förlora i spontanitet, fantasi och kreativitet och riskera att bli några som våra klienter skulle få svårare att identifiera sig med. Det skulle även kunna bidra till att öka deras egen självmedvetenhet och deras känslor av skam och otillräcklighet.

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 14

2019-06-18 07:07

”Min man stjäl klockor” Eftersom klienter söker terapi för sina svårigheter och bekymmer ligger det nära till hands att jag som terapeut bemödar mig om att möta dem just i det som de vill ha hjälp med. Om jag gör det och dessutom gör det bra kommer klienten att känna sig uppmärksammad, och i bästa fall hjälpt. Men eftersom många människor söker hjälp för att de inte klarar av, eller har misslyckats med, att komma tillrätta med det som är svårt, bär de ofta på känslor av otillräcklighet, rädsla och skam. Om jag anstränger mig att ta reda på hur deras liv varit fram till nu, vilka relationer de har och på vilka sätt de känner sig nöjda, även stolta, över vilka de är och vad de har åstadkommit, kommer de att veta att jag vet att det som är problematiskt endast är en av de många facetter som utgör deras personlighet och liv. Med andra ord – jag kommer att få olika information beroende på var jag lägger betoningen i deras berättelser. För även den enklaste mening kan ju betonas på skilda sätt. Vi kan ta påståendet ”Min man stjäl klockor” som utgångspunkt. På vilket ord vill jag lägga betoningen för att få fram och formulera en så utförlig och rik berättelse som möjligt? Vilka frågor leder det till? ”Min man stjäl klockor.” Din man stjäl klockor till skillnad från till exempel andras män, ficktjuvar och skator. Varför just din man? Varför berättar du? Vad vill du att jag ska säga? Är du stolt, förfärad, oroad, förvånad? ”Min man stjäl klockor.” Det är inte dina barn, din granne eller dina arbetskamrater som stjäl utan just din man. ”Min man stjäl klockor.” 15

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 15

2019-06-18 07:07

Han stjäl i stället för att köpa, samla på, byta till sig, drömma om, få eller tillverka klockor. Varför stjäl han dem? Hur går han tillväga? När, var och av vem stjäl han dem? Hur ofta stjäl han? Har han åkt fast någon gång? ”Min man stjäl klockor.” Han stjäl inte cyklar, slipsar, godis eller tårtspadar. Varför stjäl han just klockor? Stjäl han armbandsur eller gökur, digitala eller analoga, mekaniska, schweiziska eller svenska, Rolexklockor eller vilka klockor som helst? Var stjäl han dem? Hur går han tillväga? Hur ofta brukar han stjäla? En utgångspunkt kan vara att jag låter min egen nyfikenhet avgöra vilket ord jag väljer. En annan kan vara att välja det ord jag tror kommer leda till att jag får mest information. Om jag låter min nyfikenhet avgöra kommer jag troligen bli mer fantasifull och kreativ i mitt frågande och väljer jag det andra alternativet kanske jag får mer eller annan information. Fördelen med att gå på den egna lusten och nyfikenheten är att den jag pratar med kommer att påverkas av mitt eget engagemang, vilket får en inverkan på vårt samspel och vår relation.

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 16

2019-06-18 07:07

Radiosamtalen – ett vågspel Under mina sju år med programmet Radiopsykologen i P1 pratade jag i etern med drygt trehundra personer. De flesta av dem var kvinnor, men under framförallt de senaste åren kom allt fler yngre män att medverka. De hörde av sig från alla delar av landet. Deras frågor rörde allt från vardagliga bekymmer till frågor om våld, barndomstrauman och övergivenhet. I denna bok har jag valt några samtal som speglar denna mångfald. Många har undrat hur det kommer sig att så många männi skor är beredda att prata i radio om så pass personliga och priva ta frågor. Jag tänker mig att det finns flera förklaringar. Inom den offentliga sektorn råder fortfarande en påtaglig brist på kostnadsfri eller kraftigt reducerad psykoterapeutisk behandling. I storstäder och på större orter finns förvisso relativt gott om privata mottagningar, men då dessa sällan rymmer någon form av subventioner blir kostnaderna för de som söker hjälp ytterst kännbara. Den relativa anonymiteten för den som hör av sig till radion, såväl som det faktum att det bara blir ett samtal, bidrar troligen till att det blir lättare att ta steget att våga. Kanske bidrar även det faktum att jag själv med åren har blivit relativt förutsägbar i mitt yrkesutövande att det blivit lättare att höra av sig? Jag är dessutom noga med gränser, vilket förmodligen bidragit till att det rum vi skapade tillsammans blev relativt tryggt. Den som var intresserad av att medverka tog kontakt med producenten via mejl eller på telefon och efter att de två hade pratat med varandra, ibland flera gånger, kom de överens om ifall de skulle gå vidare eller inte. Jag fick sedan en kortfattad sammanfattning av vad den som hade hört av sig ville ha hjälp med samt information om ålder och kön. Under mitt första år med programmet såg jag oftast till att in17

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 17

2019-06-18 07:07

formera mig så mycket som möjligt om den jag skulle prata med – att inte komma maximalt förberedd till Radiohuset i Stockholm var knappast ett alternativ för mig. Men minst lika viktigt var att skaffa mig underlag för frågor och hypoteser som jag ville kunna använda mig av under det kommande samtalet. Upplägget fungerade oftast bra, förutom de gånger då tidsintervallet mellan klientens första kontakt med producenten och det faktiska samtalet med mig blev för långt, ibland flera månader. Det hände ibland att personen som hört av sig befann sig någon helt annanstans i sin process – och där satt jag med mina anteckningar, inte sällan helt ställd. Efter ungefär ett halvår bestämde jag mig för att i möjligaste mån reducera informationen till ett minimum. Jag ville bara få fakta om ålder, kön och bekymmer. Samtalen kom att bli mer av ett vågspel, åtminstone för min egen del, även om det blev betydligt enklare när det inte längre var direktsändning. Det blev också lättare för mig när jag kunde utgå från var den jag samtalade med befann sig just då. Jag blev mindre beroende av mina egna tankar och kände mig mer närvarande. Jag kunde lättare vila i tystnader och bättre uppmärksamma den andres andning, röst eller tonlägen. En av de många farhågor jag hade haft när jag började med radiosamtalen var att det skulle bli svårare att få kontakt med någon som jag inte hade framför mig, någon som jag inte såg och inte kunde ha ögonkontakt med. I över fyrtio år hade jag ju haft hjälp och användning av att sitta mittemot den jag samtalade med, en gång i veckan, vecka efter vecka, inte sällan år efter år. De som hörde av sig till programmet befann sig aldrig i studion, de kunde vara i sina hem, i bilen, vid en strand, på en parkbänk eller i skogen. Jag var rädd för att jag skulle gå miste om viktig icke-verbal information om jag inte hade den jag pratade med mittemot mig. På motsvarande sätt var jag även rädd för att den jag pratade med inte skulle ha hjälp eller vägledning av mitt kroppsspråk – ögonkontakt, leenden och kroppshållning. 18

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 18

2019-06-18 07:07

Jag har några gånger fått frågan om varför jag inte gått djupare i vissa av de berättelser som presenterats i Radiopsykologen. Inte minst när det verkat så uppenbart att de svårigheter som personerna brottas med i nutid haft bäring på händelser och upplevelser i det förgångna, ofta den tidiga barndomen. Jag tycker att det ibland kan vara relativt lätt att på kort tid bidra till att klienten kommer i kontakt med tidiga upplevelser och de känslor som är förknippade med dessa. Detta trots att klienterna av naturliga skäl avsiktligt eller oavsiktligt kan vilja värja sig mot det svåra. Det finns ett lidande, en längtan och ett behov av att förstå och inte minst finna sätt att komma vidare, som bidrar till deras mod och risktagande. Om jag tillsammans med klienten har lyckats utveckla en god arbetsallians – en tillitsfull samarbetsrelation – bidrar även denna till ett ökat risktagande. Så även om vi snabbt skulle lyckas gå på djupet, komma i kontakt med vad det nu kan handla om – smärtan, skammen eller rädslan – skulle jag och min klient behöva vara där en tid. Likt dykaren, som varit nere på stora djup under en längre tid, måste vi ta oss upp till ytan under kontrollerade former. Vi ska ta oss tillbaka till nuet och på olika sätt integrera upplevelserna, något som ofta behöver ske över tid. För att vårt samtal inte ska bli en terapeutisk flört vill jag följaktligen inte famna över mer än vad sammanhanget och min kompetens ger utrymme och täckning för. Ett av flera viktiga syften med psykoterapi är att klienten med terapeutens – i detta fall min – hjälp ska kunna formulera en berättelse om sitt liv. En berättelse som är rikare och rymmer flera eller andra innebörder än de man levt med tidigare och som i bästa fall öppnar för andra sätt att tänka, känna och handla. Man kanske inte kommer åt sanningen – vad sanning nu är – i alla fall inte hela sanningen, eftersom såväl minnet som minnen är påverkbara. Men man kan hjälpas åt att skapa en berättelse som i bästa fall ger större mening åt det som har varit eller har hänt. 19

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 19

2019-06-18 07:07

Snön ger mig panik I början av januari 2013 samtalar jag med Ulla i programmet Radiopsykologen i P1. Ulla inleder: ”Jag skulle vilja prata om min reaktion på vintern och mitt förhållande till den. Mörkret är acceptabelt, det kan vara irriterande rent praktiskt. Snön hatar jag, liksom kylan, och när kombinationen snö och kyla finns, då övergår min reaktion till ren skräck. Jag vill inte existera, jag försöker bara uthärda livet timme för timme. Det är otroligt kraftkrävande och jag är ingen person som är ovan vid vintern. Jag har ibland för mig själv försökt att illustrera den här skräcken …” Nu hörs ett djupt, djupt andetag. ”… och den kan bäst illustreras med Andrées och hans följeslagares förhållanden på Vitön. De är helt utlämnade. Eller också befinner jag mig i Gulag i ett koncentrationsläger i femtio graders kyla, helt prisgiven, utlämnad på nåd och onåd till den här kylan …” Ullas djupa andning hörs igen. ”… och dessutom finns det tankar som bara roterar runt i huvudet på mig, det är två fraser: det finns ingen försoning och det finns ingen nåd.” Ulla beskriver sin uppväxt i en mycket sportig familj, där skidåkning var en viktig del. ”Varje söndag minst, så skulle vi ut mycket tidigt. Vid nio skulle vi vara ute, sedan var det skidor hela dagen fram till fyra, fem oavsett väder. Hela familjen i tropp, pappa först – spårandes, för allt skulle ju vara ospårat – sedan jag och mina syskon och så mamma sist som bara manade på mig hela tiden. Det var kamp, kamp, kamp, pappa skulle bara kämpa, det var hans livsstil, ju fler utmaningar desto bättre. Det var en mans kamp mot elementen som vi som barn drogs in i.” 20

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 20

2019-06-18 07:07

Pappans inställning till skidåkning var i det närmaste religiös, menade Ulla. Man var bra om man åkte och förtappad om man inte åkte skidor. Ulla beskrev mamman som mer mänsklig, men hon ställde upp på pappans villkor och tog inte strid varken för henne eller mot pappan. ”Försökte du ta strid mot din pappa?” ”Det var inget man gjorde, man tog inte strid, han skulle ha blivit arg. Man skulle vilja ha viljan och jag saknade den.” ”Vad skulle du ha velat säga honom?” ”Oj, oj, oj, vi ska inte säga det i telefon, då blir det en massa svordomar. Jag skulle ha skrikit och gapat, jag blir rasande bara jag tänker på det, men det är just den kopplingen jag inte får när jag tänker på det här för mig själv, för då släpper jag inte fram det.” ”Vad är det du inte släpper fram?” ”Den här ilskan, de här svordomarna.” ”Just nu gör du ju det!” ”Jag svär inte högt”, säger Ulla med ett skratt. ”Men du släpper fram någonting.” ”Ja, en vrede så att jag bara skakar. Den sitter i bröstkorgen. Om jag hade varit riktigt liten då hade jag nog gett mig på pappa med knytnävarna, fast det gör man ju inte.” ”Nej, men om du hade följt din känsla av vrede?” ”Jag blir bara så att jag skakar.” ”Du gör det just nu?” ”Ja, och jag har faktiskt svårt att tala också, eller jag får inte fram orden … riktigt.” ”Stanna i känslan!” ”Jag märker faktiskt att det skakar i underkäken, det darrar …” ”Får du lust att göra något med underkäken?” ”Jag vet inte, jag vill nog bara skälla.” ”Skälla?” Ulla skrattar. 21

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 21

2019-06-18 07:07

”Ja, skälla, och jag märker att det spänner i hela halsen. Jag vill vråla: LYSSNA, LÄMNA MIG IFRED, PAPPA!! ” ”Har du någon gång skrivit eller sagt något av detta till din pappa?” ”Ja, det har jag gjort och han blev besvärad, mycket besvärad.” ”Om vi går tillbaka till snön nu, du använde två ord – du känner dig utlämnad och du känner dig prisgiven.” ”Det är som det är någon form av död, om man tänker sig hur Andrée och hans kamrater hade det däruppe på Vitön, de visste att de skulle dö, det fanns liksom ingen räddning.” ”Det är starka ord, det är bra ord – de beskriver ju en upplevelse. Har du någon gång vrålat något mot kylan och mörkret?” ”Mörkret har vissa förmildrande omständigheter, för när det är mörkt slipper man se snön.” ”Okej …” Jag skrattar. ”… så vad skulle du kunna säga till snön?” Nu skrattar Ulla också. ”Ja, jag skulle vilja att fanskapet försvann, jag skulle vilja lägga en bombmatta över allt, som briserar, jag bara hatar dess existens!” ”Har du talat om det för snön?” ”Nej, det har jag inte gjort. Jag kan gå ut efteråt och göra det, fast det hjälper ju inte!” ”Nänä, snön rår du inte på, du rådde inte på din pappa heller. Men så småningom hade du saker du kunde bjuda motstånd kring.” ”Ja, jag blev äldre.” ”Du blev äldre och som äldre har du ett vrål, och i vrålet så vet du precis vad du ska säga till din pappa. Det gör ingen skillnad med din pappa, men det gör en skillnad med dig därför att du sätter ord på en känsla som är viktig. Du kan inte påverka snön, men du kan få ut ditt vrål. Det du kan påverka idag, till skillnad från då när du var tillsammans med din pappa, är hur du reagerar och vad du gör av dina reaktioner.” 22

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 22

2019-06-18 07:07

”Ja, för när jag var liten hade jag inget val, det var ju bara att anpassa sig.” ”Och i viss mån så fortsätter det, du rår varken över snön, mörkret eller kylan, men du kan formulera dig på ett annat sätt.” ”Ja, det kan jag ju, då hade jag inga ord. Men det är också en fara med det, man fastnar väldigt lätt i någon form av intellektualisering och analys som gör att känslorna inte kommer fram.” ”Det är därför som jag pratar så mycket om känslor med dig, du är så nära dem.” ”Jaha, du säger det!” ”Du pratar om att vara utlämnad och prisgiven. Jag tror att du skulle kunna säga ett och annat till snön, mörkret och kylan om hur det känns för dig, Ulla, att vara så prisgiven och utlämnad.” ”Ja, det skulle jag kunna berätta för dem! Det är inte så att jag lamt skulle läsa upp någon folksaga av Bröderna Grimm.” Jag skrattar igen. ”Det är bra! Så låt dina vrål smälta snön, skingra mörkret och värma kylan!” ”Och värma kylan!” Vi tar farväl med ett skratt. Det är uppenbarligen varken mörkret, snön eller kylan i sig som plågar Ulla mest, utan snarare vad de representerar i form av vanmakt, utsatthet och ett återhållet raseri. Något som hon hade varit med om som liten väcks till liv varje gång hon är med om något liknande i nutid. Det som hände när hon var liten lever kvar och utspelar sig inom henne som vuxen, om än med helt andra förtecken.

19-27 N&K Vi slog följe, 18 juni.indd 23

2019-06-18 07:07

”Jag har givits tillträde till många

MANNEN SOM INTE kunde välja, kvinnan

Vi slog folje en stund

”Som psykoterapeuter kan vi lyssna utan

olika slags rum och arenor, fått ta

Allan Linnér

del av rikliga och rika berättelser och bevittnat otaliga exempel på mod, tålamod och självövervin-

Allan Linnér

Vi slog folje en stund MOTEN OCH MINNEN F R Å N T E R A P I RU M O C H R A D I O

Omslag: John Persson/ArtStory Illustration: VectorStock Författarfoto: Jenny Frejing

ISBN 978-91-27-82507-9

9 789127 825079

Linner_ViSlogFolje_Hela3.indd 1

2019-06-18 11:43