9789127462892

Sorg och komplicerad sorg

pål kristensen kari dyregrov atle dyregrov (red.)

Innehåll

Förord 11

Fackgranskarens förord 12

Sorg och komplicerad sorg. En introduktion 15

Pål Kristensen

Bakgrunden till boken 15

Bokens akademiska grunder 17

Syftet med boken och dess målgrupp 18

Bokens upplägg och kapitel 19

Teoretisk utgångspunkt och fallbeskrivningar 20

Frågor som belyses i boken 20

DEL I

Förståelse och teori 21

KAPITEL 1 Nyare förståelse av sorg 23

Pål Kristensen, Kari Dyregrov och Atle Dyregrov

Vad är sorg? 23

Kort historisk tillbakablick 25

Mot en kunskapsbaserad förståelse av sorg 26

Coping och anpassning 32

Pendlingsmodellen för hantering av sorg 34

Regleringsflexibilitet 36

Integrering av sorgen 37

Avslutning 38

KAPITEL 2 Från normal till komplicerad sorg 39

Pål Kristensen

Vad är komplicerad sorg? En modell 39

Begreppet komplicerad sorg används olika 42

Centrala teoretiska dimensioner vid komplicerad sorg 43

Pendlingsmodellen och komplicerad sorg 45

Andra hälsoproblem efter en förlust 46

Avslutning 49

KAPITEL 3 Historiska perspektiv på komplicerad sorg 50

Pål Kristensen

Tidigare teorier om komplicerad sorg 50

Från förträngd sorg till förlängd sorgreaktion 55

Teoriernas implikationer för sorgterapin 56

Sorg i ICD och DSM 57

Avslutning 59

KAPITEL 4 Förlängd sorgreaktion 60

Pål Kristensen och Kari Dyregrov

Vad är förlängd sorgreaktion? 61

Konsekvenser av förlängd sorgreaktion 62

Psykologisk förståelse av förlängd sorgreaktion 64

Det psykiatriska/diagnostiska perspektivet 67

Riskfaktorer 70

Vad skiljer förlängd sorg från annan psykisk ohälsa?

Differentialdiagnostiska betraktelser 72

Det biologiska perspektivet 74

Förlängd sorgreaktion och personlig utveckling – är begreppen förenliga? 75

Avslutning 76

KAPITEL 5 Andra typer av komplicerad sorg 77

Pål Kristensen och Kari Dyregrov

Undvikande av sorgen 77

Typer av undvikande som kan komplicera sorgen 79

Tidigare erfarenheters betydelse för undvikande av sorgen 82

Konsekvenser av undvikande 83

När är behandling motiverad? 84

Traumatisk sorg 84

Vad kännetecknar traumatiska förluster? 85

Riskfaktorer för förlängd sorgreaktion och PTSD

efter traumatiska förluster 91

När är remiss till behandling motiverad? 93

Avslutning 93

KAPITEL 6 Komplicerad sorg hos barn och ungdomar 95

Atle Dyregrov

Komplicerad sorg hos barn – begrepp och förekomst 95

Olika former av komplicerad sorg hos barn 97

Vad utgör risk för komplicerad sorg? 103

När kräver sorgen terapeutiska åtgärder? 106

Avslutning 108

DEL II

Intervention och behandling 109

KAPITEL 7 Om sorginterventioner och sorgterapi. En översikt 111

Pål Kristensen

Kort historisk tillbakablick 111

Psykosocial uppföljning av efterlevande – en folkhälsomodell 112

Tidig identifiering av personer i riskzonen 116

Kan man förebygga komplicerad sorg? 117

Primärvårdens roll vid sorg och komplicerad sorg 118

Exempel på interventioner 118

Vad är sorgterapi? 121

Avslutning 124

KAPITEL 8 Omsorg om anhöriga vid förväntad död 125

May Aasebø Hauken och Kari Dyregrov

Kännetecken vid förväntad död i Norge 125

Anhöriga vid förväntad död 127

Ett utvidgat anhörigbegrepp 127

Den professionella grunden för omsorg om anhöriga 128

Bästa möjliga livskvalitet som huvudmål 130

De anhörigas vårdutmaningar i livets slutskede och utveckling av förlängd sorgreaktion 131

Fysiska utmaningar och behov av omsorg 131

Psykiska utmaningar och behov av omsorg 133

Sociala utmaningar och behov av omsorg 137

Anhörigas existentiella utmaningar och behov av omsorg 140

Sammanfattning och kliniska implikationer 141

KAPITEL 9 Omsorg vid plötslig död 144

Kari Dyregrov och Pål Kristensen

Kontext för norska stödåtgärder vid plötslig död i Norge 145

Stödåtgärder som önskas av efterlevande vid plötslig död i Norge 147

Handledning för att öka coping, samhörighet och hopp 152

Huvudprinciper för åtgärder 154

Avslutning 162

KAPITEL 10 Kamratstöd och socialt nätverksstöd som intervention 163

Kari Dyregrov och May Aasebø Hauken

Det unika kamratstödet – yttre och inre förståelse 164

Former av kamratstöd 165

Arenor för kamratstöd 167

Socialt nätverksstöd är A och O 170

Former av socialt nätverksstöd 171

Kan stödpersoner och sociala nätverk motverka komplicerad sorg? 172

Vad säger forskningen om betydelsen av kamratstöd? 174

Vad säger forskningen om betydelsen av socialt nätverksstöd för

förlängd sorg? 177

Förutsättningar för bra stöd från stödpersoner och sociala nätverk 178

Utmaningar i stödprocesserna 179

Fokus på kommunikativa och relationella processer måste öka 181

KAPITEL 11 Utredning av förlängd sorgreaktion och andra

former av komplicerad sorg 184

Pål Kristensen

Generellt om diagnostisering av förlängd sorgreaktion i ICD-11 184

Tids- och funktionskriteriet 186

Utredning av förlängd sorgreaktion 187

Aktuella formulär 188

Diagnostisering av förlängd sorgreaktion 189

Det kliniska samtalet 192

Kliniska observationer vid möjlig förlängd sorgreaktion 194

KAPITEL 12 Behandling av komplicerad sorg hos vuxna 195

Atle Dyregrov och Pål Kristensen

Olika terapeutiska metoder 195

Tidiga beteendeterapeutiska metoder 196

Komplicerad sorgterapi (Katherine Shear) 197

Metoder som har likheter med Shears metod 198

Andra terapeutiska metoder för komplicerad sorg 200

Arbete med komplicerad sorg – fallbeskrivningar 203

Avslutning 210

KAPITEL 13 Behandling av komplicerad sorg hos barn 211

Atle Dyregrov och Marianne Straume

Förhållningssätt till barn i sorg 211

Behandling av komplicerad sorg – olika forskningsbaserade tillvägagångssätt 213

Terapi för olika typer av komplicerad sorg hos barn 217

Avslutning 229

DEL III

Uppföljning av större olyckor och katastrofer 231

KAPITEL 14 Kollektiva sammankomster för efterlevande efter större olyckor och katastrofer 233

Marianne Straume

Organisering av sammankomsterna 234

Upplägg och innehåll 239

Ämnen 242

Samtalsgrupper 246

Gruppsamtal för vuxna 247

Avslutning 252

KAPITEL 15 Att besöka platsen för händelsen. Efterlevandes erfarenheter 253

Pål Kristensen

Erfarenheter från kollektiva besök på platsen för en händelse 254

Vad är mest till hjälp för efterlevande vid sådana besök? 256

Hur påfrestande är sådana besök för familjerna? 258

Praktiskt genomförande – när och hur? 260

Råd beträffande planering av kollektiva besök 261

Erfarenheter av besök efter enskilda dödsfall 262

Kan besök förebygga förlängd sorg och andra hälsoproblem? 263

Avslutning 264

Får de som behöver hjälp den hjälp de behöver? En avslutning 266

Pål Kristensen, Atle Dyregrov och Kari Dyregrov

Om författarna 269

Referenser 271

Register 317

Förord

SORG ÄR NÅGOT SOM drabbar alla, och det är också en av livets mest betungande erfarenheter. Den som sörjer behöver hjälp från omgivningen och professionellt stöd. Ändå ges väldigt lite utbildning till vårdpersonal och folk i allmänhet om vad man kan förvänta sig, hur man kan hantera och anpassa sig till en förlust och vilka hinder som kan dyka upp. De som har svårt att anpassa sig till förlusten utvecklar ofta en komplicerad sorg, även kallad förlängd sorgreaktion, som nu är en officiell diagnos i diagnosmanualerna DSM-5-TR och ICD-111 (prolonged grief disorder). Detta drabbar omkring 10 procent av dem som förlorar en av sina närstående genom naturlig död och minst dubbelt så många efter plötslig, våldsam död. Det finns ett akut behov av att upplysa vårdpersonal om identifieringen och behandlingen av komplicerad sorg. Den här spännande boken tar itu med den uppgiften. Författarna är enligt mitt förmenande några av de mest engagerade forskarna och klinikerna som arbetar med sorg. Jag kan svårligen tänka mig några som är bättre rustade att skriva en sådan bok.

Katherine M. Shear

1. Den svenska översättningen av ICD-11 publiceras troligen i slutet av 2024, och det finns ännu inget datum för införandet av ICD-11 i Sverige. I Mini-D 5: Diagnostiska kriterier enligt DSM-5-TR översätts prolonged grief disorder med förlängd sorgreaktion (American Psychiatric Association, 2022. Stockholm: Pilgrim Press, 2023).

Fackgranskarens förord

UNDER LÄSANDET AV den här boken ringer jag min vän som jobbar på en intensivvårdsavdelning och som dagligen möter människor mitt i deras förlust av någon som står dem nära. De är ofta i chock, och hjälpen de behöver där och då är ofta praktisk. När jag frågar henne: ”Men sorgen, då?” säger hon det jag själv tänkte innan jag började min läsning. Sorg är en naturlig del av livet, säger hon. Sorg är priset vi betalar för kärlek. Visst är det så. Men läsningen har förändrat mig och min näst intill automatiska respons vid tanken på sorg. Att sorg är en del av ett liv är ju i sig ingen ursäkt för att försitta chansen att fånga upp den som sörjer (både tidigt och återkommande), att inte utforska sorgens olika vägar, att inte utveckla stödet – speciellt inte om vi på så sätt kan lindra eller till och med förebygga visst lidande.

Boken är en antologi, och i och med det får man som läsare många perspektiv och olika teoretiska ansatser och resonemang. Se boken som en buffé och läs den från början till slut, eller börja med de kapitel du känner dig mest nyfiken på. Själv fann jag det spännande att läsa om hur man gör ett upplägg för sammankomster efter katastrofer och att få hjälp i att skilja mellan sorg och andra utmaningar hos dem jag möter kliniskt, som depressiva symptom och posttraumatisk stress. Hur många gånger har jag inte suttit och funderat på ett vettigt behandlingsupplägg när den jag träffar dels lider av posttraumatisk stress, dels har en ihållande och smärtsam sorg? I vilken ände börjar jag? Vad är vad?

Boken är en översättning från norska och det är därför den norska kontexten som beskrivs. Det är de norska katastroferna som lyfts i exemplen, och den är främst skriven för vårdgivare verksamma i Norge. Jag finner det inspirerande att läsa om hur de

utvecklat området sorg i ett land så nära vårt. De har på vissa sätt kommit längre, tänkt mer när det gäller hur vi skulle kunna fånga upp komplicerad sorg i ett tidigare skede och utifrån katastrofer som Utøya, lärt sig och utvecklat sitt samhälleliga stöd i sorg. Jag lär mig, jag motiveras och jag får tankar och idéer inte bara om hur jag som klinisk psykolog ska tänka differentialdiagnostiskt, utan också hur jag i den vidare bemärkelsen av vårdgivare kan fundera över hur vårt samhälle kan förhindra att människor lider mer än nödvändigt i sin sorg. Jag tycker att boken passar för alla som verkar i eller studerar inför arbeten inom vård och omsorg, men jag tycker också att den i många delar passar för den som vill förstå mer om egen eller andras sorg.

Som fackgranskare av denna översättning har jag haft vissa utmaningar. Dels, som jag skrev tidigare, har bokens författare olika teoretiska ansatser.

Dels är den befintliga svenska begreppsapparaten för ämnet sorg i en klinisk kontext lite torftig. Prolonged grief disorder har i senaste Mini-D 5: Diagnostiska kriterier enligt DSM-5-TR som gavs ut hösten 2023 översatts till förlängd sorgreaktion. Det är ännu osäkert om det blir samma formulering i ICD-11 som beräknas komma på svenska under slutet av 2024. Det är lite skrämmande att vara med i processen att föreslå eller etablera nya översättningar, men i det här fallet har jag efter funderingar och diskussioner med kolleger landat i ”förlängd sorgreaktion” eller ibland bara ”förlängd sorg”. Tusen gånger har jag frågat mig: Fångas det som menas verkligen in i det begreppet? Men en klok människa sa till mig en gång att böcker är ögonblicksbilder. Hade de skrivits (eller översatts) bara några månader tidigare eller senare, skulle de ha sett annorlunda ut. Den tanken gör mig modigare. En bok är en del av sin tid. En bok väcker tankar och inspirerar till fler böcker. Och så provar vi oss fram och fältet utvecklas.

Jag lämnar boken med en känsla av hopp och kraft. Det finns så mycket mer att göra och jag är en av dem som kan göra det! Det är vi ju egentligen alla! Liksom sorgen är eller blir en direkt del av våra egna liv är den en del av alla andras liv. Och nästa gång jag möter någon i sorg, som psykolog eller som medmänniska, vet jag

mer om hur jag ska stötta, vad jag ska hålla utkik efter och, framför allt, hur jag kan hjälpa till att lindra och förebygga lidande utöver det sorgligt nödvändiga.

Isabel Petrini

Leg. psykolog och författare

Sorg och komplicerad sorg. En introduktion

Pål Kristensen

MARTE ÄR EN KVINNA I 30-ÅRSÅLDERN som förlorat sin man i en bilolycka knappt ett år innan hon börjar samtala med en psykolog. Efter olyckan har hon haft svårt att finna någon mening i livet. Hon grubblar ibland över omständigheterna vid olyckan, och tankarna kretsar ofta kring vad som hände, om han hann bli rädd, hade ont etc. Marte säger att hon inte kan förlika sig med tanken på att hennes förlust är slutgiltig. Hon använder inte ordet död och vill helst inte att andra använder det ordet när de pratar om maken. Då blir allt så slutgiltigt. Hon går till graven varje dag och lyssnar ofta på hans röst på mobilen. Då känner hon sig nära honom, något som ger henne tröst. Men saknaden blir också starkare. Samtidigt har hon inte framme några fotografier av honom i lägenheten, och hon undviker platser som de brukade gå till, som kaféer eller parker. Det blir en för stark påminnelse om vad hon har förlorat. Hon känner att livet har gått vidare för alla andra, men inte för henne. Det är som om tiden har stått stilla efter olyckan. Hon frågar sig: Är detta normalt?

Bakgrunden till boken

Omkring 40 000 människor dör varje år i Norge och omkring

90 000 i Sverige (SCB, 2021). Många dör av hög ålder eller efter en längre tids sjukdom. Andra dör plötsligt och oväntat i någon akut sjukdom, i en olycka eller genom självmord. Oavsett orsak

lämnas flera tusen människor kvar med sorg och vemod över vilka vändningar livet tar. Förlusten av en älskad är något alla upplever

förr eller senare. Det är en del av livet. Samtidigt är det något av det svåraste vi går igenom. Men hur tar vi itu med sorg och förlust? Människor har levt med förlust och sorg sedan tidernas begynnelse. Därför vet de flesta att förlusten av en närstående kommer att följas av sorg och sorgreaktioner. Det är en smärtsam men ändå naturlig, instinktiv och förväntad process. Det är också väl känt att det finns stora individuella skillnader i hur människor sörjer. Vissa anpassar sig till den nya tillvaron relativt snabbt, andra behöver lång tid innan de klarar av att gå vidare i livet. Ändå kommer de flesta, med tidens hjälp och med bra stöd från familj och vänner, att anpassa sig till livet utan den person man har förlorat. Men det här gäller inte alla. Forskning om sorg har de senaste åren visat att förlust och sorg får betydande hälsomässiga konsekvenser (Stroebe m.fl., 2007). Sörjande löper exempelvis större risk att drabbas av fysiska hälsobesvär, att bli inlagda på sjukhus och bli sjukskrivna jämfört med personer som inte har mist någon närstående. Även om det totala antalet dödsfall är lågt, finns det ändå ett påvisat samband mellan förlust av en älskad och förtida död, i synnerhet efter plötsliga och våldsamma dödsfall. Det finns också en ökad risk för att utveckla psykiska problem, som ångest och depression. Även här är risken högre vid plötsliga och våldsamma dödsfall, och enskilda grupper är mer utsatta än andra, exempelvis föräldrar som förlorar barn (Stroebe m.fl., 2007).

Det som kanske har sysselsatt sorgforskare mest under de senaste åren är utarbetandet av kriterier för en egen sorgdiagnos (Stroebe m.fl., 2013), och år 2018 infördes förlängd sorgreaktion2 i WHO:s internationella klassifikationssystem för sjukdomar, ICD-11 (Killikelly & Maercker, 2017). Diagnosen med samma namn upptogs också år 2022 i den amerikanska diagnosmanualen, DSM-5-TR, som ges ut av den amerikanska psykiatriföreningen (APA, 2022).

Förlängd sorgreaktion beskrivs ofta som sorg som inte går över och liknar det man tidigare kallade kronisk sorg, där reaktioner som längtan och känslomässig smärta kvarstår under lång tid utan förändring i intensitet (Prigerson m.fl., 2021).

2. Bokens översättning; ICD-11 är ännu inte översatt vare sig till norska eller svenska.

Införandet av diagnosen har varit kontroversiell, och den debatt som har följt har delvis varit polariserad. På ena sidan återfinns motståndare till diagnosen som menar att man med nya diagnoser kopplade till livshändelser som förr eller senare drabbar alla får en inskränkning av normalitetsbegreppet och att man riskerar att sjukliggöra normala reaktioner. Många, däribland vårdpersonal, fruktar att följden blir en överdiagnostisering och stigmatisering (Dietl m.fl., 2018; Kristensen, 2013). I den motsatta änden hittar vi både yrkesverksamma och efterlevande som anser att införandet av diagnosen kommer leda till ett erkännande av det som många brottas med, att man inte fastnar i sorgen och att fler skulle få bättre och mer anpassad hjälp med det som de går igenom (Dyregrov m.fl., 2014; Holmgren, 2020).

Vi inledde detta avsnitt med att berätta om Marte. Martes berättelse är inte unik. Vi har under många år upplevt att efterlevande som brottas med komplicerade sorgreaktioner, som förlängd sorg, inte har fått den sjukvård de har behövt. Vi menar därför att införandet av förlängd sorg som diagnos skulle ge fler rätt till hjälp och behandling och att fördelarna skulle uppväga nackdelarna.

Bokens akademiska grunder

Boken Sorg och komplicerad sorg vilar på vissa centrala akademiska premisser. För det första handlar boken om sorg som uppstår efter någon närståendes dödsfall. Vi är medvetna om att sorg förknippas med många olika upplevelser av förlust, inte bara efter dödsfall, men det är detta som forskningen har varit mest inriktad på. För det andra har vi som utgångspunkt att även om sorg ofta kan upplevas som komplicerad, så utvecklar inte alla komplicerad sorg eller förlängd sorgreaktion. Man lider inte av komplicerad sorg även om man sörjer djupt efter att ett halvår eller ett år har förflutit sedan förlusten (vilket är tidskriteriet i ICD-11 och DSM-5). Det är först när sorgen är djupgående under lång tid, när man upplever att man sitter fast i sorgen så till den grad att man inte fungerar i vardagen, som man behöver få detta utrett av en specialist. För det tredje har vi som utgångspunkt att en del sörjande är mer sårbara än andra och att vissa förluster är mer betungande och krävande att hantera

än andra. Detta gör att en del personer är mer benägna att utveckla komplicerade sorgreaktioner. För det fjärde menar vi att man för att tillägna sig kunskap om komplicerad sorg först måste ha kunskap om vad normal sorg är (Jacobs, 1993). Sorg och komplicerad sorg betraktas som två ytterligheter längs ett kontinuum och inte som kvalitativt olika tillstånd. För det femte anser vi att förlängd sorg inte är den enda typen av sorg som inte följer en naturlig läkningsprocess. Medan forskningen huvudsakligen inriktar sig på den förlängda, kroniska sorgen, möter vi både i klinisk praktik och i forskningen efterlevande som utöver eller i stället för den förlängda sorgen tampas med förlustens traumatiska effekter (traumatisk sorg) eller medvetet försöker fly undan sorgen (undanträngd sorg). Vissa har starka skuldkänslor eller plågas av ilska och bitterhet eller får somatiska symptom utan andra typiska komplicerade sorgreaktioner. Ytterligare andra har invecklade familjeförhållanden, bristande öppenhet i kommunikation med mera, något som kan leda till komplicerad familjesorg. De här olika uttrycken av komplicerad sorg kan överlappa varandra men kräver initialt olika terapeutiska tillvägagångssätt. Det innebär att det finns ett visst glapp mellan forskning och det kliniska arbetet (Hay m.fl., 2021). Med den här boken hoppas vi kunna minska klyftan genom att kombinera den senaste forskningen inom sorg med ett pragmatiskt och praktiskt förhållningssätt till uppföljning och behandling. Till sist vill vi också säga att komplicerad sorg, trots att personer inom yrket har varit intresserade av ämnet i över 100 år, fortfarande är ett ungt ämnesområde. Mer forskning under de kommande åren gör oss ännu bättre rustade att hjälpa dem som lider av komplicerad sorg.

Syftet med boken och dess målgrupp

Syftet med boken är dubbelt. För det första vill vi att läsaren ska få en större förståelse för vad komplicerad sorg är. För det andra vill vi ge läsaren större insikt i hur komplicerad sorg kan förebyggas och inte minst behandlas.

Den primära målgruppen för boken är vårdpersonal och andra som dagligen arbetar med sorg inom offentlig eller privat sjukvård, exempelvis psykologer, psykiatrer, psykiatrisjuksköterskor, med-

lemmar av kommunala kristeam samt andra som i vardagen möter

människor i sorg och kris. Även om den huvudsakliga målgruppen

är vårdpersonal, vill vi även ge ”igenkänningskunskap” till andra yrkesgrupper som möter människor i sorg, som präster och andra som arbetar inom kyrkan, polisen och på begravningsbyråer, inom socialtjänsten och skolväsendet.

Bokens upplägg och kapitel

Boken består av tre delar. DEL I behandlar den teoretiska och historiska bakgrunden till begreppet komplicerad sorg. Kapitel 1 inleds med en uppdaterad översikt över vad som utmärker normal sorg, från tidiga reaktioner via coping och anpassning till det som kallas integrering av sorgen. Kapitel 2 ger en introduktion i vad komplicerad sorg är och dess viktigaste kännetecken. Kapitel 3 ger en översikt över den historiska utvecklingen av begreppet komplicerad sorg

ända fram till att diagnosen förlängd sorgreaktion infördes 2018. I kapitel 4 och 5 beskrivs de olika typerna av komplicerad sorg hos vuxna. Huvudfokus ligger som sagt på förlängd sorgreaktion som ny diagnos i ICD-11. I kapitel 6 ställs frågor om huruvida barn kan utveckla komplicerad sorg, och där betonas att komplicerad sorg hos barn och unga inte uppträder på samma sätt som hos vuxna.

DEL II fokuserar på psykosocial uppföljning och behandling vid komplicerad sorg. Kapitel 7 inleds med en presentation av en folkhälsomodell för psykosocial uppföljning hos efterlevande. Frågor som ställs är bland annat: Vem ska få behandling? Vem är i riskzonen? Vem ska få vilken typ av hjälp? Kapitel 8 (Omsorg om anhöriga vid förväntad död) och kapitel 9 (Omsorg vid plötslig död) beskriver hur tidig hjälp kan integreras i uppföljningen av efterlevande när det gäller att förebygga komplicerad sorg. Kapitel 10 tar upp vikten av kamratstöd och stöd från sociala nätverk och diskuterar hur dessa begrepp kan integreras i uppföljningen av efterlevande med komplicerad sorg. De tre följande kapitlen handlar om kliniskt, psykologiskt arbete. Medan kapitel 11 beskriver centrala principer för att utreda komplicerad sorg, finns det i kapitel 12 och 13 exempel på psykoterapeutiskt arbete vid komplicerad sorg hos barn och vuxna.

I den sista delen (DEL III) presenterar vi två olika tillvägagångssätt för uppföljning av efterlevande efter större olyckor och katastrofer: kollektiva sammankomster för familjer (kapitel 14) och betydelsen av att besöka platsen där det hände (kapitel 15). Boken avslutas med frågan om hur vi kan bli ännu bättre på att hjälpa dem som behöver det mest. Covid-19-pandemin aktualiserar vikten av kunskap om sorg och komplicerad sorg (Killikelly m.fl., 2021).

Teoretisk utgångspunkt och fallbeskrivningar

I boken förespråkar vi en pragmatisk/eklektisk syn på behandling av komplicerad sorg. Om vi ser på de nyare behandlingsmodellerna består de av element från olika teoretiska traditioner (Rosner m.fl., 2011). I boken kommer vi att använda en serie fallbeskrivningar för att illustrera viktiga kliniska frågor. Fallbeskrivningarna är hämtade både från praktiken och från forskningsintervjuer och återges med tillstånd från de inblandade.

Frågor som belyses i boken

• Vad utmärker normal eller vanlig sorg?

• Vad är komplicerad sorg?

• Vilka teoretiska modeller används oftast i dag för att beskriva både normal sorg och komplicerad sorg?

• Hur skiljer sig komplicerad sorg från normal eller vanlig sorg?

• Vilka typer av komplicerad sorg är vanligast hos vuxna?

• Vad utmärker förlängd sorgreaktion?

• Vilka är de största riskfaktorerna för förlängd sorgreaktion och vad skiljer förlängd sorgreaktion från depression och ångest eller PTSD?

• Vad är traumatisk sorg?

• Vad är undanträngd sorg?

• Kan barn utveckla komplicerad sorg, och hur kan man hjälpa barn som lider av komplicerad sorg?

• Vad är komplicerad familjesorg?

• Hur diagnostiserar man förlängd sorgreaktion?

• Hur behandlar man komplicerad sorg hos vuxna?

sorg och komplicerad sorg

DEL I Förståelse och teori

Nyare förståelse av sorg

Pål Kristensen, Kari Dyregrov och Atle Dyregrov

FORSKNINGEN DE SENASTE 30–40 åren har förändrat mycket av vår förståelse av sorg (Stroebe m.fl., 2008). Det som förr betraktades som sanningar om sorgens förlopp och vad som är viktigt för att hantera sorgen betraktas i dag som myter. En av de viktigaste frågorna har handlat om vad som skiljer normal sorg från komplicerad sorg. I dag betraktar man normal sorg och komplicerad sorg som två ytterligheter längs ett kontinuum. Det innebär att för att känna igen komplicerad sorg är det nödvändigt att veta hur normal sorg utvecklas (Jacobs, 1993). Men förståelsen av vad som är normal eller typisk sorg har också förändrats med åren. I det här kapitlet kommer följande frågor att besvaras: Vad kännetecknar normal sorg och vilka är de mest typiska sorgeprocesserna efter förlust av närstående? Vilka typer av coping är förenade med en anpassning till förluster? Och vad ligger i begreppet integrering av sorg? Allt detta diskuteras mot bakgrund av nyare modeller för hantering av sorg.

Vad är sorg?

Sorg definieras ofta som känslomässiga reaktioner efter förlust av närstående. Men sorg består av en rad olika kognitiva, beteendemässiga, fysiska och existentiella dimensioner (fig. 1.1). Det diskuteras flitigt varför vi sörjer. Medan evolutionsforskare hävdar att sorg har haft ett överlevnadsvärde för oss människor (Nesse, 2005), är emotionsforskare mer intresserade av vilken funktion de olika känslorna kan ha i sorgeprocessen. Att dra sig undan kan

vara ett uttryck för att man behöver tid att umgås med sorgen, och nedstämdhet är en signal till andra om att man behöver stöd (Bonanno, 2009). Anknytningsforskare menar att sorgen är det pris vi betalar för att knyta an till andra människor (Archer, 2003) och att sorg kan betraktas som den form kärleken antar när vi förlorar någon som vi tycker om (Shear, 2016). Oavsett vad man tror är det ett faktum att sorg är en normal men smärtsam reaktion på att förlora någon som har stått en nära. Sorg betraktas också som ett förlopp och som en anpassningsprocess över tid. Historiskt sett har det funnits olika teorier om vad som är rätt sätt att sörja på och vad som behövs för att anpassa sig till en förlust.

Kognitiva

- Förnekande

- Overklighet

- Tänker onormalt mycket på den döda

- Påträngande grubblerier

- Koncentrationssvårigheter

- Minnesstörningar

- Svårigheter att fatta beslut

- Förlust av framtidsperspektiv

- Upplevelse av den dödas närvaro

- Tankar på att inte vilja leva

Beteendemässiga

- Gråt

- Social isolering

- Sökande efter den döda

- Undvikande av minnen, platser, aktiviteter som påminner om den döda

- Oro, anspänning, rastlöshet

- Irritabilitet, hetsighet

- Sårbarhet

Känslomässiga

- Tomhet

- Längtan, smärta, saknad

- Förtvivlan, missmod, oro

- Skuld, självförebråelse

- Ilska, irritabilitet

- Anhedoni – oförmåga att känna glädje

- Ensamhet/känsla av övergivenhet

- Chock, emotionell avtrubbning

Typiska sorgreaktioner

Existentiella

- Utmanar meningen med livet

- Meningslöshet

- Identitetsförlust/förvirring

FIGUR 1.1 Översikt över typiska sorgreaktioner.

Kort historisk tillbakablick

Freud anses med sitt klassiska arbete Sorg och melankoli vara den som satte forskningen om sorg på kartan (Freud, 1917/2003). Freud var i första hand inte intresserad av komplicerad sorg, utan av förhållandet mellan sorg och depression eller melankoli. Den tysk-amerikanske psykiatern Erich Lindemann beskrev både normala och komplicerade sorgreaktioner i artikeln ”Symptomatology and management of acute grief”, som bland annat baserades på intervjuer med efterlevande efter branden på nattklubben i Coconut Grove 1942 och efterlevande efter andra världskriget (Lindemann, 1944).

Detta utgjorde början på det akademiska intresset för forskningen om sorg. Den brittiske psykoanalytikern John Bowlby utvecklade på 1960-talet anknytningsteorin, som är den teori som haft störst inflytande på vår förståelse av sorg och komplicerad sorg (Bowlby, 1980). En annan person som har haft stort inflytande på vår förståelse av sorg är den schweiziska psykiatern Elisabeth Kübler-Ross, som utvecklade en modell för förloppet av sorgens faser baserad på samtal med döende patienter. Den modellen har haft stort inflytande på vår förståelse av sorg ända fram till modern tid. De senaste 30–40 åren har emellertid forskningen riktat kritiskt sökarljus på sorgens förlopp. Sorgforskarna Camille Wortmans och Roxanne Cohen Silvers kunskapssammanställningar (Wortman & Boerner, 2011; Wortman & Silver, 1989; Wortman & Silver, 2001) har bidragit till ett paradigmskifte i vår förståelse av sorg. Deras studier motbevisade tidigare antaganden om vad som kännetecknar sorg, bland annat:

• Alla måste bearbeta tankar, minnen och känslor kopplade till förlusten (sorgearbete).

• En konsekvens av att inte bearbeta sorgen är att den kommer tillbaka vid en senare tidpunkt.

• Sorgen genomgår fasta stadier eller faser.

• Sorg har bearbetats färdigt under det första året efter dödsfallet.

• Man måste klippa banden till den avlidna för att kunna etablera nya relationer.

nyare förståelse av sorg II 25

Detta är teorier och antaganden som haft stort inflytande på hur vi tänkt om sorg ända fram till våra dagar. Exempelvis har förståelsen av att sorgen går in i bestämda stadier visat sig svår att ändra på, även om det nu är välkänt att de flesta sörjande inte känner igen sig i modellen och att one size fits all-tänkandet är för snävt utifrån vad man vet om betydelsen av sammanhang för sorgens förlopp (Stroebe m.fl., 2017). Det är dock inte så att man har kastat ut barnet med badvattnet. Till exempel har nyare copingmodeller som pendlingsmodellen (the dual-process model of coping with bereavement (DPM), Stroebe & Schut, 1999) behållit betydelsen av sorgearbete och att arbeta med känslorna som ett viktigt led i anpassningsprocessen för de flesta sörjande.

Mot en kunskapsbaserad förståelse av sorg

Hur anpassar sig efterlevande till förlusten av en älskad person?

I studier som har följt efterlevande över flera år efter förlusten har man med större säkerhet kunnat säga hur de vanligaste sorgförloppen ser ut och därigenom vem som klarar sig bra och vem som brottas med kroniska sorgreaktioner. Bonanno och medarbetare har i flera studier visat att flertalet av de sörjande (40–65 procent) uppvisar relativt kortvariga sorgreaktioner och anpassar sig till den nya tillvaron utan att få problem med sorgen vid en senare tidpunkt (Boerner m.fl., 2005; Bonanno m.fl., 2004). Det är inte detsamma som att säga att de inte sörjer, utan att de förmår anpassa sig till förlusten relativt snabbt, så kallad resiliens. Bonannos första studier undersökte sorgförloppet vid förväntade dödsfall och använde depression som mått på anpassning, vilket kan förklara de höga siffrorna. Men även när man använder sorg som resultatmått har man i senare studier funnit i stort sett samma förlopp, om än inte lika många i gruppen resilienta (Nielsen m.fl., 2019; Smith & Ehlers, 2020). I Nielsen och medarbetares studie av personer som förlorat en äkta maka eller partner uppvisade ca 30 procent av de efterlevande ett resilient förlopp. En annan relativt stor grupp uppvisar det som kallas recovery eller läkningsprocess. Det känneteck-

nas av att man har flest reaktioner i början och att dessa successivt avtar under det första året. Mer kontroversiellt är förloppet med fördröjd sorg, där man har förhållandevis få reaktioner till en början men som ökar i ett senare skede av sorgeprocessen. Bonanno hävdar att detta ytterst sällan förekommer inom forskningen (Bonanno & Field, 2001), men Nielsen och medarbetare (2019) fann att ca 10 procent uppvisade detta förlopp. Hos denna grupp minskade sorgen successivt under de tre år som studien pågick, och forskarna betraktade det uppsving som sorgen fick som en naturlig sen reaktion, troligen på grund av omfattande omsorgsåtaganden i hemmet och liknande. Forskarna såg detta som ett bevis för att sorgförlopp påverkas av den aktuella livssituation som man befinner sig i och de utmaningar man möter i vardagen.

Förlängd

Hög (kronisk) (13 %)

Hög (minskande) (64 %)

Tröskel för möjlig förlängd sorg

Måttlig (minskande) (23 %)

Frågan är om de här förloppen kan spåras vid dödsfall som inträffar plötsligt, oväntat och på ett våldsamt sätt. Vår egen studie av föräldrar och syskon till dem som dog vid terrorattentatet på Utøya 2011 fann att den största gruppen efterlevande (64 procent) uppvisade en hög nivå av sorgreaktioner inledningsvis (över det man betraktar som riskzonen för förlängd sorgreaktion) och att

FIGUR 1.2 Sorgreaktioners förlopp efter terrorattentatet på Utøya.

sorg

sorgens intensitet långsamt sjönk de tre första åren efter händelsen (Kristensen m.fl., 2020) (fig. 1.2). Ingen hade ett typiskt resilient förlopp, vilket ligger i linje med andra studier som har tittat på förloppet i fråga om föräldrars sorg efter plötslig, våldsam död (Murphy m.fl., 2003). En längre läkningsprocess förefaller med andra ord normativ vid den här sortens förlust. Slutligen fann vi, i likhet med andra studier, att en minoritet (13 procent) uppvisade en kroniskt hög nivå av sorg som är förenligt med det vi nu kallar förlängd sorgreaktion.

Individuella skillnader är vanliga

Något av det som kännetecknar vår förståelse av sorg är således att det finns stora individuella skillnader i hur sorg upplevs och hanteras. Förlust och sorg upplevs med andra ord olika till och med hos personer i samma familj och bland personer som har upplevt samma sorts förlust. En av de saker som psykologin har varit mest sysselsatt med genom historien är att förstå individuella skillnader. En rad faktorer kan påverka ett sorgförlopp men förklaras först och främst utifrån den relation man haft till den avlidna och det sammanhang som förlusten sker i. Sorgen formas av den anknytning man haft till den avlidna. Därför ser vi ofta mer intensiva och långvariga sorgreaktioner hos föräldrar som har förlorat barn. Men sorg kan också kopplas till vad den avlidna har betytt psykologiskt för individen, oavsett biologi. Den andra huvudfaktorn som kan förklara individuella skillnader i fråga om sorg är omständigheterna kring dödsfallet. Förluster som inträffar oväntat eller våldsamt leder inte bara till en mer intensiv och långvarig sorg, utan ökar också risken för traumareaktioner och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

De tidigaste teorierna betraktade sorgen som ett individuellt fenomen (se kapitel 3), men det vi har lärt oss mycket om de senaste

åren är att den individuella sorgen formas via de relationer som man ingår i, antingen det gäller parförhållanden, familjeförhållanden eller det lokalsamhälle man är en del av till vardags. Olikheter

i sättet att sörja på kan till exempel vara kopplade till hur mycket man förmår dela sorgen med varandra och att man sörjer i oli-

ka takt eller har olika behov av stöd. Familjer kan till exempel ha sina egna regler och förväntningar på vad som är acceptabla sätt att sörja på eller skilja sig åt i fråga om hur vana de är vid att uttrycka starka känslor, hur de skapar mening i det som har hänt med mera.

En faktor som inte ska underskattas är betydelsen av det sociala sammanhanget eller omgivningens förväntningar på hur man sörjer. Sociologen Tony Walter (2010) hävdar att detta i huvudsak handlar om ifall sorgen kan uttryckas öppet eller hållas tillbaka och hur länge det förväntas att man ska sörja. Bland lekmän finns en rad föreställningar om vad som förväntas när man befinner sig i sorg (Costa m.fl., 2007). Fortfarande finns det bland lekmän en uppfattning om att sorgen måste uttryckas verbalt, något som marginaliserar andra sätt att uttrycka sorgen på (Doka & Martin, 2011). Frågar man lekmän i västvärlden hur länge det är vanligt att sörja efter en förlust av någon närstående, svarar de flesta tre månader till ett år. För många sörjande kan däremot ett år upplevas som en kort tid. Vad som definieras som normal sorg kan präglas både av den familjekultur man har vuxit upp i och av kulturens sociala värden som vi anpassas till och som har format vårt tänkande. Exempelvis förväntas det i vissa samhällen att man uttrycker starka känslor. I andra samhällen får man beröm om man inte visar känslor, eftersom det är ett bevis på styrka. Harris och Winokuer (2019) hävdar bland annat att den västerländska kulturens krav på produktivitet och effektivitet skapar förväntningar om att man måste vara stark, anpassningsbar och snabbt komma tillbaka till det normala livet.

Vad kännetecknar en normal sorgeprocess?

Vad som kännetecknar en typisk eller normal sorgeprocess är svårt att svara entydigt på eftersom det, som nämnts, finns stora individuella skillnader i hur sorg upplevs. Det finns dock några gemensamma drag som många sörjande kan känna igen sig i och som erbjuder ett slags karta över terrängen som man ska orientera sig i. Man brukar skilja mellan omedelbara sorgreaktioner eller akut sorg och reaktioner över tid (K. Dyregrov & Dyregrov, 2007; Shear, 2012). De första reaktionerna består ofta av chock, overk-

lighetskänsla och emotionell avtrubbning blandat med reaktioner som gråt, intensiv nedstämdhet och stark längtan efter den avlidna. Chock är särskilt framträdande när dödsfallet har varit oväntat och fungerar som en sorts mental bedövning för att slippa bli överväldigad av det inträffade. Det är inte ovanligt att efterlevande får dåligt samvete eller skuldkänslor över att de till synes reagerar så återhållsamt direkt efter dödsfallet när chocken är särskilt stark.

Något av det mest typiska vid normal sorg är att den fluktuerar eller, annorlunda uttryckt, går i vågor (Zisook & Shear, 2009). Den första tiden upplever många att sorgen pendlar ofta och mycket. Studier där man dagligen har registrerat känslomässiga reaktioner under flera månader hos efterlevande som har förlorat sin äkta maka har visat att sorgen fluktuerar mycket i början men att svängningarna blir mer sällsynta och att man inte sjunker så djupt efter hand som tiden går (Bisconti m.fl., 2006). I den akuta sorgen brukar man pendla mellan overklighetskänslor och plötsliga sting av överväldigande sorg, så kallade pangs of grief (Parkes & Prigerson, 2013). Medan plötsliga sting av sorg ofta kommer utan förvarning i början, brukar de senare utlösas av så kallade sorgpåminnelser, antingen inre (till exempel tankar eller känslor) eller yttre (till exempel en låt man hör på radion). Över tid sker svängningarna mer sällan, och man märker sakta men säkert, först ofta bara glimtvis, att man inte tänker på den avlidna hela tiden utan successivt börjar orientera sig mot omvärlden. Chocken och den emotionella avtrubbningen skyddar en mot att ta in verkligheten, och när de successivt minskar och saknaden och smärtan blir starkare minskar också mycket av det första stödet från dem man har omkring sig. Vissa kan därför uppleva att det känns tyngre innan det successivt känns lättare igen. Det tar tid att ta in förlusten, och kombinerat med att sorgen tar mycket kraft kan många i perioder ha behov av att undvika förlustens verklighet, särskilt om den emotionella belastningen är för stor för att kunna hanteras konstruktivt eller om man har för lite stöd omkring sig (Bowlby, 1980). Undvikandet kan alltså vara till nytta i den akuta sorgen.

Vår erfarenhet är att många efterlevande tycker att sorgen är tyngst från cirka tre månader och upp till ett år efter förlusten

(A. Dyregrov & Dyregrov, 2017). Men en del upplever också att det andra året är tyngre än det första. Detta gäller särskilt efter en förlust som inträffat plötsligt och oväntat och när yttre förhållanden eller omständigheter vid dödsfallet tar fokus från den privata sorgen. Men det kan också vara förväntningar om att sorgen ska lätta efter det första året eller brist på förståelse från omgivningen som gör att man upplever en större ensamhet i sorgen (Kristensen m.fl., 2012).

Sorg förknippas inte bara med psykisk smärta. Positivt laddade känslor är också en del av sorgens landskap. Vissa studier har exempelvis visat att cirka 10 procent av efterlevande äkta makar rapporterar lättnad efter att dödsfallet var ett faktum (Boerner m.fl., 2005). Ofta handlar det om sörjande som över tid har levt med omfattande omsorgsåtaganden, till exempel en äkta maka med demens eller ett dödsfall som befriar den kära från att leva med smärtor efter långvarig sjukdom med mera. Tvärtemot vad man kanske förväntar sig kan skratt och sorg faktiskt gå hand i hand, bland annat när man berättar anekdoter eller historier från den avlidnas liv. Studier visar att positiva känslor upplevs lika ofta som smärtsam sorg redan två månader efter en förlust av ett barn eller en partner (Folkman, 1997). Medan man tidigare trodde att positiva känslor kunde förtränga sorgen, har studier visat att de kan ge bättre förutsättningar att anpassa sig till förlusten (Keltner & Bonanno, 1997). En möjlig förklaring är att man får en välbehövlig paus från sorgen men också att det har en lugnande inverkan på personer i ens nära umgängeskrets (Bonanno, 2009).

Frågan om hur länge sorgen varar är näst intill omöjlig att svara på. Förr uttrycktes ofta en förväntan om att man inom det första året skulle ha lagt sorgen bakom sig (sorgeår) och att man då var tillbaka där man befann sig före förlusten (Malkinson, 2001). Det enda man kan säga med viss säkerhet är att sorgen för de flesta människor kommer att minska i intensitet under de första veckorna eller månaderna. För många kommer vissa aspekter av sorgen att vara återkommande, särskilt kring årsdagen för dödsfallet och vid högtider, och för en del varar sorgen livet ut (A. Dyregrov & Dyregrov, 1999).

nyare förståelse av sorg II 31

Coping och anpassning

Vad ska hanteras?

Hur man hanterar en förlust tros påverka hur man anpassar sig till livet utan den avlidna. Med begreppet coping menar vi i det här sammanhanget det som kan underlätta anpassning till förlusten. Efter förlusten av en närstående måste man hantera flera utmaningar: För det första ska man hantera alla de reaktioner som följer efter förlusten. För det andra måste man förutom sorgen ta itu med praktiska utmaningar och eventuellt anpassa sig till sekundära förluster, som förändringar i privatekonomin, nya roller och nytt ansvar i familjen, något som kan påverka både ens identitet och mål i livet. För det tredje ska man hantera sociala utmaningar, exempelvis förväntningar eller press i fråga om att gå vidare i sorgen innan man är redo (Trevino m.fl., 2018).

Från passiv till aktiv hantering av sorgen

Även om Freud poängterade att ett aktivt sorgearbete var nödvändigt för läkningsprocessen präglas mycket av det tidiga tänkesättet av att sorgen måste få ha sitt förlopp genom de olika stadierna och att man själv inte kunde påverka sorgeprocessen särskilt mycket. Dagens tänkesätt är delvis det motsatta. Även om tiden är viktig för skeendet i den okomplicerade eller vanliga sorgen är man i dag inne på att sorgeprocessen även kan förstås som en aktiv och inte bara en passiv process (Attig, 2001). Det är viktigt att framhäva att det inte finns ett riktigt sätt att hantera sorg på. Baserat på flera studier som vi genomfört de senaste åren har vi emellertid identifierat flera copingmetoder som är viktiga för anpassningen till förlusten (A. Dyregrov & Dyregrov, 2017; K. Dyregrov m.fl., 2016). De kan kopplas till:

• specifika förhållningssätt eller aktiv tankehantering

• aktiva och konfronterande handlingar

• undvikande och skyddande handlingar

• coping via stöd och hjälp.

En av de saker som enligt vår erfarenhet kännetecknar dem som anpassar sig till förlusten av en älskad är att många använder flera olika copingstrategier, och gärna växlar mellan de olika copingvarianterna beroende på vilka utmaningar man möter och vad som har hjälpt tidigare (A. Dyregrov & Dyregrov, 2017).

Förhållningssätt och aktiv tankehantering. En del efterlevande har haft specifika förhållningssätt eller upplever att de kan påverka sin egen sorgeprocess genom de val som är möjliga. Till exempel har vissa personer tidigt efter ett dödsfall bestämt sig för att välja livet och att sorgen inte ska få dominera tillvaron. En intervjuundersökning av 22 föräldrar som förlorade sina barn under Utøya-attentatet 2011 visade att flera tidigt hade bestämt sig för att gärningsmannen inte skulle få förstöra mer för dem än vad han redan hade gjort (K. Dyregrov m.fl., 2016). Andra efterlevande har följt det som de tror var den avlidnas vilja som vägledning för val senare i livet. Detta framstår som medvetna val och har i studier visat sig kunna kopplas ihop med färre symptom på komplicerad sorg och att vardagen fungerat bättre (Schiff m.fl., 2020).

Aktiva och konfronterande handlingar. Även i en tidig fas är vissa personer inställda på att aktivt konfrontera förlusten och sorgen. Aktiv, konfronterande coping kan exempelvis innebära att delta i olika ritualer, som visning av den döda, begravning och minnesceremonier. Andra hanterar förlusten genom att skaffa information om omständigheterna kring dödsfallet, ta reda på så mycket som möjligt om vad som har hänt eller besöka platsen för dödsfallet. Men det som enligt vår erfarenhet verkar vara en av de viktigaste konfronterande strategierna i sorgen handlar om öppenhet. I detta ligger bland annat öppenhet om vad som orsakade dödsfallet men också hur man mår och vad man behöver för hjälp och stöd från omgivningen.

Undvikande och skydd. Undvikandet kan vara en adaptiv copingstrategi, och många hittar sätt att skydda sig från starka intryck direkt efter ett dödsfall. Att skydda sig från mediebevakningen i samband med offentliga händelser eller dödsfall som får stor uppmärksamhet, eller att hitta andrum från sorgen, kan vara ett sätt att försöka reglera starka känslor. Vi anser att det går att

Denna antologi beskriver komplicerad sorg och hur den skiljer sig från vanlig sorg och traumatisering. Författarna tar upp de vanligaste formerna av komplicerad sorg hos vuxna och barn samt hur de olika tillstånden kan behandlas utifrån flera olika terapiformer. De tar även upp insatser vid större katastrofer. Sorg och komplicerad sorg är skriven för vårdpersonal och andra som möter människor i sorg.

» … nästa gång jag möter någon i sorg, som psykolog eller som medmänniska, vet jag mer om hur jag ska stötta, vad jag ska hålla utkik efter och, framför allt, hur jag kan hjälpa till att lindra och förebygga lidande utöver det sorgligt nödvändiga.«

ur förordet av isabel petrini, leg. psykolog, som fackgranskat den svenska utgåvan

» Det är en fantastisk bok, fylld med den senaste kunskapen om svår sorg – given inom utbildningar för alla människovårdande yrken.«

sara johansson, beteendevetare med inriktning krisstöd till barn och vuxna

» Författarna delar generöst med sig av konkreta beskrivningar av hur man varsamt och medvetet bemöter den som drabbats av svår sorg. Ett fyrljus i mörkret för dig som arbetar i hälso- och sjukvården.«

poa samuelberg, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi

Redaktörerna är några av Norges mest erfarna kliniker och forskare inom sorg och komplicerad sorg:

pål kristensen , l.dr och docent vid Centrum för krispsykologi, Universitetet i Bergen.

kari dyregrov , l.dr och professor vid Høgskulen på Vestlandet.

atle dyregrov , l.dr, professor vid Centrum för krispsykologi, Universitetet i Bergen och även verksam på Kliniken för krispsykologi.