9789100199814

Erik Hågård

URSINNET

albert bonniers förlag

I FIRMAN

Det går inte att vrida tillbaka det vi har gjort. Det är ingen idé att komma undan. Apan i buren vet inget om det; hon vet inget annat. Hennes blick glider över våra ansikten. Vålnadsögon, ser utan att se. Jag och Adil står utanför plexiglaset och glor in. Den svarta pälsen, fingrarna, långsamheten i hennes kropp. Burplasten, stålramarna, gruset, fabriksmald granit. Även själva berggrunden har vi format om till vår avbild.

Tystnaden på Zoologiska är bottenlös, bedövande. Adil sneglar på mig, han undrar väl vad det är jag vill att han ska se. Jag har stått där så många gånger, vad ser jag. En ofattbar tristess. Hon är född som krigsfånge, hon kommer att vara där tills hon skrumpnar och dör. Besegrad generationer innan hon föddes. Vad mer. Allt hon kunde varit, allt vi har varit. Allt jag vet om det är fragment, kvarlämnade foton och ord, symboler i bläck på tunna blad av sönderkokt trämassa, stelnade kemikalier. Lövskogarna, regnets regelbundenhet. Det jag vet är platta avbildningar, tunna skuggnät av gissningar. Fantasier. Vad jag ser. Henne. Någon har sagt att vad som helst blir intressant bara man glor tillräckligt länge. Vem minns jag inte, det var nog inte någon som hade levt hela sitt liv inlåst i en plastbur, omgiven av döda ting, bestirrad av fjunhåriga spöken.

Hon sitter på den lägsta grenen på en död trädstam. Grenen kröker sig på mitten och går ner i marken, trädet ser ut att ha

växt i en grop som de har fyllt igen med grus. Avbarkat och avlövat bortom igenkänning. Silvergrå grenstumpar, torrved. Det påminner mig om en betongskulptur nere i hamnen, tre hamnarbetare sträcker armarna mot himlen för att ta emot en osynlig kranad last. Den måste vara från firmans storhetstid. En av dem har inget huvud, det sägs att någon slog av det med en slägga på fyllan och att huvudet rullade ner över kajkanten och ligger på botten. Jag blundar och ser ansiktet i hamnbassängens grumliga vattensörja, täckt av trådalger och havstulpaner. Mossgröna flimmerhår över stenögats välvda yta. Statyerna är mitt tidigaste minne av ön, det första jag såg när jag klev iland. Hur var jag då. Liten. Brun ryggsäck, misstänksamma ögon, hårda små nävar. Ekorrbarn. Ingen aning om något, håret fladdrar i vinden. Hur är jag nu. Likadan antagligen.

Apan vänder oss ryggen. Hon sitter på huk, ryggkotorna går att ana under pälsen. Armarna vilar på knäna, vänsterhandens fingrar hänger still i luften, de spretar som att hon var på väg att göra något men rörelsen stannade av. Inget hon kan göra skulle förändra något så det rinner henne ur händerna. Som en gammal människa, viljan vittrar sönder. Blicken glider iväg, själen domnar bort. Det är vad jag ser. Hon är inte byggd för ett sådant liv. Det är ingen. Jag vet inte varför jag går dit. Mitt försvar mals ner lite mer varje gång. Som Adils ryggrad, dämpningsmaterialet mellan kotorna sipprar ut, han är inte byggd för att jobba som han gör. Så länge som han har hållit på, tyngden och vridningarna dag efter dag, år efter år. Ingen är byggd för det. Millennium efter millennium har vi kämpat för att frigöra oss från världen och nu ligger den fria världen begravd under cement och döda majsfält. Vi vann kriget långt innan hennes tid. Vi står där och andas in vår historia med en svindlande förtvivlad lättnad, det är inte jag där inne. Vansinnets krigslogik, någon måste alltid kuvas. Vet hon att vi är fienden. Alla känner apan och apan känner ingenting. Det kan inte stämma. Hade

det varit lättare om det stämde. Lättare för vem. Att känna ingenting, är det liktydigt med att inte känna något.

Mina ben skakar, knäna vill vika sig. Adil måste undra vad vi gör där. Jag råkade träffa honom i ett ljust ögonblick kvällen innan, jag hade sprungit och var blöt av svett och upptänd av endorfin. Man ska aldrig uttala sig under ljusa ögonblick. Han frågade vad jag skulle göra på min ledighet och jag hann inte ljuga, det flög ur mig att jag skulle till Zoologiska och då ville han gå med. Jag trodde inte att han skulle dyka upp, varje ledighet dricker han sig stum och vänder på dygnet. Men när jag kom till bron nästa dag satt han där under triumfbågen och väntade. Hjärtat sjönk som en sten. Typiskt mig, hon som jag vill ska följa med till apburen vågar jag inte fråga så istället tar jag med den som råkade erbjuda sig vilket förstås var Adil. Och sen blir jag sur för att han inte fattar vad det är jag ser och vill veta. Hur ska jag förklara varför jag går dit, då måste jag säga allt och det räcker ändå inte. Om det hade gått att överföra med ord hade jag inte behövt gå dit. Hur försvaret bryts ner. Att varje gång jag står vid apburen kommer jag lite närmre kollapsen. Genom sorgen vreden, genom vreden ursinnet. Att väcka det tredje ögat. Ord utan verkan, alla mina hopplösa anteckningsböcker, den här texten, det går varken att säga eller skriva. Jag tappar bort mig och jag går dit för att tappa bort mig. Adil undrar varför vi är där vid apburen och jag undrar om vi någonsin kan vara i världen igen. Det finns inget vi. Det går inte att vara här. Det omöjligas regim, det är så vansinnet ser ut. Sågtänderna, klagosångernas dumhet. Av den riktiga världen återstår bilder, vålnader, vittrande minnen. Även apan är en vålnad, hon kan inte ens drömma om den riktiga världen för hon har aldrig varit där. Tamarinder och luftrötter, vattenpärlornas glittrande skugga, de silvergröna lövens vattenkanaler, flodmönster och klorofyll. Regnblad stora som dasslock, köttigheten.

Adil letar med blicken i buren. Det jag ser kan jag inte se åt honom. Han vänder sig om, fipplar med händerna, spanar över gruset i den tomma inhägnaden mittemot. Solsken, hetta. De första åren jag var på zoo stod ett par malätna åsnor där och hängde med huvudet. Slavar utan uppgift, liv utan liv. Stiltjen sväller till ett outhärdligt tryck. Adil sa en gång att jag sveper in mig i en kappa av mörker. Det gör honom nervös, han vill att jag ska säga vad jag tänker så att han kan förstå. Vad kan jag säga om det. Dunkla fantasier. Apans päls, mina fingrar över svarta sträva hårstrån. En obekant frän lukt, den tar tid att vänja sig vid. Hon måste längta efter beröring. Eller är det jag. Det stämmer inte, jag tål inte att någon rör vid mig.

Apburen ligger vid ett sidospår till ringstigen som går runt djurparken. Återvändsgränd. Skitiga plexiglasskivor i ett rutnät av stålramar, klätterställningar av metallstänger fästa vid den döda trädstammen och en hängbro av rep och bräder, en förbindelse mellan ingenting och ingenting. Under trädet ligger en matta med plaststrån som ska föreställa gräs, solen har rullat upp den i hörnen och tiden har brutit ner materialet så att stråna lossnar och blir liggande som döda barr. Längst in har hon en betonggrotta där hon kan dra sig undan publiken. I gallret som är burens tak har de fäst en gunga av bildäck, upphängd med grov stålkätting. Som om buren är byggd för någon sorts ungar. Lågrankade barn, överflödiga. För att någonstans måste de vara. Jag har aldrig sett henne använda gungan. Det vet jag inte om jag hade klarat.

Det är bara hon där. Apan och tystnaden. Hårdplast och låsta dörrar. Apan och solljuset som bryts genom plexiglaset, en särskild stålgrå ton, det kan vara inbillning. Apan och insekterna som gnager sina mönster i dödvirket. Hon plockar dem mellan fingrarna och stoppar dem i munnen, utan iver, manisk i sin utsläckta långsamhet. Född och fostrad i systemet, som lägerbarnen i de gamla drömstaterna, som vi alla. Ingen dom har

fallit, inga anklagelser har hörts, inget försvar, det har aldrig bevisats bortom rimligt tvivel att det här är vad hon förtjänar. De första åren jag gick dit var modern där, de var intill varandra hela tiden. Nu är hon ensam. Ingen rörelse, inga händer förutom händerna. Det enda hon har kvar av modern är en röd halsduk, tunn syntetväv. En gåva av någon besökare kanske. Hon bär den lindad runt handleden ibland, trycker den mot ansiktet som en limsniffare. För att minnas eller glömma, för att vi minns för att glömma. Oftast lämnar hon den i grottan, jag tänker mig att hon håller den intill sig när hon somnar.

Adil sneglar på mig, oron kryper under skinnet på honom. Han har på sig sin gamla firmajacka, den i ljusgrått lintyg, solblekt och nednött vid armbågarna. Han fick en ny för ett tag sedan, den här använder han när han är ledig. Även kängorna är hans gamla arbetsskor. De man har på jobb får inte användas privat, det gör de löneavdrag för och det finns tjallare överallt, firmaordningen är en angivarkultur framodlad i tvåhundra år. Han kastar en blick längs den knaggliga gångstigen, senapsgula markstenar omkastade av översvämningar och skiftningar i underjorden, antagligen fuskade markarbetarna med förarbetet, av tidspress eller för att skit i firman vem bryr sig. Djurparkerna byggdes under vansinnets storhetstid, när firman skulle vara nästa tusenårsrike. De tryckte hyllningsskrifter till sin egen ära, det är där jag har läst om det. Varje firmaenklav med självaktning skulle ha sin djurpark, sin egen teater och sitt bibliotek, och helst en kör med barn i röda nylondräkter med formklippta frisyrer och en präst som stod i mitten och viftade med en trollstav. Firman var allas hem och allt man kunde drömma var möjligt. Hur verkligheten var, inte vet jag. De ljög väl då som de ljuger nu. Om jag vet något om firman är det att vi ljuger så att vi tror oss själva. Kanske är det därför de fortfarande utfodrar djuren på zoo, de få som är kvar. Eller finns det inget skäl, det bara fortsätter.

Apan sitter där, stilla i tiden. Solen som en naken bygglampa placerad för nära inpå, bländar, pressar fram svettdroppar ur pannan och kinderna. Adil går ner på huk och tar stöd med ena handen i marken, sliten av arbete och sorg och av tjurskalligt supande. Han lutar sig fram över en uppåtvinklad skylt med en dimmig plastskiva över, placerad lågt nog för ett litet barn att läsa. Gnider bort hinnan av smuts, fällningar av skitigt regn. Följer texten med pekfingret och viskar för sig själv, en stavelse i taget.

»Det står att den tillhör människoaporna. Ho… mi… noi… der.«

Jag ångrar att jag lät honom följa med. Muttrar inifrån min kappa av mörker. »Kultiverade fantasier.«

»Vad.«

»Se själv. Hon tillhör ingenting.« Jag försöker le, det blir nog mest någon sorts skev min. Drar fingrarna genom håret, fastnar och ger upp, vrider ihop det vid nacken. Borde kapa det.

Han tittar in i buren. Apans svarthåriga rygg. Trehundra år av tystnad. Blicken studsar, han spanar längs stigen igen. Tomma inhägnader, dött grus, tynande träd. »Är det bara det här.«

Jag sluter ögonen, blundar mig tillbaka till den riktiga världen. Våtmarkernas överflöd, trädkronornas luftrum, insekternas flygmönster mellan spetsbladen. Röda fåglar gömmer sig i långsamheten. Strilande bäckvatten, fenornas ljudlöshet. Tångräkan och sjögräset, undervattnets branta sluttningar. Den svarta kylan, tystnaden när hon stiger ur mörkret, hon hör allt som vibrerar, känner blodvittringen på kilometers avstånd. Vitögat som vrids fram vid attack. Havets omvandlingar, glittervågorna.

Inandning. Himlen, apan, Adil. »Vad hade du väntat dig.«

Han vickar på en av markstenarna med skosulan. »Hon bara sitter där.«

»Vad skulle du själv gjort.«

»Nej, bara… Varför ville du gå hit.«

Viljan. Ska vi prata om viljan nu. Är det det. Har jag någonsin gjort något för att jag ville. Jag vill skrika rakt ut och vad ger det,

vill skrika honom rakt i huvudet, knuffa ut Adil ur Adil. Jag vill trolla bort mig ur mig själv. Jag vill spränga någonting stort åt helvete, hela firman. Jag vill inte förklara. Fast det måste jag vilja, varför har jag annars dragit dit honom. För att han bad om det, jag ville inget. Eller såg han någon outtalad vilja i mitt ansikte. Tusen vinklar på varje ögonblick. Kappan av mörker, askrösten, som om det var hans fel. »Vad vill du ha henne att göra för att det ska vara värt besväret.«

Adil glor ner i marken. Lädret på hans dammiga kängor har spruckit på flera ställen och vänsterskons sula har lossnat vid tån, han går jämt och plockar småsten från glipan. Limmet är kasst, inget de har på D-lagret fäster på plasten. Tåhättans kant går i en båge tvärsöver lästen, stålet har trängt igenom. Hans sorgsna ögon, rösten drar ihop sig. »Det var inte så jag menade, måste du alltid…«

Jag stirrar in i buren. Irritationen smälter sakta. Adil avskyr att vara arg, han sa en gång att det är som en hand inuti bröstet som vrider sönder hjärtat. Jag vet det och han vet att jag vet och jag fortsätter, varför. Apans nacke böjer sig långsamt åt sidan, som när sömnen smyger sig på.

»Hon tillhör vansinnet«, mumlar jag. »Som vi.«

Adil tittar upp. »Vad menar du.«

Inget, allt, hur ska jag ens orka börja. Vad jag menar, vad gör det för skillnad. Ord i vinden. Mening utan verkan.

»Jag råkade säga att det är min födelsedag och du ville följa med, nu är vi här. Be mig inte predika.« Var fick jag det ifrån. Som om han någonsin har bett mig om något. Predika. Jag blundar igen. Lövskuggan. De välvda fabriksmaskinhöljenas eukalyptusgröna ytor. Bottenmörkret, gyttjan, ejderungarnas naivitet, plastskärvorna som skär upp sjöfåglarnas tarmar inifrån. Om det gick att översätta. Om det gick att vara i världen.

Adil vrickar loss den gula rektangelstenen med skon. Ljusskygga slingrande varelser springer tvärsöver sina egna spår i den blottade sandytan, de söker sig mot springorna runtom.

Han böjer sig ner och lägger tillbaka stenen och jag undrar vad han vill, vad tror han ska hända. Magmusklerna krampar, jag håller andan. Ibland tror jag att det ska bryta ut, att jag inte kommer vilja orka hålla emot. Dånet inuti. Som en vulkan, som en kräkning. Genom sorgen ursinnet. Genom tystnaden solen. Genom plastglaset apans rygg. Ljusets brytning. Stiltjen, gruset, vansinnet. Att det inte går att ändra något.

Han ser på mig. »Är det någon sorts självplågeri eller. Att du går hit.«

Vad ska jag svara på det. Ja. Nej. Kanske. Antagligen. Kalla det vad du vill.

Hans hand är uppe och vill röra vid mig, låter bli. »Jag har aldrig sett dig gråta.«

»Det är inte jag som gråter. Vi kan gå nu.« Jag drar fingrarna över kinden. »Det blir inte roligare än så här.«

Innan vi kommer i rörelse vänder hon sig om, som om hon har hört vad vi sa. En åldrad varelse, hon har kvar förmågan att röra sig men inga skäl att göra det. Vad hade hon sagt om vi hade kunnat tala hennes språk. Ingen vet vem hon är. Hon kliver ner från grenen och går bort till sin grotta som om ingenting har hänt. Ingenting har hänt. Inget kommer att hända mer än det vanliga. Solen rullar över himlen och firman maler på, imorgon är vi tillbaka på jobb. Varje ledighet är ett hån, du hinner precis börja ana hur det vore att vara ledig på riktigt och längtan till ledigheten räcker precis för att du ska streta dig igenom nästa arbetsperiod och nästa, år efter år, generation efter generation.

Nedräkningen tar aldrig slut, all ledighet är väntan på att jobba, allt jobb är väntan på att slippa. Jag avskyr det här kriget.

Vi stannar i skuggan under triumfbågen, ett sju meter högt valv av blocksten och mönsterlagda tegelstenar i olika färger. Den hänger inte ihop med någonting i närheten och verkar inte ha någon funktion förutom att man kan ta skydd för solen där. Jag tror att den är byggd innan firman kom till ön, ett minnesmärke över dumhetens era, en öppen stenport mellan inget och inget. Ovanför valvet har firman spikat upp sitt motto i svarta metallbokstäver: EN HEL VÄRLD. Det ska läsas dubbelt, vad firman är och vad den vill åstadkomma. Det måste vara länge sen någon trodde på det. Jag fastnar med blicken varje gång. Man fastnar i dumheten.

Ett stenkast från triumfbågen går vägen via en bro över en hopplös brun flodfåra som torkar ut nästan helt under hettan, när den flyter som högst kan man fortfarande vada tvärsöver utan att doppa huvudet. Folk tvättar sig och sina kläder där, en del använder vattnet till att laga mat och de som inte har något annat kokar det till dricksvatten. Det mesta som skulle runnit där sugs upp av firmans bevattningssystem innan det når staden. Några nakna barn plaskar runt i den kemikaliemättade lersörjan vid stranden. De ser glada ut. De vet ingenting än. Jag går aldrig ner där, jag brukar gå över bron utan att stanna. Himlen har skiftat, solen lyser genom ett diffust dis som mildrar skenet och hettan lite. Staden är oåterkalleligt brun. En förbannad plats. Sotiga fasader, bombhus och sönderfall, kvarter efter kvarter. Luktspår

av förruttnelse driver in från havet. Bron är ungefär halvvägs mellan zoo och firmaområdets norra grind. Jag har levt innanför murarna ända sen jag kom till ön. Området sträcker ut sig längs stadens södra kust, mycket av det är hamnar och industrier, längre upp mot murarna är en del av byggnaderna bostäder för oss som jobbar inne på området. Adil bor utanför firmaområdet en bit norrut, i en av de obevakade stadsdelarna. Han kommer att vika av hemåt säger han, behöver äta något och vila.

»Var det allt.« Han ler.

»Vad.«

»Det var inte mycket till firande.«

»Firande.«

»Alltså, om det är din födelsedag och allt.«

»Det är inte min födelsedag. Det är bara något vi bestämde. Vi var små.«

»Vilka var vi.«

»Ingen dag upprepar sig bara för att man sätter namn på den och upprepar det.«

»Kanske. Men vi är här nu.«

»Vad är det, firande.«

Han skakar på huvudet. På stenbänken mittemot oss sitter tre magra barn och tiger, en av dem dinglar med benen och glor på mig. Adil verkar sorgsen, ögonen ler inte. Jag kan ha fel, jag har ofta fel om människor. Han reser sig.

»Jag får väl gå hem till mitt. Kom ut till byn om du vill.«

»Nu.«

»När du vill. Du är alltid välkommen.«

»Okej. Jag kan komma senare. Jag har en annan grej först.«

»Du behöver inte säga att du kommer bara för att du tror att det är det man ska säga.«

»Vad pratar du om.«

»Jag känner dig.«

»Nej. Vadå känner.«

Han svarar inte, han bara lyfter på ögonbrynen och försöker

se ut som om vi skojar och det får honom att se mer sorgsen ut. Jag tänker att han är en anständig människa. Hur han än försöker är det sorgligt. Zoologiska, barfotabarnen, världshistorien. Att ingen känner någon. Att folk dricker förgiftad lersoppa för att inte torka ut. Skratta så kommer världen att skratta med dig och om ingen skrattar så skrattar ingen. Man kan inte orka. Den här förbannade staden.

Om jag blundar kan jag fortfarande se det. Tamarinderna, byns hjärta. En öppen yta mellan mestadels övergivna höghus, tolv våningar, sexton. Den rostbruna sandjorden, torrgräset. Jag har bara varit där en gång, det är flera år sen. Vi tittade in i Adils rum. Naket undergolv, papperslen flytbetong, en bäddmadrass utan ben. Han kunde sätta handflatan i taket om han sträckte ut sig, det kändes lite som en fångcell. Han hade knappt några grejer där alls. Vi satt ute under tamarinderna. De hade släpat dit några parkbänkar och bytt ut de ruttna träribborna, antagligen med virke från firman, undansmusslat från någon rivningstransport. Det var inget långt besök, det gick inte, jag var fast i mig själv och blev tvungen att smita. Det blir alltid så, jag kommer inte undan och därför smiter jag, det går inte ihop. Hur skriver man ett sådant beteende. Jag minns träden, de skrumpna gubbarnas ögon vid elden, insekterna. Ungarna, deras blickar i dunklet. Jag minns inget enskilt ansikte, inget exakt ögonblick, det flyter ihop. Vad jag såg, hur kan jag säga det, varje plats är tusen platser med otaliga små väsen vars ögon ser helt olika saker, lysgröna känselspröt vrider sig i nattstiltjen. Varje ögonblick jag kan skriva döljer otaliga andra, varje skeende vill sträcka sig tiotusen år tillbaka, tvåhundratusen år, tre miljoner. Så fort man börjar berätta ljuger man, är det sant. Är det därför de som kan skriva inte kan skriva. Det finns bara en bok jag har övervägt att sno från firmabiblioteket, sen var det någon annan som tog den. Jag föreställer mig att den har blivit cigarrettpapper och gått upp

i rök, blad efter blad. Han som skrev den gömde sig i någon specialkasern där sådana som var lite eljest fick skydd mot världen. Han antecknade på gamla kartongbitar och kuvert, vad han fick tag i. Varje berättelse ebbar liksom ut efter några sidor och så börjar han om med en ny, det börjar oftast med att han går, solen lyser och han stannar i någon by och äter äppelkaka och sen kommer det något annat, han tänker på en gammal döende kung, det spårar ur. Vinklarna går inte ihop, man känner igen sig. Omöjliga berättelser om en omöjlig värld. Namnet börjar på M tror jag, eller L. Lassiter eller Nalov eller något i den stilen. Jag minns något om snö och katter, ämnet glider undan. Vet inte varför han skrev så där, varför han skrev alls. För att vi driver mot det hopplösa kanske. Ordflödet ebbar ut för det går inte att skriva och det går inte att vara i världen, jag tror det var därför han drog sig undan. Han rör sig genom bleka blå rum med flagnande väggar, utanför är det dis, dimma. Hans besökare kommer alltid i grupp, om de är ensamma med honom brister illusionen av gemenskap. De säger till honom att han snart är frisk och får komma ut och han säger att det inte finns något utanför, allt är samma. De förstår inte. Han säger till dem att världen är borta och de skrattar och dunkar honom kärvänligt i ryggen. Jag tänker mig hans bräckliga revbenskorg, det står inget om den, jag bara skriver vad jag ser. Besökarna vill inte tala med honom om världen. De bär med sig avskurna tulpaner med köttiga blad, färgen är som en solnedgång, blommorna dör i hans händer eller i turkosa glasvaser. Det är tradition, man bär med sig döda blommor till de sjuka, det står inte varför. Jag tror inte han var sjuk. Jag tror att han slutade skriva för att det inte går. Jag försöker skriva det som är och det blir alltid något annat. Det går varken att hålla ihop eller separera det som finns och det som inte. Byn som försvann, de olyckligas kala rum. Svartjord och långgräs. Eldsagor. Vildhästarna och slavhästarna. Jordskred och enhörningar. Apans sorg. Vad jag än skriver tappar jag bort mig, det är oundvikligt. Jag försöker skriva som

det är och anteckningsböckerna sväller och sväller. Varje gång jag tänker kommer en matthet över mig.

Tre tamarinder. En spillra av en värld som var skog och därför inte kallades skog. Ingen minns den riktiga världen längre. Ormbunkarna, giftgrodornas fuktglänsande läten, ösregn som smattrar mot hjärtformade blad större än en människas huvud. Upprepningar och oändligt långsamma förändringar. Tunga djur med varma tungor, deras frustande andedräkt. Långpälsade oxar och tunnbenta springare, oräkneliga varelser och ingen som räknar, ingen plan förutom livets egen som kallas det blir som det blir. De täta skuggornas riken, liv utan namn. Innan dess sten och inget, lava och vulkaner, havet. Sen de första båtmänniskorna, bortglömda nu, ingen minns heller när eller varför de började dra vapen genom den svarta jorden och lärde sig att tämja livet och kontrollera vad som skulle växa och vad som skulle dö. Femhundra år av krympande lövskugga, femtusen. Sen nya båtmänniskor, de rotlösas vansinne och den svarta underjordsmaterians tid, helvetet på jorden, maskinvärldens krigsskepp och lastskepp och erövringsstrategier med nya vapen och telefoner, med yrselframkallande uträkningar och nya lagar som avskaffade verkligheten och möjliggjorde det omöjligas regim. Firman tog över ön, det skrevs kontrakt och pengar delades ut. De tog marken uppströms från byn och ströp vattenflödet och sen hade byborna inte mycket att välja på. De tog emot pengarna som erbjöds och lämnade sina maskiner och plogar och sina dynghögar och grepar och insektsmedel och inhägnader och bodar och ladugårdar bakom sig och gav sig av. De vandrade längs vägen mot sydkusten och kom till en värld av stenkistor och asfalt och svarta maskiner, platsen där samarbetets nya former skulle utvecklas. Och en bit in i staden fann de en klunga träd och slog sig ner i skuggan för att vila och där blev de kvar. Och de gav sitt nya hem samma namn som det gamla, byn.

De log mot mig när jag kom dit. Krumgubbar i slitna bruna kavajer, bruna tänder, tobaksinpyrda fingrar. De liknade Adil, ansiktsdragen och kropparnas proportioner, taniga och ändå breda, det är svårt att förklara. Det spelar ingen roll. Det sägs att deras föregångare var de första människorna på ön. Jag vet inte om deras rötter är mer levande än mina. Minns de hur nykomlingarna drar upp sina havskanoter på någon strand och smyger genom skogen med huggknivar och vaksamma ögon, hur de långsamt smälter ihop med landet och livet på ön. Minns de bättre än jag hur vi levde i världen utan att ta sönder den, det enda sättet att vara om man inte vill dö ut. Den äldsta lagen, den enda, den eviga. Rötter i jorden, rötter i havet, träd som grannar. Jag minns inte mycket alls, jag vet inte ens vem som födde mig. Jag hör till maskinvärlden och inget annat, jag har mina rötter i dumheten, avslitna, uttorkade. Vi som sågade av grenen vi satt på. Det äldsta skämtet, den yttersta enfalden. Alla skrattar, alla känner igen sig.

Det var hela tiden ungar där under tamarinderna. Ungar som klättrade i träden, ungar som glodde på mig, artiga allvarliga barn som kom med vatten de hade kokat för att jag inte skulle bli sjuk i min ömtåliga firmamage, en av dem blev ivägskickad för att hämta en stol åt mig. Kanske var det ungarna jag inte stod ut med att se, kanske såg jag mig själv och Niki i dem, ekorrbarn. Det är något fel på mig, det jag ser förvrängs till något annat i hjärnan och jag glider iväg, jag kan aldrig riktigt vara där jag är. Det jag minns av byn är stadsöknens outhärdliga tomhet, att den slog mig hårdare än vanligt. Tamarindernas ensamhet. Maskinväldets ruiner, grus och ingenting, att ljuset i världen kan förstöras så. Jag ser Niki nu om jag blundar, hon var det första ljuset i min värld. Klippsluttningen nedanför villan, regnpölar och rostblod, tistlarna, tunnheten under skinnet och bändkraften i en sådan liten djurkropp när någon håller fast den, kampen för att ta sig loss, ursinnet, alltihop utsläckt. Jag har aldrig berättat det för någon, hur berättar man ljuset som upphör, då måste jag säga allt, det går inte. Inte nu.

Det var byn jag skulle berätta om. Gamlingarna och träden, de tre tamarinderna, andeväsen från en död era. Bladskuggorna flimrar i vinden. Rotskottens vinkel när de viker av från stammen och går ner i marken, de liknar utspända halssenor. Barnen visade mig en bruten svart kakelplatta som satt inkapslad i en av stammarna, trädet hade sugit in skärvan och lyft den en halvmeter från marken. Ytan var glaserad, en svart spegel. Fåglarnas strupläten ovanför i det osynliga, grönmetallbaggarnas tidsuppfattning och grenverkets dolda rum, jorden som bildas när fallna löv blir liggande och multnar i gropen mellan gren och stam, allt liv bara i den lilla jordsjön och vävarmyrorna som klistrar ihop ännu levande blad till bon med sina silkestrådar. År efter år föder de upp sina utvalda döttrar och låter dem slippa de dagliga plikterna för att bygga upp sina tunga vingar som de släpar över golvet som drottningmantlar, låter dem bida sin tid tills dagen kommer då de är redo, då samhället och alla dess närliggande kolonier synkroniserat med hjälp av himlens särskilda tecken, en regnfri dag nära inpå ett åskväder, skickar ut sina kostsamt framavlade nybyggare, i hundratal ger de sig ut för att para sig och i bästa fall hitta platser att bilda nya samhällen och de flesta av dem kommer att dö. Där i byn kommer ingen av dem längre än till någon av de andra tamarinderna, kanske bara till en gren högre upp. De gör som de alltid har gjort ända tills oasen torkar ut och kollapsar, återstår ruiner och solljus och vitsten. Ekon av ihåliga maskiner. Vad jag minns, ett landskap av döda motorvägar och tegel, världen sönderklippt och ombyggd av galningar med limpistoler och glasull och tankbilar med cement. Flygmyror som surrar mot en sprucken putsfasad i solsken. Hur berättar man en trasig värld.

Jag kunde inte vara kvar där, det går inte att vara i den här världen. Jag minns lövflimmer, solljuset, fåglarnas tunna visslingar i det okända. Jag kan inte skilja mellan deras olika läten, det har aldrig varit relevant. Jag har levt i ett hav av grus och tegel och dödvirke.

Ingen minns fåglarnas oräkneliga flockar, hur de förmörkar himlen. Det går att läsa om det, jag har sett foton, jag kan skriva det nu och orden kommer aldrig att omvandlas till fjädrar och vingslag. Återstår bleknande bläck och bilder, bokbladen möglar och faller sönder, malda vedceller, pressade och torkade, livsmateria knådad och tillskuren till vår avbild. Inget är heligt. Jag är där vid elden, jag är inte där. Skiftande vind, ögonen drar ihop sig när röken driver åt mitt håll. Adils mor kommer vaggande över gruset och tar mig i hand, hon kniper åt med högernäven och befäster handslaget med vänstern. Sluga små glimrande ögon, uppsvällda fingrar, artritknotor. Ett skirgrönt lövtak över oss. Vet inte om jag sa ett ord till någon där. Främmande ansikten, deras läppar rör sig och det strömmar ut ord och det enda jag kkan tänka är, ser de att jag skälver, syns det att jag inte är här. Modern synar mina händer och ropar ut hur mjuka de är, en hyllning och ett hån, hon vill tro att ungarna där kan bli som jag om de sköter sig och tar sig in i firmaspelet, det är en önskedröm och samtidigt en markering, vi ser dig, vi vet att du är ovanifrån, vi vet varför dina handflator är lenare än våra barns. Vet hon var jag arbetar, att jag använder vantar på jobb, att inte alla får valkar och hård hud. Hon vet inte var jag kommer ifrån, att jag stod i en fiskfabrik när jag själv var en liten unge. Det spelar ingen roll.

Adil sa efteråt att hans mor tyckte om mig. Jag kan inte bedöma om det är sant, när jag var där var jag helt upptagen med att inte falla isär. Hur länge kan det ha varit, en timme, två. Solen gick ner och de tände en eld, allting kom närmare. Jag var tvungen att gå, några minuter till och allt hade vällt fram. Tror att jag mumlade någon halvdan ursäkt som ingen hörde, modern gick efter och försökte få mig att stanna och Adil hejdade henne, han stod där och höll om hennes axlar när jag gick. Loredana. Jag undviker hennes namn, varför. Hon sa något, om du är med Adil är du med oss. Vad betyder det, är med. Vad trodde hon. Det vill jag nog inte veta. De hade lagat mat och ordnat, jag vet inte vad

de trodde när jag störtade iväg. Hur förklarar man det, tyvärr jag kan inte stanna, träden här gör mig galen, eller det är inte jag, det är vansinnet i världen, rotlöshetens regim, det är allting. Hur ska jag säga det när alla ler och de just har vridit nacken av en kyckling för min skull, barnen sprang runt och tävlade om vem som först kunde fånga en. När sorgen bryter ut vet jag inte vad som händer, då måste jag vara ensam. Ingen som ser, ingen där som ändå inte kan hjälpa mig. Det är så jag har blivit, förvrängd. Som apan, en gradvis kollaps, jag stelnar och vänder alla ryggen. Det sker redan. Sitter på huk och stoppar myrägg i munnen, små vita pastiller, den mogna syrliga smaken när de nästan är redo att kläckas. Inväntar skräckväldets slut.

Vad jag än skriver om apan säger det mer om mig än om henne. Fantasier om någon annans malande ensamhet. Att hon vaknar och modern är borta igen. Världen väller in från alla håll, drömmen löser upp sig. Sovplatsens betongmörker, insidan av en stenkista. Morgonljusets vinkel genom öppningen, doften av smultorr halm. Hon rullar runt och sträcker ut armen, famlar efter det enda minnet hon har kvar av modern, doften i det röda tygstycket hon fick av de fjuniga. Modern bar det lindat omkring halsen som om hon ville vara en av dem, ville ta sig ut och leva bortanför den genomskinliga väggen. Apan kurar ihop sig vänd bort från ljuset, in mot det grå. Trycker den noppriga plastväven mot näsan, gömmer ögonen, andas in. Är det doften av modern eller doften av minnet av moderns doft. Det spelar ingen roll. Inget spelar någon roll. Snart öppnar de fjuniga matluckan. Det fanns en tid när de brukade vänta vid luckan, hon och modern och de andra, de satt i klunga där ute och försökte beveka de fjunigas hjärtan, försökte ge tecken åt dem att ge mer mat.

Hon ligger kvar och drar upp knäna mot hakan som en unge, det lindrar smärtan i bröstet. Dagen vecklar ut sig för henne innan den har börjat. Hon kommer att ligga kvar tills hon hör luckan, sen gå ut och hämta maten, ta med den in i skuggan, äta långsamt och spara hälften. Efteråt kommer hon vara hungrig, alltid hungrig. Hon kommer att sitta där ute i ljuset tills värmen blir för tung. Det fanns en annan sorts ljus inne i grottan förr, det

dog för länge sen. Ljuset från himlen mildrar det där svällande trycket i bröstet. Hon kommer att sitta vid det döda trädet och plocka de sexbenta krypen, klämma dem mellan fingrarna så att de stillnar, lägga dem på tungan, svälja. Små prickar vandrar ner längs strupen, nästan som om de är vid liv och självmant kryper ner i mörkret. Ifall någon kommer och glor in kommer hon att vända dem ryggen, om hon möter de fjunigas blickar hårdnar trycket i bröstet. Utan den genomskinliga väggen kanske det hade varit annorlunda. Hon har slutat tänka på det. Hon har slutat stirra tillbaka, slutat stryka längs väggen, slutat ropa och banka som de gjorde för länge sen när de andra var där, när de jagade upp sig och försökte prata med de fjuniga där ute, försökte härma dem och göra saker som fick dem att visa tänderna, vilket betydde att de var glada, inte att de var beredda att slåss. För att beveka deras hjärtan, för att de kanske hade kontakt med dem som öppnar luckan och kunde få dem att ge mer mat.

Allt det är länge sen. Tiden var i rörelse då, hon och modern och de andra rörde vid varandra, det fanns alltid någons armar att omslutas av, någons händer som kunde lindra trycket i bröstet. Livet var större än bara det där dova malandet i den egna ensamma kroppen. Nu har allting stelnat. Rörelsen går inåt, ett obevekligt krympande. De fjuniga kommer fortfarande ibland, hon vet inte varför och inget hon kan göra har någon verkan. De är avlägsna, som ljusprickarna på himlen om natten. Deras händer kommer inte att lindra oron och lucköppnarna går inte att beveka. Kanske är de som glor in också fångna fast i en större bur. Kanske kommer de dit för att de är hungriga, kanske stirrar de in i buren för att försöka få henne att ge dem mat, kanske är de så dumma. De får aldrig något, kanske är det därför de blir färre och färre, ibland går en hel dag utan att någon kommer. Hon har länge känt att de är vilsna, att de inte förstår. Vissa av dem kommer tillbaka. En mager gammal hanne som går framåtböjd och tar stöd på en avbruten gren, han är så krum att han måste

kröka nacken bakåt för att kunna lyfta blicken från marken, han brukar stanna till ett ögonblick och titta in. Några ungar kommer ibland, de drar fram i flock och kretsar runt varandra utan att stanna, på väg någonstans utan att veta vart. De visar tänderna ofta fast kanske mer som att de vill slåss än som att de är glada. De fjunigas ansikten skiftar som att det finns flera lager, de vet knappt själva vad de vill. De flackar med ögonen som att de har gått vilse fast utan att veta om det, de vill inte erkänna det. Den här dagen är två av dem där när hon kommer ut i ljuset. Den ena har varit där många gånger, sen länge tillbaka. Den andra är ny. De står utanför den genomskinliga väggen och ser utan att se.

Hon vänder dem ryggen. De stannar inte länge, det gör ingen. Hon låter dem vara, går undan från ljuset, lämnar främlingarnas blick. Trycket förändras, dofterna löser upp sig, tystnaden stelnar.