9789100803100

GRUPPEN

Sigge Eklund GRUPPEN

Av Sigge Eklund har tidigare utgivits:

Synantrop 1999

Den sista myten 2002

Det är 1988 och har precis börjat snöa 2005 Varulvsvalsen 2007

In i labyrinten 2014

Tid (med Alex Schulman) 2015

Rum (med Alex Schulman) 2017 Livets små njutningar 2020

www.albertbonniersforlag.se

isb N 978-91-0-080310-0

Copyright © Sigge Eklund, 2023

Omslag: Elina Grandin

Tryck: ScandBook AB, Falun

APRIL

1.

Hanna sitter på en uteservering mitt i folkvimlet när hon ser gruppen för första gången.

Den digitala skylten på tågstationens entré visar 26 grader fast klockan är sju på kvällen. Solen ligger lågt över taken men brinner starkt.

Det vilar en stillhet över torget. Till och med klungorna av ungdomar glider fram sömnigt. Kanske är det värmen som saktar ner allt. Det är så vindstilla att lukterna av matos, avgaser och parfymer hänger kvar i sjok.

Kaffet är rikare i smaken än i Sverige. Fasaderna som omger torget är detaljrika och praktfulla, med arabiska och romerska infattningar kring de höga fönstren. Bortom taken reser sig höga kyrktorn och kupoler. Byggnaderna är så storslagna att hon känner sig betydelselös där hon sitter. Det skulle vara enkelt att försvinna här, gå vilse i gränderna, upplösas i myllret.

Hon har precis räckt upp handen för att beställa mer kaffe när hon ser dem komma gående på andra sidan torget. Hon sänker armen.

Det första hon lägger märke till är deras ansikten.

Den ena killen har ett långt blont hårsvall, ovalt ansikte och kraftiga ögonbryn. Den kortare killen är också vacker men på ett mer pojkaktigt sätt, med honungsfärgat lockigt hår och långa svarta ögonfransar. Tjejen har mörkt hår, uppsatt i en slarvig hårknut, hög panna, och ser ut som ett sagoväsen, med överdimensionerade ögon och mun.

Hanna betraktar dem medan de korsar torget. Deras skuggor liknar fallna pelare på den öppna ytan.

Den långa killen rör sig mjukt, hans långa hår åker av och an över ansiktet. Han är så solbränd att det inte går att urskilja läpparna från huden. Han fäktar med armarna, berättar något för de andra. Hon studerar de ljusa kläderna, som förstärker intrycket av fräschör: den uppknäppta vita skjortan, de beigea byxorna och tygskorna. Cigaretten som balanserar mellan fingrarna medan han gestikulerar.

Den korta killen går bredvid honom och skrattar. Han tycks mer rastlös än den långa; studsande steg, ett föränderligt ansikte som ömsom ler, ömsom är allvarligt.

Tjejen går några steg bakom dem, hennes bruna ben blänker i solen. Hennes gångstil är udda men intagande, hon går koncentrerat och ser ner på sina fötter som om hon går på lina.

När gruppen passerar bordet är de så nära att Hanna skulle kunna sträcka ut handen och vidröra dem.

2.

Nästa morgon vaknar hon tidigt i den lilla lägenhet hon hyr, som bara består av ett rum med kokvrå. Hon byter om flera gånger. Hon vet inte riktigt vad museets klädkod är. Till slut bestämmer hon sig för en sober svart skjorta och en stram svart kjol, för säkerhets skull.

När hon kommer in i museiparken inser hon att hon är tidig. Hon sätter sig på en bänk i skuggan för att vänta. Solen är het fast klockan bara är halv nio.

Allt grönskar och växer omkring henne, körsbärsträden blommar. Vattenspridarnas regn glittrar i solen och bortom

träden tornar den höga museibyggnaden upp sig.

När det är dags reser hon sig, korsar den stora grusplanen och går in genom de höga glasdörrarna.

Arkivarien står i lobbyns högra hörn som avtalat. Han är kort och skäggig och ler brett när han sträcker fram handen: »Andrés.«

Han berömmer henne för klädvalet och säger att han själv varit svartklädd sedan 198o. Han skrattar. Hanna har förberett sig på att bli intervjuad men märker snart att han verkar ointresserad av hennes bakgrund, vilket hon uppskattar. Efter att ha hållit en lång monolog om arkivets historia vecklar han ut en karta över museet på bordet och börjar berätta om de olika avdelningarnas verksamhet. Han talar hetsigt och ivrigt medan han pekar på planritningen. Det är svårt att hänga med i spanskan men han är på gott humör och ögonen är pigga bakom de tjocka glasögonen.

När han är klar ställer han till slut sin första fråga: »Vad fick dig intresserad av konst?«

Hon ursäktar sig för sin dåliga spanska och berättar sedan om hur hon upptäckte Goya och redan som tonåring började drömma om att en dag söka jobb på Pradomuseet. Hur hon ägnade ett helt år åt sin B-uppsats och sina försök att förstå bakgrunden till De svarta målningarna. Han lyssnar uppmärksamt men ställer inga följdfrågor. Kanske har han hört så många teser om Goya att han inte är mottaglig för fler.

Han föreslår en rundvandring i museet.

Så fort de kommer in i den första salen förändras han, sänker rösten, kupar handen över munnen, som om han berättar något förbjudet. Hon nickar hela tiden, för att visa att hon lyssnar.

Sakta leder han henne fram genom de stora rummen. Parketten knarrar svagt där de går. Ovanför väller det skugglösa ljuset in från takfönstren. Hon anstränger sig för att hänga med i hans

anekdoter, men har allt svårare att koncentrera sig – eftersom hon vet att de närmar sig Rum 67.

När de till slut når den breda dörröppningen stannar de båda upp.

Han visar vägen med handen och säger: »Efter dig.«

Hon ser på honom och tvekar. Hon skulle helst göra detta ensam men hon kan knappast be honom gå.

Han ler och säger: »Nu får du se om din tes stämmer.«

Hon ler tillbaka – och stiger in.

Rummet är dunkelt. Ljuskäglorna från spotlightsen i taket är förvånansvärt svaga.

Tavlorna är större än hon föreställt sig dem, de röda och bruna färgerna mer intensiva. Hon stannar upp mitt i rummet. Det är svårt att greppa att detta är originalen.

Han ser på henne och säger: »Det är något alldeles extra, va?«

Hon svarar inte. Hon har fått syn på »Häxsabbaten«.

Sakta vandrar hon fram till den och ställer sig så nära att hon ser penseldragen. Lacken blänker i strålkastarljuset. Hon blickar upp mot den stora, svarta djävulen. Hans horn är böjda och vassa. Omkring honom står häxorna på knä med förvridna ansikten. Hans gula ögon stirrar in i deras. De inväntar hans instruktion. Snart kommer han befria dem, inom kort är förtrollningen bruten, men de måste lova honom något först.

Hanna tar ett steg närmare. Hon vill att han ska se henne också, men han är bortvänd. Kvinnorna knäböjer och vädjar till honom att snabba på. Det är bråttom. Deras kroppar och ansikten smälter, snart är de upplösta. Men nu lyfter han sin hand mot dem och berättar om avtalet. De behöver bara säga orden så kommer de få mänsklig skepnad.

Hannas kinder hettar som om tavlan är en öppen eld, hon tar ett steg till framåt, så att han ska känna närvaron av djuret, som vrider och vänder sig inuti henne, djuret som vill få form, som vill

ut, som lett henne hit. Hon tar ett sista steg fram, så att hennes ansikte bara är några centimeter från tavlan.

Då bryts tystnaden.

Det är Andrés: »Jag är avundsjuk på dig.«

Hon öppnar ögonen och vänder sig om.

Han säger: »Det du upplever just nu. Första besöket på museet. Det är man bara med om en gång.«

3.

Hon kommer ut ur museets personalingång samma kväll och sätter sig på en bänk för att smälta alla intryck, uttömd och uppfylld på en och samma gång.

Parkens stora trädkronor sväljer gatlyktornas ljus, de smala grusstigarna förgrenar sig i dunklet. En grupp ungdomar passerar henne. Hon hör kraset i gruset och deras skratt.

Hon skulle vilja gå fram till dem och berätta om sin första arbetsdag och om hur det kändes att se tavlorna första gången, men sitter kvar.

Ett ungt par kommer gående i dunklet, tätt omslingrade. Hon hör deras viskningar när de går förbi hennes bänk.

I mobilen betraktar hon sin spegelbild och undrar hur hon ser ut i andras ögon, vad hon sänder ut för signaler. Hon är kluven till det hon ser, ogillar sin kropp men ansiktet har fortfarande något runt och flickaktigt över sig, till skillnad från många andra i tjugofemårsåldern. Hon måste bara våga använda det.

På väg hemåt söker hon männens blickar men de är för berusade för att se någonting annat än varandra.

Hon tillbringar sex timmar om dagen i arkivet. Dunkla korridorer, uppsprängda tunnlar, fem våningar ner i graniten. Armarna värker av att upprepa samma rörelse. De vita bomullshandskarna får huden att klia.

Som arkivpraktikant är hennes jobb att kontrollera att alla gamla illustrationer, etsningar och handskrivna brev i arkivets lådor är korrekt katalogiserade. Hon måste vara varsam. Vissa av de gamla bladen är spröda och ser ut att när som helst kunna falla sönder.

Första dagen hann hon med tio lådor i timmen men efter bara några dagar har hon dubblerat antalet. Hon är dock fortfarande rädd för att göra fel. I omklädningsrummet har hon hört vandringssägner om hur det går för praktikanter som råkat skada eller felmärka något verk.

Den femte arbetsdagen hinner hon sjuttio lådor.

Samma rörelse, om och om igen. Andrés favorituttryck är: »Bli inte för bra«, eftersom han inte vill att hon slarvar. Noggrannheten är tidskrävande. Gång på gång, timme ut och timme in, samma procedur: låsa upp låda för låda och undersöka innehållet.

Det räcker inte med att avläsa inventarienumren med streckkodsläsaren, hon måste också manuellt kontrollera att verkens motiv stämmer överens med katalogfotografierna i iPaden.

När hon lämnar jobbet på fredagskvällen har hon undersökt hundratals lådor utan att hitta några fel. Allt tycks vara i sin ordning. Hon känner sig duktig.

Under dessa första arbetsveckor skapar hon ett antal rutiner. På väg till jobbet köper hon en baguette i kvarterets mataffär och äter den på en bänk i Botaniska trädgården, nära museet. Den är torr och hård men det är bra, hon äter bara halva. På luncherna sitter hon i ett hörn i kafeterian och sneglar mot de andra praktikanternas bord och undrar varför hon har så svårt att prata med dem. Samtalen blir forcerade och yxiga, hur mycket hon än anstränger sig.

Efter jobbet tar hon alltid en kaffe på uteserveringen vid tågstationen och spejar efter gruppen hon såg första kvällen i Madrid. Hon tänker att det är osannolikt att hon ska stöta på dem igen men det är ändå spännande att sitta där och vänta. Av någon anledning kan hon inte sluta tänka på dem, deras skönhet, deras kläder, på hur det skulle vara att gå intill dem, skratta med dem som de skrattade med varandra.

Om kvällarna försöker hon göra fint i den lilla lägenheten. Hon köper ett billigt staffli hos en antikhandlare och ställer upp det vid fönstret. Hon försöker måla men är för splittrad. Hon möblerar om och rensar ut och ställer in alla fula prydnadsföremål i garderoben. Hon köper två Goyaplanscher i museets presentbutik som hon nålar upp på väggen ovanför sängen. Hon bestämmer sig för att köpa en matta och ett par gardiner när hon får sin första lön. Kanske kan det göra så att rummet känns som ett hem.

Ibland kan hon stanna upp mitt i en arbetsuppgift och gripas av plötslig andnöd, när hon kommer på hur långt ner i underjorden hon befinner sig. Då går hon in på personaltoaletten och spolar kallvatten över handlederna.

Det talas om den varmaste aprilmånaden på etthundrafemtio år. Det är extra kvavt nere i arkivet. Andrés har lovat att luftkonditioneringen ska lagas men berättar att budgeten är ansträngd på grund av det kommande jubileet.

Också kvällarna är heta. Solen sväller ovanför taken. På väg från jobbet går hon långsamt för att inte svettas. Fåglarna kretsar lågt över torgen, som om de inte orkar lyfta riktigt i värmen.

Överallt söker hon ögonkontakt – på gatorna, i mataffärerna –men hon är som osynlig. Hon väntar på ett genombrott, då hon ska träffa någon, vem som helst, på jobbet eller på gatan, som dyker upp och är nyfiken på henne.

Ensamheten är som mest påtaglig när hon kommer hem efter arbetsdagens slut. I det tysta rummet smörjer hon in händerna, som är nariga och torra efter att ha burit handskar hela dagen. Luften är tjock och varm. Hon sjunker ner i soffan och tar en cigarett i instängdheten, tillåter sig en stunds självömkan medan hon omsluts av rummets stumhet, innan hon öppnar fönstret. Så gör hon varje kväll. Röken blandas med trädoften som solen pressat fram ur väggarna. När hon rökt klart slår hon till slut upp balkongdörrarna, går fram till balkongräcket och ser ut över takåsarna.

Hon vill berätta för någon om sin längtan. Hon är beredd att kasta sig ut för någons avgrund. Hon vill somna intill en kropp, vakna mitt i natten och se honom sova, luta sig fram och lägga örat mot hans mun och höra andningen, som havsvind i ett snäckskal.

En kväll slår vädret om och ett varmt regn faller över byggnaderna, vildsint och oupphörligt. Gatorna spolas rena. Halvspringande människor rusar genom gränderna för att söka skydd. Men så fort regnet bedarrar, efter ett dygns skyfall, är hettan tillbaka, ännu mer kvav, eftersom den nu är tyngd av fukt.

Hon passerar folksamlingarna utanför klubbarna, men går inte in. Det gör för ont att se de sammansvetsade gängen skratta och dansa. Hon vill inte stå ensam i en bar och söka ögonkontakt, även om hon kanske borde.

Ibland tvivlar hon på om hon gjorde rätt i att fly Sverige, men påminner sig själv om att hon inte hade något val.

8.

Hon lär känna två andra praktikanter – holländskan Rosa och amerikanskan Meredith – och de drar med henne ut en kväll.

De gör sig i ordning i personalrummet tillsammans och ger sig sedan ut på stan. De ska träffa två tyska killar och tre franska tjejer som jobbar på Reina Sofía-museet, och Meredith berättar upphetsat att en snygg man från norska ambassaden kanske kommer dyka upp.

Det är fredag och ovanligt mycket folk på gatorna. Alla pratar om värmeböljan. Det är 29 grader. De går till en nattklubb som Rosa rekommenderar. Ett blått ljus, ett fönsterlöst rum.

Rosa och Meredith kastar sig omedelbart ut på dansgolvet medan Hanna beställer en öl. Hon sätter sig på en hög stol och ser sig omkring, men blickarna hon möter är antingen simmigt frånvarande eller påtänt närvarande.

Plötsligt känner hon en hand på sin axel. Hon vänder sig om. På barstolen intill sitter en man och ler mot henne. Han säger något på norska. Musiken är öronbedövande hög. Det låter som att han säger att hon ser svensk ut och att hon och han är de enda som är blonda i hela lokalen.

Hon ser på honom och försöker förstå.

Han säger att han var blond innan han förlorade håret. Hon nickar. Han byter till engelska och berättar att han har ett VIPbord vid dansgolvet, att han inte orkar dricka allt själv.

Sedan tar han henne resolut i handen, utan att fråga, och leder henne genom trängseln, över dansgolvet, bort till sitt bord. Hon låter honom göra det. När de når fram till bordet gör han en stolt gest mot hinkarna med is och flaskor. De sätter sig ner.

Soffans plast klibbar mot hennes nakna lår. Norrmannen blandar en drink åt henne, ger henne ett stort glas fyllt med is och en röd vätska. Det smakar järn och socker. Det är som att dricka blod. Han är inte oattraktiv, men ansiktsdragen är så symmetriska att resultatet blir platt. Hon söker i hans ansikte efter en detalj eller skevhet som kan utgöra en nyckel, men förgäves.

De skålar.

Han placerar sin mun nära hennes öra samtidigt som han trycker sitt finger hårt mot hörselgången och berättar för henne om sitt jobb. Han säger att det är som att ha betald semester. Hon nickar igen. Han har någonting svart mellan framtänderna, men hon säger ingenting om det. Strobeljuset blänker och blinkar i svålen på honom.

Efter en stund tystnar han och ler.

Sedan säger han: »Du är för ung för mig egentligen.« Hon gör sitt bästa för att le.

Han ler tillbaka, och fortsätter sedan att berätta om sitt jobb. Hon ogillar hans sätt att trycka sitt finger mot hennes öra.

Hon ogillar att höra om hans jobb som ambassadörens högra hand. Han berättar att han på fritiden hyr ut sportbilar. Snart behöver han inte tänka på pengar, säger han. Hans mål är att inte jobba mer. Det är dags att lämna över makten till kvinnorna, säger han, »men då får ni ta den.« Sedan skrattar han. Hon försöker komma underfund med hur gammal han kan vara. Hon undrar hur det känns att förlora håret. Hon undrar vad poängen är med att trycka fingret in i någons öra. Varför inte bara tala lägre?

Plötsligt står Rosa framför dem och sträcker fram sin hand mot Norrmannen.

Hon säger: »Rosa.«

Under bordet lägger Hanna sin hand på Norrmannens ben.

9.

En kvart senare står de framför en massiv träport i Diplomatstaden. Norrmannen blippar sitt passerkort, slår in en kod och släpper in henne.

Han säger: »Vi borde inte göra det här«, och ler.

»Jag kommer inte berätta för någon«, säger hon.

Han leder henne upp för en smal trappa, till ett rum som är dunkelt och luktar instängt. Längs ena kortsidan finns en liten bar, och mitt i rummet står ett biljardbord.

Han förklarar att de befinner sig i norska ambassadens festlokal, några kvarter bort från huvudkontoret.

Heltäckningsmattan är skotskrutig. På väggen hänger ett inramat foto av det norska kungaparet.

Norrmannen pekar på baren och frågar vad hon vill dricka. Hon svarar: »Överraska mig.«

Han tar fram två glas och fyller dem med is. »Lyssna nu!« säger han. Sedan häller han sprit över isbitarna. Det knastrar och knakar när de spricker. Han ler stolt.

Hanna säger: »Är det här verkligen okej?«

Norrmannen stannar upp i sitt mixande och ser på henne.

Han säger: »Vadå?«

»Att ta hit tjejer efter arbetstid.«

Han ler brett: »Vad ska de göra om de kommer på mig? Ringa ambassadören?«

Sedan skrattar han igen. Hon försöker skratta också och lyckas nästan.

Han tar en djup klunk av sin drink och säger, med blicken spänd i hennes:

»Dessutom skulle det inte vara lika spännande om det var okej.«

Hon ler så förföriskt hon kan. De skålar. Drinken är vit och grumlig, som diskvatten. Hon tar en klunk. Det smakar bittert och starkt. Hon undrar vad det är hon dricker men frågar inte. Hon tar en till klunk och anstränger sig för att inte grimasera.

När hon ställer ner glaset på bardisken får hon syn på något. På en träsockel vid fönstret står en liten staty. Hon går fram till den.

Kanske ser Norrmannen hur starkt hon reagerar, för han säger: »Han visste vad han sysslade med, Munch.«

Hanna stirrar på den. Den fyller henne med vemod och längtan på en och samma gång.

Hon lutar sig fram och studerar detaljerna. Den föreställer en liten flicka, kanske elva eller tolv år gammal, vars kropp till hälften är kvar i stenen hon skulpterats fram ur. Hon är naken och det ser ut som hon försöker bli fri från stenblocket. Hon tar spjärn bakåt med händerna, men förgäves.

Hanna lägger sin hand på statyn. Hon ser in i flickans ögon,

som är fulla av panik. Hon smeker den svala stenen, det är som att smeka hud.

Hon hör sig själv säga, nästan viskande: »Den är underbar.«

När Norrmannen svarar rycker hon till. Hon har glömt bort honom. Han säger: »Du är underbar.«

Hon vänder sig om och säger: »Tack.«

Han pekar mot statyn och säger: »Är det inte irriterande för er att vi norrmän är så bra på allt?«

Hon sippar på sin drink och säger: »Men är ni det då?«

Han ställer ifrån sig sin drink på fönsterkarmen, tar ett steg mot henne och säger: »Ja.«

Han lägger sin hand på hennes höft, och hon låter honom göra det. Sedan lägger han sin andra hand under hennes ena bröst, och hon låter honom göra det också. Därefter rör han handen uppåt, tills den är kupad runt bröstet. Hon sträcker sig efter hans bälte. Han vänder henne om.

Hon hamnar framåtlutad med ansiktet nära statyn, med blicken fäst i den lilla flickans.

10.

Samma rutiner varje morgon: den lilla hissen sänks ner i arkivet, gnisslande och skakande. Hon hälsar på vakten och hämtar upp sin checklista och börjar sedan dagens genomgång. Ibland möter hon någon kollega och stannar till och pratar lite. Ett populärt samtalsämne är flugorna som surrar omkring nere i tunnlarna. I början störde hon sig inte så mycket, men de har blivit fler, och varje gång hon tar upp problemet med Andrés skrattar han bara och säger: »Välkommen till Spanien!«

Klockan tio levereras beställningslistan. Vakten skriver ut den,

och Hanna börjar hämta upp de listade konstverken i en kundvagn. Det tar allt ifrån tio minuter till en halvtimme. Så rullar hon bort den till slussen.

När vakten släppt in henne hörs ett ljudligt »klick« när dörren bakom henne reglas. Därefter läser vakten av de stora plastkuverten med streckkodsläsare för att dubbelkolla att det hon samlat in överensstämmer med listan. Han låser upp slussens andra dörr, och hon kör in kundvagnen i hissen. Sedan åker hon upp till våning fyra, där forskningsrummen ligger.

Utflykten upp i museet tar bara några minuter, men hon ser fram emot den under hela förmiddagen. Det är befriande att komma upp i byggnaden, bort från flugorna och värmen, och hämta luft.

Hon studerar forskarnas ansikten där de sitter vid bänkarna och väntar på konstverken. Hon vänder sitt ansikte mot de stora takfönstren, som för att fylla på med ljus inför eftermiddagen. Så fort hennes vagn är överlämnad, viftar vakten bort henne och hon måste tillbaka ner i mörkret igen.

11.

Meredith och Rosa har fixat biljetter till en flamencoföreställning. Efter jobbet sminkar de sig på personaltoan och dricker rödvin ur plastmuggar. Hanna berättar om Norrmannen och sitt besök i norska ambassadens festlokal. De andra tjejerna vill höra detaljer, detaljer, detaljer.

De lämnar museet och går Gran Via norrut, mot torget där teatern ligger, och Hanna tycker om känslan av att gå gatan fram i grupp, styrkan i att tillsammans klappra fram på högklackat genom fredagsvimlet, se männens blickar, känna hur vinet tar fäste i blodet.

De visar sina biljetter i entrén och tilldelas ett bord framme vid scenen. Meredith beställer en sangriakaraff till bordet, fylld med is och fruktklyftor. »Man måste dricka sangria när man ser flamenco«, säger hon.

Efter en stund går ridån upp och rummet tystnar. En kvinna klädd i svart klänning och svart scarf går sakta fram till scenkanten, blickar ut över publiken och kisar mot strålkastarljuset. En hårig man i kostym slår aggressivt på en gitarr samtidigt som kvinnan smäller i sina händer, rytmiskt.

Sakta men säkert ökar tempot, och någon minut in i låten börjar kvinnan stampa metallklackarna i golvet, taka-ka-ka-taka-kaka, och Meredith börjar fnissa. Rosa kollar ner i mobilen.

Hanna är som hypnotiserad. Det finns något våldsamt i musiken, och ett allvar i framträdandet som tilltalar henne. Hon vänder sig om för att se om hon är den enda som är förförd.

Det är då hon ser dem, längre bak i rummet: gruppen från torget.

De sitter bara några bord bort.

De är ännu vackrare än hon minns dem.

Den långa killen klappar takten och ler. Hanna tänker att han har en typ av utseende som både män och kvinnor dras till, ett avväpnande uttryck, en känslighet i blicken samtidigt som han är påfallande maskulin med sin kraftiga näsa och markerade käke.

Den kortare killen rör sig så mycket till musiken att hans krulliga hår faller ner över ansiktet.

Tjejen utstrålar ett slags obrydd elegans när hon knäpper med fingrarna, leende.

Hanna undrar om de är syskon eller om killarna kanske är bögar, eftersom de är så fysiska. De tar på varandra gång på gång, smeker varandras armar, rufsar om varandra i håret.

Under föreställningen kikar hon hela tiden mot deras håll. Det går inte att motstå frestelsen. Hon undrar vilken nationalitet

de har, de ser inte spanska ut, i alla fall inte killarna.

När ridån gått ner och publiken applåderat klart och taklamporna tänds får hon äntligen se dem i ljus. Killen med långt blont hår påminner om en alv, med höga kindben och smala ögon. Den korta killen har direkt kvinnliga drag, med sin lilla näsa och sina mörka ögon, korkskruvarna som dinglar. Tjejen vänder sig om i rummet och hennes blick är så genomborrande att Hanna instinktivt slår ner sin.

Meredith och Rosa ropar på henne att de måste betala, och Hanna tar upp handväskan för att ge dem några eurosedlar.

När hon vänder sig om igen är gruppen borta.

Hon grips av panik och tränger sig genom folksamlingen för att ta sig ut på gatan – men de är försvunna.

Hon springer runt hörnet för att hitta dem, vänder sedan tillbaka till det lilla torget utanför teatern, men förgäves.

12.

Måndagen därpå börjar som alla andra arbetsdagar. Hon byter om i omklädningsrummet och tar hissen ner i arkivet, hälsar på vakten som ger henne streckkodsavläsaren och iPaden, och därefter tar hon vid där hon avslutade före helgen.

Som vanligt öppnar hon låda efter låda, och som alltid är arbetet repetitivt och mekaniskt.

Men plötsligt händer något.

I ett av plastkuverten ligger inte ett utan två ark. En röd kritteckning av Jusepe de Ribera och en kolskiss av Francisco de Zurbarán.

Hon blir förvirrad. Hon vänder på dem för att förstå vad som hänt och upptäcker att de Zurbarán-skissen är korrekt numrerad

– medan de Ribera-teckningen avviker från lådnumret.

Hon försöker förstå hur det kan ha gått till. Kanske har det felplacerade bladet helt enkelt lånats upp till forskningsrummet och sedan lagts tillbaka i fel låda av misstag.

Hon letar upp lådan där de Ribera-teckningen borde vara och låser upp den. I den ligger redan ett annat de Ribera-verk, med samma nummer som det felplacerade. Två olika blad har alltså identiska nummer.

När chocken lagt sig blir hon uppspelt.

Det här är den typen av misstag som hon är anlitad för att upptäcka. Stunden känns nästan högtidlig. Hon försöker komma ihåg vad protokollet säger att hon ska göra, men är för upphetsad för att minnas. Hon tar upp mobilen för att ringa Andrés, men kommer på att det inte finns någon täckning. Hon skriver upp dubbletternas nummer och går sedan bort till slussen och trycker på knappen för att tillkalla vakten.

Hissfärden upp känns ovanligt seg. Hon är rastlös och nervig, ser fram emot Andrés beröm för sin upptäckt.

Hon når gatuplanet och går in på hans kontor, men han är inte där. Hans sekreterare berättar att han är i Jerónimosflygeln för att förbereda jubileumsutställningen.

Hanna har svårt att hålla sig från att springa, så exalterad är hon. Hon tar genvägen via Velázquezsalarna och korsar rotundan, svänger till vänster efter kafeterian. När hon kommer in i Boschsalen ser hon honom på håll, men han är upptagen med ett samtal, så hon hejdar sig.

Så fort hon anar vilka det är han pratar med gömmer hon sig bakom den stora triptyken mitt i rummet.

Först efter en stund kikar hon fram, försiktigt. Ja, det är de. Andrés pratar med gruppen hon såg på torget och på flamencostället.

Hon sneglar åt deras håll. Det är tredje gången hon ser dem.

Hon får inte misslyckas igen.

Hon ser hur Andrés skakar hand med dem och lämnar rummet, medan de står kvar.

Den långa killen har en ljus linnekostym av åttiotalssnitt, med slappa byxor och axelvaddar, vit t-shirt under. Den korta killen har en oversized mörkgrå t-shirt med stor u-ringning. Hans mörka bröst är hårlöst. Tjejen har en kort klänning och ett hårband som är lika rött som klänningen. Runt halsen bär hon ett pärlhalsband som lyser vitt mot den mörka hyn.

Sakta vandrar de genom rummet medan de blickar upp mot tavlorna. Steg för steg närmar de sig hennes gömställe. Deras sätt att gå, hur de rör sig fram och tillbaka mot varandra, som i dans. Den långhåriga killen skakar leende på huvudet medan den korta griper tag i hans arm. Sedan skrattar de högt, och tjejen lägger armen om deras axlar.

När de till slut hamnar precis intill henne stannar de upp framför »Lustarnas trädgård«. De lutar sig fram för att studera detaljerna.

Då hör hon att de talar svenska.

Först tvivlar hon på att hon hört rätt. Det är för bra för att vara sant.

Sedan samlar hon sig och tänker efter. Kanske är det inte så märkligt. Hon såg något bekant i dem den första kvällen på torget – och hon fick samma magkänsla på flamencostället.

Nu arbetar hennes hjärna på högvarv för att komma på en replik som öppnar dörren på glänt. Sedan kan hon skjuta in foten och gå in.

13.

Gruppen lämnar museet och går ut i parken. Hanna rör sig försiktigt bakom dem.

När de stannar upp för att tända varsin cigarett stannar hon också upp, när de börjar gå igen börjar hon också gå.

I korsningen bakom den stora eken väljer de grusgången upp för backen och Hanna förstår att hon bör agera snabbt, innan de hoppar in i en taxi eller buss uppe vid bilvägen.

Hon ökar takten tills hon är ifatt dem.

»Ursäkta«, säger hon.

De stannar upp och vänder sig om mot henne.

Gröna skuggor från träden ovanför.

Den långa killen säger: »Ja?«

»Jag hörde att ni pratade svenska.«

Nu ser gruppen på varandra.

Sedan vänder sig tjejen mot henne och säger: »Ja?«

Hanna måste säga något mer, snabbt.

Till slut får hon fram: »Jag jobbar på museet.«

De ser frågande på henne.

Det enda som hörs är bruset från de stora lövverken ovanför.

Den långa killen vänder sig bort från henne och blickar upp mot gatan.

Den korta killen säger: »Du råkar inte ha med tvåhundraårsjubileet att göra?«

Den långa säger: »Vi tänkte fixa biljetter. Det gick inte så bra.«

Tjejen fyller i: »Vi har ingen ingång.«

Hanna: »Vem pratade ni med?«

»Någon gubbe från arkivet.«

Hanna: »Ni borde pratat med mig istället.«

De ser på henne. Hon fortsätter: »Jag jobbar i jubileumskommittén.«

25

Tjejen säger: »Är det sant?«

Hanna nickar: »Ja.«

Hon ser att den långa tar ett steg mot henne. Han gör det kanske omedvetet.

Hanna fortsätter: »Det kommer hända massa kul saker.«

Den korta killen säger: »Vi gillar kul saker.«

Då kan Hanna inte låta bli att skratta. Det bubblar upp innan hon hinner stoppa det. Kanske för att allt går så lätt, för att hon ser i deras ögon att de är nyfikna på henne och kanske finns det något avväpnande i hennes skratt, för snart börjar den korta också skratta, och därefter tjejen och den långa, och snart står de där och skrattar tillsammans alla fyra, som att de känt varandra i flera år.