på att vara trött. Dessutom hade han förlorat sitt sinne för humor. Han tycktes aldrig skratta längre. Julians en gång så entusiastiska natur hade ersatts av en mörk dysterhet. Min personliga åsikt är att han hade förlorat meningen med livet. Det kanske mest tragiska av allt var att han också förlorat sitt fokus i rättssalen. Mannen som en gång bländat alla närvarande med sin vältaliga och vattentäta argumentation malde nu på i timmar om fall utan relevans för det aktuella målet. Där han förr värdigt men träffsäkert bemött varje argument från åklagaren svarade han nu med en bitande sarkasm som prövade tålamodet hos de domare som en gång kallat honom ett juridiskt geni. Julians livsgnista hade helt enkelt blivit svagare. Och det var inte bara hans frenetiska tempo som låg bakom förändringen. Jag anade att det var någonting mycket mer djupgående, något andligt. Det gick nästan inte en dag utan att han klagade över att han inte längre kände något engagemang för det han gjorde utan bara upplevde en känsla av tomhet. Han sa att han som ung advokat verkligen hade älskat juridik, även om det från början varit hans familj som knuffat in honom på den banan. De intellektuella utmaningarna inom juridiken trollband honom och fyllde honom med energi. Han hade känt sig inspirerad och motiverad av makten att påverka samhällsstrukturen. Då hade han varit mer än bara en rik kille från Connecticut. Han såg verkligen sig själv som en kraft som verkade för det goda, ett redskap för sociala förbättringar, någon som kunde använda sina gåvor för att hjälpa andra. Visionen gav hans liv mening, en känsla av syfte och hopp för framtiden. Men det låg ännu mer bakom Julians fall än ett rostigt yrkeskall. Innan jag kom in i firman hade han varit med 16
Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 16
09-05-26 11.04.13