1 Så nu är också det sorgsna ljuset en högsommarnatt fångat i en glasburk, tänker Ingmar. Och ser en vit gata strömma som vatten längs skuggmjuka hus. Viskningar börjar gå genom den heta metallen i projektorn. Eller så hörs de först nu, sedan Ingmar släckt lampan. Han dröjer kvar, tänker att han ska ta sig ut på baksidan, genom körrumsdörren. Vill inte träffa någon. Orkar inte erkänna att han inte lyckas koncentrera sig på det nya manuskriptet. Ingmar kommer ut i eftermiddagsmörkret, känner kylan i ögonen, kring den svettiga halsen och långt in i näsan. Torr snö glider utför Lilla ateljéns plåttak tjugo meter upp, faller förbi bandet av svarta fönster och landar på den externa trappan med kvävda dunsar. Svajande sken från en lykta hackar sig fram över tegelväggen och belyser plötsligt hans ansikte: den spända pannan, ögonbrynen, den djupa rynkan som skär ett böjt snitt från näsvingen förbi mungipan. Mjukt med vinden rinner finkornig snö som en repad hinna över vägen, runt hörnet och längs kontorsbyggnadens fuktskadade betonggrund. Han fortsätter uppströms. Känner den isande luften kring anklarna och innanför byxbenen.
9
Precis när Ingmar passerar stuprännan och gallret över dagvattenbrunnen öppnas ett fönster. Han vänder sig om. En naken arm rör sig snabbt utmed karmen. Och bakom det skiftande glaset skymtar ett ansikte. En kvinna med öppen mun. Hon har ropat något till honom. En kort ordväxling i korridoren med en tekniker rörande bolagets stora körrum, biografen som kallas Operan. Den nya högtalaranläggningen sprakar fortfarande, säger Ingmar. Sekreterarens cigarettrök hänger kvar i det dunkla chefsrummet; en blek glidning över stol och skrivbordslampa av benvit emaljerad plåt, pärmar och dokumentskåp. Det är nästan tyst. Väggarna knakar lite. Någon rör sig i korridoren intill stencileringsrummet. Han lyfter den ljusgrå telefonluren. Bergman. Dymling harklar sig och mumlar att sekreteraren trodde att han hade gått hem klockan tre. – Jag smet i väg till Operan, svarar Ingmar. Chefen försöker dölja sin upprördhet när han säger att det inte går att ägna all tid åt opera om det ska bli en film. Ingmar reder inte ut missförståndet eftersom Dymling samtidigt har rätt i att operauppsättningen står i vägen för det utlovade manuskriptet. – Jag är ändå nästan färdig med det, ljuger Ingmar. – Det var det enda du behövde säga. Han tittar på de små färgstänken på fönsterglaset, de spruckna spröjsarna och fönsterbrädan av vit plast.
10
Årtaget drar upp en sömnig rörelse i det gula vattnet, ett eftersläpande garn. Och ur mörkret stiger svarta löv, tumlar runt som ansikten i ljuset. Okända och bekanta. Lillasyster Nitti som gapar så stort hon kan. Han själv och hans far roterar mjukt, sugs nedåt och in i skuggan under ekan. Medan en läkare med tunna ögonbryn lyfter, långsamt. Följd av Dymling som ler när han säger att han ändå hoppas på en sista sommar. Läkaren hinner inte svara förrän årbladet går genom vattnet och löven dras ned av en tung virvel. Ingmar sätter sig på skrivbordskanten och följer deras långsamma spinnande med blicken. Våta spår leder fram till honom på den heltäckande mattan. Dymling håller undan luren när han hostar. Ingmar öppnar den fodrade ytterrocken, drar in lite rinnande snor i näsan. En blodåder sträcker sig från hans näsrot och delar sig som ett vägskäl mitt på pannan. Telefonen ringer bakom Ingmars rygg när han går genom korridoren. Handen kavar efter stöd mot den dammiga listen över panelen. Den isande vinden kastar om hans kammade hår, svarta testar far över ögonen. Knakande svänger en grå bil ut genom de höga grindarna och försvinner. Ingmar håller ihop rocken med händerna i fickorna och går så fort han kan utan att släppa in för mycket kyla. En plastpåse rullar luftfylld över vägen. Ingmar kisar och fortsätter långsamt framåt. Någonting stort, som ett blygrått segel höjer sig mellan bilarna på den oupplysta parkeringsplatsen.
11
Han stannar, tar ytterligare ett steg och håller undan luggen från ögonen. Det är en jättelik griffeltavla. Kanske tre meter hög, stagad med reglar. Ett vått spår av smält snö rinner efter ena kanten. Ingmar går fram och tar en krita från hyllan, ritar en barnslig häst och skriver Max ovanför. Han blåser på händerna och gör sedan en pratbubbla från hästens mun: – Filmar vi i höst? frågar den. – Ja, svarar Ingmar och lägger kritan på hyllan. Jag är nästan färdig med manuskriptet. Han sätter sig i bilen, stänger dörren och trummar på ratten med fingertopparna i lögnens kvardröjande stress. – Ja, vad fan, viskar han. Bakom den stora griffeltavlan, utanför det låga staketet som omgärdar parkeringsplatsen, står en riktig häst. Den avtecknar sig mot det tätare grenverket. Tungt trampar den i sidled, närmare träden, med skälvande muskler. Ingmar tänker på att Max stod framför bilen med händerna i armhålorna och berättade att han fått ett erbjudande om att spela Faust i Uppsala i oktober. – Det måste du tacka nej till. Hästen halkar på den frusna slänten. Höger skank och has stelnar för att parera den plötsliga glidningen. Mot trädens svärta svänger det tunga huvudet ut, kroppen återvinner sin balans och flyttar sig baklänges med kantiga rörelser. * Klädd i den djupgråa tröjan med vit insida tar Ingmar med sig koppen med varm mjölk från köket till matsalsbordet. Hogarthetsningen på väggen är avspeglad i fönstret. Den
12
sträcker sig långt över trädgården och det mörka fältet som en liggande rutschkana. Ingmar tittar på de tidigaste anteckningarna, när filmen skulle handla om en präst som stänger in sig i en kyrka och säger till Gud att han stannar kvar tills Han visar sig, oavsett hur lång tid det tar. Ingmar vet att han snart måste komma igång med manuskriptet, men upprepar för sig själv att det absolut inte är bråttom. Han måste vara lugn. Är tvungen att vänta ut motivet, låta det spricka fram i sin egen oljiga takt. Utan att egentligen känna sig rastlös byter han rum, lägger grammofonskivan med Psalmsymfonin bredvid telefonen och minns plötsligt en ljusgrå natt i prästgården vid Sophiahemmet. Hans mor hade kommit hem efter att ha vilat upp sig i Duvnäs och grät ilsket på sitt rum. Ingmar låg i sin säng, men kunde inte sova. Avlägsna knackningar – kanske någon som hugger ved – drar honom med sig, längre bort, ned i minnet. Modern ropade genom dörren att fadern inte fick komma in. Hans steg rullade fram och tillbaka i korridoren och rösten klagade. Vad är det, Karin? Snälla Kaj, vad är det? Och så de plötsliga bultningarna, skriken och hoten. Sedan återigen stegen fram och tillbaka och den allt slöare gråten från modern. I mjukheten med vilken en stickning repas upp smyger Ingmar in till lillasystern för att se om hon har vaknat. Hon sitter i sängen och blickar rakt fram, på gobelängen från Dalarna. Den ljusfyllda hyn och ängsliga munnen. Han sätter sig hos henne och börjar leka med dockan
13
Rosenblom. En ung greve som tar alla för tjänstefolk. Han försöker övertyga en krokodil om att hjälpa till med kofferten över floden. Nitti skrattar mot kudden. Rosenblom tror bara att det rör sig om ett pinsamt missförstånd när krokodilen (i stället för att ta kofferten) får fatt i hans ben och börjar släpa honom nedför strandbrinken. Så knakar plötsligt golvet och steg närmar sig. En järndank rullar fram. Ingmar gömmer sig bakom linneskåpet och fadern kommer in med tunga kliv, sätter sig på sängkanten och håller för öronen trots att det är tyst. Och utan ett ord lägger han sitt stora huvud i Nittis knä. Pendylen knäpper torrt och spänner an, men allt som följer är en svag resonans inne i den slutna träkroppen. Ingmar slår siffra efter siffra, inväntar brickans hastiga återvridning och lyssnar sedan till de långa tonerna. Luren lyfts från klykan och det blir tyst. Så harklar sig fadern och svarar som han alltid har gjort. Han sitter antagligen vid skrivbordet med de inramade fotografierna utan att knäppa upp kavajen. Fadern lossar överhuvudtaget inte på den smala slipsen trots att han är ensam i herrummet. – Jag väntade till sju, säger Ingmar. För att far skulle hinna vila en halvtimma på maten. – Jaha, tack så mycket, skrattar han besvärat. Ingmar slutar bita på tumnageln och frågar om föräldrarna är upptagna, om de har gäster eller tittar på Stora famnen med Hyland. – Inte har jag glömt att tacka för teven? frågar fadern.
14
Trodde han verkligen att jag inte tyckte att han hade visat tillräcklig tacksamhet, skriver Ingmar i marginalen till romanen, men avslutar inte meningen med ett frågetecken, utan fortsätter bara läsa om den plötsliga tystnaden som uppstod efter hans uteblivna svar, om hur tröjans vikta krage liknade en elva avspeglad i matsalsfönstret. Fadern harklar sig. Knakar med kroppen, mot ryggstödet. Berättar med formell röst att Dag telefonerade från Ankara i morse. – Ja, hur går det för honom? – Det vet jag inte, svarar han. Din storebror verkar nöja sig som ambassadsekreterare och du verkar … – Fast jag tänkte på hans ben, avbryter Ingmar, men ångrar sig omedelbart. – Jag kan hämta mor – det var hon som talade med Dag. – Det behövs inte, säger Ingmar snabbt. Jag menar, jag pratar gärna med far en stund. Billyktor anas bortom det mörka fältet, löst strilande genom allén. Ingmar petar på skivomslagets mjuka hörn, på en flik av innerkonvolutets plast och frågar fadern om de har bestämt sig för någon speciell sommarvistelse ännu: – Ni tänkte kanske hyra – vad heter de – Sidenwalls villa igen? – Ja, svarar fadern med tankarna på annat håll. – Det har väl varit ganska lyckat? – Kanske det, mumlar han. Ingmar kliar sig stressat i hårbotten. – Jag trodde det. – Får jag inte komma ut i havsbandet så är det sak samma. – Ja, men jag har fått ett erbjudande – eller vad man ska säga – om ett sommarhus på Torö som ni skulle kunna ta. – Nej, svarar fadern med ett leende i rösten.
15
– Det skulle passa er perfekt. – Tack, men … Ingmar hör hur fadern reser sig, sträcker ut sladden och vinklar upp dörren till salongen. Ingmar biter på tumnageln, tittar på den och biter lite till. – Det måste väl vara dags för en ny film snart, säger fadern i ett försök att konversera medan han blickar förbi den veckade tygskärmen, längs raderna av bokryggar och bort mot döbattangerna. – Ja, den kommer upp på Röda kvarn i oktober. – Då blir mor glad. – Men nu skriver jag på en alldeles ny film, som kanske skulle intressera far – den ska handla om en präst. – Inte om mig, får man hoppas. – Jag har inte kommit så långt. – Och så var det opera, sa mor. – Ni får hemskt gärna komma på premiären, jag skulle bli jätteglad, säger han. – Det är nog bäst du pratar med mor om det. – Stravinsky ska faktiskt … Ingmar hör att någon talar i bakgrunden. Fadern svarar att det är Putte och lämnar över telefonen. – Är det något som har hänt? frågar modern. – Ruskiga saker, svarar Ingmar. Jag frågade om ni ville gå på premiären av Rucklarens väg. – På Operan? – Alltså, det är ingenting märkvärdigt, men … Tror du att far skulle vilja det? – Och mor då? – Men allvarligt, tror du att han är intresserad? – Ja, fast du vet hur han är, säger hon. – Han är inte tvungen, suckar Ingmar och reser sig upp. Jag tänker inte sitta och truga eller …
16
– Ingmar, Ingmar, avbryter hon lugnt. Jag vill bara inte att du ska bli besviken. – Det är jag redan. – Så ska du inte säga. – Hur då? Vad är det jag inte ska säga? – Bli inte … – Du behöver för fan inte skydda … – Nu är du tyst, säger hon med skarp röst. Jag vill inte höra någonting om … – Då skiter jag i allting, skriker Ingmar, slår ned luren på klykan och rycker i sladden för att lossa kontakten från vägguttaget. Telefonen går i golvet med en skräll och en slappt ringande ton i klockan. Han sparkar till den, men känner sig redan skild från vreden och lämnar rummet. Med skakande hand för Ingmar fram nålen över det mörka vattnet, den svajande ytan, och står sedan och lyssnar till oboens instängda krängningar innan källan springer upp. Ett skinn har bildats på mjölken i muggen på matsalsbordet. Han tittar på det gula anteckningsblocket, men märker att han inte ens kan sätta sig ned. Mer svartsjuk än obehaglig till mods återvänder han till minnet av faderns stora huvud i lillasysterns knä. Han hade inte trott att hans far var förmögen till en sådan ömhetssökande gest. Han låg där med slutna ögon och berättade helt lugnt om tiden som präst vid Forsbacka bruk. Det är ett hack i skivan och tonarmen studsar tillbaka: Nu är det i stället dockan Rosenblom som kommer in i rummet, blek i ansiktet. Han går fram och lägger sig med huvudet i Nittis knä. Hon tror att han blundar, somnar, och förstår inte att han fortsätter stirra med sina svarta ögon.
17
Nålen stöts ut ur spåret igen: Dag river av en arm från dockan och visar upp den darrande kroppen för Nitti. Ingmar går fram till grammofonen och flyttar nålen till nästa sats: Så fruktansvärt starkt längtade jag efter en lillsyster till Dag, berättar fadern, att mor till slut gjorde en liten flicka av tyg och la på min säng när vi hade bröllopsdag. – En docka? – Ja, men så blev hon också havande, säger han och ett trött leende sprider sig i hela ansiktet. – Med mig? frågar Nitti utan att tänka efter. Ingmar öppnar skafferiet igen och river runt bland paketen. Havregrynen faller med en dämpad duns till golvet och Ingmar tar ett steg bakåt och stryker svett från överläppen. Han förstår inte, undrar om Käbi var hungrig och tog med sig chokladen till flygplatsen. Han tittar på de grå grynen och inser att han själv åt upp det sista av chokladen klockan fyra i morse. När han satt med sprängande huvudvärk och lyssnade på Leinsdorfs lösa version av Rucklarens väg. Så nu har jag ingenting i natt, säger han sig. När jag inte kan sova och inte kan skriva. När jag ska försöka hindra mig själv från att ringa till hotellet i Bremen. Han knäpper jackan på väg till bilen, sätter sig på det kalla sätet, chokar, startar och rullar ned på infarten mellan grågröna rhododendronbuskar. Det frasar under däcken. Han svänger ut, växlar och ökar försiktigt hastigheten. Strålkastarljuset drar upp en gång mellan de svarta trädgårdarna. Han trummar på ratten, biter sig själv i underläppen och ser plötsligt ett mynt i slutet av ljustunneln. På grå sandbotten under knädjupt vatten. Eller i en immig glasburk.
18
Det flämtar svagt, just innan motivet framträder på den präglade ytan. Det är en ung kvinna i folkdräkt från Thüringen. Hon ligger och sover på en äng medan åskhimlen kastar sin skälvande, gulgrå dager över henne. Så vaknar hon och sätter sig upp. Omedveten om den där människan som flämtar som en stor hund. De trubbiga klorna som risslar över parkettgolvet. Kvinnan reser sig bara, sträcker på armarna och svänger runt. Men plötsligt stannar hon till, ser rädd ut och skyndar bort från ängen samtidigt som två rådjur rinner över vägbanan och försvinner igen. Ingmar känner den stegrade pulsen i tinningarna när han sänker hastigheten. Bilen håller på att få sladd i den branta kurvan. Han kliar sig stressat i huvudet och stryker sig sedan över håret. Försöker samla sig genom att tänka på den nya filmen. Säger sig att han måste bort från mystifikationerna i den förra; han vill inte att prästen ska se sin gud krypa fram ur en tapet. Jag är lockad av kyskheten i ett kammardrama, tänker han och upprepar orden för sig själv. Hela förloppet ska utspela sig i realtid: Söndag, sammanringning, en präst orkar inte längre hävda att han tror på Gud. Börjar förstå att han egentligen aldrig har gjort det. Han upplever gudstjänsten som en outhärdlig, fullständigt dränerad ritual. Precis som jag själv alltid har gjort. Jag vill berätta om en präst som bara gör sitt arbete. Jag vill berätta om mig själv, tänker han, om jag hade givit efter för kravet att bli präst. Kiosken vid Djursholms torg är stängd, de ljusgröna träluckorna är slutna och förseglade med ett hänglås. Elastiska strimmor av snö
19
ringlar över den tomma stenläggningen. Han blir stående med bilen på tomgång vid vägkanten. Undrar vad han håller på med. Han borde återvända till huset och ringa till Käbi innan klockan blir för mycket. Borde laga middag. Borde sitta i sitt arbetsrum och skriva. Han slår långsamt med handen på ratten, slutar efter en stund, lutar sig bakåt och inser att han har ett paket choklad i arbetslägenheten. I skåpet över diskbänken. Det rör sig inte ens om ett övervägande när han börjar köra i riktning mot Stockholm. * Ingmar låser om sig, petar av sig skorna och går in i pentryt, öppnar skåpet, ser att ett paket mörka chokladpengar ligger på hyllan, stänger dörren och ställer sig sedan i fönstret. Blåser på sina händer. Här smälter snön på fönsterblecket, tänker Ingmar och blickar ned på gatan. Ett rostigt stängsel mot en betongvägg. På flaket till en gul dumper ligger ett uppgrävt vägmärke med strutformad betongfot. Han betraktar den uppbrutna trottoaren mot Karlaplan. Högarna av snötäckt gatsten. De vibrerande reflexerna utmed den brandgula plastlinan. Med tung kropp lägger han sig på sängen och tänker att han ska promenera till Gärdet och titta på Radiohuset i morgon. Man håller redan på att flytta folk från Kungsgatan. Han ringer till Hilton i Bremen. Det ligger inte långt från konserthuset Die Glocke, har Käbi sagt. Hon ska spela sina fyra romantiska temperament – Brahms, Chopin, Schubert, Schumann – i lilla salen om ett par timmar och är främmande lugn på rösten.
20
Bredvid den ljusgrå telefonen på nattduksbordet står en vit väckarklocka. Ryggen med nedfälld kopparrosett, två räfflade vred. Ett vattenglas med tunna kalkringar efter det avdunstade vattnet. – Fast jag tycker att det är du som låter konstig, säger Käbi med en plötslig trötthet. Är du hemma? – Ja, svarar han för att slippa förklara sin bilfärd. En liggande rektangel öppnar fortfarande ett skuggigt fönster i den solblekta medaljongtapeten efter fotografiet som slogs ur sin ram, mot golvet. – Men vad är det? frågar Käbi. – Ingenting, eller … Jag pratade med far i telefon, tänkte att jag skulle bjuda honom på premiären, men … jag vet inte. – Har ni grälat? – Nej, det är bara … jag försökte berätta om den nya filmen för … – Men varför gör du en sådan sak, klipper hon av. Egentligen? Det är ju bara löjligt. Han har aldrig gillat dina filmer. – Det vet jag ingenting om, säger Ingmar. Och jag skiter fullständigt i det. Jag hoppas att han hatar mina filmer. – Nej, det gör du inte. – Allting handlar om att gubben är så fruktansvärt missnöjd med sina söner. Jag menar, det är han verkligen. Han kan inte begripa varför vi inte blev präster. Det vi sysslar med är egentligen helt jävla värdelöst. – Ja. – Jag tror att det är därför jag måste göra en film om mig själv som präst, säger Ingmar. För att visa honom hur det skulle se ut. Hur glada alla skulle vara. – Fast vem vet hur det skulle se ut, säger hon. Jag skulle kanske vara en liten prästfru. – Ja, om jag inte hade tagit livet av frun i går natt. – När jag låg och sov, säger hon lättsamt.
21
– Jag bestämde mig för att låta hustrun vara död sedan några år. Det var det som gjorde att prästen förlorade tron, eller vad man ska säga. – Så nu finns det ingen kvinna i filmen? – Jo, en lärarinna – som är hans älskarinna. – Vem ska … – Jag tänkte … – Va? – Jag tänkte att Ingrid skulle spela henne. – Är inte hon för vacker för den rollen? Ingmar känner mjukt på sin egen mage, den ömtåliga tomheten, det dova svaret på beröringen, motkrampen. – Du låter lite trött, säger hon. Har du ätit någonting? – Jag har inte hunnit laga … – Men det borde finnas lite kalvfilé i kylen – kan du kolla det? – Nej, jag … – Jo, men gör det. Jag väntar. Ingmar lägger ned telefonluren, går löjligt nog och tittar i det tomma kylskåpet i pentryt och ropar att hon hade rätt, återvänder och mumlar att han har satt på spisen. – Men jag skulle precis säga att jag kom på att jag slängde det som fanns kvar. – Då måste jag ha sett fel. En hund skäller tungt nere på gatan. – Du är inte hemma – eller hur? – Jo, det är jag. Någon springer över golvet i lägenheten ovanför, slår igen dörren. Ingmar vänder på väckarklockan, ser fingeravtrycken på glasfronten. Tänker på de porträtt fadern alltid haft på nattduksbordet. Sin egen mors och Nittis. Aldrig hustruns. Aldrig sina söners. Mitt i samtalet om musikbilden i Rucklarens väg, om kören av pro-
22
stituerade i den andra scenen, efter en liten tystnad, en tankfullhet, säger plötsligt Käbi att hon vill att han ska berätta för henne så fort han blir kär i en ny kvinna. – Vad menar du, frågar han med ett försök till road överraskning i rösten. Genom telefonens fogade linjer, de flämtande skarvarna, avståndets dyningar hör plötsligt Ingmar en rörelse i Käbis hotellrum, som tassar över metall, ett försiktigt strilande över en blöt matta. – Jag tror bara att någonting håller på att hända, säger hon lugnt. Jag märker det på mig själv när jag är ute och reser. – Vad är det du märker? – Nej, men … när vi träffades, säger hon. Då fick allt ett romantiskt skimmer, som det heter, vilket var ganska erotiskt – eller hur? Men från den här känslan måste man ju gå vidare … och det behöver inte vara till det sämre, som du brukar säga. För vi har fått någonting som är mycket verkligare. Och det håller jag med om, men efter min resa till Bordeaux så blev jag lite rädd eftersom jag faktiskt tror att ditt behov av förälskelse är mycket större än mitt. – Vad är det som har hänt, Käbi? – Ingenting, svarar hon. Jag råkade träffa Svjatoslav Richter och kom på mig själv med att tycka att det var roligt, eller spännande, menar jag. – Har du hoppat i säng med den här … – Sluta nu, avbryter hon. Jag skulle aldrig bedra dig. – Men om du gjorde det så skulle du ljuga. – Vi åt middag på det här Le Jardin bla bla bla. – Och sedan? Ni åt middag. Vad gjorde ni efter det?
2 Vi hade samlag sedan vi släckt läslamporna, tänker Ingmar. Alltjämt blinda, lika gärna med slutna ögon, sökte vi varandra. I det instabila mörkret. Djupt under kvällens avklingande överdåd: Operans krökta balkonger, loger och rullande golv. Käbi försökte viska något om det som de båda redan var så medvetna om, men lyfte samtidigt på stjärten. Försiktigt, nästan sakligt hasade Ingmar upp hennes batistnattlinne. Plötsligt varma. Och längtansfullt tyngda av tanken på att ett barn skulle kunna avlas om de fortsatte – fortsatte de utan överenskommelse. Tysta, tätt sammanslingrade. Han kan se detta genom vattenhinnan mellan två glasskivor, genom en immig syltburk, genom det stora växthuset nattetid, ett ljusfyllt isblock. På locket till asken med Droste choklad skyndar en liten man med spatserkäpp fram. Han bär strutformad hatt på huvudet och har en mörk chokladpastill till kropp. Ingmar gnuggar sig i ögonen med handlovarna och blickar sedan ut genom fönstren. Himlen har börjat avskilja sig från den svarta ängen. De små löven på hängbjörkens rankor är ännu inte synliga, trots att solen stryker över kronorna.
24
Vårgräsets uddar genom fjolårets grågula matta skuggas av huset. Väckarklockan i sovrummet ringer och stängs av. Käbi går och kissar, spolar och kommer sedan ut i köket. – Tänk om jag blev gravid den här gången, säger hon sömnigt bakom hans rygg. Ett leende betvingades i rösten. Sängvärme utgår fortfarande från hennes kropp. – Jag hade glömt bort att du skulle till Västerås, säger han. – Har du varit vaken länge? – Nej. – Jag hörde dig kvart i fem. – Ja, jag rev med mig hela hyllan i kylskåpet, säger han. Tror fästet gick åt helvete igen. – Jag får titta på det på lördag, mumlar hon, fyller den emaljerade kastrullen med vatten och ställer den på spisen. Efter en stund börjar det susa mellan de båda metallytorna. – Du åker ut till Råsunda nu – eller vad hade du tänkt? – Jag vet faktiskt inte, svarar han. – Älskling, man ska inte bry sig om vad tidningarna skriver, säger hon. Det enda som betyder något är att alla som var där faktiskt älskade operan. Jag menar. Om hela publiken står upp och applåderar. Hur länge som helst. Bravo Ingmar. Bravo. – Jag vet – det är det som räknas. Genom fönstret ser han Käbi ta plats i taxin, går sedan ned på knä och kopplar in telefonen, sätter sig med bultande hjärta och ringer till Lenn. Efter trumpetfanfarerna sugs en styv ridå (med en målad ridå) plötsligt upp och scenbilden blottas under ett kort preludium: Det är vår i Truloves trädgård och en kvinna med ängsligt ansikte och helskägg sitter i bersån.
25
– Raka svar om man får be! Nu är jag redo – ett, två, tre. En liten man vars runda kropp ser ut att vara gjord av mörk choklad skyndar in genom en öppning i stängslet. – Nej, vänta Putte, låt mig se. Det finns ett ord – det är succé! Publiken skrattar, de andas ut och knuffen från den oväntade luftrörelsen håller på att vippa den otympliga strutmössan från chokladmannens huvud. I ögonblicket av äkta ängslighet syns Ragnar Ulfungs privata ansikte genom sminket innan han återfår fattningen. – Du ljuger inte? Snälla säg! Tala sanning här med mig! Chokladpastillen trallar försmädligt, pekar på huset med sin spatserkäpp, dörren öppnas och ut på scenen dansar Ingmars sekreterare Lenn i blekrosa trikåbyxor, med svettfläck mellan skinkorna. – I ungdomen man tror sig klok. Curt Berg är jag, en gammal tok. Kvinnan rodnar och gömmer sitt ansikte i skägget. – Min recension är mycket bra, för bild och ton, fanfar, hurra! Hej Putte, Putte regissör, du kröns och hyllas som sig bör. Med darrande händer lägger Ingmar telefonluren på plats, tänker att Lenn kanske ljuger för att göra honom glad, och tvekar om han ska dra ut jacket igen. Han knyter ihop handtagen till soppåsen, placerar en ny plastkasse i korgen på insidan av skåpdörren och ser modern komma in. Hon är töcknig av bromural och snubblar på symaskinen. Ingmar vet inte vad han ska göra, han följer efter en ung man med röda kinder som springer till sitt rum. En lång stund sitter han bara på golvet och håller för sitt ansikte. Sedan försöker han bli lugn genom att leta fram den gamla kinematografen och den nötta, violetta asken med texten Frau Holle. Men fingeravtrycken från det lilla barnet på reflektorspegeln får den unge mannen att börja svettas.
26
Han vill gömma kinematografen igen. Minns hur andfådd far hade varit när han öppnade dörren, tog tag i hans hår och slet ut honom från garderoben. Han hade ännu inte förstått anklagelsen när han låg på golvet framför fadern. Blinkade i det starka ljuset, med pyjamasjackan upphasad. Och antagligen kissade han på sig av rädsla för straffet. Nej, han kissade på sig i sekunden av avslappning inuti den plötsliga smärtan. Eller så var han bara så fruktansvärt arg: skrek med rinnande tårar åt sin bror att han skulle döda honom och märkte inte ens att det hände förrän Dag började skratta. Han blev bara stående och lät det fullbordas. Och Dag sprang och hämtade modern, urinen torkades upp och först sedan Ingmar hade tvättats utförde hon den förnedrande ritualen, medan fadern och storebrodern tittade på. Familjen hade fnissande vänt honom runt, kommenterat, skrattat och fadern hade plötsligt skyndat sig att hämta kameran. Allan Ekelund ringer och gratulerar till mottagandet, Dagens Nyheter, Svenskan, Stockholms-Tidningen, Aftonbladet. Ingmar tackar dämpat, styr undan och frågar i stället hur han ser på den nya filmen: – Kan jag räkna med stöd från ditt håll? – Du får väl nästan göra vad fan du vill efter det här med Jungfrukällan? – Fast vad tycker du? frågar Ingmar och hör den lilla desperationen i sin egen röst. – Tycker? Jag måste läsa manus för att … – Men om idén, menar jag. – Jag vet inte … – Alltså, jag personligen, jag är ju säker på att den här filmen
27
måste göras, men jag förstår samtidigt att den kan låta ganska tråkig för … Allan Ekelund skrattar och håller med. – Nej, men allvarligt, säger Ingmar. Tror du att det kan vara dumt av mig att driva igenom produktionen? – Kanske. Ingmar går över de våta trädgårdsplattorna på baksidan av huset, ser att vattenspridarens lilla metalldosa har lämnat ett spår av rost på det gula teglet under den rullade slangen. En vit katta har hoppat upp på fönsterblecket till musikrummet. Hon balanserar njutningsfullt. Tycks blicka in på Käbis Bechsteinflygel, på lockets högblanka svärta. Smattrande jagar två skator varandra kring en björk, dyker mot det vattensjuka gräset under äppelträdet. Ingmar går några steg men blir sedan stående framför den grågröna presenningen som ligger över trädgårdsmöblerna. Han betraktar vecken: mörka vattenansamlingar med bruna tallbarr under torra, dammiga alptoppar. Någon eldar ris och löv. Från en av trädgårdarna längs gatan höjer sig en gråblek rökpelare. Den flätas upp mot en vit och sluten himmel. * Harkranken vibrerar i glasburken med tickande stötar, flyger runt och blir sedan liggande. Skogsmyran närmar sig ännu en gång och harkranken börjar fladdra runt igen. Dag skrattar med rädda ögon. Ingmar försöker komma fram, men blir bortknuffad av storebrodern. Vräks omkull i gruset och slår ryggen mot vattentunnan bakom bårhuset. Han reser sig upp och frågar Käbi hur konserten gick. Det
28
knastrar i telefonen när hon svarar honom med ett slags tankspriddhet i rösten: Den blev nog ganska bra. – Roligt. – Jag ska i väg till Helanders snart, men vänta … Lyssna, säger hon med återhållen glädje. – Vad ska jag … Han avbryts av ett plötsligt ljud: en torr knall, några snabba knackningar. – Skål för dig – du har fått ett otroligt mottagande. – Har du köpt champagne? frågar han. – Det borde du också ha gjort. – Jag vet, säger han och känner plötsligt hur han slappnar av i kroppen. – Vad ska du göra i kväll? – Lägga mig tidigt, försöka skriva lite till, säger han med ett stort leende. – Ja, hur går det för den stackars prästen? – Jag vet inte, jag skriver alldeles för långsamt, svarar han. Men jag måste hitta det här enkla, vardagliga dramat. Konflikten mellan människan och yrket som präst egentligen. Alla tycker att det här låter förfärligt tråkigt. Ingmar skrattar. – Men det verkar som om du har börjat gilla prästen lite, säger Käbi. – Vad ska jag göra? Jag har ju bara honom. Att identifiera mig med, menar jag. Förra gången kunde jag dela upp mig själv i tre. Pojken, läkaren, författaren. Men här är jag instängd i prästen. Och det är förstås meningen, jag ska inte ha någonstans att fly. För det är ju så det skulle ha varit om jag hade blivit präst. Mot etsningens vänstra kant vilar en kvinna med blottat bröst på en stol. Hon pekar roat på hatten som ligger på golvet. Orgien har
29
gått in i sitt slutskede, alla är trötta. Färlorna kastar sina sotande sken. Under en sprucken spegel sitter Ingmar skrevande, med öppet skjortkrås. Håret är otvättat och redan lite för långt. Han lät bli att raka sig i morse och en blekgrå och svart skäggbotten har framträtt. Det gula skrivblocket ligger på bordet framför honom, bland bägare och frukt. Ingmar får syn på pennan i sin högra hand, med söndertuggad ände, sprucken lack. Tummen och pekfingret, furubleka, med komplicerade system av korsande diken, flodbäddar; nagelbandets hinna över den rosa nagelns fäste; gårdagens papperssnitt glittrar genom en ljusare rodnad. Han bläddrar fram en tom sida och säger sig att han åtminstone kan nedteckna det han gick och tänkte på under slutfasen av arbetet med operauppsättningen. Nu skriver Ingmar fort, pennan går över papperet. Harkranken stöter mot glasväggar och plåtlock. Han försöker fånga de övergripande tankarna, intrigen, men tröttnar, märker att han fastnar allt oftare i rummen, i scener, i dialog och känslosvängningar. Lärarinnan vill inte vika från prästens sida, men han har inget utrymme för kärlek inom sig, skriver Ingmar längst ned på sidan och bläddrar snabbt. Prästen känner att han inte har någon plats där han kan ta emot henne, fortsätter han, hennes behov av ömhet och bekräftelse. Så han måste göra sig hård, på grund av sin oförmåga. Och då lämnar hon honom en gång för alla, tänker Ingmar. För kanske är det just det jag ska berätta. Om en präst som inte står ut med Guds tystnad, hans brist på omsorg. Omedveten om att han själv härmar detta beteende. Lärarinnan ber om kärlek, men han vänder sig bort. Han blir ingenting annat än en stum yta, mot henne.
30
Mot kärleken. Så hon lämnar honom till slut. Precis som Gud har lämnat honom. Och prästen blir ensam med sin ensamhet. Pennan rör sig åter hastigt när Ingmar skriver lärarinnans ord om kärlek. Och sedan kommer prästens plötsliga grymhet. Han stöter bort henne, men hon går inte sin väg. Hon stannar kvar och tar emot hans elakheter. Gråter, erkänner sin egen dumhet, men vägrar att lämna honom. I en insikt om att hon också varit självisk i sitt förhållningssätt till honom säger hon: Varje gång jag känt hat till dig, så har jag förvandlat hatet till medlidande. Förvånad över att lärarinnan vägrade lämna prästen byter Ingmar sida och antecknar att det kanske måste hända något yttre för att tvinga henne bort. Hon går inte självmant. För hon är en fruktansvärt klängande, kväljande kvinna, skriver han och stryker sedan över orden med en kvardröjande känsla av att ha förgripit sig på någon. Men tanken, säger han sig och sluter det gula blocket, är ju att prästen ska lämnas ensam med Gud. Eller avsaknaden av Gud, om man så vill. Ingmar letar en stund i den förra arbetsboken och hittar en tidig anteckning där det står att hon (medan hon fortfarande är hustrun) lämnar honom. I bitterhet, har han skrivit. Det är förutsättningen. Och ändå vägrar hon ge upp när hon väl är på plats, tänker Ingmar medan han närmar sig glasburken som står intill tegelväggen, i spåret mellan kvällssol och segelgrå skugga. Han går ned på knä och hör plötsligt modern tala i telefon bakom den gula fönsterrutan till prästgården.
31
– Vilket mottagande och vilken premiär! Jag kunde knappt tro att det var du som stod på scenen, säger hon. Min Putte, så firad. – Vad tyckte far? – Kungen och drottningen var där. Den tickande och snabba sirrande rörelsen i burken har upphört. – Han följde inte med, säger Ingmar lågt. – Du vet hur han är – när han inte känner sig tillräckligt frisk för … – Jag blir bara så trött, stoppar han. Teven ljuder i bakgrunden. Ihop med moderns långsamma andhämtning. Ingmar känner hennes vilja till återgång, de trevande försöken, medvetenheten om att han inte bryr sig om att Agda var med på Operan, att de såg Åkerhielm och gamle herr Josephson på parkett. Harkranken ligger som en liten darrande blykula på burkens botten, utan vingar och med enstaka stickor som ben. Han hör Stjärnsundsuret bakom henne när hon tystnar, pendelns mjuka gång. – Och grattis till priset … Oscar, säger hon sökande. – Ja, det var roligt, mumlar han. – Jag försökte ringa, men sedan tänkte jag att du var upptagen med premiären. Ingmar är inte medveten om att han lämnar ytterdörren öppen när han går ut. Det är kyligt i trädgården. Skjortan slår i vinden, den svettiga undertröjan lägger sig kall mot ryggen. Han springer nedför infarten. Går med stora steg förbi bilen, körsbärsträden och rhododendronens flätverk. Tänker att fadern kan dra åt helvete. Borde in på ålderdomshem. Den vita kattan krafsar i sandhögen och han sparkar mot henne. Hon skyggar trött någon meter och när han stampar i marken glider hon runt och försvinner under staketet.
32
Huttrande fortsätter han längs grusvägen, känner en svag doft av rök och tänker att han antagligen var ganska glad när han som barn smög in och spelade på den lilla orgeln i dunklet under trappan. Men så tystnade tonerna tvärt, i en flämtning. Han flyttade undan, hade hört steg på grusplanen. Knastrande. Han börjar springa igen, längs raden av villor. Måste kontrollera att brasan är ordentligt släckt för natten. Han blickar in på de flacka tomterna och upprepar för sig själv att det räcker med att den allra minsta lilla glöd har lämnats kvar för att elden ska ta fart. En hund skäller innanför en dörr. Ingmar kliver över ett lågt staket, bryr sig inte om att det lyser i fönstren på villans övervåning, går runt till baksidan, men ser inga tecken på att det har eldats. Han fortsätter över staketet till den angränsande trädgården, börjar springa när han känner doften av rök, men hittar ingen eld. Via en trång öppning i en granhäck snubblar han ut på en gräsmatta, går förbi en stålställning med en röd plastgunga och passerar en grusgång. På andra sidan den stora villan ser han att det glöder på marken, ett flämtande spel av mörker. Andfådd skyndar han fram och börjar stampa. Svart damm yr kring hans ben, glödande skepp stiger blinkande. Han känner hettan från marken, hur det bränner kring vaderna, men slutar inte stampa förrän han upptäcker gestalten i ljuskretsens ytterkant. Ett smalt huvud i höfthöjd. Den våta glansen i de stora ögonen. – Jag såg att det brann, säger Ingmar. Och tänkte att jag skulle hjälpa till. – Fast det kan gott brinna ett tag till. Ingmar lyckas inte urskilja hennes ansikte. Det svaga skenet ligger mot sidan av kroppen, nacken. En bucklig förlängning av
33
natten; hon verkar sitta på en upp- och nedvänd skottkärra. Ett smalt ben blänker, orörligt. – Jag bor en bit bort. – Jag vet, svarar hon med munterhet i rösten. – Jag såg röken tidigare. – Är Käbi utomlands? – I Västerås. Läpparna fuktas av en grov tunga. – Och du tänkte att du kunde hälsa på – om Jan-Carl inte var hemma. – Nej, viskar Ingmar och tittar på pölen av tindrande ljus, hur mörkret tränger upp genom den svaga glöden. – Du ville bara se till att jag släcker elden ordentligt?