9789127465268

Bo

Innehåll

1. Moral är bra. Moralisering sämre 12

2. Ta alltid reda på vem det är som har problem 22

3. Människor som kan uppföra sig gör det 28

4. Människan gör det mest begripliga i varje situation 42

5. Den som tar ansvar kan påverka 48

6. Den som är van att misslyckas lär sig ingenting av att misslyckas en gång till 60

7. Man måste ha självkontroll för att kunna samarbeta 68

8. Alla gör vad de kan för att behålla självkontrollen 78

9 Affekt smittar 84

10. Konflikter består av lösningar 92

11. Hantera, utvärdera, förändra 98

12. Medståndare i stället för motståndare 118

13. Det är inte rättvist att behandla alla lika 124

14. Självbestämmande är en känsla 128

15. Man blir ledare när någon följer 136

16. Vi förvägrar ingen stöd på grund av det beteende som är orsaken till att stödet beviljats 146

17. Alla har rättigheter. För vissa behöver det upprepas 154

18. Nu blir det verkstad! 158

Studiematerial 164

Referenser 174

Inledning

Socialt arbete

Socialt arbete har två ursprung: fattigvård och barnavård. Fattigvården har gamla anor; människan har alltid tagit hand om dem som har svårt att ta hand om sig själva. Utvecklingspsykologen och evolutionsantropologen Michael Tomasello har beskrivit detta på ett strålande sätt, och det kommer vi tillbaka till redan i bokens första kapitel. Vi människor tar hand om den svage. Det är även bakgrunden till barnavården. Barn är svaga och därför måste vi skydda dem, även ibland mot deras egna föräldrar. Men där barnavården traditionellt har varit myndighetsutövande, fostrande och försökt styra samhällets medborgare, har fattigvården ofta haft karaktären av att stödja, genom exempelvis allmosor.

När välfärdssamhället byggdes upp i det tjugonde århundradet slogs barnavården och fattigvården ihop till socialförvaltningen. Den fick både ett stödjande uppdrag och ett myndighetsuppdrag. Att stödja och att styra. Detta dubbla uppdrag har ställt till det sedan dess. Såklart inom barnavården, där hotet om tvång alltid finns med tillsammans med stödet till familjerna, men även inom det som tidigare var fattigvården, med LVM (lagen om vård av missbrukare, en tvångslagstiftning) och krav på motprestationer i form av nykterhet, skötsamhet och ibland genom arbetsliknande aktiviteter för att få stöd.

Allmosans historia är även intressant. Bibeln beskriver allmosan som något man antingen ger för att det ska synas att man ger (det Jesus ankla-

gar fariséerna för) eller för något som ges av medkänsla. Ingenstans har vi hittat äldre beskrivningar som fokuserar på det som socialt arbete i dag helt domineras av: hjälp till självhjälp, hjälp att komma på fötter så att man klarar sig själv, stöd i syfte att avsluta stödet på sikt. Socialt arbete verkar ha kommit till i takt med välfärdsstatens utbyggnad.

Hjälp till självhjälp är såklart inget problem i sig. Lyckas vi sätta in ett fungerande stöd så att en person sedan kan klara sig själv är det jättebra. Men vi som skriver denna bok träffar sällan på den typen av ärenden Vi rör oss i en annan verklighet, Patrick i socialt arbete med långvarigt hemlösa personer med missbruksproblematik och psykisk ohälsa, Bo i arbetet med personer med funktionsnedsättningar. Vi träffades första gången i en radiostudio i Göteborg där vi under några år har gjort P4-programmet Fatta familjen tillsammans. Sedan dess har vi kommit fram till att våra horisonter sammanfaller. En stor majoritet av dem som hamnar i långvarig hemlöshet och missbruk har kognitiva funktionsnedsättningar när vi tittar noggrannare på dem, och många med kända kognitiva funktionsnedsättningar skulle hamna i hemlöshet om inte LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) fanns. Genom att tänka på det sätt vi brukar tänka inom funktionsnedsättningsområdet har vi lyckats lösa situationer som ofta beskrivs som olösliga inom socialt arbete bland utsatta.

Så vi började fundera. Varför betraktar vi dessa två områden som väsensskilda i Sverige? Till och med så pass olika att vi har två olika lagstiftningar, LSS på funktionsnedsättningsområdet och SoL (Socialtjänstlagen) på det mera traditionella sociala området. Våra funderingar sammanföll med Bos tid som doktorand vid Birmingham City University, där han tittade på hur tänkandet hos personal inom vård och omsorg påverkar både val av metod och hur bra vården blir. Kanske är det så pass enkelt att vi tänker olika inom LSS- och SoL-vården, och därför jobbar olika?

Vi har haft förmånen att kunna pröva vår hypotes genom att tillämpa

ett LSS-tänkande i ett par väldigt speciella SoL-verksamheter för personer med långvarig hemlöshet och omfattande missbruk och följt personalgruppernas arbete med målgruppen under en längre tid. En del av vinjetterna i boken kommer därifrån, såklart ändrade till oigenkännlighet på grund av sekretess, andra kommer från andra verksamheter vi varit i. De beskriver den verklighet vi möter. Vår förhoppning är att de är tillräckligt nära den verklighet du som läsare befinner dig i, så att vinjetterna tillför ett verklighetsperspektiv till det tänkande vi presenterar.

Ökad kunskap och effektiv, professionell hantering

I socialt arbete fokuserar vi oftast på det praktiska, en säng att sova i, mat för dagen och att vara ett stöd i den sociala planeringen. Beteendeproblemen blir något som stör arbetet; de hindrar oss från att utföra vårt jobb och vi tycker kanske att någon annan borde ta hand om dem. Antingen personen själv (som borde uppföra sig, annars får hen gå någon annanstans), polis eller ordningsvakt (som borde göra så att hen uppför sig, oklart hur) eller politikerna (som borde se till att de som inte kan uppföra sig får stöd någon annanstans).

Att tänka så hjälper dock tyvärr sällan, utan snarare ökar känslan av maktlöshet hos personalen. En lösning som många av oss tar till i de här situationerna är att vi börjar säga till på skarpen. Det är sällan en bra lösning eftersom det ofta trappar upp konflikter.

Det finns en fara med att hantera olika beteendeproblem »så gott man kan«, efter bästa förmåga, utan att ha kunskap om hur man egentligen bör agera, eftersom risken då är stor att man tar till metoder som inte fungerar. Det är inte särskilt märkligt att det går åt skogen ibland.

Beteendeproblem i socialt arbete bland utsatta beskriver hur du som personal eller volontär, utifrån vetenskapliga rön, kan hantera personer med problemskapande beteenden på ett effektivt och professionellt sätt.

Den presenterar även en metod, lågaffektivt bemötande, som kan hjälpa dig i svåra situationer i vardagen. När det gäller personalens förhållningssätt har forskning visat att vi, om vi effektivt ska kunna minska beteendeproblem, måste börja med att ändra vårt eget sätt att tänka och agera. Vi vill med den här boken visa hur ett bra förhållningssätt kan se ut i praktiken.

Metoderna som beskrivs här utvecklades i arbetet med människor med stora beteendeproblem. Ofta handlar det om människor med särskilda behov. I arbetet med den typen av personer räcker inte det vi ofta kallar sunt förnuft, utan det krävs ett medvetet arbetssätt och att vi ständigt utvärderar våra metoder. Inom läkarvetenskapen finns ett bra begrepp, scientist-practitioner. Det beskriver yrkespersonen som i sin praktik utgår från aktuell forskning men samtidigt alltid förhåller sig nyfiket kritisk till rådande teorier och metoder och alltid utvärderar sitt arbete. Det som vi gjorde nu – blev det bra? Ska vi göra något annat nästa gång? Många av oss har detta i sig. Vi kan inte låta bli att ständigt granska vårt eget arbete. Utvecklingen av de metoder som beskrivs i boken skedde inom en scientist-practioner-ram. Personalen prövade sig fram. Utvärderade. Bo och hans kolleger hittade forskningsrapporter som beskrev olika sätt att arbeta på som hade fungerat i olika sammanhang. Personalen tog in arbetssätten ett efter ett. De metoder som visade sig funka i praktiken behöll den. De metoder som inte gjorde det kasserades. Personalen började se samband mellan de metoder som fungerade. Låg affektnivå. Autonomistöd. Det blev lättare att hitta fler metoder när arbetsgruppen tog på sig nya glasögon.

Med tiden, med ökad kompetens och erfarenhet, blev personalen allt bättre på att förebygga svåra situationer och på att hantera dem när de väl uppstod, inte minst på att förhindra att redan svåra situationer förvärrades ytterligare. Bo och hans kollegor hittade förklaringsmodeller för beteendeproblem som går att använda både för personer med diagnos

och personer utan. Så de började beskriva hur man arbetar med beteendeproblem även hos personer utanför funktionsnedsättningsomsorgen; inom ungdomsvården, i skolan, inom socialt arbete. De började handleda boendestödjare, personal på härbärgen, på HVB-hem, inom missbruksvården och såg jättebra resultat. Men Bo och kollegorna såg också att det var betydligt lättare att implementera lågaffektivt bemötande inom LSS än inom verksamheter inom SoL. Inom LSS hade personalen bra specialpedagogiska metoder för vardagen, med en tydliggörande pedagogik och strukturer som skapade en fungerande pedagogisk ram. Här blev lågaffektivt bemötande ett komplement, en metod för att hantera de lite svårare situationerna. Inom SoL fanns inte samma pedagogiska ram. Så en del anställda bytte ut auktoritära metoder mot lågaffektivt bemötande. Det är bra. Men de hade tidigare inga andra sätt att få struktur på vardagen än genom att tillrättavisa eller skälla ut, och när de slutade med det försvann all struktur. Så de anställda blev inte lågaffektiva, de blev passiva. Det ska vi såklart undvika.

Lågaffektivt bemötande är en av flera metoder för hantering av beteendeproblem. Den måste kombineras med metoder för förebyggande arbete och för utvärdering som bygger på samma grund: att vi ska stödja personers autonomi i stället för att begränsa den. Och den måste kompletteras med bra relationsarbete och med kunskap om missbruk och om kognitiva funktionsnedsättningar. För det är den komplexa verklighet vi arbetar i.

Bokens upplägg

Beteendeproblem i socialt arbete bland utsatta är indelad i 18 kapitel där varje kapitel utgår från en princip som speglas utifrån en verklig situation som vi har hämtat från vårt arbete. Samtliga principer ingår i det vi kan kalla ett autonomistödjande och lågaffektivt förhållningssätt, och innefattar exempelvis kravanpassning, konflikthantering och hantering av fy-

siskt våld. En del av principerna ligger långt från det sätt att tänka och göra som vi normalt praktiserar i socialt arbete. Kanske också långt ifrån det sätt som du som är förälder hanterar dina barn på. Några av principerna har fomulerats av andra forskare och tänkare, vilket framgår i anslutning till principen, andra har Bo formulerat i sitt arbete med att definiera lågaffektivt bemötande. I slutet av boken finns ett studiematerial som du kan använda själv eller, ännu bättre, tillsammans med dina kolleger.

Vi har valt att inte skriva ut alla referenser i texten. I stället har vi skrivit ett referenskapitel i slutet av boken, där du kan kolla var vi fått de olika tankarna ifrån. Där hänvisar vi även till vidare läsning. Det har vi gjort för att göra boken lättare att läsa, men ändå visa den kunskap vi byggt den på. Ha så kul!

Moral är bra. Moralisering sämre

Hans

HANS HAR FÅTT plats på härbärget. Han får en säng och får stanna till kl. åtta på morgonen. Hans kommer ofta hit, men ibland blir han bortvisat innan han hinner gå lägga sig. Det är annandag jul. Julafton var han på stadsmissionen, men råkade bråka med Roger, och båda blev utslängda mitt i maten. Hela natten stannade de ute, och på morgonen lyckades de smita in i en trappuppgång och kunde hålla sig undan i källartrappan i nästan ett dygn innan någon upptäckte dem. Hela dagen har Hans frusit, det är minusgrader ute och även om han fått en bra jacka är det kallt. När härbärget öppnade var han där och fick plats.

Hans har sina saker i en axelväska. Han ställer den på golvet medan han skrivs in. Han pratar med Lisa, som sköter inskrivningen. Medan de står där kommer Oskar, även han personal, och vill ta sig fram till Lisas sida av disken. Han knuffar undan Hans väska med foten. Hans blir vansinnig. Han kallar Oskar en jävla idiot och går nära honom medan han spänner ögonen i honom. Oskar ber honom backa, och ber honom sedan gå. Det blir ingen säng i natt. Om man är hotfull mot personal eller andra övernattande får man gå. Han blir även portad kommande två veckor. Lisa avbryter inskrivningen och ber Hans gå. Hans tar sin väska och går. Han tänker: Kunde jag bara låta bli att bli så arg. Vilken idiot jag är. Nu får jag frysa i två veckor.

Moral och moralisering

Moral är bra. Moral och etik hjälper oss att handla rätt i olika situationer. Att ta hänsyn till andra och att anpassa oss så att vi får vara med. I klassisk etik finns det flera sätt att tänka, men de bygger alla på att du inte får förstöra för någon annan, och är det oundvikligt att påverka någon negativt, bör du handla så att skadan blir minst. Det kan vi göra genom att beräkna skada kontra nytta (nyttoetiken), genom att handla inom fasta regler (pliktetiken, rättighetsetiken), eller genom att bedöma om tanken bakom handlingen är bra (sinnelagsetiken). Filosofer har bråkat i hundratals år om vilken etik som är bäst. Fast det de bråkar om är vilken etik som bäst speglar vad vi tycker är rätt. Många filosofer tänker att vi har en inneboende etik som hjälper oss att ta rätt beslut, och att etik som vetenskap handlar om att beskriva den mekanismen. Tanken om människans inneboende etik framfördes först av Darwin i hans verk om människans uppkomst.

Alla är överens om att etik och moral hjälper oss att ingå i fungerande sociala sammanhang. Utan etik och moral skulle socialt samspel, som vi känner det, inte fungera.

Etik och moral kan definieras som det som hjälper oss att välja hur vi ska handla i olika situationer. Moralisering är en helt annan sak. Det handlar om hur vi tycker att andra bör handla. Om etik är ett system för beslutsstöd, där ens egen plats i världen och i relation till andra och deras behov vägs in, är moralisering enbart åsikter om hur andra borde ha handlat. Etik använder vi innan en egen handling, moralisering efter en annans handling. Fast det kan såklart handla om samma handling. Du kanske undviker att flyga på grund av att flygtrafiken ökar den globala uppvärmningen, vilket kan skada andra människors livsmöjligheter. Det är ett etiskt ställningstagande. Samtidigt kan du skriva insändare om andras flygresor, där du anklagar dem för att skada andra människors livs-

möjligheter. Det är ett moraliserande. Även om dessa två ställningstaganden handlar om samma sak och har samma moraliska grund, tänker vi att det etiska ställningstagandet är fint, medan moraliseringen är lite ofin. Men båda är en del av det att vara människa.

Tomasello och moralen

Den amerikanska utvecklingspsykologen och mångåriga professorn i evolutionär antropologi vid Max Planckinstitutet i Leipzig, Michael Tomasello, har tänkt mycket över detta. Han har varit intresserad av vad som gör människan till just människa. Hans huvudtanke är att människan är det samarbetande djuret. Han anser att det som gör människan som art så pass framgångsrik som hon är, är att vi är bättre än de flesta andra djur på att samarbeta. Flockdjur samarbetar generellt, men de allra flesta flockdjur tillhör en flock och bara en. Så är det inte för människan. Om vi definierar en flock som en grupp individer som samarbetar för varandras överlevnad (som myror, vargar och elefanter), ingår människan i många olika flockar. Du kanske äter frukost i en liten flock, kärnfamiljen. Sedan kanske du beger dig ut i trafiken i bil, buss, på cykel eller i tåg. I alla dessa sammanhang ingår du i en flock. Bilförarna samarbetar så att vi kommer levande fram. Vi tar hänsyn till varandra, saktar in för att inte köra på varandra och lämnar företräde. Cyklisterna gör likadant. Om en cyklist kör omkull stannar andra upp och hjälper till. I bussen och på tåget är det ännu tydligare. Sedan kommer du kanske fram till jobbet, där du ingår i jobbflocken. Ni hjälps åt med det som ska göras, och ser till att alla klarar av dagen. Och sen tillbaka genom de andra flockarna till hemmet. Vi byter flock. Hela tiden.

För att detta ska kunna fungera beskriver Tomasello hur vi har utvecklat förmågor och egenskaper. Hans tanke är att människan överlever genom att samarbeta, och därför har vi utvecklat egenskaper (exempelvis

kommunikationsförmåga, språk, tänkande och empati) som gynnar samarbete. Om det uppstår en egenskap, som stjälper samarbetsförmågan, kommer den att dö ut med de individer som använder den. För de kommer inte att klara sig lika bra som andra. Om det uppstår egenskaper som hjälper samarbetet mellan människor kommer de att spridas i befolkningen eftersom fler med de egenskaperna överlever. Det är evolutionens enkla matematik.

Tomasello beskriver hur detta har medfört att människan utvecklat fantastiska kommunikativa förmågor. Hur vi utvecklat det lingvisten Noam Chomsky beskriver som grundsatsen för grammatik, som underlättar språkinlärningen. Senare beskriver Tomasello hur vi utvecklat förmågan att tänka, så att vi kan kommunicera om det som inte finns just i situationen vi diskuterar. Det innebär att vi kan planera framtiden tillsammans. Och i 2016 skrev Tomasello en monografi om moral. I den beskriver han hur vi utvecklat moralen för att det hjälper oss att samarbeta. Han delar upp moralen i två spår. Vi kan kalla dem etiken och moraliseringen.

Etiken

Tomasello beskriver att vi utvecklat egenskapen att flocken tar hand om den svage. Om någon bryter benet lämnar vi inte kvar personen, vi ser till att hen får hjälp. Tomasellos tanke är att det gynnar flocken genom att upprätthålla antalet medlemmar. Flocklogiken är att två överlever bättre än en, tre överlever bättre en två, tolv överlever bättre än fyra och 100 överlever bättre än 20. Denna logik funkar troligen till upp mot 150 individer, sedan delar vi oss upp i mindre flockar som samarbetar, och logiken kan fortsätta upp i miljoner. Så länge vi kan kommunicera med andra flockar stödjer det att vi är fler överlevnaden.

Det är inte enbart människan som tar hand om den svage, studier av råttor har visat att även de hjälper en kompis i nöd även om det innebär att de själva förlorar på det. Till exempel visade en studie av Partal, De-

cety & Mason (2011) att råttor hjälper en annan råtta som fastnat innan de öppnar en låda där de vet att det finns en chokladbit. Och de till och med delar chokladbiten med den andra råttan sen, även om de inte träffats förut. Så att hjälpa den som behöver hjälp är nog en viktig flockdjursegenskap. Därför hjälper vi tanten som trillat på gatan och brutit handleden, även om vi inte träffat henne förut. Vi stödjer.

Moraliseringen

Tomasello beskriver även att vi utvecklat egenskapen att vi ser till att alla i flocken uppför sig. Första steget är att säga till, och hjälper inte det åker de ut. Vi ser detta även i små barns lek. Om du inte vill leka som vi andra får du inte vara med. Tomasellos tanke, som även framförts av antropologerna Boyd, Gintis, Bowles & Richerson (2003), är att flocken överlever bättre om den gör sig av med dem som återkommande förstör för flocken. Stjäl en flockmedlem de andras mat kommer det inte att gynna den gemensamma överlevnaden. Så vi har utvecklat en mekanism, de Quervainmekanismen (de Quervain et al., 2005): Vi får en kick (en ökning av dopaminnivån i hjärnans belöningssystem, dorsala striatum), av att slänga ut någon från flocken när den har ett asocialt beteende. Det känns alltså bra att slänga ut den som inte uppför sig. Vi styr.

Tomasellos moral och socialt arbete

Du har kanske redan förstått vart vi är på väg. Vi beskrev tidigare det dubbla uppdraget, som funnits med i socialt arbete sedan vi slog ihop fattigvården och barnavården; att vi stödjer och styr. Hans i berättelsen i början av detta kapitel erbjuds julfirande och även en säng på härbärget på annandagen. Stöd. Men bara om han uppför sig. Annars åker han ut. Styrning.

Det intressanta är att Tomasellos två moraliska spår kan ses som motsatser. Iallafall i berättelsen om Hans. Så Tomasello har även funderat

över hur vi väljer strategi. När väljer vi etik, att stödja, och när väljer vi moralisering, att styra? Hans svar är, att det beror på hur vi ser personen med beteendet. Om vi bedömer att personen är svag och sårbar, tar vi hand om hen. Om vi bedömer att personen är jämbördig med oss själva måste hen uppföra sig, annars åker hen ut.

Bos forskning

Den här bokens ena författare, Bo, genomförde 2017–18 ett forskningsprojekt. Han var intresserad av hur detta går till i praktiken och vilka processer som är involverade i hur vi tänker och agerar. Metoden var Grounded theory, en metod, där man intervjuar nyckelpersoner om ett fenomen, och använder den information man får fram i varje intervju i den kommande intervjun. Bo intervjuade forskare och kliniker, som har bidragit till utvecklingen av en rättighetsbaserad pedagogik. Utgångsfrågan var: Hur väljer vi när vi ska börja styra och ställa krav? Och hur ser tankeprocesserna ut?

Det mest intressanta resultatet är att alla beskriver att vi börjar med att välja grundsyn. Det valet har diskuterats inom pedagogik, socialt arbete och barnuppfostran sedan antiken. Sokrates säger i Platons Staten att ingen gör fel med flit. Människan gör rätt om hon kan. Tanken har sedan antiken kallats Sokrates paradox. Att vi kallar det en paradox bygger på att han beskriver att det nog är som det är, men att detta sällan är människans första tanke. Därför fick han också mothugg av Adeimantos, som tyckte att människan är en rationell varelse som enbart gör goda gärningar när det gynnar henne själv. Vi kan kalla detta världens äldsta pedagogiska debatt. Det Bo upptäckte, var att hur vi bedömer människan vi tar hand om bestämmer vilken grundtanke vi har. Om vi bedömer henne som svag och sårbar, anser vi att hon gör sitt bästa. Att hon skulle göra rätt om hon kunde. Vi tänker som Sokrates, exempelvis när vi ser tanten

trilla på gatan och bryta handleden. Och på grund av att tanten gör sitt bästa hjälper vi henne, även om hon skriker och har sig. Vi tillämpar empati, vi blir accepterande och anpassar oss. Stöd.

Men om vi bedömer personen att vara kapabel, att kunna lika mycket som vi själva, att vara vår jämlike, anser vi att personen gör det med flit. Att hon agerar rationellt för att gynna sig själv. Därför hjälper vi inte utan kräver ett gott uppförande. Till exempel om någon kör om på insidan av motorvägen. I bilen är alla andra bilister våra jämlikar. Samma regler gäller, samma förväntningar på alla. Då upplever vi att den som kör om på insidan gör det med flit. Vi börjar aldrig fundera över varför hon gör som hon gör. Vi stänger ner vår empati, vi blir inte accepterande och vi anpassar oss inte. Och vi anser att personen bör förlora körkortet. Hon får inte vara med längre.

Så det handlar inte om att vi tagit ställning i världens äldsta pedagogiska debatt. Det handlar nog om att vi tar ställning i varje situation vi hamnar i. Vi väljer det etiska spåret eller moraliseringsspåret.

Hans och moraliseringen

I berättelsen om Hans ser vi hur personal hamnar fel. Hans önskar att han kunde låta bli att bli så arg. Men det kan han inte. Han gör sitt bästa, men det räcker tyvärr inte. Personalen, både på julfirandet och på härbärget, anser tydligen att han kan låta bli att bli arg bara för att personal flyttar hans väska med foten. När vi pratar med anställda, som använder sig av metoden utstraffning som i berättelsen om Hans, säger de ofta att de gör det för att han ska lära sig att sånt beteende inte är acceptabelt. Fast Hans lär sig ingenting. Hade han kunnat lära sig hade han nog gjort det för länge sedan. Hemlöshet är inget man väljer rationellt. Trots att Hans har gjort sitt bästa har han hamnat i den situation han är. Och får frysa.

Socialt arbete finns för att det behövs

Hade vi inga hemlösa skulle inte härbärgen finnas. Vi har inte skapat sociala insatser för att ge jobb till några tusen socionomer. Så det kan inte vara personalens behov som definierar arbetet eller våra metoder. Det måste vara de behov vi ser hos dem vi arbetar med. Det innebär att vi även måste ha metoder för att stödja och hantera personer med utagerande beteende. För de finns. Och även metoder för att stödja och hantera människor med psykiatrisk problematik och så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som adhd eller autism. Vi räknar med att uppemot tio procent av alla människor har särskilda behov. Olika behov. Men i olika delar av samhället är det vanligare än i andra. Och kanske vanligast i socialt arbete. Hemlösheten ökade våldsamt när mentalsjukhusen lades ner på åttiotalet. På de allra flesta LSS-boenden får man inte ha ett missbruk. Lagarna som styr socialt arbete är uppdelade mellan stöd till dem som gör sitt bästa (LSS) och stöd till dem som kan bättre (SoL). De allra flesta med hemlöshet och långvarigt missbruk sorteras in under SoL. Även om de har diagnoser som i vanliga fall ger rätt till stöd enligt LSS. Sociala verksamheter måste kunna hantera alla som behöver det. Precis som barnmorskorna på förlossningen måste kunna hantera alla födande kvinnor. Förlossningen definieras av de födande kvinnorna. Även om de skriker, kladdar fostervatten över hela golvet och kanske till och med bajsar i förlossningssalen. Även om vissa av dem har särskilda behov. Sociala verksamheter för personer med missbruk eller hemlöshet måste kunna hantera personer med missbruk eller hemlöshet utan att använda sig av portning och andra sammanbrott i vården. Oberoende hur dem vi arbetar med uppför sig. För just den gruppen har ingen annanstans att ta vägen. Det är samhällets sista utpost. Till för de svagaste. För dem som mest behöver stödet.

SAMMANFATTNING

Vi människor är flockdjur. Vi har genom evolutionen utvecklat egenskaper som gynnar flockens överlevnad. Två av dessa är att vi tar hand om den svage och gör oss av med den som förstör för oss andra. Stödjer och styr. Stöd till den som behöver det är bakgrunden för socialt arbete. Men tendensen att slänga ut den som inte uppför sig smyger sig tyvärr in i arbetet. Det hjälper ingen.

SOCIALT

ARBETE BLAND utsatta handlar ofta om praktiska frågor, att erbjuda en kopp kaffe, mat för dagen, en varm dusch eller stöd i kontakt med myndigheter. Men ibland står beteendeproblem i vägen, både för den som behöver hjälp och stöd och för den som ska tillhandahålla hjälpen och stödet.

I »Beteendeproblem i socialt arbete bland utsatta« beskriver Bo Hejlskov Elvén och Patrick Hansén, utifrån vetenskapliga rön, hur personal och volontärer kan möta personer med problemskapande beteenden på ett effektivt och professionellt sätt. De förespråkar lågaffektivt bemötande som metod och verktyg. Det innebär att skapa en konfliktfri miljö, där den behövande och personalen kan mötas och tillsammans finna fungerande lösningar. Det innebär även en strävan att inte neka någon hjälp på grund av de beteenden som den sökt hjälp för.

»Beteendeproblem i socialt arbete bland utsatta« vänder sig till personal och volontärer som arbetar på socialjourer, härbärgen och inom vården och som i sin vardag har att hantera beteendeproblem.