9789127121058

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 6

09-05-26 11.04.12

Innehåll

1. Väckarklockan 11 2. Den mystiske besökaren 18 3. Julian Mantles mirakulösa förvandling 22 4. Det magiska mötet med Sivanas mystiker 33 5. Mystikernas lärjunge 36 6. Visdomen i personliga förändringar 41 7. En fantastisk trädgård 50 8. Att hålla den inre elden vid liv 80 9. Den uråldriga konsten att leda sig själv 100 10. Disciplinens styrka 149 11. Din dyrbaraste tillgång 164 12. Livets yttersta mening 178 13. Den tidlösa hemligheten bakom livslång lycka 185 Författarens tack 202 Om författaren 204

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 7

09-05-26 11.04.12

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 8

09-05-26 11.04.12

För mig är livet ingen flackande låga – det är en lysande fackla som jag fått bära för ett ögonblick, och jag vill att den ska brinna så intensivt som möjligt innan jag lämnar över den till nästa generation.

George Bernard Shaw

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 9

09-05-26 11.04.12

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 10

09-05-26 11.04.12

kapitel 1

Väckarklockan

H

an föll ihop mitt i den fullsatta rättssalen. Han var en av landets mest ansedda försvarsadvokater. Lika välkänd för de italienska tretusendollarskostymer som omslutit hans välgödda kroppshydda som för sin oöverträffade serie juridiska segrar. Själv stod jag bara där, som förlamad av chock efter det jag just bevittnat. Den store Julian Mantle hade blivit ett offer och låg nu och vred sig på golvet som ett hjälplöst spädbarn, skakande, skälvande och våt av svett.

Från det ögonblicket tycktes allt röra sig i slow motion. »Herregud, Julian dör!« tjöt hans biträde och satte därmed ord på det vi alla tänkte. Domaren såg panikslagen ut och muttrade någonting i sin privata larmtelefon. Jag kunde bara se på, lamslagen och förvirrad. Snälla, dö inte.

Det är för tidigt för dig. Du förtjänar inte att dö så här.

Säkerhetsvakten, som tidigare sett ut som om han balsamerats stående, kastade sig fram och började med hjärtlungräddning. Biträdet stod vid hans sida med de blonda 11

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 11

09-05-26 11.04.12

lockarna hängande över Julians mörkröda ansikte och viskade tröstande ord som han helt uppenbart inte hörde.

Jag hade känt Julian i sjutton år. När vi möttes första gången hade jag varit en ung juridikstuderande som fått sommarjobb hos en av hans kolleger. Då hade Julian haft allt – han var en lysande och fruktad försvarsadvokat som dessutom såg mycket bra ut och hade stora drömmar för framtiden. Julian var firmans unga stjärna, regnmakaren som väntade i kulisserna. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag gick förbi hans kungliga hörnkontor en kväll när jag jobbade över och såg det inramade kortet på hans skrivbord. Det var ett citat av Winston Churchill, och texten visade tydligt vilken sorts person Julian var: Jag hyser inga tvivel om att vi i dag är herrar över vårt eget öde, att den uppgift vi givits inte är bortom vår förmåga; att dess kval och hårda arbete inte överträffar vad jag kan uthärda. Så länge vi tror på vår egen väg och vår okuvliga vilja att vinna kan ingen neka oss segern.

Och Julian levde som han lärde. Han var tuff, driven och fullt beredd att arbeta arton timmar om dagen för den framgång han var övertygad väntade honom. Jag hörde ryktesvägen att Julians farfar hade varit en framstående senator och hans far en högt uppsatt och respekterad domare. Det stod helt klart att hans familj hade pengar och att han bar enorma förväntningar på sina Armaniklädda axlar. Men han gick ändå sin egen väg, fast besluten att göra saker och ting på sitt eget sätt – och han älskade att visa upp sig.

Julians vansinniga utspel i rättssalen hamnade alltid på löpsedlarna. De rika och berömda sökte upp honom när de behövde en juridisk strateg med aggressiv framtoning.

12

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 12

09-05-26 11.04.12

Och hans fritidsaktiviteter var lika välkända som hans yrkesbedrifter. Hans sena nätter på stans finaste restauranger med unga, sexiga modeller och utsvävande dryckesmaraton med det bråkiga gäng mäklare som han kallade sitt »förödelse-team« blev legender på firman.

Jag förstår fortfarande inte riktigt varför han valde mig som medarbetare för det sensationella mordfallet han arbetade med den sommaren. Jag hade visserligen examen från Harvard, där han själv studerat, men jag var verkligen inte firmans mest lovande praktikant och det fanns inte tillstymmelse till blått blod i min familj. Min far arbetade hela sitt liv som säkerhetsvakt på ett lokalt bankkontor efter ett kort gästspel som marinsoldat, och min mor växte upp i Bronx under mycket ordinära omständigheter.

Men ändå valde Julian mig framför de andra, trots att alla hade lagt ut sina krokar för att få delta i arbetet med det som blivit känt som »alla mordrättegångars urmoder«.

Han sa att han gillade min »hunger«. Vi vann naturligtvis, och företagschefen som åtalats för mord på sin hustru var en fri man igen – eller åtminstone så fri som hans tärda samvete tillät.

Den sommaren var ett avgörande inslag i min utbildning. Det handlade om så mycket mer än att piska upp rimligt tvivel trots att det inte fanns något – det kunde vilken advokat som helst göra. Här handlade det om psykologin bakom segern, och jag fick en sällsynt möjlighet att bevittna en mästare i aktion. Jag sög i mig som en svamp.

Julian erbjöd mig att stanna i firman som delägare, och en varaktig vänskap växte fram mellan oss. Han var inte den lättaste att arbeta tillsammans med, det erkänner jag villigt. Att jobba under honom var ofta en övning i frustration, och inte sällan slutade dagen i hetsiga och högljudda gräl sent om natten. Han var inte det minsta intres13

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 13

09-05-26 11.04.12

serad av att anpassa sig efter någon annan, och var fullt och fast övertygad om att han inte kunde ha fel. Men under den hårdföra fasaden fanns en man som verkligen brydde sig om människor.

Oavsett hur mycket han hade att göra frågade han alltid om Jenny – kvinnan som jag fortfarande kallar »min brud«, trots att vi gifte oss innan jag ens började mina juridikstudier. När han på omvägar fick höra att jag hade det knapert såg han till att jag belönades med ett generöst stipendium. Visst, han kunde sätta den bäste på plats, och visst, han gillade att festa, men han tog alltid hand om sina vänner. Det enda problemet var att han var besatt av sitt arbete.

Under de första åren rättfärdigade han sina sena kvällar på kontoret med att han gjorde det för firmans skull; nästa år skulle han definitivt ta en lång semester. Men allteftersom tiden gick och hans rykte växte fick han också mer att göra. Fallen blev allt större och viktigare, och Julian, som aldrig setts backa från en utmaning, pressade sig allt hårdare. Under en sällsynt stilla stund anförtrodde han mig att han numera inte kunde sova mer än några timmar varje natt innan han vaknade av skuldkänslor för att han inte arbetade. Snart stod det klart för mig att han blivit fånge i sin egen jakt på mer – mer prestige, mer framgång och mer pengar.

Som väntat blev Julian oerhört framgångsrik. Han uppnådde allt någon kunde drömma om: stjärnstatus, sjusiffrig inkomst, ett imponerande palats bland de rika och berömda, privat jetplan, sommarställe på en tropisk ö – och därtill hans högst värderade ägodel, en lysande röd Ferrari.

Men jag visste att saker och ting inte var så idylliska som de framstod på ytan. Jag såg tecknen på en förestående 14

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 14

09-05-26 11.04.12

katastrof – inte för att jag var så mycket mer uppmärksam än alla andra, utan helt enkelt för att jag var tillsammans med Julian så stor del av tiden. Vi var alltid tillsammans, för vi arbetade alltid. Det blev aldrig lugnt; det väntade alltid ett nytt, sensationellt och större fall vid horisonten.

Inget mått av förberedelser var någonsin nog för Julian.

Vad skulle till exempel hända om domaren förde det här på tal – eller, Gud förbjude, det där? Vad skulle hända om våra efterforskningar brast i någon enda liten detalj? Vad skulle hända om han blev överraskad mitt i rättssalen, som ett rådjur hypnotiserat av plötsligt strålkastarljus? Vi jobbade hårdare och hårdare, och även jag sögs in i hans lilla arbetscentrerade värld. Där satt vi och slet, två slavar under klockan, sextiofyra våningar upp i en jättekonstruktion av stål och glas, medan de flesta normalt funtade människor var hemma hos sina familjer. Men vi var förblindade av den illusoriska framgången och trodde att världen låg för våra fötter.

Ju mer tid jag tillbringade tillsammans med Julian, desto tydligare såg jag att han var på väg att arbeta sig sönder och samman. Det var som om han drevs av något slags dödslängtan – ingenting var någonsin tillräckligt.

Till sist sprack hans äktenskap och han talade inte längre med sin far. Han hade allt pengar kunde köpa, men ändå hade han inte funnit vad han sökte. Det syntes på honom – emotionellt, fysiskt och andligt.

Trots att han bara var femtiotre år gammal såg han ut som närmare åttio. Ansiktet var fullt av rynkor och skvallrade på ett mindre smickrande sätt om hans tuffa arbetsstrategier och obalanserade livsstil. De sena middagarna på dyra, franska restauranger med kubanska cigarrer och konjak efter konjak syntes pinsamt tydligt på hans överviktiga kropp. Han klagade ständigt över hur trött han var 15

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 15

09-05-26 11.04.12

på att vara trött. Dessutom hade han förlorat sitt sinne för humor. Han tycktes aldrig skratta längre. Julians en gång så entusiastiska natur hade ersatts av en mörk dysterhet.

Min personliga åsikt är att han hade förlorat meningen med livet.

Det kanske mest tragiska av allt var att han också förlorat sitt fokus i rättssalen. Mannen som en gång bländat alla närvarande med sin vältaliga och vattentäta argumentation malde nu på i timmar om fall utan relevans för det aktuella målet. Där han förr värdigt men träffsäkert bemött varje argument från åklagaren svarade han nu med en bitande sarkasm som prövade tålamodet hos de domare som en gång kallat honom ett juridiskt geni. Julians livsgnista hade helt enkelt blivit svagare.

Och det var inte bara hans frenetiska tempo som låg bakom förändringen. Jag anade att det var någonting mycket mer djupgående, något andligt. Det gick nästan inte en dag utan att han klagade över att han inte längre kände något engagemang för det han gjorde utan bara upplevde en känsla av tomhet. Han sa att han som ung advokat verkligen hade älskat juridik, även om det från början varit hans familj som knuffat in honom på den banan. De intellektuella utmaningarna inom juridiken trollband honom och fyllde honom med energi. Han hade känt sig inspirerad och motiverad av makten att påverka samhällsstrukturen. Då hade han varit mer än bara en rik kille från Connecticut. Han såg verkligen sig själv som en kraft som verkade för det goda, ett redskap för sociala förbättringar, någon som kunde använda sina gåvor för att hjälpa andra. Visionen gav hans liv mening, en känsla av syfte och hopp för framtiden.

Men det låg ännu mer bakom Julians fall än ett rostigt yrkeskall. Innan jag kom in i firman hade han varit med 16

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 16

09-05-26 11.04.13

om en stor tragedi, så mycket hade jag fått höra, men ingen hade velat gå närmare in på saken. Till och med gamle Harding, som var ökänd för sitt skvaller och tillbringade mer tid på stadens hotellbarer än på kontoret, vidhöll att hans läppar var förseglade. Men vilken Julians mörka hemlighet än var misstänkte jag att den på något sätt hade bidragit till den onda cirkeln. Och visst var jag nyfiken, men mest av allt ville jag hjälpa honom. Han var inte bara min mentor – han var min bästa vän.

Och sedan kom den – den kraftiga hjärtinfarkten som drog ner Julian Mantle på jorden igen och påminde honom om hans dödlighet. Mitt i rättssal nummer sju en måndagsmorgon – just den sal där vi en gång vunnit alla mordrättegångars urmoder.

17

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 17

09-05-26 11.04.13

kapitel 2

Den mystiske besökaren

D

agen efter kallades alla firmans delägare till ett brådskande möte. När vi klämde in oss i sammanträdesrummet kände jag tydligt att det var ett allvarligt problem som skulle tas upp. Gamle Harding var den första som tog till orda. »Tyvärr har jag mycket dåliga nyheter. Julian Mantle fick en svår hjärtinfarkt i rätten i går när han företrädde Air Atlantic. Han ligger på intensiven för närvarande, men läkarna har nu meddelat att hans tillstånd är stabilt och att han kommer att återhämta sig. Men Julian har fattat ett beslut som påverkar oss alla: han har bestämt sig för att lämna vår familj och sluta som advokat. Han kommer inte tillbaka till firman.« Jag var förstummad. Jag visste naturligtvis att han hade sina problem, men jag hade aldrig trott att han skulle ge upp. Och efter allt vi gått igenom tillsammans hade det väl varit det minsta man kunde begära att han kom och talade om det här för mig personligen. Som läget var nu tog 18

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 18

09-05-26 11.04.13

han inte ens emot mig när jag ville besöka honom på sjukhuset. Varje gång jag kom på besök lät han sköterskan meddela att han sov och inte fick störas. Han vägrade till och med att tala med mig i telefon. Kanske utgjorde jag en smärtsam påminnelse om ett liv som han helst ville glömma. Vem vet? Men en sak visste jag – det gjorde ont.

Detta utspelade sig för tre år sedan. Det senaste jag hade hört var att Julian åkt till Indien på något slags expedition. Han hade berättat för en av delägarna att han ville leva ett enklare liv, att han »behövde svar« och att han hoppades hitta dem i detta mystiska land. Han hade sålt sitt fina hus, sitt plan och sin privata ö. Han hade till och med sålt sin Ferrari. Julian Mantle som indisk yogi, tänkte jag. Juridikens vägar äro outgrundliga.

Under de år som passerat hade jag övergått från att vara en överansträngd ung advokat till en utsliten, något cynisk äldre advokat. Jag och Jenny hade bildat familj, och till sist hade jag påbörjat mitt eget sökande efter mening.

Jag tror att det började när jag blev pappa och barnen för alltid förändrade mitt sätt att se världen och min plats i den. Min egen far uttryckte det bäst när han sa: »John – det enda du inte kommer att ångra på dödsbädden är att du inte jobbade mer.« Så jag började vara hemma en större del av tiden och fann mig tillrätta i en behaglig om än något alldaglig tillvaro. Jag gick med i Rotary, och jag spelade golf på lördagarna för att göra mina klienter och kolleger till viljes. Men i mina stilla stunder tänkte jag ofta på Julian och undrade vad som hänt med honom sedan han så oväntat försvunnit ur mitt liv.

Kanske hade han slagit sig ner i Indien – ett land så mångfasetterat att till och med en rastlös själ som han kunde finna ro. Eller kanske fotvandrade han i Nepal?

Dök på Caymanöarna? En sak var i alla fall säker: han hade 19

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 19

09-05-26 11.04.13

inte återvänt till advokatyrket. Ingen hade fått så mycket som ett vykort från honom sedan han gav sig av på sin självpåtagna exil från juridiken.

Några av mina frågor fick sitt svar för två månader sedan då det knackade på dörren till mitt kontor. Jag hade just avslutat mitt sista av en lång rad klientmöten när Genevieve, min klyftiga assistent, stack in huvudet genom dörren till mitt lilla, elegant möblerade kontor. »Det är någon här som vill träffa dig, John. Han säger att det är viktigt, och att han inte tänker gå förrän han har fått tala med dig.« »Men jag ska ju precis gå«, sa jag otåligt. »Jag måste försöka få i mig något innan jag fortsätter med Hamiltonmålet – jag hinner inte träffa någon just nu. Säg åt honom att boka en tid som alla andra, och ring på vakten om han bråkar.« »Men han säger att han måste träffa dig. Han lyssnar inte när jag säger nej!« För ett kort ögonblick övervägde jag att ringa säkerhetsvakten själv, men sansade mig när det slog mig att det kanske var frågan om någon som verkligen behövde mig. »Okej, skicka in honom«, sa jag. »Det vore kanske inte fel med ett nytt uppdrag.« Dörren till mitt kontor öppnades långsamt. När den till sist stod på vid gavel såg jag en man mellan trettio och fyrtio. Han var lång, smärt och muskulös och hade samma sorts utstrålning som de Harvardstudenter jag läst juridik med – de som kom från perfekta familjer med perfekta hus, perfekta bilar och hade perfekt hy. Men det var inte bara det ungdomliga utseendet som var anslående med den här mannen. Han utstrålade en djup inre frid som gav honom en nästan gudomlig närvaro. Och ögonen. Genomträngande blå ögon som såg ända in till min själ, omgivna av den rynkfria huden hos en tonåring.

20

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 20

09-05-26 11.04.13

Åh nej, ännu en uppkomling som är ute efter mitt jobb, tänkte jag. Herregud – varför står han bara där och tittar på mig? Jag hoppades att det inte var hans fru jag försvarat i mitt stora skilsmässomål veckan innan. Kanske hade det inte varit så dumt att ringa vakten i alla fall.

Den unge mannen fortsatte att iaktta mig, som en leende Buddha skulle kunna betrakta en omtyckt lärjunge.

Efter en lång, obehaglig tystnad öppnade han munnen och började tala i förvånansvärt myndig ton. »Är det så här du behandlar alla dina besökare, John – även de som lärt dig allt du vet om framgång i rättssalen?

Jag borde ha hållit mina yrkeshemligheter för mig själv.« Läpparna drogs till ett brett leende.

En märklig känsla började kittla i maggropen. Den rösten kände jag igen med detsamma – lite sträv men samtidigt len som honung. Hjärtat började slå hårdare. »Julian? Är det sant? Är det verkligen du?« Besökarens hjärtliga skratt bekräftade mina misstankar.

Den unge mannen framför mig var ingen annan än den länge saknade indiske yogin: Julian Mantle. Jag var stum av häpnad inför hans oerhörda förvandling. Borta var den spöklika blekheten, den sjukliga hostan och den matta blicken hos min före detta kollega. Borta var det ålderdomliga utseendet och det dystra ansiktsuttryck som blivit hans signum. Mannen på mitt kontor tycktes vara i utmärkt kondition och formligen sken av hälsa. Ögonen lyste, och han utstrålade en häpnadsväckande inre stillhet – jag kände hur friden sänkte sig inom mig bara av att sitta där och titta på honom. Han var inte längre den stressade typ A-människan, delägare i en advokatfirma. I stället hade han förvandlats till en ungdomlig, vital och leende förebild.

21

Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 21

09-05-26 11.04.13