Agnes Gerner Tulpaner
Albert b onniers Förl A gCopyright
Det finns djur här
som vaknar om natten, hungriga och orädda
Det finns djur här
som glömt bort sina mödrar
Mjölken skvalpar i strupen, tung och vit och lättprovocerad, som en katt eller en vinter
När jag var tretton slutade jag växa
Jag blev exakt lika lång som min mor, härmade varje millimeter
Nu kan ingenting bli större, benen sitter där de sitter
Det måste ha varit en lättnad och en oro, när jag ställde mig på tå, trevade med fingertopparna så högt upp, dit jag inte borde nått
Inuti mitt huvud fortsatte jag att skjuta i höjden
Inuti mitt huvud blev jag
en ek
En gång hade jag en liten svans som piskade inuti min mor
Man skottade aldrig igen hennes grav,
det är ett hål som i en tand, mer ilande än ekande
Finns möjligheten fortfarande att jag växer upp och blir
en människa?
Trettiotre år senare rör jag mig fortfarande inuti henne, den sista fisken i hennes hav
Slår med fenorna stryker fjällen mot hennes frånvaro
Jag har alltid munnen öppen, fyller buken tills den släpar i marken
Jag lärde mig aldrig mättnad
Jag har aldrig fått nog